Nonicoclolasos

Hur ska en nyttofunktion förstås?

Ett tongivande inslag i nationalekonomisk teori är nyttofunktionen. Hur ska den förstås? Ekonomipristagaren James Buchanan pekar i ”What Should Economists Do?”, publicerad i Southern Economic Journal, på ett möjligt tolkningsproblem:

In one sense, the theory of choice presents a paradox. If the utility function of the choosing agent is fully defined in advance, choice becomes purely mechanical. No ”decision,” as such, is required; there is no weighing of alternatives. On the other hand, if the utility function is not wholly defined, choice becomes real, and decisions become unpredictable mental events. If I know what I want, a computer can make all of my choices for me. If I do not know what I want, no possible computer can derive my utility function since it does not really exist.

Hur användbar är nyttofunktionen som instrument för att förstå faktiskt mänskligt beslutsfattande? Ibland är det nyttigt att ta ett steg tillbaka och fundera på grundläggande frågor av detta slag.

Written by Niclas Berggren

24 augusti 2010 den 5:24

Publicerat i nationalekonomi

13 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Låt oss säga att världen är deterministisk. Då är våra mänskliga hjärnor inget annat än biologiska datorer, som gör våra val för oss, och nyttofunktionen en sammanfattning av en viss beslutsprocess hos denna dator. Om man vill kan man (eventuellt i framtiden) skapa en kopia av sin hjärna (eller de delar som krävs för att implementera nyttofunktionen) och på så vis få en separat dator som beräknar samma sak, men varför skulle man?

    David Bergkvist

    24 augusti 2010 at 7:36

  2. Det liknar mest en omväg. Som David tycks mena verkar det dessutom rätt meningslöst. Sen skulle âtminstone jag känna mig snuvad pâ möjligheten att göra nâgot fullständigt irrationellt och impulsivt, för att inte tala om att datorn som kunde fatta besluten ât en antagligen vore en genuin AI. I sâ fall, vore det särskilt ”nyttigt” att riskera att den skiter i Asimov och gör vad den själv vill istället?

    Skymning

    24 augusti 2010 at 7:46

  3. Förstår inte vari det paradoxala ligger.

    Uppsatsen presenterar för övrigt en inskränkt syn på vad ekonomer bör göra, och inte göra, som jag vill varna potentiella läsare för…

    Olof Johansson-Stenman

    24 augusti 2010 at 8:41

  4. Olof, bara för att du skrev så känner jag att jag måste läsa artikeln! :)

    Nek:are

    24 augusti 2010 at 8:57

  5. Hur mäter man upp nyttofunktionen? Svar: något sånt gör man ju inte alls! Den är ett rent teoretiskt begrepp (”teori” är dock alltför smickrande namn på det. hypotes kanske är bättre? eller bara spekulation? ligger trots det till grund för så mycket annat..).

    Bättre spår tror jag: prospect theory. Kahneman & Tversky. Behavoural finance – att iaf försöka göra på det vetenskapliga sättet med observationer och experiment och SEN teori..

    Lennart W

    24 augusti 2010 at 9:01

  6. För den som är intresserad av Buchanans tänkande på området rekommenderas denna bok, i vilken ovan angivna artikel ingår, jämte ett antal andra.

    Niclas Berggren

    24 augusti 2010 at 9:02

  7. samma uppsats finna i boken ”maktens gränser” utgiven av Ratio 1988.

    Ulf L

    24 augusti 2010 at 13:20

  8. En annan sak som jag funderat på gällande nyttofunktioner och maximerandet av desamma är följande:

    När jag läste min första mikro-kurs slogs det fast att ekonomiska agenter agerade som om man försökte maximera sina nyttofunktioner. Men, man klargjorde att nyttofunktionen härleddes ur agenters observerbara beteende. Om en person får välja mellan en banan och ett äpple, och hon väljer bananen, betyder det per definition att hon får ut mer nytta av bananen.

    När jag nu, några år senare, läser beteendeekonomi får vi i stället lära oss att det finns en objektiv nyttofunktion som personer kan vara olika bra på att maximera. Det är nyttofunktionen som skapar beteendet, inte beteendet som skapar nyttofunktionen. Och därför finns det också utrymme för utomstående (läs: staten) att ”hjälpa” människor att maximera sina nyttofunktioner.

    Det verkar som om denna fundamentala skillnad mellan huruvida det är nyttofunktionen som inducerar beteendet, eller beteendet som definierar nyttofunktionen, diskuteras mycket sällan. Åtminstone har vi inte gjort det på HHS hitills…

    Karl Malmqvist

    24 augusti 2010 at 14:21

  9. Men hur mycket förklarar nyttofunktionen ö.h.t.? Ta t.ex. det här riskbeteendet som chimpanser verkar dela med oss:

    A monkey economy as irrational as ours (på TED).

    Lennart W

    24 augusti 2010 at 14:49

  10. Följande länk som åtminstone tangerar ämnet hittade jag så sent som igår: http://www.wimp.com/centuryenlightenment/

    Alexander

    24 augusti 2010 at 18:53

  11. Här håller jag mer med Olof J-S än med Buchanan. Nyttofunktionen ska förstås som ett teoretiskt redskap att beskriva olika typer av preferenser i de tankeexperiment som mikroekonomiska modeller utgör.

    En nyttofunktion kan konstrueras för de flesta rimliga och flera orimliga beteenden, men det betyder inte att vi förklarat beteeendet. Den bör m a o inte förstås som ett försök att beskriva hur människors beslutsfattande faktisk går till.

    Som exempel: Anser någon att Fehr-Schmidts (1999) inequity-aversion nyttofunktion _förklarar_ människors beteende? Nix, den beskriver hur många tenderar bete sig i en viss situation – vilket naturligtvis kan vara intressant nog.

    bergh

    24 augusti 2010 at 22:30

  12. Karl M har helt klart för sig. Jag har också fått intrycket att många inom ”beteende-ekonomi” vänder på nyttofunktionens tolkning.

    bergh

    24 augusti 2010 at 22:33

  13. Vad menar bergh?

    Om nyttofunktionen inte ska förklara utan beskriva undrar jag varför man använder ett maximeringsparadigm över huvud taget. Som beskrivning är maximering nämligen helt fel, det är välkänt från en rad studier av konsumenter och företag. I verkligheten används heuristika av olika slag, satisficing, och helt andra grunder för att fatta beslut (sociala nätverk, normer, rutiner).

    Sen: om man inte ska förklara i nationalekonomin, varför spelar då antagandenas realism någon roll? Då fattar jag inte varför ”beteendeekonomin” behövs. För den handlar om att säga att antagandena i den gamla ekonomiska rationalistiska modellen inte kan förklara människors beteende.

    Varför vill nationalekonomer inte förklara beteende? Det gör andra samhällsvetenskaper, kanske dags att titta lite på dem och lära sig en del?

    Så jag undrar om berghs syn är representativ för dagens nationalekonomer.

    Sociologen

    25 augusti 2010 at 8:08


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: