Nonicoclolasos

Ska Sverige lyckomaximera?

Två debattörer anser att Sverige inte ska sträva efter ekonomisk tillväxt utan efter högre lycka. Låt mig komma med två invändningar.

För det första: Debattörerna hävdar bl.a. följande:

Lagen om avtagande marginalnytta gäller i allra högsta grad mellan pengar och lycka, vilket gör att lyckan i ett rikt land som Sverige inte ökar nämnvärt vid en BNP-ökning.

Detta är inte helt korrekt. Lyckan ökar visst när BNP ökar i ett rikt land som Sverige. Förvisso ökar lyckan inte lika mycket som i ett land med lägre BNP-nivå, men den ökar. Detta klargörs i ”Subjective Growth and Subjective Well-Being: Reassessing the Easterlin Paradox”, publicerad i Brookings Papers on Economic Activity:

Across the world’s population, variation in income explains a sizeable proportion of the variation in subjective well-being. There appears to be a very strong relationship between subjective well-being and income, which holds for both rich and poor countries, falsifying earlier claims of a satiation point at which higher GDP is not associated with greater wellbeing.

Resultatet illustreras i följande diagram:

Samma mönster framkommer i regel om man studerar utvecklingen inom länder över tid. Man kan också notera den höga korrelationen mellan BNP och FN:s indexmått på välbefinnande, HDI, samt att uppfattningen att tillväxt medför lycka framfördes redan av Adam Smith.

För det andra: Lyckoforskarna Bruno Frey och Alois Stutzer varnar i ”Should National Happiness Be Maximized?” för att länder ska börja maximera lyckan, av åtminstone fyra skäl:

  1. Invändningar från välfärdsekonomin: a) Svårigheten att mäta kardinal nytta och att jämföra den människor emellan och b) Arrows omöjlighetssats.
  2. Invändning från lyckoforskningen: Många förändringar i livsomständigheter har bara en kortlivad effekt på subjektivt välmående eftersom människor anpassar sig till nya situationer.
  3. Invändningar från public choice: a) Människor förvandlas från demokratiskt aktiva medborgare till ”mätstationer”, b) det finns ingen klar gräns för ingrepp i privatlivet och c) det är inte självklart att lycka är allas mål.
  4. Invändningar från incitament: a) Politiker, byråkrater och intressegrupper kommer att ha incitament att uttolka vad lycka är och manipulera beslutsprocessen och b) respondenter kommer att ha incitament att inte vara sanningsenliga när de uppger sin lyckonivå — de kan ”play the system”.

Jag är sammantaget inte förtjust i uppfattningen att BNP-tillväxt ska nedtonas som mål för den ekonomiska politiken — just därför att jag delar debattörernas mål om högre lycka.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

5 juli 2010 den 9:01

Publicerat i ekonomi, forskning, lycka, tillväxt

23 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Lyckan kommer när man inte strävar efter den.

    Gammalt djungelordspråk.

    Marre

    5 juli 2010 at 10:20

  2. Är det inte redan så att Sverige snarare maximerar lycka än tillväxt? Hela välfärdsstaten bygger ju på en trade-off mellan lycka och ekonomisk tillväxt. (Exempelvis väljer man att omfördela hårt istället för att ge folk starkare incitament att jobba själva.)

    Veronika

    5 juli 2010 at 10:20

  3. Veronika, man ska vara medveten om att ökad BNP inte bara ökar privata inkomster utan även inkomsterna i den offentliga sektorn, som bland annat går till välfärdsproduktion.

    Nek:are

    5 juli 2010 at 10:42

  4. Håller med Veronika. Även om inkomst påverkar lyckan finns det annat (X) som påverkar lyckan, och ibland genom att inkomsten blir lägre. Ponera:

    LYCKA = f(INKOMST, X)

    där dLYCKA/dINKOMST>0 och där dLYCKA/dX>0 och där korsderivatan mellan INKOMST och X är negativ. Då kan en ökning av X under vissa omständigheter medföra ökad LYCKA fast INKOMST minskar (fast INKOMST i sig ökar lyckan).

    Tänkte du dig ungefär så, Veronika?

    Seved

    5 juli 2010 at 11:16

  5. Problemer med Veronikas argument er, at velfærdsstaten_ikke_ skaber lykke. På trods af, hvad mange tror, er omfordeling for eksempel helt ligegyldigt for lykken.
    http://publishing.eur.nl/ir/repub/asset/8855/2000b-full.pdf

    Christian Bjørnskov

    5 juli 2010 at 11:20

  6. Jag håller helt med om att det inte alls är självklart att politikerna bör sträva efter att maximera aggregerad lycka, men det synes mig i alla fall mycket rimligare att maximera aggregerad lycka än BNP och jag tycker att artiklen var ganska bra.

    Angående invändningarna:

    1. Att lycka är svår att mäta (vilket t ex innebär att den figur du hänvisar till inte alls är enkel att tolka, och kanske är grovt vilseledande) innebär ju inte att det är dåligt att försöka maximera den, på samma sätt som det inte är dåligt att sträva efter att öka graden av frihet och demokrati trots att även dessa storheter är svåra att mäta.

    2. Sant, men att effekten avtar snabbt över tid gäller även förändringar i inkomst.

    3. Även denna invändning gäller ju annat som man kan tänkas kvantifiera, som t ex BNP.

    4. Manipulera beslutsprocessen? Förslaget innebar väl, vad jag kan se, att det skulle genomföras inom det demokratiska systemet? För övrigt råder ju inte direkt någon politisk samsyn i debatten gällande effekten på BNP av olika åtgärder.

    Avslutningsvis så ger ”nobelpristagarna” i ekonomi Joseph Stiglitz och Amartya Stern sina uppfattningar i den franska rapporten om dessa frågor: http://www.stiglitz-sen-fitoussi.fr/en/index.htm

    Olof Johansson-Stenman

    5 juli 2010 at 11:33

  7. Christian, papperet av Veenhoven presenterar ju bara ett antal parvisa korrelationer som ju inte säger särskilt mycket.

    Olof Johansson-Stenman

    5 juli 2010 at 11:39

  8. Återigen antas att det är politikernas uppgift att tillhandahålla det folk vill ha (och frågan bara är om det folk vill ha är tillväxt eller lycka).

    Själv anser jag däremot att både lycka och BNP är alldeles för viktiga saker för att lämnas i politikernas händer.

    David Bergkvist

    5 juli 2010 at 11:40

  9. Olof, det er rigtigt, men langt mere avancerede metoder viser samme billede. Hvis du eller andre er interesserede, kan man for eksempel se Bjørnskov, Dreher og Fischer 2007 i Public Choice eller 2008 i Social Choice & Welfare, eller en lang række andre studier der viser det samme. Intet af det, vi forbinder med en velfærdsstat har noget at gøre med lykke – ikke engang for den fattigste tredjedel af befolkningen.

    Christian Bjørnskov

    5 juli 2010 at 12:04

  10. Hej Niclas!

    Kul att du tar upp debattinlägget, gillar din blogg, brukar läsa den då och då. Det är sant att det finns en stark korrelation mellan BNP och lycka men man får inte glömma att ökningar över tid fortfarande varit små för många länder trots kraftigt BNP-ökningar. Det finns även skäl att tro att de ökningar som skett över tid beror på fler saker än BNP. ex. ökad tollerans och demokrati runt om i världen (Se Inglehart:http://www.lyckobloggen.se/?p=293

    I absoluta tal är ju en välståndsökning även viktigare för fattiga länder.

    Vidare, Sverige hade något högre life satisfaction 1981 i jämförelse med 2006 (sw World Values Survey). Eurobarometern pekar dock på en svag uppgång sedan 2002 i life satisfaction. SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden pekar på att negativa känslor i form av ängslan och oro ökat sedan 1980-talet. De flesta forskare verkar även hävda att depressionerna faktiskt har ökat över tid i västvärlden.

    Hälsningar // Filip

    Filip Fors

    5 juli 2010 at 12:34

  11. Lycka = högre BNP
    Lycka = mer pengar när man dör

    Upprepa de fraserna 100 ggr/dag och till slut upptäcker Du att de har blivit sanna…!

    Ju äldre man blir desto tydligare ser man hur ihåligt det resonemanget är
    Jag undrar varför folk betalar mer och mer för att bo lite primitivare på semestern?

    Kristian Grönqvist

    5 juli 2010 at 12:41

  12. Nek:are
    Jag vet inte om jag förstod din poäng. Menar du att en stor offentlig sektor är ett direkt resultat av hög ekonomisk tillväxt?

    Seved
    Jo, så tänkte jag mig. Anta exempelvis att X = fritid. Känns ju rimligt i detta fall att tro att maximal arbetstid inte maximerar lyckan, trots att det (kanske) maximerar inkomsterna.

    Christian Bjornskov
    Intressant, och oväntat. Jag undrar om det icke-existerande förhållandet (mellan omfördelning och lycka) gäller också om man tittar på länder med i princip inga sociala förmåner, och jämför dessa med lika rika/fattiga länder med enbart grundläggande sociala förmåner.

    Veronika

    5 juli 2010 at 12:57

  13. Veronika, när inkomster ökar så ökar också skatteinkomsterna (vid givna skattesatser), som kan användas för välfärdsproduktion. Om man ska tro Björnskov blir vi iofs inte lyckligare av det.

    Nek:are

    5 juli 2010 at 13:31

  14. Det är något skumt med det här måttet på ”lycka”. Maxgräns är 10. Självklart kan inte *den mätta* lyckan öka i takt med tillväxten i framtiden, den slår ju i taket. Därför tror jag om något att det här måttet *underskattar* hur starkt sambandet mellan inkomst och lycka är.

    FQ

    5 juli 2010 at 13:41

  15. Grabbar. ni kan vara lugna, politiker maximerar varken bnp eller lycka utan röster.

    Patrik

    5 juli 2010 at 13:54

  16. Christian, jag har tittat snabbt på er artikel i Public Choice, och jag har ett antal frågetecken. Framförallt så undrar jag över er data över offentliga utgifter, vilket ju är en huvudvariabel i er analys. Denna mäts som andel av BNP och enligt Appendix är värdena enligt några utvalda länder som följer:

    Canada 15%
    Finland 7%
    Jordanien 50%
    Norge 7%
    Sverige 19%
    UK 8%
    USA 13%

    D v s USA har en nästan dubbelt så hög andel offentliga utgifter som Norge och Finland (och för övrigt också mycket lägre Life satisfaction)!

    Dessa underligheter, om jag inte missförstått något fundamentalt (vilket mycket väl kan vara fallet), tillsammans mer ert lilla tvärsnitts-sample gör att jag ställer mig högst tveksam till era slutsatser.

    Olof Johansson-Stenman

    6 juli 2010 at 10:26

  17. … och för övrigt fann ni ju inget samband mellan BNP och Life satisfaction heller.

    Olof Johansson-Stenman

    6 juli 2010 at 11:48

  18. @Olof: Jeg er kommet tilbage fra konference og kan svare dig nu. De underlige tal er fra Penn World Tables og måler_kun_det offentliges ‘final consumption’. Der er altså overhovedet ingen transfereringer med i tallene. Derfor kan USA have så meget større offentlige udgifter end Norge – og deres udgifter er også per enhed meget dyrere. Vi så også på transfereringer, men kunne ikke finde nogen som helst sammenhæng, hverken positiv eller negativ.

    Christian Bjørnskov

    11 juli 2010 at 13:44

  19. Ok, men ändå underligt att USA har nästan en dubbelt så hög andel som Finland och Norge.

    Dessutom har ni ju inte med transferreringar i artikeln, så jag kan inte med bästa vilja se att den ger något stöd för ditt påstående att ”Intet af det, vi forbinder med en velfærdsstat har noget at gøre med lykke”.

    Fö förstod jag inte vad ”investment price” mäter; den variabeln förklarar ju mycket i era regressioner.

    Olof Johansson-Stenman

    11 juli 2010 at 14:39

  20. Vi har transfereringer og subsidier med – det er Tabel 2 i den publicerede version. Og ja, det er underligt at ‘G’ er så stor i USA, men en del af forklaringen er nok, at den offentlige sektor er meget dyr i USA, selvom den ikke gør ret meget synligt.
    Mht. investment price er det en ting, der også undrede os. Men resultatet kom ud af vores robusthedsanalyse (publiceret i Social Choice and Welfare). Vi tolker investeringsprisen som en slags mål for, hvor dynamisk økonomien er, men det er selvfølgelig blot en tolkning.

    Christian Bjørnskov

    11 juli 2010 at 15:23

  21. Sant, ser det nu. Men vad jag ser gäller detta bara för det hela samplet, och för fattiga länder, som Jordanien med 50% offentlig konsumtion, så är ju inte detta alls ett mått på en välfärdsstat utan på ngt helt annat. För övrigt, är det så att fördelningen av summan av måttet på tranfereringar och offentlig konsumtion är intuitivt rimlig (ni redovisar inte datan här)?

    Förstår fortfarande inte effekten av investment price, eller för den delen vad måttet över huvud taget reflekterar. Ni skriver: ”A country’s price level of investment and capital goods relative to the
    US level are derived from the Penn World Tables.”

    Det verkar alltså vara någon slags indexerat mått på prisnivån relaterat till investeringar, men jag skulle vilja se hur dessa räknats ut för att ha en uppfattning om rimligheten. Kanske reflekterar detta mått här helt enkelt prisnivån på ett bättre sätt är ert PPP-justerade BNP-mått?

    Olof Johansson-Stenman

    11 juli 2010 at 18:39

  22. För övrigt googlade jag snabbt på happiness och ”welfare state” och fick fram följande papper av Bo Rothstein http://www.qog.pol.gu.se/working_papers/2010_9_Rothstein.pdf
    som hävdar följande: ”Does a more generous welfare state make people happier and increase their life satisfaction? Available empirical research gives a clear and positive answer to this
    question.” Jag har f ö ingen koll på den empiriska litteraturen här, men det förefaller som om resultaten inte är helt entydiga i alla fall.

    Olof Johansson-Stenman

    11 juli 2010 at 18:48


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: