Nonicoclolasos

Ska vi låta människor svälta?

Att ens ställa frågan verkar egoistiskt: Ska vi, trots att människor svälter just nu, låta bli att hjälpa dem? Ja, Don Moller menar att det är rimligt att göra det om det innebär att man kan hjälpa fler människor som annars skulle svälta i framtiden. Han anger i ”Should We Let People Starve — For Now?”, publicerad i Analysis (preliminär gratisversion här), bl.a. dessa fyra antaganden:

(1) Future lives count just as much as present lives; preventing future deaths is just as important as preventing present-time deaths.
(2) There will continue to be at-risk people in developing countries whose lives we could save by contributing to aid organizations in the foreseeable future.
(3) The real cost of providing life-saving aid will decrease over time.
(4) There are methods of increasing our wealth (in real terms) over time.

Han presenterar sedan följande argument:

Now, when (1) and (2) are combined with either (3) or (4) we arrive at a case for delaying giving aid. For in that case we will be able to save more people in the future with the money we are now contemplating giving away than we can save right now. Whether the reason is that the same money will go further in the future (assumption 3) or whether I will simply have more money available (assumption 4), either way, my $100 may save X people today, but it will save more in the future. All I need do is place my money in an interest-bearing account and will all proceeds to an aid organization. But of course both (3) and (4) seem fairly plausible, and if both are true, then this argument becomes that much stronger: if only we delay giving money today, we can save more people later by giving more aid that will go further in the future. Giving now thus involves a large (and lethal) opportunity cost. Hence we should let people starve now in order to save more people later, runs the argument.

Argumentet är enkelt och, för mig, övertygande; trots dess enkelhet och rimlighet hade jag inte tänkt på det tidigare. Så när Peter Singer rätteligen uppmanar oss att rädda liv blir frågan inte bara hur utan också när. Kanske om 30 år snarare än idag.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

21 juni 2010 den 5:36

Publicerat i filosofi, moral, rationalitet, svält

47 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Felslut: Han byter ett möjligt framtida liv mot ett säkert nutida liv som om dom vore likvärdiga. Det är dom såklart inte, såvida man inte kan förutspå framtiden med 100% säkerhet, och det kan man inte.

    Lennart Regebro

    21 juni 2010 at 6:52

  2. Lennart Regebro, du godtar alltså inte premiss (2)? Själv tycker jag den verkar helt rimlig. Tror du inte att det finns svältande människor i framtiden? Även om p<1 för det är jag rätt säker på att en probabilistisk version av argumentet håller.

    Tom

    21 juni 2010 at 8:03

  3. Tänkvärt. Det enda jag oroar mig för är att man skjuter upp att ge hela tiden, och vips är man död. Det bästa kan vara att testamentera så mycket som möjligt till en bra hjälporganisation, så att det blir en gåva som hjälper svältande människor oavsett om man hinner ge när man lever eller ej.

    Nek:are

    21 juni 2010 at 8:17

  4. ”Kanske om 30 år snarare än idag.”

    Varför då? Är hans antaganden bara giltiga i 30 år?

    Han är inte dum, den där Dan. Han har hittat ett legitimt (eller, nja) skäl att ALDRIG ge.

    Peter

    21 juni 2010 at 9:16

  5. Nek:are och Peter: Moller kommenterar er oro på följande vis:

    ”A concern we may have about the argument is that it can seem to show not just that we should delay giving, but that we should delay giving indefinitely, since the cost of life-saving interventions will continue to decrease, there will always be more wealth to be accumulated, and our descendants or others will
    continue to benefit from delaying. But notice that assumption (2) may well fail in the nearish future. It would be unduly pessimistic to deny all hope that easily preventable deaths largely will be prevented sometime in the next few centuries, and the above argument only applies if we are confident that there will continue to be a supply of suitable aid-recipients. Also, at some point the risk that our
    contribution will not go to aid the needy becomes quite large. If I place money in a bank and write a will that stipulates the money go to UNICEF, I have good reason to be highly confident that my intentions will be fulfilled. But it’s much harder to have such confidence when creating a trust that is to pay out a thousand years from now, or whenever an executor judges the time is ripe. In these farfetched scenarios the risk that I will fail to aid anyone at all rises dramatically. And unlike the short-term risk of delay, in which we can have some confidence about the good we might accomplish by taking the risk, we have no idea what we might accomplish by indefinite or long-term delay; we can estimate that in several decades need for aid will vastly outstrip supply, but we have no idea what good we might accomplish by taking the risk of long-term delay. And, finally, we may be risk-averse when it comes to altruism. Faced with the choice of saving a 100 people for certain or a 50% chance of saving 201 people, we may prefer the former. If this is how we feel, we might be persuaded to delay giving for some time, but perhaps not for a thousand years—whatever the pay-off. I have no ambition to settle this issue, however, and am willing to grant that indefinite delay might in principle turn out to be the most plausible consequence of these arguments, though the considerations just adduced at least seem to show it isn’t an obvious or immediate one, short of further, unworldly assumptions.”

    Niclas Berggren

    21 juni 2010 at 9:26

  6. Håller med de kritiska rösterna. Argumentet är en utmärkt grund till att ALDRIG rädda någons liv – tänk, om tusen år kan man ju rädda ännu fler.

    Jämför också med den som ALDRIG köper en ny tv – man får ju mer för pengarna i morgon….

    Nicke

    21 juni 2010 at 9:27

  7. Det där med 30 år är inte så dumt. Det är inte bra om alla skjuter upp allt givande för evigt. Men det är bra att skaffa mer pengar att ge innan man ger. En kompromiss är att ge när livet börjar ta slut, typ vid 70. Plus som nekare säger, skriva testamente så inte ungarna får pengarna att sätta sprätt på. Det kan nog funka.

    Tom

    21 juni 2010 at 10:08

  8. Warren Buffet hade rätt intressant argumentation, han menade att det är fel av honom att ge pengar till välgörenhet, det är bättre att han förvaltar pengarna fram till sin död så blir det mycket mer att ge då.

    Men sen övertygade Bill Gates honom om att denna tid i historien är speciell, nu är pengar till välgörenhet mer värda än i framtiden. Så både Buffett och Gates ger ju nu bort det mesta de äger.

    Dessa frågor är ytterst intressanta. All konsekvensetisk moral kan bli oändligt komplicerad när man inte på det vanliga viset godtyckligt isolerar problemet i tid och rum.

    Daniel

    21 juni 2010 at 10:31

  9. Tom: Framförallt är det alltså (1) jag inte godtar. (2) och (3) är trovärdiga på kort tid, 30 år som nämnts är väl kanske lite pessimistiskt, men det kan man nog vara. :(

    Lennart Regebro

    21 juni 2010 at 10:33

  10. Det er en spændende diskussion, men bygger den ikke på en helt fejlagtig antagelse? Hjælper hjælpen overhovedet med at løse verdens sultproblemer? Kan vi ‘bare’ betale os fra sult og elendighed?

    Christian Bjørnskov

    21 juni 2010 at 10:45

  11. Det är aldrig enkelt. Svältande kvinnor förlorar sin förmåga att bli gravida vilket i sin tur gör att antalet människor i nöd inte ökar.
    Vid varje hjälpsändning ökar nativiteten våldsamt. Vilket garanterat leder till mer svält.

    Å andra sidan har Lennart rätt. Vi kan inte veta något om framtiden. De vi räddar kan bli skjutna i ett stamkrig i morgon eller utvecklas till FN:s generalsekreterare.

    Vi kommer ingenvart med ambivalens.

    Vi skall inte hjälpa med mat

    Vi skall hjälpa med matproduktionen och den politiska processen. Om de sedan vill skjuta varandra, är inte längre vårt problem. Där slutar vårt ansvar.

    Vi har tex inget i Gaza att göra.
    De är självförsörjande, läskunniga och kan organisera krig och terrorhandlingar.

    De behöver bara förstå att man måste komma överens med sin grannar, annars går det åt h-te. Vill de kriga, låt dem kriga. Det är ju till syvende og sidst upp till dem själva. Vi behöver inte dras med dåligt samvete för det…

    Kristian Grönqvist

    21 juni 2010 at 11:12

  12. Jag föreslår att hjälper *både* dagens och framtidens svältande, genom att skära ner på något annat istället, t ex A-kassaersättningar till icke-svältande svenskar.

    Som enskild kan detta uppnås genom att skattefuska, och donera pengarna man sparar på detta till välgörenhet.

    David Bergkvist

    21 juni 2010 at 11:26

  13. En förklaring: Jag antar att filosofen i fråga försöker med sitt felaktiga argument argumentera för att man skall främst fixa landets egna ekonomi, så att man kan ha mer pengar att hjälpa fattiga. Det är korrekt, men av helt andra anledningar än det felaktiga resonemang han använder.

    Och anledningen är främst detta: Det som hjälper mest är att göra fattiga länder rika. Det gör man inte genom bidrag, utan genom handel. Och ju rikare vi är, desto mer kan vi handla med fattiga länder.

    Lennart Regebro

    21 juni 2010 at 11:33

  14. Vi kanske ska sluta ge utbildning till våra elever idag så vi kan utbilda fler i framtiden.

    Det är ju de människorna som överlever som ger förutsättningarna, institutioner, kultur, natur osv till de i framtiden.

    Bilden är en isolerad akut insatts, nu eller senare. Ett klassiskt ”urartat” tankeexperiment. Ärligt talat känner jag mig provocerad av mina egna tankar kring det.

    ccima

    21 juni 2010 at 12:44

  15. ccima: Apropå (en variant av) din invändning skriver Moller:

    ”Another important issue to note is that saving present people may have a greater impact than saving future people, since a healthier, more productive
    present means a better-off future. Part of the reason we have to believe members of certain societies will be badly off in the future is that so many of the present generation die or fall ill and are thus unable to foster a productive economy. By saving in the present we will be indirectly saving members of future generations as well, and the earlier we intervene the greater the benefit for posterity. At best, though, this simply gives us a reason to revise upward the costs of delay. The costs of delaying are the deaths we could prevent by giving now plus the future deaths that could be averted by giving now (or a subtler sum involving probabilities). And these costs might still be outweighed by the benefits of delaying. Notice, too, that that the posterity-effect just described often doesn’t apply, as when we give toward short-term disaster relief in an otherwise robust society. And then, the effect we are discussing is a fairly nebulous one. Clearly we should discount for its uncertainty, just as we should take into account the risks associated with delayed aid. In the absence of empirical investigation, we have only a reasonable-sounding hypothesis, and it is hard to say whether it might not turn out to be false for all sorts of reasons. For instance, it is not hard to imagine circumstances in which the deaths of vulnerable members of a society might actually have a positive effect on future generations because of attendant changes in the birth-rate, a relieving of the welfare system, and so on. (Of course, these would not be good reasons not to help the worst-off; they would merely show that delaying need not indirectly harm posterity.) Here, too, however, I don’t mean to settle anything. Much more detailed empirical investigation would be required to be confident about these matters.”

    Niclas Berggren

    21 juni 2010 at 12:48

  16. Ett relaterande ämne som jag finner intressant är frågan om man ska ge lite till många eller mycket till ett fåtal? Vore det lättare att skapa ett litet mönstersamhälle för att sedan bygga ut det allt eftersom man kan stödja alla eller ska man försöka ta hand om hela världen samtidigt?

    Stefan

    21 juni 2010 at 12:55

  17. Jag undrar mer vad som händer med människors moral och självuppfattning om man inte hjälper andra nu.

    Jag ser en överhängande risk för att man utvecklar cynism, själviskhet, överlägsenhet, och därmed i slutändan struntar i att någonsin hjälpa. Då faller hela argumentet.

    Solidaritet har alltså ett egenvärde i att det gör människan mer omtänksam. Och omvänt.

    Mikael Nilsson

    21 juni 2010 at 14:15

  18. Mikael Nilsson: Fast man skulle ju kunna motverka sagda cynism genom att donera pengar till en fond vars stadgar tvingar den att motverka svält om 30 år. Då har man både varit solidarisk och valt bort att hjälpa svältande nu. (Vilket inte ska tolkas som att jag anser att det är en vettig idé att avstå från att hjälpa svältande nu).

    David Bergkvist

    21 juni 2010 at 14:40

  19. David: det ändrar inte grundproblemet: att stå vid sidan och se människor dö, och inte göra något åt det. Det ändrar människor, och inte till det bättre.

    Mikael Nilsson

    21 juni 2010 at 14:44

  20. Mikael: Men man gör ju något åt det när man donerar pengar till den där hypotetiska fonden. På samma sätt som vissa miljövänner anser att de gör något åt miljöproblem genom att köpa ekologisk mat, och därmed undviker att drabbas av cynism.

    David Bergkvist

    21 juni 2010 at 15:03

  21. David: Nej, man gör inget åt de människor som dör framför ögonen på en genom att sätta in pengar i en fond. Man gör eventuellt något åt några andra människor.

    Det är det där att välja bort den faktiska människan i nöd som är problemet.

    Sen kan jag iofs hålla med om att människor sysslar med innehållslösa gester även på andra håll. Klimatkompensation är väl kanske det mest iögonenfallande exemplet på den formen av hyckleri: ”jag lägger lite extra pengar så får jag smutsa ner som jag vill”. Det blir oändligt mycket värre när det rör människoliv, dock.

    Mikael Nilsson

    21 juni 2010 at 15:12

  22. Detta är relaterat till ett klassiskt diskuterat problem i mycket av ekonomisk utvärderingslitteratur på grundnivå. Om du diskonterar kostnader för livräddande åtgärder, men inte diskonterar fördelarna (räddade liv), så kommer alltid den samhällsekonomiskt optimala slutsatsen blir att ”vänta” med livräddande åtgärder (kostnaden per räddat liv kommer alltid vara lägre i framtiden). Därför blir det helt orimligt att sätta en diskonteringsränta på 0 % på fördelarna (som han gör i antagande 1).

    Artikeln inleds med att säga att de flesta filosofer tycker att vi bör ha 0 % diskonteringsränta för räddade liv. För det första tror jag inte alls de flesta filosofer tycker detta. Och varför skulle vi ha en diskonteringsränta på 0 % för räddade liv? Det stämmer inte med den genomsnittliga uppfattningen i populationen, och heller inte hur vi beter oss i praktiken.

    Mikael S

    21 juni 2010 at 15:40

  23. Mikael S

    Värdet på ett liv går väl inte att värdera i pengar?!

    Men även om det gick kan det ändå vara lönsamt att spara pengarna och få avkastning om diskonteringsräntan är lägre?!

    Eric

    21 juni 2010 at 16:03

  24. Jag måste faktiskt säga att argumentet rent analytiskt känns väldigt banalt. Som flera har påpekat så hänger allting på hans andra antagande – och det antagandet känns dessutom väldigt tveksamt. Om något väcker argumentet snarare frågan om det inte är dags att matematisera filosofin, så att analyserna kan bli lite intressantare.

    Eric: Vad gäller huruvida man kan värdera ett människoliv i pengar eller inte: I praktiken är det vad man gör när man, t ex, fattar beslut om hur många sjukhus som ska finnas, var de ska vara belägna etc.

    Marcus Salomonsson

    21 juni 2010 at 17:20

  25. Marcus, nu blir det intressant. Låt oss tillämpa det på sjukvården:

    (1) Future lives count just as much as present lives; preventing future deaths is just as important as preventing present-time deaths.
    (2) There will continue to be people in need of hospital care whose lives we could save by giving them hospital care in the foreseeable future.
    (3) The real cost of providing hospital care will decrease over time.
    (4) There are methods of increasing our wealth (in real terms) over time.

    Med detta argument så blir det alltså rationellt att lägga ner sjukhusen och satsa allt på att bygga upp samhället för att ha råd att rädda fler om 30 år.

    Det är så många fel på det sättet att argumentera att det är svårt att veta var man ska börja. Och svaret är INTE att det är fel på något av antagandena. För även om vi utgår från att alla fyra faktiskt är sanna är argumentationen sjuk.

    Mikael Nilsson

    21 juni 2010 at 17:29

  26. Inte alls. Om vi utgår från att alla fyra är sanna är argumentationen helt korrekt. Problemet är alltså att dom inte är det. 2) och 3) är tveksamma och 1) är direkt fel. 1) förutsätter dessutom att man har perfekt kunskap om framtiden, vilket är ett outtalat antagande som är absurt.

    Men om man hade perfekt kunskap om framtiden, och man därmed visste att aktion A sparar tio liv idag, men att aktion B sparar 100 liv nästa år, ja då är såklart aktion B korrekt.

    Det är inget sjukt i det.

    Lennart Regebro

    21 juni 2010 at 17:50

  27. Lennart, jag menar alltså att även perfekt kunskap skulle göra resonemanget fel, eftersom man bortser från en rad bieffekter, tex psykologiska, av att inte hjälpa nödställda nu.

    Det blir fel när man resonerar abstrakt i termer av ”hur mycket är ett liv om tio år värt” och väljer att helt bortse från den samhälleliga kontexten. Vilket är typiskt för trivialiserade utilitaristiska resonemang.

    Att sedan någon tar resonemanget som något annat än en filosofisk kuriosa, utan faktiskt verkar vilja basera sitt agerande på det, gör mig akut illamående.

    Mikael Nilsson

    21 juni 2010 at 17:59

  28. Fast om man har perfekt kunskap om framtiden så behöver man ju inte bortse från det. :)

    Om du blir akut illamående bör du läsa ”The Decisive Moment” av Jonah Lehrer, som förklarar varför du blir akut illamående och vad du gör med det. :)

    Lennart Regebro

    21 juni 2010 at 18:13

  29. Eric: Som nämndes, så görs det (implicit) varje dag. När man beslutar att samhället ska subventionera ett läkemedel som räddar 1 individ till 10 miljoner, så säger vi att (implicit) värdet ”per liv” är minst 10 miljoner. När politikerna/tjänstemännen säger nej till en åtgärd (välj valfri) som i genomsnitt kommer rädda 1 liv till en kostnad av 30 miljoner, säger vi (implicit) som samhälle att värdet är <30 mkr. Svenska myndigheter har idag ett rekommenderat värde (för utvärderingar) per "räddat" (statistiskt) liv på ca. 22,5 mkr.

    Mikael Nilsson: Vi måste förstås resonera i termer av "hur mycket är ett liv om tio år värt i jämförelse med idag". Görs det inte explicit, så görs det implicit (och då är det rimligtvis bättre att vi gör det explicit och rationellt). Don Moller gör det dock på ett ointressant sätt, genom en rad antaganden (där som nämnts, vissa är direkt felaktiga) kan han visa på en sedan tidigare känd och väldiskuterad "märklig" paradox. Men med en rad felaktiga antaganden kan många av oss säkerligen producera liknande "märkliga paradoxer".

    Grundfrågan är dock intressant och viktig, och är av betydelse för många beslut som fattas i samhället om hur vi ska fördela våra resurser.

    Mikael S

    21 juni 2010 at 18:19

  30. Mikael S: jag menar tvärtom att vi inte ska syssla med den typen av komplett meningslösa resonemang (meningslösa eftersom det inte går att vetenskapligt fastställa några vettiga fakta om framtiden).

    Att föra ett liknande resonemang om hur vi ska fördela de resurser vi har här och nu är dock värdefullt såklart.

    Eller för den delen – i ett kortare och mer konkret/verifierbart perspektiv, typ ”låt oss vänta till bombningen har upphört med att starta mikrolånsverksamhet”, där alternativen är tydliga och meningsfulla.

    Problemet med resonemanget är att det bygger på omätbara variabler kombinerat med så känsliga fenomen att andra effekter måste tas hänsyn till (som cynismen jag nämnde).

    Mikael Nilsson

    21 juni 2010 at 18:27

  31. Mikael Nilsson: Antag att vi vet att i ett visst land dör 1000 människor i svält per år. Hur menar du att man ska hantera denna information? Du kan ju tydligen inte använda den till att förutse att om inget görs, så kommer förmodligen i framtiden i runda slängor lika många dö per år, efter detta ju vore ”ett komplett meningslöst resonemang” eftersom ”det inte går att vetenskapligt fastställa några vettiga fakta om framtiden”.

    David Bergkvist

    21 juni 2010 at 20:08

  32. Eric, du kan bekanta dig med diskonteringsränta här:

    http://www.ethik.uzh.ch/ufsp/graduiertenprogramm/ma/dominicroser/GP-Roser_Discount-Rate.pdf

    Så kan du lära dig en del.

    Tomas

    21 juni 2010 at 20:25

  33. David: ja, att prata om att inte försöka hjälpa de 1000 för att vi kommer kunna rädda fler senare om vi låter bli, är ett komplett meningslöst resonemang – eftersom det jämför verkliga människor av kött och blod med tankekonstruktioner om framtiden.

    Den brist på humanism som krävs för att göra det är enorm.

    Mikael Nilsson

    21 juni 2010 at 20:37

  34. Jag håller med Mikael Nilsson. Att stå bredvid och titta på medans människor dör, med hänvisning till att eventuellt satsade medel har potential att göra bättre nytta i framtiden – det skulle få omfattande negativa effekter på samhället.

    Lennart, med hänvisning till aktion A och B – man försöker så klart att göra båda, men A först.

    Nicke

    21 juni 2010 at 20:59

  35. Nicke: Resonemanget förutsätter alltså att du måste välja mellan A och B.

    Lennart Regebro

    21 juni 2010 at 21:02

  36. Det här var en intressant diskussion. Jag ser också en del problem nu med hans argument, men jag har samtidigt svårt att förstå de kategoriska uttalanden från vissa här att det aldrig ska göras intertemporala avväganden.

    Antag att vi vet att vi har en miljon kronor idag och tio miljoner kronor om vi väntar ett år. Är det verkligen fel att vänta ett år med att hjälpa då? Även om 1000 dör av svält under året som kunde ha räddats med miljonen, kan 10000 räddas nästa år om vi väntar.

    Så det jag undrar är om det enligt er principiellt alltid är fel att hjälpa mindre idag om man kan hjälpa mer i framtiden, eller om ni bara har gjort en kalkyl att nyttan är större idag med realistiska antaganden.

    Nek:are

    21 juni 2010 at 21:04

  37. Nicke: Ja, så vill ju ingen tänka. Men varför står vi bredvid och tittar på när människor dör? Runtom världen svälter det ihjäl ett antal människor nu ikväll. Imorgon med, och i övermorgon med. Trots det lägger vi inte alla våra resurser på att hantera det problemet. Istället lägger vi pengar på att bygga lite motorvägar här i rika Sverige, bygga en curlinghall, betala lärarnas löner och så vidare.

    Kanske gör vi fel val (det är också en gigantisk diskussion), men uppenbarligen gör vi olika typer av val som får effekter på liv och död. Det ni verkar mena är att det är förskräckligt att tänka på detta, så låt oss inte göra det. Tvärtom, vi bör tänka mer på detta, så att vi gör så bra val som möjligt, är väl både mer rimligt och moraliskt korrekt.

    Mikael Nilsson: Jag tror vi talar förbi varandra. Givetvis kan vi inte veta något om säkerhet om framtiden, men vi kan göra så bra val som möjligt givet den information vi har här och nu. Det jag menar är att de val vi gör just här och nu (med våra resurser), kommer få effekter på hur många (t.ex.) liv vi räddar idag (jämfört med om 5 år osv.). Att inte prata om detta eftersom det är ”omoraliskt” finner jag som en absurd inställning. Ta hela diskussionen om de stora budgetunderskott många länder driver idag, det kommer förstås behöva betalas någon dag…av framtida generationer. Hade vi inte lämnat efter oss stora skulder, hade de exempelvis haft mer pengar att rädda liv för…

    Mikael S

    21 juni 2010 at 21:52

  38. Mikael Nilsson: Du läste uppenbarligen inte min kommentar. Jag pratade inte om Don Mollers förslag.

    David Bergkvist

    21 juni 2010 at 22:20

  39. Ni får gärna upplysa mig om läget i världen. Några här menar att folk svälter ihjäl medan omvärlden tittar på. Stämmer det?

    Daniel

    21 juni 2010 at 22:27

  40. Neka:are – om vi använder 500 människor som försökskaniner och sen avlivar dem, då kan vi rädda 5000 nästa år. Den här typen av argument går bra i teorin, dock inte i verkligheten.

    Nicke

    21 juni 2010 at 22:30

  41. Daniel, en del här tycks hävda att det är så – jag håller inte med. Det görs faktiskt insatser, även om de inte är tillräckliga.

    Nicke

    21 juni 2010 at 22:33

  42. Ett relaterat problem är att man genom att ge mat till ställen där det finns återkommande svält på det viset, upprätthåller och kanske förstärker samhällena som skapade svälten, och som med all sannolikhet kommer skapa ännu mer svält i framtiden. Det finns en betydande risk att man faktiskt förvärrar problemet långsiktigt. Änne knepigare blir det när man betänker att vi alltid har begränsade resurser och därför måste betänka effektiviteten i utnyttjandet, det kommer nog många gånger att finnas betydligt mer långsiktigt konstruktiva saker att göra.

    Man måste vara medveten om att blind altruism inte alltid blir särskilt altruistiskt i slutändan. Ibland är ”tough love” det rätta att göra, även om det kan vara väldigt jobbigt. Ironiskt nog så får jag intrycket att många upprörda röster har för lite erfarenhet av att faktiskt försöka att hjälpa människor för själva ha upplevt den problematiken.

    Nephilim´s Wings

    22 juni 2010 at 11:07

  43. Ja, jag kanske håller med i princip, men när argumenten presenteras tillsammans med den fruktansvärda bild du valt så kan jag helt enkelt inte acceptera resonemanget. Det är inte ofta en bild får mig att gråta, men det barnet…

    Camilla

    22 juni 2010 at 14:52

  44. Att skjuta upp u-hjalpen oandligt ar suboptimalt. Det grundar sig inte pa argumenten ovan, men kommer av ett sk. ”transversalitetsvillkor”. Egentligen ar argumenten ovan ingenting annat an att saga att ”om vi sparar idag, kan vi konsumera mer imorgon”, men att uppskjuta konsumtionen (egen eller andras) oandligt ar alltsa suboptimalt. Vi sparar for att ata, och nagon gang maste vi alltsa borja konsumera.

    (Och Lennart Regebros argument ar egentligen att vi inte bor spara for att vi inte vet nagonting om framtiden med 100% sakerhet. Skitsmart, som alltid.)

    pontus

    22 juni 2010 at 16:11

  45. Nej, det är inte mitt argument alls. Det är en ren misstolkning.

    Lennart Regebro

    23 juni 2010 at 11:01


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: