Nonicoclolasos

Om allt nytt liv är bra

Antag att en man och en kvinna skaffar ett handikappat barn, fullt medvetna om handikappet från första början. Antag vidare att handikappet är allvarligt och sådant att barnet kommer att ha en betydligt lägre livskvalitet och livslycka än andra barn. Antag slutligen att alla barn detta par skaffar kommer att få samma handikapp. Är denna typ av barnalstring ändå att välkomna? Eller hade det varit bättre om detta barn inte hade kommit till?

Vissa skulle säga att det är bra att detta barn kommer till världen, eftersom allt nytt liv är bra. Om valet står mellan inget barn och ett barn med låg livskvalitet är det alltid bättre med det senare, eftersom möjligheten att leva med låg livskvalitet är bättre än att inte leva alls. (Det är möjligt att personer av detta slag anser att det kan finnas fall där det hade varit bättre att inte komma till livet än att faktiskt börja existera, men låt oss anta att det rör så extrema fall av plåga och lidande att de inte täcks av det vi här diskuterar.)

Om man har denna hållning, och om man (troligen felaktigt — se här och här) ser två föräldrar av samma kön som negativa för ett barns livskvalitet och livslycka (ungefär som om barnet får ett handikapp), borde man då inte aktiva stödja en möjlighet till surrogatmödraskap för homosexuella par (också)? Detta fenomen har kommit att bli allt vanligare i USA men är förbjudet i Sverige. Personer som anser att allt nytt liv är bra borde rimligen, även om de ogillar homosexualitet och även om de tror att det är sämre för ett barn att växa upp med två homosexuella föräldrar än med två heterosexuella, aktivt verka för att den svenska lagstiftningen ändras.

Notera att argumentationen här är fundamentalt annorlunda än för adoption: där är situationen i regel sådan att ett barn redan existerar och att det antingen kan placeras hos ett heterosexuellt eller ett homosexuellt par. Valet står då inte mellan att inte börja existera och att börja existera med en relativt låg livskvalitet: existensen är ett faktum, och barnet bör placeras där det utvecklas och mår bäst. Om man (troligen felaktigt) tror att barn alltid mår bättre av att växa upp hos heterosexuella par, är det följdriktigt att motsätta sig homoadoption. Den logiken håller dock inte här.

De som anser att allt nytt liv är bra är, enligt min bedömning, ofta religiösa homofober, och det kan vara emotionellt svårt för dem att aktivt stödja surrogatmödraskap för homosexuella par. Baserat på ovanstående resonemang vore det emellertid inkonsekvent av dem att inte göra det, eftersom den grundläggande hållningen är att allt nytt liv är bra jämfört med att inte börja existera alls. Precis som sådana personer aktivt stödjer barnalstring även där barnet blir handikappat, bör de rimligen aktivt stödja tillkomsten av nytt liv där föräldrarna är homosexuella.

Notera att man kan anse att det är bättre att inte börja existera, men den hållningen diskuterar vi inte här utan utgår från hållningen att det är bättre att börja existera än att inte existera alls och ser vad den implicerar. Om det förra synsättet, se t.ex. inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Bättre att inte existera” och ”Friheten att föda barn”.

Written by Niclas Berggren

26 augusti 2010 den 5:36

Publicerat i barn, etik, filosofi

6 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Så fina surrogatbarn:

    http://www.hellomagazine.com/music/200908201872/ricky-martin/twin-sons/birthday-twitter/1/

    Självklart ska vi tillåta det i Sverige.

    Helena

    26 augusti 2010 at 7:24

  2. Religiösa människor är sällan konsekventa eller ens logiska i sina resonemang – det är väl inget nytt? :-)

    Robert

    26 augusti 2010 at 9:47

  3. Har du rätt om de religiösa? De är mot aborter på handikappade barn (med Downs syndrom m m), därför att livet är heligt för dem. Fast det är inte samma sak som att säga att de tycker det är bra att paret i ditt exempel skaffar barn. Om de gör det ska barnet födas. Fast de kan mycket väl tycka att paret inte ska ha sex och skaffa barn. Eller har jag fel?

    Jenny

    26 augusti 2010 at 10:15

  4. Finns väl brister i logiken i alla läger? Pro-lifers är mot mord på foster men vill ha dödsstraff. Pro-choisers är mot dödsststraff men är för att döda det spirande livet i livmodern.

    Försvar finns förstås för varför just den egna hållningen ändå är mer logisk. Ett embryo är väl inget liv och kan alltså inte mördas? Kanske ändå lite mer tveksamt påstående efter v. 20 när man ju börjar kunna rädda för tidigt födda! På den andras sidan är försvaret att vuxna mördare ju faktiskt är skyldiga till något straffbart, vilket inte kan sägas om det oskyldiga ofödda barnet.

    Ang. bloggposten ifrågasätter jag premissen lite, om att allt liv är bra. Är det verkligen någon som tycker det? Argumentet från abortmotståndare är snarare att allt redan spirande mänskligt liv är bra. Surrogatmoder är ju inte något man bara kan råka bli. Det är konsekvent att vara mot abort och mena att de biologiska föräldrarna sedan har ansvaret för barnet, vilket då förstås utesluter surrogatmödrar.

    Själv tveksam till det där. Att homopar adopterar ett barn som räddas från fattigdom och elände måste väl ses som något bra. Likaså måste ju en biologisk far eller mor vara ansvarig för sina barn, även om han/hon senare upptäcker att han/hon egentligen är homosexuell och även om han/hon då har en homosexuell partner. Surrogatmoder är dock att föra det ett steg längre.

    Lennart W

    26 augusti 2010 at 11:27

  5. Surrogatmödrar ger bilden av det perfekta, men kan ge ännu svårare konsekvenser.
    Om en surrogatmor föder ett utvecklingsstört barn, vems är då ansvaret? Vem tar hand om barnet? I nio fall av tio tror jag inte att de homosexuella paren gör det och det gör jag av egen bister erfarenhet, eftersom jag började min bana med att forska i olika slag av utvecklingsstörningar.
    Man ylar om kontraktsbrott och liknande eftersom man hade beställt ett perfekt barn, surrogatmodern har varken lust eller social förmåga att ta hand opm barnet, vilket gör att hälften av de nyfödda barnen råkar in på institution av något slag.
    Tyvärr är människor långt ifrån perfekta, egoismen visar sitt fula tryne med jämna mellanrum och en del tycker att det är helt i sin ordning, andra inte.

    Kristian Grönqvist

    26 augusti 2010 at 12:53

  6. Vad säger Idergard om detta? *asg*

    Mange

    23 februari 2011 at 20:43


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: