Nonicoclolasos

Ensam i världen

Professor Martha Nussbaum argumenterar väl för det kosmopolitiska idealet i ”Patriotism and Cosmopolitanism”, publicerad i Boston Review, men påpekar också att världsmedborgaren kan erfara ensamhet:

Becoming a citizen of the world is often a lonely business. It is, in effect, as Diogenes said, a kind of exile—from the comfort of local truths, from the warm nestling feeling of patriotism, from the absorbing drama of pride in oneself and one’s own. In the writings of Marcus Aurelius (as in those of his American followers Emerson and Thoreau) one sometimes feels a boundless loneliness, as if the removal of the props of habit and local boundaries had left life bereft of a certain sort of warmth and security. If one begins life as a child who loves and trusts its parents, it is tempting to want to reconstruct citizenship along the same lines, finding in an idealized image of a nation a surrogate parent who will do one’s thinking for one. Cosmopolitanism offers no such refuge; it offers only reason and the love of humanity, which may seem at times less colorful than other sources of belonging.

Mig passar dock detta ideal väl, pga. min psykologiska inriktning mot atomism och autonomism. Jag hyllar och välkomnar det oberoende och lite ensamma livet, bortom starka band. I prefer the edge, som Tony Judt uttrycker det. Det är en viktig anledning till min aversion mot nationalism, detta försök att få människor att tindra med ögonen inför en godtycklig grupptillhörighet, detta försök till upphöjande av ett kollektiv över andra kollektiv. Att välja den lite ensamma vägen (som dock inte behöver vara helt ensam) ser en del som resultatet av en psykologisk defekt: en oförmåga att knyta an, att underordna sig, att uppgå i något större. Själv ser jag tvärtom detta behov av att ingå i ett fixt sammanhang som en svaghet, som tecken på en oförmåga att själv ta sig an världen utan indelning och avgränsning.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

12 juli 2010 den 5:10

Publicerat i atomism, autonomi, nationalism

8 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Men varför i hela friden hyllar du din egen psykologiska inriktning framför andras? Du väljer ju till och med att håna det som du inte förstår på samma sätt som du upplever att andra hånar dig; du ser förmågan att knyta an och att underordna sig som resultatet av en psykologisk defekt.

    Peter

    12 juli 2010 at 9:14

  2. ”Själv ser jag tvärtom detta behov av att ingå i ett fixt sammanhang som en svaghet, som tecken på en oförmåga att själv ta sig an världen utan indelning och avgränsning.”

    Jag instämmer, även om skapande av strukturer är en förutsättning att göra världen meningsfull. Att distansera sig från nationalism känns svenskt och urbant.

    Hennes bok ”Frontiers of Justice: Disability, Nationality, Species Membership” är läsvärd.

    Pierre

    12 juli 2010 at 12:56

  3. Jag misstänker att både start nationalism och kosmopolism(?) tilltalar olika slags trasiga människor. Känns som en risk att komopolism kommer vara associerat med sjunkande psykisk hälsa och sämre fungerande samhällen.

    Nephilim´s Wings

    12 juli 2010 at 19:18

  4. Man ingår ju alltid i ett sammanhang, även om det skulle kunna utgöras av ngt så stort som en egenpåhittad världsbild. Frågan är om det är det som utgör styrkan, att själv stå för en verklighetsförankring som man kontrollerar för fullo, eller om det kan ses som en svaghet att inte kunna blanda sin egen bild med andras. Jag kan nog se den ensamme som ett kontrollfreak, som tackar nej till följeslagare pga ovilja att riskera att få se sin livsåskådning ändra kurs åt ett plötsligt oväntat håll. Den ensamme vill nog utvecklas, men då i maklig självvald takt. Det tycks sårbart. Den som befinner sig i grupp(er) bör logiskt dras ut på okända obekväma marker oftare, och därigenom få fler intryck och i längden därför mer valfrihet? Sedan är det nog skillnad på grupper. En strikt grupp som följer en fastlagd text skiljer sig markant från en modern kärnfamilj, t.ex..

    Camilla

    12 juli 2010 at 21:26

  5. Martha skriver ”love of humanity”. Visst, men djuren då? Specieism är inte ett dugg bättre än nationalism, tvärtom värre.

    Anna

    13 juli 2010 at 5:57

  6. Anna,

    Nussbaum argumenterar för djurs intressen – inte emot. Hon utgår från Rawls ”The veil of ignorance” och frågar sig vilka villkor som vi skulle finna rimliga om vi föddes som non-human animals. Saken diskuteras här.

    Anders H

    13 juli 2010 at 10:13

  7. Intressant att diskussionen om detta kommer så snart på ”enkla människor” Kul val N.

    Kristian Grönqvist

    13 juli 2010 at 10:24

  8. Ett lite sorgligt sorts liv kan jag tycka. Människan behöver sina naturliga gemenskaper, det kan ingen förneka.

    Stefan

    21 april 2011 at 18:32


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: