Nonicoclolasos

Har döda rätt till ”sina” organ?

Anser du att mindre bemedlade människor har rätt att få vissa grundläggande behov tillgodosedda genom tvångsmässig omfördelning från de som har mycket resurser? Det kan gälla mat, bostad och sjukvård, om alternativet är ett djupt olyckligt liv eller till och med svält och död. I så fall bör du, enligt filosofen Cecile Fabre i ”Justice and the Coercive Taking of Cadaveric Organs”, publicerad i British Journal of Political Science, vara för tvångsmässig omfördelning av organ från de som just har avlidit till svårt sjuka personer i behov av organ för transplantation. Fabre skriver:

I posit the following: we all have an interest in having a minimally flourishing life; that interest is important enough to be protected by a right to the surplus of material resources left by the well off and which we need in order to lead such a life, by way of taxation and in particular of financial restrictions on inheritance; we also need bodily resources to lead such a life and, in many cases, lack them through no fault of our own. If these points are correct, they are good grounds to confer on the ‘medically poor’ a right to the organs of the ‘medically rich’, to wit, of those who, being dead, no longer need their organs.

Håller du med om att det ena ställningstagandet implicerar det andra? I så fall måste du antingen vara för båda dessa typer av tvångsmässig omfördelning eller avvisa båda. I det senare fallet är frågan om det inte finns andra argument för att tvångsmässigt ta organ från döda. Eller har döda en rättighet att få behålla ”sina” organ? Hur kan ett lik ha en sådan rättighet?

Hursomhelst: i Sverige, liksom i de flesta andra länder, är behovet av organ stort; för andra året i rad minskar donationerna. Det finns mycket man skulle kunna göra för att minska det lidande som denna brist ger upphov till: Fabres förslag är ett sådant; ett annat är att tillåta betalning till njurdonatorer. Till dess mer fundamentala reformer genomförs vill jag uppmana alla att registrera sin donationsvilja i Donationsregistret (endast 1,5 miljoner är registrerade idag), att uppmana andra att göra detsamma och att tala om för närstående att ni godkänner donation när ni dör.

Written by Niclas Berggren

8 september 2010 den 5:26

34 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Varför måste man vara konsekvent? Man kan tycka olika i lite olika frågor.

    cj

    8 september 2010 at 7:13

  2. cj: Förvisso en bra fråga. Som jag ser det kan inkonsekvens ses som icke önskvärt om det verkligen rör sig om sann inkonsekvens. Om man förkunnar att ett mål har normativt företräde men tillämpar det selektivt är man i mina ögon mindre intellektuellt berömvärd än om man tillämpar det icke-selektivt. Om man däremot är ”inkonsekvent” i meningen att man inte definierar ett mål som har normativt företräde och har ståndpunkter som skulle te sig motstridiga givet något mål som har normativt företräde, då finner jag ingen direkt anledning till klander. Två personer skulle alltså kunna ha två exakt likadana ståndpunkter och, i ena fallet, vara inkonsekvent (eftersom personen utgår från ett mål med normativt företräde med vilken endast en av ståndpunkterna är förenlig) och, i det andra fallet, inte vara inkonsekvent (eftersom personen inte utgår från ett mål med normativt företräde mot vilket ståndpunkterna kan bedömas).

    Ett exempel på ett mål med normativt företräde skulle kunna vara ”justice”, som används i ovan angivna artikel.

    Niclas Berggren

    8 september 2010 at 7:35

  3. Det där är inte egentlig konsekvens. Konsekvens vore det om alla hade samma lön (medborgarlön etc), då skulle organdonation vara en konsekvens. Det här är bara snack i luften, för att moralisk tillåta bättre bemedlades handel med sämre bemedlades organ. I vanlig ordning.

    Får vem som helst kallas filosof?

    Jag vill i fortsättningen bli titulerad filosof, eftersom jag inte, som denna filosof, har huvudet under armen.

    Kristian Grönqvist

    8 september 2010 at 9:19

  4. Kristian: Jag undrar om du inte har missuppfattat Cecile Fabre. Om man får organ ska inte, enligt hennes förslag, ha något att göra med huruvida man är bemedlad eller ej.

    Niclas Berggren

    8 september 2010 at 9:21

  5. Jag skulle säga att det är värdet av att enskilda människor känner respekt för varandra och varandras viljor (också som i en uttryckt önskan om hur man vill bli behandlad efter döden) som gör att vi inte bör postulera någon rätt till ett ”överskott” av organ.

    Även om jag personligen tycker att själva idén att kroppen ska grävas ned i så intakt skick som möjligt är en både löjeväckande och absurd religiös vidskepelse, så ska människor så klart kunna få en sådan vilja respekterad.

    Bättre vore dock att frågan om kroppens behandling efter döden krävde en aktiv handling av var och en och inte att det räckte med en passivitet för att vissa religiösa föreställningar ska gälla.

    Jag kan också sträcka mig så långt att om en individ förväntar sig en den yppersta medicinska behandlingen, i framtiden kanske med tillgång till stamcellsterapi eller liknande, så är det inte alldeles orimligt att ganska bokstavligen ta ett skälpund kött i pant för framtiden.

    alvor

    8 september 2010 at 9:42

  6. På frågan om ”döda har rätt till sina organ”, svarar jag ”JA”. Staten har det i alla fall inte.

    Ur Wikipedia:
    ”Griftefrid kan beskrivas som en avlidens rätt till respektfull behandling, oftast omtalad i samband med brott mot densamma. Innebärande att den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller på annat sätt gör skada på kista, urna, grav eller något annat vilorum för de döda, döms för ”brott mot griftefrid” till böter eller fängelse i högst två år enligt brottsbalken 16 kap. 10 §”

    swingthatcat

    8 september 2010 at 9:43

  7. Personligen så anser jag att alla borde ta sitt ansvar och bli organdonatorer. Där finns ingen logisk anledning till varför organ som kan rädda andra människors liv ska grävas ner i marken eller eldas upp. Jag skulle gärna se en lag i stil med Frankrike(?) där personer som själva är organdonatorer placeras före i kön framför personer som vägrar ge möjligheten att rädda andras människors liv.

    Huvudproblemet är att många mycket väl skulle kunna tänka sig att donera sina organ men eftersom man inte har tagit 5 minuter åt att registrera det så får läkarna inte ta egna beslut, även om det kan rädda någon annan. På så vis skulle lagen mycket väl kunna övertyga fler att ta tiden och registrera sig.

    Stefan

    8 september 2010 at 11:01

  8. Stefan: Ett system byggt på reciprocitet finns bl.a. i Israel. Det finns mycket som skulle kunna göras för att förbättra situationen, om den politiska viljan funnes.

    Niclas Berggren

    8 september 2010 at 11:03

  9. Man bör då även anse att arv ska omfördelas — hur kan ett lik ha rätt att bestämma vad som händer med dess förmögenhet?

    Peter

    8 september 2010 at 12:04

  10. Peter: Det är helt följdriktigt, ja, i ett rättviseresonemang av det slag Cecile Fabre för, vilket hon också utvecklar i artikeln. (Kan man ens säga ”dess” förmögenhet: kan ett lik äga?)

    Däremot kan man tänka sig att dessa två ting behandlas olika med en konsekvensetisk utgångspunkt – och då finns det, som jag ser det, snarast starkare argument för organmässig än för förmögenhetsmässig omfördelning.

    Niclas Berggren

    8 september 2010 at 12:09

  11. Stefan: En enklare lösning vore att ändra så att det är de som inte vill få sina organ tagna som måste registrera detta.

    David Bergkvist

    8 september 2010 at 12:36

  12. Sant. Det ultimära vore väl att legalisera organförsäljning och sedan låta barnen ärva föräldrarnas organ. Begravning/auktion. Det hade väl varit mysigt!

    Peter

    8 september 2010 at 12:41

  13. Något som ska påpekas i sammahanget är att homosexuella inte får donera organ i Sverige idag. Samma resonemang som kring bloddonationer och risk för HIV-smitta. (Jag ger blanka fan i det och står ändå i donatorsregistret)

    Micke

    8 september 2010 at 13:30

  14. Nämen Niclas

    För att konsekvensen att man skall donera organ skall stämma, innebär ju rättvisan att alla har samma utgångsläge.
    Du ser rättvisan som att alla är människor. Det är trots allt inte alls samma sak.
    Vi ser på organhandeln idag att oganen kommer från de fattiga till de rika länderna, inte tvärtom. Vilken är rättvisan i det fallet?

    Skulle Du i Din vildaste fantasi kunna tänka Dig att ett organ får bostäderna kring Central Park i New York skulle gå till en kastlös i Indien.

    Skulle det göra det, skulle jag skriva under på konsekvens.

    Kristian Grönqvist

    8 september 2010 at 14:45

  15. Kristian: Cecile Fabres förslag är inte att tillåta ersättning för organdonation – hennes förslag är att man med tvång ska omfördela organ från avlidna till organbehövande.

    Niclas Berggren

    8 september 2010 at 14:46

  16. Problemet är vad Cecilia Fabre än tänker, så är verkligheten totalt annorlunda. Problemet som jag ser, ser inte Du.
    Kan mina organ hjälpa en potentiellt framgångsrik indier från förorterna i Mumbai, ser jag det hellre, än att det hjälper en 70-årig miljonär och människofiende från Stockholm.
    Därför krävs en jämlikhet från start.

    Kristian Grönqvist

    8 september 2010 at 14:57

  17. Kristian: Angående den frågan rekommenderar jag argumentationen i denna artikel.

    Niclas Berggren

    8 september 2010 at 14:59

  18. Niclas

    Intressant länk. Läste än så länge bara sammafattningen, men förstod redan där att dilemmat var och är att alla värnar om sina egna. Och det kommer att styra verksamheten just så, att organtransplantation i världen sker från fattig till rik.
    I slutändan kommer de med bättre plånbok troligare att få ett organ oavsett potentiell nytta. Det är just detta som retar mig.
    Om man ser det från medborgarlönens perspektiv så kommer det att utvecklas ur ett utilitaristiskt perspektiv måhända så, att de flesta har möjlighet, men att de yngre prioriteras, eftersom plånboksincitamentet då är egalt.
    Man kan naturligtvis se det ur många orättviseperspektiv, att de med bättre hjärna prioriteras, speciell rastillhörighet prioriteras, skickliga musiker prioriteras, framstående vetenskapsmän prioriteras när väl plånboksperspektivet är borta, eller något för mig obekant perspektiv, som är den dåtida statusbyggningsarenan.
    Men att plånboksperspektivet skall få styra, när vi redan vet hur orättfärdigt det är, får mig att kväljas.

    Kristian Grönqvist

    8 september 2010 at 15:50

  19. Grönqvist, vad säger du om det här?

    ”Jag har inte förnekat att de som säljer
    sina organ får dåligt betalt, att de är exploaterade
    och fattiga, men jag har hävdat
    att det problematiska är deras just
    fattigdom (deras utsatta position), inte
    deras beslut att sälja en njure. Om vi berövar
    dem också möjligheten att sälja organ
    gör vi dem ingen tjänst. Förbjuder vi
    dem att sälja med motiveringen att det är
    för deras eget bästa, gör vi oss också
    skyldiga till en grov form av paternalism.
    Och jag tror att jag själv skulle vara
    beredd att köpa ett organ till något av
    mina barn, om jag inte kunde hjälpa dem
    på annat sätt. Vilken rätt har jag i så fall
    att döma andra som köper organ?”

    Vem tror du har sagt det då? http://www.donationsradet.se/SiteCollectionDocuments/2003_50%20K%C3%B6pa%20njurar%20utomlands%20Sj%C3%B6berg.pdf

    Jesper

    8 september 2010 at 16:06

  20. Reciprocitiv lagstiftning räcker nog i praktiken, men egentligen tycker jag att alla organ till avlidna ska tillhöra staten.

    Vetenskapare

    8 september 2010 at 19:20

  21. Jesper

    Mina barn skulle troligen bli tvungna att få mina organ eftersom vi har ett så udda blod.

    Men till saken.
    Här utgår man från det faktum att det finns människor som har det mycket sämre beställt. Annars skulle inte frågan uppstå.
    Att man sedan påstår att man inte kan hjälpa dem på annat sätt än att köpa en njure av dem, för då hjälper man egentligen dem, är ett djupt ohederligt antagande.
    Att människan ifråga är ärlig hjälper inte resonemanget.

    Kristian Grönqvist

    8 september 2010 at 20:38

  22. Glömde…

    Naturligtvis Dr House. En magnifik serie eftersom manusförfattarna verkligen anstränger sig för att ladda hans mun med ”gamla djungelordspråk”

    Kristian Grönqvist

    8 september 2010 at 20:46

  23. Jag begriper inte varför så många är oreflekterat för organdonation. Att vi har reducerat människor till reservdelsbanker är ett betydligt större problem än bristen på organ. Naturligtvis inte för dem som fruktar döden och är i behov av den organ, men borde vara det för alla andra som kommer i kontakt med sjukvården.

    Personligen får jag närmast panik mid tanken att ha någon annans gamla lever eller hjärta i min kropp. Kan inte tänka mig något äckligare. Jag skulle inte kunna leva vidare.

    En fördel med att vara öppet homosexuell är att jag inte behöver oroa mig för att någon ska ta mina organ. Men för säkerhets skulle har jag anmält min åsikt till donationsregistren i alla länder jag bott i. Ingen ska tjäna på att vanvårda mig till döds.

    Cecile Fabre har fel om både skatter och organ. Ingen äger någonsin en rätt till det som tillhör andra. Det enda legitima sättet att omfördela pengar/organ är genom att skapa ett system som är av fördel för alla som frivilligt deltar. Det är väl därför rimligt att koppla vilja att ge organ till möjlighet att få ta emot ett. De som ser en fördel i att förlänga livet med någons annans kroppsdel skulle då av egenintresse kunna anmäla sig till donationsregistret. Vi andra skulle slippa risken att bli plundrade på våra organ eller vakna upp på sjukhuset med någon annans blod i kroppen.

    Christopher Aqurette

    9 september 2010 at 6:51

  24. Chris

    Va fan, menar du att det ska vara frivilligt att betala skatt? Så om folk svälter ska de inte ha rätt att få hjälp? Utan vara beroende av välgörenhet? Om ingen ger välgörenhet då? Ska folk svälta ihjäl då?

    Emil

    9 september 2010 at 7:37

  25. Cris, där svarar nog de flesta neoliberala ja.

    kurt

    9 september 2010 at 17:30

  26. Emil:

    Skatt är stöld. Det finns inget sätt att komma runt det. De som vill ha en ofrivillig omfördelning av människors egendomar predikar stöld.

    Det finns naturligtvis andra skäl som talar för skatt. Exempelvis att alla alternativ till staten skulle vara värre för alla. Men att använda våld för att tvinga människor i ett samhälle till ekonomisk/biologisk omfördelning är fel.

    Jag anser att det är en religiös plikt att hjälpa människor som svälter. Men det betyder inte att svältande har rätt till min egendom.

    Christopher Aqurette

    9 september 2010 at 23:13

  27. Christopher Aqurette: Skulle du även kalla en skatt på naturresurser som inte skapats av människan, för stöld? (Och ändras denna stöldklassificering om man istället kallar sagda skatt för en avgift?). Om det är OK för privatpersoner och/eller företag att lägga beslag på naturresurser som inte är skapade av människan så måste ju samma agerande vara OK om staten gör det, tänker jag.

    David Bergkvist

    10 september 2010 at 0:15

  28. David:

    Visst, jag kan tänka mig att stater lägger beslag på naturresurser, förutsatt att ingen annan äger dem.

    I praktiken skulle ett ägande av exempelvis atmosfären eller Arktis (två aktuella exempel) vara resultatet av internationella förhandlingar snarare än traditionell inmutning.

    En avgift är något som tas ut av den som använder något. En skatt är något man tvingas betala oavsett. Att ta ut en avgift för tillgång till vatten är något annat än att ta ut en vattenskatt.

    När det gäller organ torde ägarförhållandena vara klara. Staten äger inte medborgarnas kroppar, varken i livet eller döden.

    Christopher Aqurette

    10 september 2010 at 2:17

  29. Om man tycker som Farbre, dvs. att omfördelning av pengar är detsamma som att omfördela vilken som helst annan resurs som en människa kan besitta (t.ex. fysisk hälsa) så varför i så fall vänta till efter döden? Vi gör ju inte det när det gäller inkomster.

    Veronika

    10 september 2010 at 10:27

  30. Veronika: Som i Monthe Python’s Mening of Life va?

    Lennart W

    10 september 2010 at 10:48

  31. Stavar som en kratta. Ursäkta.

    Lennart W

    10 september 2010 at 10:51

  32. Lennart,
    Typ :) men jag tänkte mer t.ex. obligatorisk blodgivning, i alla fall obligatorisk för dem med extra bra blodegenskaper.

    Veronika

    10 september 2010 at 11:08

  33. Christoffer A

    ”Religiös plikt” att hjälpa. Är Du gò, eller ? När de religiösa inte ens vill betala för tidningen?

    Och vad skall de icke religiösa göra?

    Ibland är det med dina priciper som om Du levde i en teoretisk värld. Jag hoppas Du inte blir gammal och sjuk i Din värld.

    Kristian Grönqvist

    10 september 2010 at 12:09

  34. Kristian:

    Jag vet inte vad du menar med att ”religiösa inte ens vill betala för tidningen”, men när jag studerar världen ser jag att det i de allra flesta sammanhang är religionen som motiverar människors vilja att hjälpa okända. I norra Europa har ett litet antal länder valt att ersätta den religiösa plikten med ett lagstiftat tvång att betala skatt till en välfärdsstat.

    Naturligtvis är teorin viktig. Utan reflektion och något slags system för vårt handlande skulle vi agera helt efter känslor.

    Att bli gammal och sjuk är en del av livet. Naturligtvis kommer det att drabba även mig. Men det betyder inte att jag måste acceptera en statlig omfördelning av organ och andra egendomar.

    Christopher Aqurette

    10 september 2010 at 19:05


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: