Nonicoclolasos

Vilken lön väljer du?

Dan Ariely skriver:

[W]e don’t figure out how much we need to be satisfied, we just want to make more than the people around us. More than our co-workers, more than our neighbors, and more than our wife’s sister’s husband. The first sad thing about our desire to compare is that our happiness depends less on us, and more on the people around us. The second sad thing is that we often make decisions that make it harder for us to be happy with our comparisons: Would you prefer to get a 50,000 pound salary where salaries range from 40,000-50,000 or a 55,000 pound salary where they’re between 55,000-65,000? If you’re like almost everyone, you’d realize that you would be happier with the 50,000 pound salary, but you would pick the 55,000.

Detta finner jag, för det första, märkligt uttryckt. Är det verkligen så att nästan alla inser att de vore lyckligare med 50 000 men att de ändå väljer 55 000? Är det inte snarare så att nästan alla väljer 55000 därför att de tror att de blir lyckligare av det men att det senare visar sig vara fel? För det andra undrar jag: Kan inte människor ändra sitt tänkande på detta område? Kan de inte vänja sig av med att jämföra sig med andra hela tiden? Är det omöjligt? Beteendeekonomer talar ofta som om så vore fallet, har jag en känsla av. Istället för progressiv beskattning e.d., som anses kunna dämpa en strävan efter ständigt högre inkomster, varför inte fundera på sätt att ändra människors tänkande istället? Om  nu staten ska gripa in, varför inte subventionera eller anordna kurser som lär människor att uppskatta sin absoluta inkomstnivå istället för att stirra sig blinda på sin relativa inkomstnivå?

Jag svarade förresten ”55 000” i omröstningen ovan. Jag skulle bli lyckligare av en högre lön, även om andra har ännu högre lön. Fler borde kunna (fås att) tänka så.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

16 juni 2010 den 5:29

Publicerat i inkomst, lycka, psykologi, skatt, status

19 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. ”Varför inte subventionera eller anordna kurser som lär människor att uppskatta sin absoluta inkomstnivå istället för att stirra sig blinda på sin relativa inkomstnivå?”

    Jag tror sannolikheten för framgång är ungefär lika stor som om en statlig kurs skulle anordnas där människor skulle lära sig att bry sig mindre om materiella ting, och mer specifikt lära sig att den materiella standard personen har nu är tillräcklig.

    Olof Johansson-Stenman

    16 juni 2010 at 7:23

  2. Finns det inte en inkomst- och en substitutionseffekt av mer progressiv beskattning? Hur kan man då veta att en mer progressiv beskattning gör att folk anstränger sig mindre att tjäna mer än andra? Om högre inkomster får högre skatt kan de som vill dit anstränga sig ännu mycket mer, med dödviktsförluster som följd. Eller tänker jag fel?

    Kalle

    16 juni 2010 at 8:12

  3. Om det bara gällde konsumtion av materiella ting så vore 55 optimalt, men att ha relativt lägre inkomst kan ge relativt mindre inflytande på samhällsutvecklingen på sikt, pengar kan köpa makt och inflytande, inte bara materiell konsumtion.

    I övrigt tror jag så klart som Olof.

    Martin

    16 juni 2010 at 8:14

  4. Jag ser att de flesta hittills röstar på alt. 2, skulle Ariely säga att det bekräftar hans tes att nästan alla gör en felbedömning om vad som ger dem glädje?

    Johannes

    16 juni 2010 at 8:21

  5. Jag vet inte vad Ariely skulle ha sagt, men Arielys lönefråga har i alla fall tre problem när det gäller att identifiera om människor bryr sig om relativ inkomst.

    1. Man kan bry sig om relativ inkomst och ändå välja det andra alternativet, beroende på hur mycket man anser att relativ inkomst spelar roll jämfört med absolut inkomst. För att mäta denna grad krävs flera frågor.

    2. Det är väl belagt att människor anser att de själva bryr sig mindre om status och relativa jämförelser än andra, vilket tyder på att vi systematikt underskattar hur mycket relativ inkomst spelar roll för oss själva.

    3. Människor jämför sig inte bara med andra, utan även med sig själva över tid.

    För att hantera dessa frågor kan man t ex be människor välja mellan olika tänkta samhällen för någon annan, t ex deras barnbarn. Jag har själv varit delaktig i några sådana studier som finns nedladdningsbara på min hemsida:
    http://www.handels.gu.se/econ/johansson-stenman/
    (Självklart finns dock stora problem med alla metoder när det gäller att identifiera sådana effekter.)

    F ö har ju Martin helt rätt i att det finns ett antal instrumentella effekter av relativ inkomst, där utöver makt och inflytande t ex matingframgång torde vara ett uppenbart exempel som är väl belagt.

    Olof Johansson-Stenman

    16 juni 2010 at 8:49

  6. Kalle, du har helt rätt, det kan man inte veta.

    Poängen är dock inte att få relativa jämförelser att bli mindre viktiga utan att internlisera de s k positionella externaliteterna, på i princip samma sätt som miljöskatter internaliserar externa miljökostnader.

    Olof Johansson-Stenman

    16 juni 2010 at 8:53

  7. Olof: Tänk om det finns positiva positionella externaliteter?

    Niclas Berggren

    16 juni 2010 at 9:00

  8. Niclas, det skulle leda till helt andra slutsatser, men den samlade empirin ger inge stöd för detta vad jag kan se.

    Olof Johansson-Stenman

    16 juni 2010 at 9:07

  9. Jag hänger inte med. Om man inför en miljöskatt gör man det för att minska på beteenden som förstör miljön. Om man inför en skatt på höga inkomster gör man väl det för att minska på beteenden som leder till högre inkomster. Om en högre skatt får strebrar att anstränga sig ännu mer att få högre inkomster kommer de antagligen att få det också (netto, trots en högre skattesats). Hur kan man veta att det inte blir resultatet? Då har inte bara de som vill ha högre inkomster slösat bort mer tid och energi på att komma fram i inkomstfördelningen, deras effekt på andra är lika stor eller större som före skatten. Eller missar jag något? Ursäkta om jag tänker fel.

    Kalle

    16 juni 2010 at 9:13

  10. Kalle: Nej, ur ett välfärdsteoretiskt perspektiv inför man inte en miljöskatt ”för att minska på beteenden som förstör miljön”, utan för att få priset rätt så at det innefattar samtliga kostnader.

    Teoretiskt är det möjligt (om än kanske osannolikt)att en höjd skatt på en vara (som bensin) leder till högre konsumtion av varan, om inkomsteffekten är tillräckligt stor och motriktad substitutionseffekten (så att vi har en s k giffen-vara).

    Olof Johansson-Stenman

    16 juni 2010 at 9:19

  11. Ja, och varför inte lära bilister att acceptera Zebralagen eller lära människor att vara lyckliga så att vi slipper behöva fundera på att dö ut?

    Peter

    16 juni 2010 at 9:20

  12. Okej, tack för klargörandet!

    Kalle

    16 juni 2010 at 9:21

  13. Peter: Du är en skarp analytiker av (bristfällig) konsekvens i argumentationen. I like it!

    Niclas Berggren

    16 juni 2010 at 9:24

  14. Jag tycker att alternativen är lite luddiga. Valet beror, iaf för mig, på vilka ”andra” är. Om det bara är folk i min närhet så skulle jag föredra alternativ 2 (inte för att vara snäll mot mina kompisar, utan för att maximera min egen nytta/lycka), men om ”andra” betyder ”ALLA andra” så skulle jag nog föredra alternativ 1, eftersom jag misstänker att kostnadsläget skulle anpassas efter den nya högre lönenivån.

    Camilla

    16 juni 2010 at 11:19

  15. Alternativ 1 är givetvis det korrekta om vi nu förutsätter att man inte vill tillhöra det socioekonomiska bottenskrapet i samhället. Om jag skulle tjäna 1.000.000.000 kronor i månaden och alla andra i världen skulle tjäna ännu mer så skulle ingen vilja producera och sälja en liter mjölk för mindre än tusentals kronor.

    guggebonds

    16 juni 2010 at 19:49

  16. guggebonds: I ett samhälle där alla tjänar minst en miljard i månaden (och det inte bara är att de har mer nollor på sina pengar där), så är förmodligen mjölkproduktionen och -distributionen automatiserad i väldigt hög utsträckning, så att det inte kräver många sekunders arbete per producerad liter mjölk. Alternativt är mjölk en lyxvara som ingen prismedveten människa anser sig behöva.

    David Bergkvist

    16 juni 2010 at 19:58

  17. @ David Bergkvist: Ursäkta, men skämtar du? Du anser alltså att det är möjligt att tänka sig ett samhälle där alla tjänade en _miljard_ kronor i månaden utan inflation och att det i detta samhälle skulle finnas en i väldigt hög utsträckning automatiserad distribution och produktion av mjölk. Korrekt?

    Detta gränsar till galenskap?

    James

    17 juni 2010 at 0:16

  18. Jag skulle må dåligt om jag visste att folk runt omkring mig tjänade mindre än jag, så det får väl bli den högre summan då, 55 000… (-:

    Cecilia

    17 juni 2010 at 0:25

  19. James: Nej, jag skämtar absolut inte. För att alla ska kunna tjäna en miljard utan att detta beror på inflation, så måste, av nästintill självklara skäl, all produktion av icke-lyxvaror vara väldigt automatiserad. Självklart hör ett sådant samhälle endast hemma långt in i framtiden, eftersom dagens tekniknivå inte är tillräckligt hög för det.

    David Bergkvist

    17 juni 2010 at 0:43


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: