Nonicoclolasos

Sportutilitarism

Vilket lag ska man heja på? Jo, laget från det land för vilket följande kalkyl ger högst summa:

num_native_fans * (joy_of_native_fans_upon_winning –
misery_upon_losing) + num_foreign_fans * (joy – misery)

Eller som jag skrev i Svensk Linje 2004:

Det tycks alltså som om sportnationalismen dras med vissa problem som åtminstone bör stämma till eftertanke. Men kan man tänka sig något bra alternativ? Kanske erbjuder utilitarismen ett sådant. Frågan blir då vilket lags vinst som ger upphov till störst aggregerad lycka, vilket är det lag man bör heja på. Denna målvariabel torde vara en funktion bland annat av antalet invånare (ju fler, desto större aggregerad lycka vid vinst), inställningen till landet i andra länder (ju mer positiv, desto större aggregerad lycka vid vinst), graden av överraskning (ju mer oväntad en vinst är, desto större aggregerad lycka) och spelarnas utseende (ju snyggare, desto större aggregerad lycka).

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

2 juli 2010 den 9:04

20 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Men om alla var sportutilitarister vore väl befolkningsmängden i respektive lags land irrelevant? Frågan är väl vad man ska basera sitt supporterskap bortsett från nationalistiska känslor- såväl egna som andras?

    Alexander

    2 juli 2010 at 9:10

  2. Och förresten så är väl problemet (som du upplever)med (sport)nationalismen att den här helt godtycklig. Är inte även inställningen till landet och spelarnas utseende också ganska godtyckliga parametrar?

    Själv anser jag att sportnationalism är en fullt rimlig och lustfylld del av supporterskap- det är i mina ögon det minst godtyckliga skälet (av alla givna skäl) att stötta ett idrottslag.

    Alexander

    2 juli 2010 at 9:16

  3. Alexander: I den utilitaristiska kalkylen spelar det ingen roll varför människor upplever lycka av att heja på ett visst lag. Vissa hejar på Sverige därför att de är svenskar och sportnationalister; andra därför att spelarna anses snyggast; andra därför att de anser spelstilen mest intressant. I den meningen accepteras sportnationalism. Men sportutilitaristen höjer sig över sina egna lyckokänslor och inser att människor i andra länder blir lyckliga om deras landslag vinner – vilket leder fram till frågan vilket lags vinst som ger störst lycka (givet sportnationalism som en faktisk grund för lyckoupplevelser). Din lycka verkar bli störst av en svensk vinst; men om Brasilien vinner blir många fler lyckliga. Är det då inte rimligt att säga: ”Det bästa vore om Brasilien vinner”?

    Niclas Berggren

    2 juli 2010 at 9:25

  4. Kanske det- men min fråga är: Om det är rationellt att vara sportutilitarist, och om alla var sportutilitarister, vad vore då ett rimligt skäl att hålla på ett landslag framför ett annat?

    Alexander

    2 juli 2010 at 9:27

  5. Alexander: Det är en intressant fråga (av strikt teoretiskt intresse, förstås, men icke desto mindre av intresse). Jag har inte funderat på den, men mitt spontana svar blir att även sportutilitarister är emotionella varelser som blir lyckliga av en vektor av faktorer. En sportutilitarist kan t.ex. bli lycklig av det egna landets framgångar, om han har blivit uppfostrad att reagera emotionellt på grupptillhörighet och gruppens framgångar. Därför finns det, skulle jag vilja hävda, ”exogena” lyckobringande faktorer hos (de flesta) sportutilitarister, som kan och bör beaktas i den sportutilitaristiska kalkylen. Den avgörande frågan är om en person anser det bra om det lag som ger störst lycka totalt sett vinner, eller om en person anser det bra om det lag som ger mig personligen högst lycka vinner. Sportutilitaristen anser det förra. (Ibland kan dessa två förstås sammanfalla.)

    Niclas Berggren

    2 juli 2010 at 9:35

  6. Och här kommer min poäng: ”En sportutilitarist kan t.ex. bli lycklig av det egna landets framgångar, om han har blivit uppfostrad att reagera emotionellt på grupptillhörighet och gruppens framgångar. ”

    Det är en helt och hållet orimlig glädje- och man kan känna den samtidigt som man anser att det egentligen vore bättre om något annat lag vann.

    Men hela poängen med supporterskap är just den ogrundade glädjen.

    Om alla vore sportutilitarister fanns det överhuvudtaget ingenting att glädjas åt (i sammanhanget) och därför är det bättre att i valet alla-ingen vara sportnationalist. Det blir nämligen roligare för alla.

    Alexander

    2 juli 2010 at 9:55

  7. Min poäng är att en möjlig tolkning av sportutilitarismen är att den accepterar sportnationalism som en lyckobringande faktor men att denna faktor inte bör vara vägledande för uppfattningen om vilket lag som bör vinna. Jag tänker lite grann i termer av R. M. Hares två nivåer av moraliskt tänkande: på den kritiska nivån bör vi utvärdera i enlighet med en strikt utilitaristisk kalkyl och inte förlita oss på våra individspecifika omedelbara intuitiva reaktioner.

    Niclas Berggren

    2 juli 2010 at 10:25

  8. Om man tillämpar sportutiluttitutti eller vad det heter på fotbolls-VM så innebär väl det att alla skulle heja på Brasilien (eller brassarna, som gamla svenska män brukar kalla dom).

    Hur kul är det, (på en skala)?

    swingthatcat

    2 juli 2010 at 11:11

  9. Själva formeln uttrycker en oväntad nationalism och känns dessutom direkt felaktig.

    För det första, varför dela in i native och foreign fans? Formeln blir både mer logisk och enkel som fan_count * (joy – misery).

    Men, det allvarligare problemet:

    Varför skulle endast fansens lycka spela roll? Man kan lätt tänka sig ett fall där ett lag visserligen har flesta och mest påverkbara fans, men där det laget är allmänt hatat av alla andra. Då skulle den maximala lyckan kunna påverkas negativt ifall laget vann, trots att laget får bäst siffra i formeln.

    Nej, en lite mer korrekt formel tycker jag borde vara:

    sum(joy – misery) för hela världens befolkning.

    Karl Avedal

    2 juli 2010 at 11:29

  10. Karl: Jag håller i sak med, men jag tror att formelns upphovsman avsåg i) att påvisa att sportnationalismen inte är total (dvs. att personer utanför lagets hemland kan påverkas) och ii) att med ”fans” mena alla dem vars nytta påverkas. En välvillig tolkning! :-)

    swingthatcat: Du bör anse att Brasilien bör vinna!

    Niclas Berggren

    2 juli 2010 at 13:05

  11. Eller så kanske det utilitaristiska credot ger att det är det är rätt att det lag vars vinst generar största möjliga lycka vinner. Vilket lagman bör hålla på är sedan en annan fråga…

    Karl p

    2 juli 2010 at 13:46

  12. Karl p: Intressant sätt att uttrycka det – och kanske rimligt under antagande om att individens eget hejande inte påverkar vem som vinner. I så fall kan man se hejandet som ett slags uttryck för expressiva preferenser (precis som röstande i politiska val).

    Niclas Berggren

    2 juli 2010 at 13:52

  13. Löjlig akademisk påfågelstjärt-blogpost. Välkommen till verkligheten säger jag.

    Jonas

    2 juli 2010 at 16:15

  14. @NONICOCLOLASOS

    Det gladde mig oerhört att Holland slog Brasilien.
    Långnäsa åt utiluttitaristerna

    swingthatcat

    2 juli 2010 at 18:55

  15. @Nonicoclasos: Jag håller med dig. Det är utan tvekan en möjlig tolkning. Däremot håller jag inte med om att det (sportnationalism) inte bör vara en vägledande lyckobringande faktor. Det är nämligen väldigt svårt för mig att se vilka andra lyckobringande faktorer som skulle vara bättre (mindre godtyckliga). Samtidigt är det lätt att hitta fler lyckobringande faktorer som är precis lika godtyckliga- som t.ex. spelarnas utseende, spelstil, uniformer osv.

    Jag efterlyser därför en förklaring på varför just det nationalistiska elementet ska ses som icke vägledande, och förslag på vad som i så fall istället ska vara det.

    Hursomhelst är jag full och glad därför att Uruguay vann idag, och av någon outgrundlig anledning har jag fattat tycke för just det laget.

    @Jonas: Ditt inlägg provocerar mig något oerhört. Varför läser du ens den här bloggen, än mindre bemödar dig om att kommentera?

    Godnatt bloggosfären, ses imorgon.

    Alexander

    3 juli 2010 at 1:47

  16. En av de stora förtjänsterna med att ha en blogg är att man utvecklas i sitt eget tänkande. Att ifrågasättas av smarta kritiker är utvecklande. Den här diskussionstråden utgör ett exempel på det.

    Alexander: Din senaste fråga är utmanande. Givet en sportutilitaristisk utgångspunkt, varför kritisera en viss grund för lycka, sportnationalism?

    En utgångspunkt för diskussionen kan vara skillnaden i synsätt mellan Bentham och Mill, som beskrivs på följande sätt på Wikipedia: ”Mill defines the difference between higher and lower forms of happiness with the principle that those who have experienced both tend to prefer one over the other. This is, perhaps, in direct contrast with Bentham’s statement that ‘Pushpin is as good as Poetry’, that, if a simple child’s game like hopscotch causes more pleasure to more people than a night at the opera house, it is more imperative upon a society to devote more resources to propagating hopscotch than running opera houses. Mill’s argument is that the ‘simple pleasures’ tend to be preferred by people who have no experience with high art, and are therefore not in a proper position to judge.”

    Jag lutar själv här åt att sympatisera med Bentham, inte Mill (vilket också har fått mig att tala mig för varm för soma och Nozicks upplevelsemaskin) – vilket kan synas märkligt, om jag nu avvisar sportnationalism (vilket kan ses som ”pushpin” i Benthams uttalande).

    Som jag diskuterar i artikeln i Svensk Linje (efter vilken mitt tänkande emellertid har utvecklats, inte minst igår och idag, pga. diskussionen här), tror jag ändå att man kan dissa eller i alla fall problematisera sportnationalismen genom att peka på dess politiska kopplingar. Som jag ser det är sportnationalism en variant av nationalism, som jag ser som en atavism som emanerar från ett tidigt evolutionärt skede, kanske från den tid då människan levde i små jägargrupper, och som innefattar känslor ”avsedda” för gruppsammanhållning i en sådan kontext av kamp för överlevnad. ”Vi mot dem.” Det finns något för mig djupt motbjudande i detta sätt att kategorisera och identifiera sig. Jag kopplar denna typ av känslor till mycket olycka i världen: krig, exkludering av människor (även de som har det mycket svårt) från den egna ”klubben” och svårigheter att samarbeta om viktiga världsproblem. Därför menar jag att nationalismens positiva sidor – den kan ge lycka pga. en känsla av samhörighet och gemenskap – bara utgör en del av den relevanta nyttokalkylen: kostnadssidan måste också tas med.

    Som jag också diskuterar i artikeln kan förstås någon hävda att sportnationalism är en harmlös typ av nationalism: den ger bara lycka. Visst ligger det något i det: sport (och hejande grundat på identifiering med hemlandets lag) orsakar inte krig etc., men den underbygger ändå, som jag ser det, en mentalitet av ”vi mot dem” som jag inte tror är gynnsam på andra områden.

    Alternativa grunder för att heja på sportlag tycks mig mer entydigt positiva: att bli lycklig av vackra spelare eller ett tekniskt imponerande spel, oavsett nationalitet, till exempel.

    Min tentativa syn är alltså att det egentligen inte är fel att ta med lycka baserad på sportnationalism i den utilitaristiska kalkylen men att det kan finnas andra lyckobringande kriterier som skulle kunna ge stor lycka utan kopplingar till nationalismens negativa sidor.

    Till detta kan dock läggas, återigen, att en sportutilitarist, även om han accepterar andras sportnationalism, bör anse det bäst om det lag vinner som ger upphov till störst aggregerad lycka. (Om det innebär att han också bör heja på det laget är jag, efter Karl p:s kluriga kommentar, inte säker på.)

    Niclas Berggren

    3 juli 2010 at 6:39

  17. ”Som jag ser det är sportnationalism en variant av nationalism, som jag ser som en atavism som emanerar från ett tidigt evolutionärt skede, kanske från den tid då människan levde i små jägargrupper, och som innefattar känslor ”avsedda” för gruppsammanhållning i en sådan kontext av kamp för överlevnad.” (3 juli 2010 vid 6:39)
    Jag tror att det är orealistiskt att skriva om ”ett tidigt evolutionärt skede”, mer korrekt vore att skriva ”evolutionen”, kort o gott. Dels har sådana egenskaper grund i däggdjurs evolution långt innan just Homo Sapiens hade utvecklats, dels har Homo Sapiens levt i små jägargrupper under nästan hela sin existens.
    (Obs, detta är ej ”socialdarwinistiskt”, men när vi ska bevara civilisationen måste vi vara medvetna om vår evolution, om vilka vi är.)

    peter adler

    4 juli 2010 at 6:08

  18. ”…en sportutilitarist, även om han accepterar andras sportnationalism, bör anse det bäst om det lag vinner som ger upphov till störst aggregerad lycka.”

    Det är naturligtvis sant på samma sätt som en utilitaristisk forskare bör anse att det vore bra om ens egen lön minskade och lönen för invandrarkvinnan som städar kontoret tidiga mornar ökar i motsvarande grad, om detta ökar den aggregerade lyckan vilket det förmodligen skulle göra.

    Olof Johansson-Stenman

    4 juli 2010 at 12:28

  19. Olof
    Gör du det då?

    Jens

    4 juli 2010 at 13:44

  20. Ja, jag anser definitivt att det vore bra, allt annat lika.

    Poängen jag försökte göra (implicit) är dock att varken jag eller Niclas nog skulle sträva efter en sådan förändring även om vi trodde att den aggregerade lyckan skulle öka, eftersom väldigt få människor är praktiserande och konsekventa utilitarister i denna mening, och att det nog på motsvarande sätt är svårt att få en hängiven supporter att börja heja på ett annat lag för att öka den aggregerade lyckan.

    Olof Johansson-Stenman

    4 juli 2010 at 14:38


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: