Nonicoclolasos

Det lägre är det högre

Det finns en tanke hos Witold Gombrowicz, denna mästerliga analytiker av människans tillstånd, som jag förstod till fullo först denna sommar, då jag i London såg den fantastiska musikalen Billy Elliot. Däri finns en scen där den unge Billy dansar till musik från Svansjön, samtidigt som den vuxne Billy dansar bredvid. Den unge Billy dansar rent tekniskt sämre: han är ung, ny, oskolad, otränad, ofullbordad, imperfekt. Han är den lägre. Det tänkande som dominerar vårt samhälle är att den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta är beundransvärd, medan den lägre förvisso kan uppskattas och beredas plats — men främst därför att han är den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta i vardande. Han kommer en dag bli det som ger fullt värde, det högre, och det är denna potential som beundras, snarare än det unga, det nya, det oskolade, det otränade, det ofullbordade, det imperfekta i sig. Detta trots att det senare innefattar genuinitet och frihet från band som binder; däri ryms livslust, lekfullhet, skapande — däri finns tillväxt: kurvan är uppåtgående, mot mer liv. På den perfekta toppen bjuds inte längre på överraskningar; därifrån kan bara nedgång följa.

Gombrowicz i Testamente (s. 15, 45, 107–110):

Det lägre blev mitt ideal för alltid. … Jag var nästan säker på att en revision av den europeiska formen bara kunde göras från en utomeuropeisk position, från en punkt där den är lösare och inte så fullkomlig. Den inre övertygelsen att det ofullkomliga är överlägset det fullkomliga (eftersom det är mer skapande) var en av de mest grundläggande aningarna i Ferdydurke. … Den här sanningen att ”ungdomen är det lägre” gav jag mycket tidigt efter för, och det skedde i ett enda slag, som inför något obestridligt. Ja, att vara ung innebär att vara svagare, lägre, otillräcklig, omogen… alltså att stå under varje värde… och (märk väl) under sig själv (i framtiden!). Det unga varat måste alltså underkastas den Vuxne, och den Vuxnes herravälde över den Unge är riktigt. Och det var naturligtvis ungdomen och ingenting annat som förde mig till alla de andra underlägsenheterna, sociala och till och med andliga. … Men hur kan det då komma sig att ungdomen, som är ofullkomlig och lägre, ändå är skönare? Det är ju mycket förståeligt ur biologisk synvinkel att den som är svag, lägre, behöver skydd och är oskicklig kan finna nåd hos den starkare. Den mogna människan behöver inte förföra, han är mäktig, han dominerar och styr. Charmen och skönheten är kvinnans, ynglingens och barnets vapen. Man då måste man dra slutsatsen att… skönheten är något lägre, underlägsenhet. … [M]änniskan har två ideal, det gudomliga och ungdomen. Hon vill vara fullkomlig, odödlig, allsmäktig, hon vill vara Gud. Och hon vill vara blomstrande, ny och alltid vara kvar i livets uppåtgående stadium — hon vill vara ung! Hon strävar mot fullkomlighet men är rädd för fullkomligheten, ty hon vet att den betyder döden. Hon förkastar det ofullkomliga men attraheras av det, ty det betyder liv och skönhet.

Ja, det (som anses vara) lägre är i själva verket det högre. Det är ungdomen, inte ”åldringen” med sina belastande, formbundna, repetitiva — och kanske perfekta — erfarenheter, som bör dyrkas. Att så inte sker i särskilt hög grad följer av vilka som har makten. Som Gombrowicz skriver i Dagboken (s. 229):

Men just de redan döende människorna hade övertaget, de förfogade över den styrka som ackumulerades under deras liv, och det var de som skapade kulturen och tvingade den på de andra. Kulturen var de äldres verk — de döendes verk.

Se även de tidigare inläggen ”Ungdom och skönhet”, ”Ungdomen framför allt”, ”Ungdomen framför allt 2”, ”Ungdomen framför allt 3”, ”Gammal och ung”, ”Åldrandets tragik preciserad”, ”Ungdom och skönhet hör ihop”, ”Den gudomliga ungdomen”, ”Den moderna flickans insikt”, ”Tvist om ungdom” och ”Att bli gammal fort”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

31 juli 2010 den 5:43

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Jag tänker faktiskt på arbetarlitteratur, på Ivar Lo och gänget.

    Jesper

    31 juli 2010 at 7:11

  2. Är du luddit? Är du emot utveckling?

    Att man blir bättre på diverse saker med åren är en förutsättning för att du ska kunna skriva det du skrev. Hade vi människor inte värdesatt utveckling av våra förmågor, hade du inte haft någon dator. Vi hade inte haft något internet, ingen mat, ingen möjlighet att bo här i Sverige på vintern, you name it. Hur har du mage att kritisera vuxet leverne, ”det högre”, utvecklingssträvan – när hela ditt bekväma moderna liv idag är uppbyggt på teknologi som bara hade kunnat tas fram av vuxna, ”det högre”? Och det hjälper inte om du vänder ryggen åt det moderna samhället och börjar leva som stenåldersmänniskorna levde – redan framtagandet av stenyxan förutsatte ett vuxet tänkande. Du lever på frukterna av vuxet tänkande, och du har mage att nedvärdera det?

    Skulle du föredra att barnen fick bestämma allt? Skulle du föredra att grönsaker slutade odlas och ersattes med godis, att tandborstar slutade tillverkas, att städning blev ett minne blott, så att våra bostäder översvämmades med damm, etc? Och att många fler än idag tidigt i livet blev kroniskt sjuka i en massa sjukdomar eftersom ingen städade och eftersom inte en enda människa utbildade sig till läkare eller nutritionist (för det vore ju för ”vuxet” och ”perfektionssökande” enligt dig)?

    Utveckling drivs av strävan efter perfektion, ja, men ingen uppnår någonsin perfektion, så det är fel att kalla vuxna för ”det perfekta” som du gör. I synnerhet förstår jag inte hur någon kan kalla döden för det perfekta tillståndet – som om det vore döden vi strävade efter när vi strävade efter perfektion. Döden är tvärtom något vi kan _undvika_ (eller i varje fall skjuta upp rejält) just tack vare vår perfektionssträvan. Tänk på transhumanism, extrem livsförlängning genom fortsatt medicinsk utveckling och cyborgisering, uppladdning av oss till digital form för ytterligare livsförlängning, etc. Allt sådant motiveras med en vilja att leva längre. Vi vet att vi nog inte kan leva i evighet, men vi tycker om att leva, och vi vill därför leva så länge som möjligt (det är väl logiskt?) och det kan då vara bra att sträva mot evigt liv (en sorts perfektionssträvan) eftersom den strävan (riktningen och kraften i den) kan göra att man lever _längre_ än vad man annars skulle, och därför är den strävan befogad – som _instrument_ för att åtminstone nå så långt som möjligt. Ur evolutionsbiologiskt perspektiv kan man säga att vi strävar mot perfektion för att hålla vår utveckling på rätt spår, sträva i rätt riktning, inte för att uppnå perfektion, för det kan vi aldrig och det vet vi. Sikta mot stjärnorna och du når månen. Annars når du inte ens månen.

    ”Charmen och skönheten är kvinnans, ynglingens och barnets vapen. Man då måste man dra slutsatsen att… skönheten är något lägre, underlägsenhet.”

    Det är en helt felaktig slutsats. Skönhet är en av de saker vi vill uppleva mer av, och därför ser vi till att göra vad vi behöver göra för att leva så länge som möjligt så att vi får uppleva så mycket skönhet som möjligt. Att män dyrkar kvinnor, ynglingar och barn är inte ett dyrkande av något underlägset, utan ett dyrkande av vissa viktiga förutsättningar för mänsklighetens fortlevnad. Utan kvinnor och barn skulle det inte finnas några män.

    Är du inte medveten om att kvinnor faktiskt dyrkas idag och alltid har dyrkats, just för sin skönhet? Hur går det ihop med ditt påstående att vi dyrkar ”det högre” snarare än ”det lägre” (om nu ditt felaktiga påstående att kvinnor och barn är ”det lägre” vore sant alltså, något det som sagt inte är)? Själva vill de sköna kvinnorna oftast _inte_ bli uppskattade främst för sin skönhet, utan hellre bli uppskattade för sin intelligens och prestationer inom arbetslivet, och för sin goda personlighet och mognad i privatlivet – egenskaper som till stor del är just ”vuxna” egenskaper. Det är männen, om något, som upprätthåller skönhetsdyrkan. Men skönhetsdyrkan är inte dyrkan av något ”lägre” som du försöker göra gällande.

    Vuxna upplever ofta barnet som älskvärt inte minst just när barnet säger fel, tänker tokigt eller gör något tokigt som är så långt ifrån perfektion man bara kan komma. Den här mekanismen hos den vuxne, att kanske rentav tycka _särskilt_ mycket om när barnet gör något tokigt och skrattretande, kan tyckas anti-darwinistisk, men har antagligen överlevt det naturliga urvalet därför att ett barn som känner sig älskat även när det gör misstag vågar fortsätta utvecklas. Att fortsätta utvecklas har ett kolossalt överlevnadsvärde på sikt.

    Vi vuxna skulle kunna lära oss en sak av vår attityd till barns misslyckanden: vi kan lära oss bli bättre på att älska oss själva även när vi själva misslyckas. Men blanda inte ihop det med att älska misslyckandet i den meningen att man värdesätter det mer än lyckandet. Att man misslyckas är ett _tecken_ på att man strävar uppåt, och _därför_ ska misslyckanden accepteras och rentav uppmuntras, _därför_ ska människor som misslyckas känna att de är älskade, oavsett om de är vuxna eller barn. Det är lite som att en dyr antik möbel med fläckar kan vara värd massor av pengar, medan en möbel helt utan fläckar som någon påstår vara antik kan vara svår att sälja eftersom många inte tror att den är antik eftersom den inte har några som helst fläckar. Det är inte fläckarna i sig som är värdefulla, fläckarna är bara en tecken (om än otillförligtligt) på att möbeln kan vara antik och därmed värdefull. På samma sätt är det med kvinnor och barn: deras ”brister”, t.ex. bristen att de inte är så bra lämpade för kamp och hårt fysiskt arbete som män är, gör att män märker att de _är_ kvinnor och barn, och upplevs av män därför som skönhet/charm. Hade alla kvinnor och barn varit av naturen lika starka och kampdugliga som män – vilket hade krävt att de haft lika stora muskler, lika bastant skelett, lika mycket testosteron etc som män har – hade män uppfattat dem som män och inte uppfattat någon särskild skönhet/charm i dem. Tills tillräckligt med tid förflutit, kanske, så att evolutionen hunnit ändra på mäns uppfattning om vad som är skönhet/charm.

    Om det är något som utmärker barnet så är det dess snabba inlärningsförmåga – en typiskt utvecklingsfrämjande egenskap, en egenskap som syftar till att bli bättre och bättre på saker och ting. När du förhärligar barnet, eller ”det låga” som du kallar det, förhärligar du alltså logiskt sett även det uppåtsträvande som utmärker barnet. Och därmed blir det motsägelsefullt att du inte förhärligar ”det höga”, det som barnet strävar efter att bli. Det är att säga till barnet: det är charmigt att du försöker utvecklas och strävar uppåt, men om du lyckas kommer jag inte att tycka om dig lika mycket längre, för då har du blivit ”det höga”, ”det perfekta”. Jag älskar dig bara så länge du är relativt dålig på det du försöker göra. Förbli sådan för alltid, tack!

    Det vore en förkastlig attityd att ha till barn. Det hoppas jag du håller med om? Problemet är att ditt resonemang leder till just en sådan förkastlig attityd till barn.

    M.K.

    31 juli 2010 at 7:25


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: