Nonicoclolasos

Gammal och ny vänster

En debatt pågår om den nuvarande vänstern: ska den fortsätta sin inriktning mot identitetspolitik eller ska den återvända till en mer traditionell, ”hård” klassanalys med socioekonomisk inriktning? Bo Rothstein har tagit upp denna fråga till diskussion i ”En ny samhällsteori för socialdemokrati”, där han skriver:

Min rekommendation skulle bli att inte syssla med det som under nu lång tid varit den intellektuella vänsterns favorittema, nämligen identitetspolitik som riktar sig till att stärka specifika minoriteter.

Intressant nog upptäckte jag att Christopher Hitchens delar Rothsteins analys. I sina memoarer Hitch 22 skriver han (s.121 ):

As 1968 began to ebb into 1969, however, and as “anticlimax” began to become a real word in my lexicon, another term began to obtrude itself. People began to intone the words “The Personal Is Political”. At the instant that I first heard this deadly expression, I knew as one does from the utterance of any sinister bullshit that it was—cliché is arguably forgiveable here—very bad news. From now on, it would be enough to a member of a sex or gender, or epidermal subdivision, or even erotic “preference”, to qualify as a revolutionary. In order to begin a speech or ask a question from the floor, all that would be necessary by way of preface would be the words, “Speaking as a…” Then could follow any self-loving description. I will have to say this for the old “hard” Left: we earned our claim to speak and intervene by right of experience and sacrifice and work. It would never have done for any of us to stand up and say that our sex or sexuality or pigmentation of disability were qualifications in themselves. There are many ways of dating the moment where the Left lost or—I would prefer to say—discarded its moral advantage, but this was the first time I was to see the sellout so cheaply.

Från mitt perspektiv som liberal motståndare till socialism finner jag denna diskussion fascinerande. Jag delar i stort Rothsteins och Hitchens uppfattning, att det postmoderna, identitetspolitiska vänsterprojektet inte är en hållbar grund på längre sikt för en mer omfattande vänsterrörelse. Jag anser dock personligen inte att en mer omfattande vänsterrörelse vore önskvärd, så därför välkomnar jag den identitetspolitiska inriktningen.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

1 augusti 2010 den 5:13

18 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. […] Gammal och ny vänster […]

  2. Är inte den här motsättningen falsk? En fiktion? Varför skulle inte en modern vänster både kunna utarbeta ett program för att stödja olika förtryckta minoriteter och arbeta för social rättvisa och ekonomisk demokrati? Jag förstår inte problemet? En modern vänster måste göra båda de sakerna.

    Emil

    1 augusti 2010 at 10:37

  3. Det mest slående vad gäller det identitetspolitiska projektet är väl att den idag totalt har anammats av borgerligheten utan nästan något motstånd alls, utom möjligtvis från delar av KD. Se t.ex. Pridefestivalen där hela det politiska etablissemanget tävlar om att vara mest identitetspolitiskt korrekta. Så, även om socialismen förlorade på den ekonomiska arenan, så har den ändå i slutändan vunnit matchen mot konservatism och gammal liberalism genom att ta vägen genom sängkammaren.

    Gunnar

    1 augusti 2010 at 10:59

  4. Jag, jag, jag ………………….. och mina personliga avvikelser.

    Bygger inget samhälle.

    Funktionella kulturer byggs av ett gemensamt mål och ett gemensamt vi.

    Är inte detta en fullständig självklarhet.

    Eller skall vi bejaka även dessa identitetsmarkörer.

    Anders B Westin

    1 augusti 2010 at 11:21

  5. Anders B Westin

    1 augusti 2010 at 11:22

  6. Och den självklara insikten:

    Vi måste bygga ett självförsörjande läger i Ritsem väster om Stora Sjöfallets Nationalpark som kan inhysa grabbhalvor som pestsmittar samhällskroppen.

    Det är bråttom. Bullshiitegoisterna är en kollektiv mentalcancer som växer sig allt starkare.

    Cynism är restprodukten.

    Anders B Westin

    1 augusti 2010 at 11:35

  7. Jag börjar också fundera på vad det är för grabbhalvor som Stureplan och postmodernismen uppfostrar. Vaska champagnen, VIP-brickor på krogen, förakt av kroppsarbete, häromdagen hörde jag en kommentar på Ekonomistas som på fullt allvar utropade: ”Samhället behöver inte låglönesektorn, det är de lågpresterande människorna som behöver låglönesektorn”!!
    Ungefär som om låglönesektorn är ett slags välgörenhet för idioter…Uppfunnen av börsnissarna.

    Kristian Grönqvist

    1 augusti 2010 at 12:08

  8. Anders B Westin: Du verkar vara en riktig karlakarl. Kan du inte utveckla det där tankespåret rörande läger förresten?

    HC

    1 augusti 2010 at 16:41

  9. HC
    Lite hårt kroppsarbete med syfte att överleva till nästa dag samtidigt som man får njuta av den absoluta tystnaden. En medicin som tar ned flertalet grandiosa själv.
    Naturligtvis ett skämt.
    Men någon riktigt omstörtande näsbränna skulle onekligen passa.

    Anders B Westin

    1 augusti 2010 at 16:49

  10. Kristian skrev ”Ungefär som om låglönesektorn är ett slags välgörenhet för idioter…Uppfunnen av börsnissarna.”

    Ett förslag på teveidé: plocka ett tiotal personer från ‘låglönesektorn’ och ge dem en månads utbildning i placeringsstrategi och riskanalys. Jag är säker på att de kommer att vara lika bra/dåliga som vilken fondförvaltare som helst.

    Att livets lotteri skapat vägar där ingen ändå väljer ‘på riktigt’ utan hamnar som truckförare eller kirurg, bör inte leda till hybris hos den bemedlade klassen.

    Lins

    1 augusti 2010 at 17:33

  11. Lins: Det är något paradoxalt över den samtidiga moraliska upprördheten över människors beteenden och hävdandet att vi ändå alla är produkter av livets lotteri och därmed inte kapabla att välja väg i livet.

    Menar du för övrigt på fullt allvar att intelligens och erfarenhet är irrelevanta faktorer inom fondförvaltning?

    HC

    1 augusti 2010 at 18:46

  12. HC

    Din invändning implicerar att människor i låglönesektorn saknar förutsättning för detta arbete. Nej, jag menar inte att intelligens och erfarenhet är oviktigt alls, men att det räcker med en månads träning för att prestera hyfsat.

    Jag tror på ett visst mått av fri vilja: att kunna säga nej till vissa impulser. Men jag underskattar inte de sociala krafternas betydelse för hur individer och gruppers liv gestaltar sig.

    Lins

    1 augusti 2010 at 19:53

  13. Jag får tydligen utveckla mitt påstående. Husen nissarna bor i är byggda och konstruerade av kroppsarbetare, logistiken omkring dem, vattenledningarna, avloppen, sophämtningen, datorerna, kläderna de går i, simhallarna, gymen maten, sjukvården, barnomsorgen, äldreomsorgen, etc. etc.
    Nog kunde man be om måttfullhet i hybrisen, åtminstone klarsyn.
    Och att förstå att det finns andra som därigenom helt rättmätigt röstar på ett annat sätt, utan att vara idioter.

    Kristian Grönqvist

    1 augusti 2010 at 20:18

  14. Linus: Tror inte du på en viss korrelation mellan intelligens och yrkesval?

    HC

    1 augusti 2010 at 20:23

  15. Emil: den inkompatibla skillnaden mellan klasskamp och identitetspolitik verkar i mitt tycke vara att den förstnämnda förespråkar att de besuttna ska skrämmas att sluta med sitt förtryck, medan den sistnämnda förespråkar att de besuttna ska ges dåligt samvete för sitt förtryck, i hopp om att de därmed ska sluta med det.

    David Bergkvist

    1 augusti 2010 at 22:06

  16. Intersektionalitet förenar klass-ochidentitetsfrågor, och kommer snart vara i var mans mun. Like it or not.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Intersectionality

    Pierre

    1 augusti 2010 at 22:15

  17. Behovet av statlig identitetspolitik uppstår ju just för att vänster (inklusive socialliberalerna) gjort staten så stor att den nu fungerar som en medlem i varje familj.

    Identitetspolitik i sin ursprungliga betydelse är något annat. Det handlar då antingen om att (1) folkgrupper gör makthavare uppmärksamma på en viss form av diskriminering eller att (2) folkgrupper jobbar för oberoende och självstyre. Exempel vi dessa är Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse (1) och Theodor Herzls sionistism (2).

    För övrigt är vänsterns stora grej att de delar in människor i klasser efter tillgångar och tänker sig att dessa ska ha en gemensamt kultur, identitet och filosofi (”klasskampen”). Så vad är inte identitetspolitiskt i den traditionella vänstern? Skillnaden är väl snarare att dagens identitetspolitik i stor utsträckning handlar om folkgrupper och identiteter som faktiskt finns utanför de marxistisk inspirerade kretsarna?

    Personligen tror jag det är omöjligt att idag gå tillbaka till en politik som helt bygger på att alla människor är lika och har samma behov. Det man kan göra är att överge politikens ambitioner att organisera det helt jämlika samhället, men det vore snudd på politiskt självmord att driva en sådan linje i Sverige. Bättre då att bränna lite mer skattepengar på meningslösa projekt.

    Christopher Aqurette

    2 augusti 2010 at 2:08

  18. Det är för övrigt kul att Bo Rothstein så många gånger måste skriva att nyliberalismen har havererat. Vem försöker han övertyga? Kanske beror dock hans dödsförklaring på att han blandar samma psykologisk egoism med etisk egoism? Eller menar han något annat när han skriver om att människors relationer inte kan reduceras till en strävan efter att maximera sin egennytta (s 8)? Har någon nyliberal hävdat detta? Ayn Rand brukar beskyllas för detta, men hennes idé är ju att människan bör agera på detta sätt, inte att hon gör det av naturen.

    Christopher Aqurette

    2 augusti 2010 at 2:29


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: