Nonicoclolasos

Strikt atomism

Vissa kritiker av liberalismen påstår att den implicerar atomism: isolerade individer utan gemenskapsband till andra. Medan jag anser kritiken felaktig i sak — liberalismen är förenlig med och kan stimulera rika sociala gemenskaper — har jag alltid ställt mig frågande till den normativa premiss som säger att atomismen inte är önskvärd. Det är bl.a. det som gör liberalismen tilltalande i mina ögon: den är också förenlig, för de som så önskar, med atomism.

Jag befinner mig i New York och kom idag att fundera på hur ett liv utan några sociala band skulle te sig. När man vistas ensam i en storstad kan man  för ett tag prova på ett sådant liv, präglat av att alla verbala kontakter med andra människor är icke-personliga och rör transaktioner för att komma i åtnjutande av varor och tjänster. Dvs. det finns inga bekanta, ingen familj, inga vänner, inga kollegor och inga potentiella partner som vill knyta en till sig och skapa emotionella band. Skulle ett sådant liv på permanent basis vara tilltalande? Det är svårt att säga, eftersom man vid tillfälliga atomistiska utflykter trots allt har bekanta, familj, vänner, kollegor och partner på annat håll som inte helt går att tänka bort, men jag måste erkänna att jag lockas av en sådan, relativt strikt atomism. Den vore att ta idén om atomistisk sammanhållning ett steg längre och ta bort all personlig sammanhållning. (Ett nödvändigt villkor för att ett sådant liv skulle vara tilltalande är dock ekonomiskt oberoende: annars är man ofrivilligt fjättrad vid andra.) Men vore inte ett alternativ att flytta ut ensam i urskogen, där inga andra människor finns? Inte för mig: det är inte förekomsten av andra människor jag vänder mig emot — tvärtom ger visuell, viss fysisk och opersonlig verbal kontakt, liksom det stora samhällets varor och tjänster, stor glädje — utan ett emotionellt beroende.

Visst är detta teoretiska funderingar: man befinner sig där man befinner sig, med de band man har, och därför är mitt resonemang mer att se som ett möjligt sätt att under vissa, i mitt fall inte helt uppfyllda, omständigheter organisera ett liv. Att inte ha band till att börja med och att bryta existerande band är två olika saker; det man i närvaro av band, som man inte kan eller trots allt inte vill bryta, kan göra är att inte utveckla nya band.

Jag finner i vilket fall något slags ro i att bara tänka på saken — och att prova på detta slags liv under korta stunder på platser som New York. ”Reser du ensam?” frågar en del förvånat. Oh yes, I do!

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

5 juni 2010 den 18:46

6 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Rik och ensam. Trist. Stackare.

    swingthatcat

    5 juni 2010 at 20:42

  2. Jag tänkte på det senast igår, om inte det bästa, om det vore möjligt, hade varit den absoluta ensamheten. Men jag hade i så fall hellre bott på en öde ö. Jag kunde fiska och äta bär, tänkte jag. Men det går ju liksom inte.

    Ia

    5 juni 2010 at 20:46

  3. Jag har stor förståelse för Niclas tankar om att vara själv i det moderna samhället, men någon ”atomism” är det inte frågan om. Ett bättre uttryck för vad du är ute efter är kanske ”fri från ansvar” eller ”oberoende av andra individer”?

    Du vill ju gärna köpa mjölk, men vill inte behöva känna bonden, du vill åka tåg, men inte interagera med andra om du inte har lust osv.

    Vetenskapare

    5 juni 2010 at 22:28

  4. Vi är strikt beroende av andra för den livsstil vi har, alternativet är att leva ensam i en stuga i skogen…

    Psykologiskt så vore det en katastrof, ensamhet mår dom allra flesta människor väldigt dåligt av i längden. Vi är sociala varelser, vår sociala samvaro har varit förutsättningen för vår existens, och att bli avskärd ifrån den är bland det mest ångestskapande som kan hända en människa.

    Nephilim´s Wings

    6 juni 2010 at 2:10

  5. ”inga bekanta, ingen familj, inga vänner, inga kollegor och inga potentiella partner som vill knyta en till sig och skapa emotionella band. Skulle ett sådant liv på permanent basis vara tilltalande?”

    Jag håller med Vetenskapare. Innan detta liv är möjligt krävs en socialisation som människoblivandet förutsätter. Anknytning, lärande och gemenskap är människans förutsättning. Sedan kan man kanske daytrejda och leva i ensamhet, eller skapa en en blogg som ger en fanbase med några tusen dagligen återkommande läsare. Är det gemenskap? Ja, den renaste sorten.

    suzy

    6 juni 2010 at 2:28

  6. Det finns många som sparar ihop pengar effektivt och sedan lever som globetrotters stora delar av sina liv. År efter år. Att resa gör en ju ofrånkomligen inkognito och historielös. Relationer handlar ju om att ha en gemensam historia. På resan kan man istället söka andra gemensamma historier, som t.ex. en plats man båda varit på, men sedan är det enkelt att släppa taget och säga hej då, fortfarande lycklig och hög av sin frihet.
    Man behöver inte vara underlig för att uppskatta detta liv, men de flesta tycker att det efter en tid känns bra att bygga mer bestående bo och gemenskap. Eller att bara åka hem igen.

    Camilla

    6 juni 2010 at 10:22


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: