Nonicoclolasos

Ateisters tankar om döden

Andrew Sullivan har mottagit mejl i vilka ateister berättar om sin syn på döden. Det här synsättet stämmer väl in på mitt eget:

I think that when I die I’ll cease to exist, and in some ways I’m happy about that. Life is hard work. Life is good, worthy work that I’m proud of and that makes me feel good, for the most part, but even though I’ll probably be sad to die (and I’d hate to think I was about to die any time soon), I’m still glad, in principle, that some day life will cease, and my burdens will dissolve with my joys. I don’t want to live forever.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

23 maj 2010 den 5:06

Publicerat i ateism, död

54 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Vackert skrivet

    Fredrik P

    23 maj 2010 at 10:07

  2. Varför inte fortsätta leva när livet är gott? Jag försöker med alla medel leva längre. Lågkalorikost absolut. Sedan försöker jag undersöka möjligheten att bli nedfrusen så att vetenskapen i framtiden kan föra mig tillbaka till livet.

    Transhumanist

    23 maj 2010 at 11:08

  3. Ateister anklagar ofta de religösa för att de ”vill” att livet ska fortsätta och att det är därför de tror.

    Men ateister verkar ju minst lika känslostyrda. De uttrycker ofta en positiv känsla inför att det kommer ta slut..

    Så frågan är om folk ens försöker tänka rationellt kring detta? Jag tror inte det. Uppdelningen mellan religösa och ateister är i grunden känslomässig och faktum verkar vara att när man väl tar till sig religionen eller ateismen så köper man också ett stort antal tillhörande åsikter..

    Själv undrar jag vad som är så svårt för en ateist med att vara agnostisk eller till och med tro på ett liv efter döden?

    (Det finns två banala sätt vi kan fortleva. Det ena är att allt som händer upprepas. Det andra är att vi helt enkelt finns, punkt slut, att det finns en tid som gör att vi slutar existera är egentligen en minoritetsuppfattning i dagens fysik och filosofi)

    Daniel

    23 maj 2010 at 11:10

  4. Daniel

    Jag förstår inte hur du menar. Om det finns liv efter döden måste vi ha en själ, ett medvetande som är oberoende av vår fysiska kropp. Det finns inget stöd i vetenskapen för att något sådant finns! Rent önsketänkande från din sida.

    Thomas

    23 maj 2010 at 11:46

  5. Thomas: JV tror väl inte det finns några själar (gud minns och återskapar). Uppladdnings-transhumanister tror att man är oberoende av substratet men inte nödvändigtvis på ett spöke i maskinen.

    ccima

    23 maj 2010 at 12:08

  6. Jag är ledsen Daniel. Det är nog inte en minoritetsuppfattning bland fysiker. I så fall läser Du nog bara väl valda fysiker.
    Filosofer fantiserar fritt och vem kan väl klandra dem…

    Kristian Grönqvist

    23 maj 2010 at 19:21

  7. Sullivan tror alltså att religiösa tror att livet fortsätter som vi känner det för alltid, och konkluderar då att ”I don’t want to live forever”. Så tror inte alla religiösa.

    Angående Gudsbevis och liv efter döden: Om resultat i fysik och matematik skulle få konsekvenser för hur vi lever våra liv, skulle resultaten vara omtvistade.

    Nåväl, som ateist bör man ändå hoppas att man har fel. Hursomhelst är agnosticism kunskapsteoretiskt en rimligare hållning än ateism. Forskningen om näradödenupplevelser har metodologiskt svårt att vederlägga dessa. Läs ”Döden är livsviktig” av Elisabeth Kübler-Ross, professor i psykiatri.
    http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127097269

    Suzy

    23 maj 2010 at 20:30

  8. Suzy: Jag har själv inte gjort någon vidare efterforskning i ämnet, så ursäkta eventuellt felaktiga påståenden. Men är det inte så att näradöden-upplevelser präglas av höga nivåer av samma ämnen (signalsubstanser?) som aktiveras av LSD och andra hallucinogener, typ serotonin? Har även för mig att man upptäckt att dessa verkar på förhöjda nivåer under andra religiösa upplevelser?

    Gabriel Bergin

    23 maj 2010 at 20:43

  9. Frank

    23 maj 2010 at 21:07

  10. Gabriel: Jag tror att alla upplevelser, oavsett om de är äkta eller inte, är knutna till aktivitet i hjärnan. Lika litet som vi kan avgöra om det faktiskt ligger ett exemplar av ”The Wealth of nations” på bordet bara genom att mäta hjärnaktiviteten hos någon som säger sig se ”The Wealth of nations” bordet, lika lite kan man avgöra om Gud, eller någon metafysisk verklighet, finns genom att mäta hjärnaktiviteten hos någon som har en religiös upplevelse. Metodologiskt blir det knepigt. Men jag läste nyligen om en studie där läkare placerat symboler ovanpå skåpen i rummet hos patienter för att undersöka om medvetandet kan vara icke-kroppsligt.

    Suzy

    23 maj 2010 at 21:14

  11. Suzy skrev:
    Nåväl, som ateist bör man ändå hoppas att man har fel.

    Fast jag har talat med en hel del ateister som hoppas att det inte finns något liv efter detta, eller någon gud, eftersom de inte gillar de gudar som brukar beskrivas i olika religioner.

    Gabriel, det finns tydligen en ny undersökning i vilken de hjärtsjuka som haft NDU hade högre CO2-koncentration i hjärnan/blodet än de andra.
    (Fast det var inte något stort underlag, och experimentet behöver bekräftas genom att reproduceras)

    Cecilia

    23 maj 2010 at 21:23

  12. Frank: Som jag läser Woerlees text går han i samma metodologiska fälla som nämns ovan, även om han tillägger ”explanation does not preclude paranormal or immaterial explanations.”

    Suzy

    23 maj 2010 at 21:23

  13. Cecilia: Ja visst! Jag borde förstås preciserat mig. Om man med himlen avser ett tillstånd i Gud där ingen oro finns mer och alla oförätter bland människor är utraderade. Visst borde vi hoppas på en sådan tillvaro?

    Likaså bör man som fundamentalistiskt troende hoppas att man har fel. Inte kan man väl hoppas att det finns ett helvete och eviga straff? Nej, då bör man hoppas att man har fel.

    Suzy

    23 maj 2010 at 21:27

  14. <i<Likaså bör man som fundamentalistiskt troende hoppas att man har fel. Inte kan man väl hoppas att det finns ett helvete och eviga straff? Nej, då bör man hoppas att man har fel.
    exakt

    Cecilia

    23 maj 2010 at 21:56

  15. Likaså bör man som fundamentalistiskt troende hoppas att man har fel. Inte kan man väl hoppas att det finns ett helvete och eviga straff? Nej, då bör man hoppas att man har fel.

    exakt

    Cecilia

    23 maj 2010 at 21:57

  16. Har inte nära döden-upplevelser väldigt mycket av samtidens kulturella förtecken framför sig. På sextiotalet var det väldigt vanligt med en svart tunnel, som ledde mot ett klart ljus. Under den tidiga New Age var det mer en sinnestämning av glädje som bredde ut sig bland procelyterna. Vad är det idag som gäller månntro?

    Kristian Grönqvist

    24 maj 2010 at 0:21

  17. Om det finns en superintelligent varelse, skapare, så har denne inga enl. mig inga stora rättigheter. Däremot stora krav på sig. Det är där det brister.

    Ateism är väl bara att man tror att det inte finns gudar. Inte att påstå att det inte kan finnas. Utan att man tror det inte kan finnas och liknande. Då är det väl inget kunskapsteoretiskt principiellt problem?
    Tror man kan man ha fel.

    En ateist har värderat ”bevisen” annorlunda.
    (ateism är också mer än en kunskapsteoretisk position, det är en rörelse)

    Att radera oförrätter. Är det ens möjligt? Detta får mig tänka på Job. Inte Ok.

    Evigt liv, ja tack. (tror inte på gudar)

    ccima

    24 maj 2010 at 1:28

  18. I filmen Timmarna sägs vid ett tillfälle att när du dör återvänder du till den plats varifrån du en gång kom. Fast jag kommer inte ihåg varifrån jag kommer..
    Jag tycker att det sättet att uttrycka saken ganska väl täcker in både människans behov av svar och ovissheten ur varje individs perspektiv. Det är också intressant att tiden och platsen kan hjälpa oss att känna ordning, även om de skulle vara fiktiva eller fel. Vi gillar ju också stadier, rutiner och ordningsföljder.
    Allt detta kan alla, även ateister, använda sig av. Därigenom viljan till ökad valfrihet och makt över sitt döende. Eftersom den religiösa ordningen överges, och något annat måste till.

    Camilla

    25 maj 2010 at 9:17

  19. Camilla

    En vacker tanke. Speciellt som man vet att fostret genomgår hela evolutionen under sin utveckling.
    ”Ur vatten har du sprungit, vatten skall Du åter varda…”

    Kristian Grönqvist

    25 maj 2010 at 10:23

  20. Den religösa idén är ofta att det finns en kausal mekanism vid dödsögonblicket som gör att man lever vidare.. Det är svårt att tro på och det är vad ateisterna verkar ta ställning till, men det är en naiv reduktion av problemet.

    Så är det med alltför många ateistiska föreställningar, man vänder helt enkelt på det religösa budskapet och så ”känner” man att det därför måste bli sant.

    Hur vore det med några positiva argument för varför det ”tar slut”? Speciellt Niclas som tillhör en upplyst skara som har funderat på vad jaget är för något bör inse att denna fråga inte alls har med dödsögonblicket att göra..

    Daniel

    25 maj 2010 at 12:22

  21. Daniel,

    jag blir nyfiken på att du menar att vi kan leva vidare efter döden, men förstår inte hur du menar att det skulle gå till. Har du något tips på referens där man kan läsa mer?

    För mig känns det mest naturligt att tänka mig att jaget är direkt knutet till aktivitet i hjärnan och därför upphör att existera i dödsögonblicket, när hjärnaktiviteten avstannar. Men jag är inte alls insatt i alternativa synsätt.

    Carl

    25 maj 2010 at 13:57

  22. Man kan ju också skilja på rädslan att förlora sitt jag och rädsla för att bli död. Egentligen borde man vara minst lika rädd för att bli t.ex. dement (även om man skulle bortse från lidandet av sjukdomen). Så vad handlar rädsla för döden om egentligen? En rädsla för ett icke-tillstånd, där förlusten av jaget bara är en ingrediens.

    Camilla

    25 maj 2010 at 14:54

  23. Hm…är det inte lite väl dristat att när man är frisk dra säkra slutaster om ens egen eventuella framtida dödsångest, den folk ofta får då man väl förstår att det är dags (t ex allvarligt sjuk eller väldigt gammal)

    Precis som det ofta predikas för skolbarn och medborgare att man aldrig kan veta hur man kommer att agera i en paniksituation, så anser jag det vara på sin plats att vara mindre förtids-kaxig och mer ödmjuk inför perioden då många får dödsångest.

    Cecilia

    25 maj 2010 at 17:19

  24. Cecilia

    Jag tror inte att det är särskilt kaxigt utan mer en form av acceptans eller resignation man får med åren.
    Det går utför lite försiktigt fram till 65, sen börjar man märka ett allt högre inre motstånd, vilket på ett välkommet sätt signalerar att det börjar sjunga på sista versen.
    Med lite tur och rätta gener kan man ändå vara på benen ett bra tag till…
    Du kommer dit också och det är inte ett dugg dramatiskt.

    Kristian Grönqvist

    25 maj 2010 at 19:44

  25. Ok, men jga talar om det dramatiska i att t ex ha skelettcancer eller annat allvarligt. Att nu påstå sig veta att man kommer att känna sig lugn med det då…jag vet inte…låter lite väl dristat.

    Cecilia

    25 maj 2010 at 22:31

  26. Carl..
    Mitt alternativa synsätt är att försöka växa ur den solipsism som vi alla föds med. När vi växer upp lär vi oss att om vi ser problemet ur vårat smala perspektiv så är inte det hela sanningen. Sanningen är alltså något annat och vi försöker teoretisera om den genom att tänka ontologiskt.

    Så om du uttrycker din övertygelse (att det tar slut) genom att förklara hur du tror att ontologin ser ut så kan jag lyssna på ditt argument..

    Men faktum är att alla materialistiska teorier idag faller tillbaka på de kosmologiska teorier som finns. Alla de teorierna går ut på att vi återföds i all oändlighet. En variant av Nietzsches eviga återkomst alltså.

    Om du ändå tror på att det ”tar slut” så förstår jag helt enkelt inte varför. Jag har aldrig tagit del av ett sådant argument.

    Daniel

    26 maj 2010 at 19:19

  27. Daniel: Ett evigt upprepande är inte nödvändigtvis ett evigt liv. Det är _ett_ liv som upprepas. Det krävs någon slags minne/kontinuitet och evig förändring; därmed inget upprepande.

    Upprepade ändliga liv – har alla slut, om o om igen.

    Och allt jag sett är liv med slut.

    Fortsätter det så här, dör jag.

    ccima

    26 maj 2010 at 20:03

  28. Cecilia, vi kanske inte pratar om dödsångesten när döden är nära, utan om hur vi känner exakt nu. Vi är ju alla döende. Sedan kommer döendet anta olika former, tills det hela verkligen är över.
    Jag känner t.ex. att döendet ändrat innebörd något sedan jag fick barn. Att mitt döende för mig skulle handla väldigt mkt om dem i nuläget.(Och hypokondriker som jag är har jag testat detta väldigt realistiskt i perioder.)

    Camilla

    26 maj 2010 at 21:42

  29. Daniel

    Intressant att den här oändlighetsteorin är så intressant att spekulera om. Det innebär så gott jag kan förstå att också alla andra levande ting måste inkorporeras i cykeln.

    Kommer alla blommors liv följaktligen att upprepas? och i såfall var? Det finns ju växter sedan miljoner år som omvandlats till olja som vi förbränner, Hur blir det med dem?

    Jag vet att materien inte förstörs, den är evig om ock omvandlingsbar. Hur påverkar detta entropin i stor skala om de pånyttföds så att säga?

    Och var kommer energin ifrån? Summan av saker som återföds måste ju bli adderad till den totala massan. Och återföds de av ingenting så är de ju ingenting.

    Komplicerade räkne-exempel som jag inte får ordning på.

    Tacksam för råd.

    Kristian Grönqvist

    26 maj 2010 at 21:53

  30. ccima,
    Jag riktade min replik till Carl och alla andra materialister som tror att den personliga identiteten sitter i hjärnaktiviteten.. Hjärnaktivitet är ju något som bör kunna återskapas, eller hur? Då återskapas också samma ontologiska person (per definition) och det är helt oavsett vad du epistemologiskt anser om den saken.

    Men om jag uppfattar dig rätt så har du en annan teori än Carls. Du är knappast materialist för du tror att den personliga identiteten sitter i minnet/kontinuiteten och då håller jag med om att en person per definition dör vid minnesförlust eller om kontinuiteten avbryts.. Jag förstår dock inte med vilken världsbild du kan försvara din teori, men jag håller med om att den innebär att när kontinuiteten avbryts så dör vi. Och då kan vi inte återskapas av Jehovah, transhumanister eller av en slump. Har jag fattat rätt då?

    Daniel

    26 maj 2010 at 21:54

  31. Kristian,
    Vi har diskuterat detta förr och du har själv vid flera tillfällen sagt att du tror på en evig cyklisk kosmologi.. Jag har aldrig nånsin sagt att jag själv tror på det, jag försöker bara förklara för er materialister vad era teorier innebär..

    Så notera att jag själv inte tror på den eviga återkomsten.. Jag bara uppfattar det som extremt tydligt att all materialism innebär att det måste vara så.

    All materialism faller tillbaka på en evig kosmologisk process och det ser vi i alla etablerade kosmologiska teorier. Och även din teori.

    Andra termodynamikens lag är inte nödvändigtvis ett problem i ett kosmologiskt perspektiv. Betänk att andra termodynamikens lag är en rent statistisk lag..

    Daniel

    26 maj 2010 at 22:19

  32. Jag tror Du har missförstått mig alldeles eller också har jag missförstått Dig.

    När livet är slut så är det slut.

    Det cykliska kosmos innebär att all materia är konstant. Det finns alltså lika många atomer hela tiden (jfr legoklossar) Nya uppstår inte från ingenting.

    För att nytt liv skall kunna byggas av de ändliga legoklossarna, så måste gamla legokonstruktioner rivas (dö).

    De kan alltså inte upprepas eller återuppstå.

    Livet återuppstår, naturligtvis, men inte vi. Där har vi den diametrala skillnaden mellan oss två.

    Vilken form det tar då står skrivet i stjärnorna…

    Kristian Grönqvist

    26 maj 2010 at 22:48

  33. Men Kristian, om universum expanderar torde väl detta var just ut i intet. Och vad blir då slutsatsen om rummet består av materia?

    Suzy

    26 maj 2010 at 23:27

  34. Daniel: Jag kan inte säga att man inte kan startas om från ”minnet” utifrån det. På något sätt händer det efter varje blackout man ”överlever” 8)

    Hm, ville bara säga att ett evigt liv inte ryms i ett evigt upprepande. (ja om inte _en_ cykel rymmer det) Något som upprepas är inte vad jag skulle säga vara ett ”evigt liv”.

    Och upprepas det inte måste något till som särskiljer. Detta måste öka i kvantitet över alla bredder. Det är ju Kristians resonemang.

    Så evigt liv kräver evigt skapande.

    ccima

    26 maj 2010 at 23:42

  35. Evigt skapande om det inte redan är stort nog 8D

    ccima

    26 maj 2010 at 23:44

  36. ccima,
    Det är lustigt hur du uttrycker dig. Du skulle inte ”säga” att ett evigt upprepande är ett evigt liv.. Grejen är att det är inte relevant vad du säger, frågan avser vad som är ontologiskt sant. Något annat finner jag inte ens intressant.

    Antingen är det möjligt att leva vidare efter att man tappat minnet/kontinuiteten eller så är det omöjligt. Men om det är omöjligt, varför då?

    Angående vad Kristian säger så verkar det inte som att ni har förstått vad en oändlighet innebär.. Visst, det kanske krävs 5000 upphöjt till 5000 upphöjt till 5000 omstarter av universum innan just vi återkommer men en så liten mängd omstarter är ju ingenting jämfört med oändligheten..

    Daniel

    27 maj 2010 at 0:21

  37. Suzy

    Tänk lite kreativt. Tex kunde universum se ut som ett magnetfält. Det utvidgar sig som en tratt åt ena dimensionen tills det uppnår den relativa ljushastigheten och måste böjas av.

    Det böjer sig då om sig själv och utvidgas som magnetfältet över sig själv.Det kommer då att implodera över sig själv, vilket magnetfält gör och tryckas in i sig själv. The Big Crunch.

    Det krymper tills den sammanlagda kärnkraften får det att expandera på nytt. Ett torusformat universum. Det utvidgas och krymper hela tiden. Alltså ett cyliskt, men statiskt universum, som till råga på allt skulle lösa problemet med den felande massan som man fortfarande letar efter.

    Det finns ett flertal andra matematiska modeller man kan tänka sig, men varför leta på komplicerade ställen, när man kan leta hemma?

    Detta är naturligtvis bara en teori och inte ens en särskilt god sådan, men lika bra som de andra än så länge.

    Kristian Grönqvist

    27 maj 2010 at 0:22

  38. Suzy

    Att vi befinner oss för närvarande i tratten som utvidgar sig, antar jag att Du förstår…

    Kristian Grönqvist

    27 maj 2010 at 0:25

  39. Daniel: ”Det är lustigt hur du uttrycker dig. Du skulle inte ”säga” att ett evigt upprepande är ett evigt liv.. Grejen är att det är inte relevant vad du säger, frågan avser vad som är ontologiskt sant. Något annat finner jag inte ens intressant.”

    Jo det är relevant iom att det förklarar vad jag avser med orden när jag säger dem. Ord som ska säga vad som är möjligt gällande ”evigt liv”. Sen ställer sig frågan om detta är vad man kan tänkas avse med ”evigt liv”.

    Det verkar som du tror att vi redan vet det. (”vi vet” betyder att vi är överens om vad det betyder)

    ccima

    27 maj 2010 at 1:13

  40. Suzy: Ja en bra fråga. Vakuum-energin är inte noll, och universum expanderar.. Så är energins bevarande absolut?

    ccima

    27 maj 2010 at 1:15

  41. Daniel: Om man lever ett evigt liv och om man inte menar obegränsat liv utan oändligt liv. Så skulle min dagbok inte rymmas i ett sådant universum vi tror oss leva i. Och när jag levt en evighet ska jag leva en till.

    Men jag tror vi kan vara överens om att vi med evigt liv avser utan slut men ändligt i varje skede.

    Så ett cykliskt återkommande tycks kunna lösa det vid första anblicken. Men Varje nystart av livet måste börja där det förra slutade på något sätt. Varje gång måste ett unikare tillstånd skapas. Det påverkar sannolikheten. Livsfortsättningen kommer glesare och glesare. Är detta ett problem?

    ccima

    27 maj 2010 at 2:06

  42. Daniel: Vad jag kan förstå är det inte ett problem, eftersom all egen-väntan mellan liven är ”tidlös”. Om det inte är något märkligt med väldigt små sannolikheter, och det slutar hända saker.

    ccima

    27 maj 2010 at 2:35

  43. Daniel

    Du gör flera av läsarna en väldig orättvisa om Du tror att vi inte förstår oändlighet´och storleksordningar. Det var fyrtio år sen jag fascinerades av det. Den tiden då man läser ”The book of records”

    Kristian Grönqvist

    27 maj 2010 at 10:51

  44. Samma sak med slump i relation med oändlighet. Om en sak händer en gång i jordens hela existens, ter det sig som en slump. Men om det det på en triljon planeter händer en gång, så kan man säga att detta händer en gång på varje planet i universum och därmedd är slumpen bara en regelbundet återkommande oregelbundenhet. Vi förstår Din fascination och Ditt perspektiv, men det förändrar inte materialismens läge. Det är samma med kvantmekaniken. En regelbundet förekommande oregelbundenhet. Inget mystiskt eller esoteriskt.

    Kristian Grönqvist

    27 maj 2010 at 11:03

  45. Kristian: Du svarade på en annan fråga. ccima förstod den däremot.

    Suzy

    27 maj 2010 at 12:23

  46. Daniel:

    Hm…er diskussion verkar handla om två olika saker: Dels huruvida universum kanske är ”evigt” med ständiga cykliska loopar efter varandra,
    dels om frågan om huruvida vårt medvetande/upplevelser/själ kanske inte upphör vid dödsögonblicket.

    Men du kopplar på något vis dessa två frågor till varandra?

    Cecilia

    27 maj 2010 at 13:23

  47. Kristian,
    Just nu argumenterar jag mot att det ”tar slut”. Vill du att jag ska argumentera mot materialismen så har jag andra argument. Om du förstår oändligheten så förstår du väl också mitt argument?

    ccima,
    Din teori om att ett evigt liv kräver minne/kontinuitet skulle förstås innebära möjliga problem som du nämner..

    Men notera att jag själv inte bär på sådana här föreställningar.. Jag bara försöker få er att förstå att det inte ”tar slut” och jag tror du har förstått vad jag syftar på.

    Men notera att den personliga identiteten rent ontologiskt kan konstitueras av något annat än minne/kontinuitet. I andra materialistiska teorier så kan det t.ex handla om en viss typ av beräkningsprocess och det kan ju återfinnas hos en rymdvarelse eller i en dator.

    Så med en sådan teori så kan ditt liv fortsätta i en dator, eller i en rymdvarelse. Det finns sjukt många varianter i alla fall och jag ser ingen anledning att tro på någon av dem..

    Men den enda teorin jag förkastar är att det ”tar slut”. För jag kan inte se något argument för att det kan vara så.

    Daniel

    27 maj 2010 at 13:32

  48. Cecilia,
    Det är svårt för mig att vara tydlig här eftersom jag inte själv tror på dessa argument..

    För det första tror jag inte på ett oändligt kaotiskt universum men all materialism faller tillbaka på det.

    Jag tror inte heller att jag är detsamma som en fysisk process men det är också något som materialismen står för.

    Så om man kombinerar dessa åsikter, alltså att jag är en fysisk process i en oändlig process, så kan man inte säga att ”jag” ”tar slut”.

    Min invändning är alltså mot att det tar slut. Men jag önskar inte att någon ska tro på detta. Varken vi som personer eller universum funkar som materialisterna tror.

    Daniel

    27 maj 2010 at 13:38

  49. Jodå Suzy.

    Jag svarade att universum torde inte expandera ut i intet, (eftersom det förutsätter Big Bang som en engångsföreteelse, vilket jag finner osannolikt)och då blir frågeställningen egal, det expanderar i samma riktning som det alltid har gjort. Det menas med cyklisk. Det imploderar i samma riktning som alltid också.
    Jag tog mig bara friheten att tro på ett annorlunda sätt.
    Därmed inte sagt att jag har rätt.

    PS.

    Det cykliska universum implicerar att vi har att göra med en konstant mängd materia som omfördelas vid den ständiga implosionen-explosionen.

    Cykelns längd? ointressant.

    Kristian Grönqvist

    27 maj 2010 at 15:04

  50. När universum imploderar och dess rum trycks eller viks inåt (metaforiken är begränsad), tycks det i så fall som om intet utanför också ändrar form. Ty gränsen förutsätter något att gränsas mot. I detta fall: intet, som i detta fall tycks vara elastiskt.

    Suzy

    27 maj 2010 at 15:27

  51. Hmm..angående cykliska universa: Kan man säga att tiden började för 13,7 miljarder år sedan? Det kan man väl inte, eller? Eftersom det i så fall fanns ett universum före vårt?

    Cecilia

    27 maj 2010 at 15:35

  52. Niclas Berggren

    27 maj 2010 at 15:37

  53. Intressant Niclas.

    Jag följde nog inte med bloggen alls år 2008, men är hedrad över att Du fann det så tidigt.

    Kristian Grönqvist

    27 maj 2010 at 17:33

  54. Alldeles riktigt Cecilia, det har man aldrig kunnat om man väljer att tro på den teorin. Om man väljer att tro på Big Bang som en engångsföreteelse, ungefär som en skapelse, så lär det nog stämma på ett ungefär. Kommentarerna till dåvarande inlägg av Nicklas verkar dock en smula korta och fördomsfulla.

    Suzy

    En flod strömmar inte utan att det skvalpar, inte en elektrisk eller magnetisk process heller.
    Det är omöjligt att säga om materian i universum beter sig som en ö i intet med ett lågsamt uttunnande av materian allt längre från det aktiva centrets delar (analogt med galaxer), eller om det består av ett oändligt antal öar därutöver. Vi ser inte nog långt. Men någon gräns mot intet existerar naturligtvis inte. Det sk intet består också av utslungade vrakdelar av universat men med lite större spridning.
    Var den ultimata gränsen går kan Du nog gissa på lika väl som jag…

    Kristian Grönqvist

    27 maj 2010 at 17:58


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: