Nonicoclolasos

Läger för män

Preston, 28 år, upplevde tidigt hur han attraherades av andra pojkar:

Reporter: Tell me when you first remember struggling with an attraction to men.
Preston: Probably about age 12. It wasn’t a struggle prior to that until I learned from other people and was shamed into thinking it was a problem.

Dvs. omgivningen (huvudsakligen bestående av mormoner) fick Preston att internalisera ett förakt för sin homosexualitet. I detta inslag från ABC Nightline får vi följa hur han deltar i ett läger i Texas för män som vill bli kvitt sin homosexualitet:

Hur ska man se på läger och andra verksamheter som har till syfte att försöka ändra människors sexuella läggning, särskilt mot bakgrund av att det, enligt American Psychological Association, inte finns stöd i forskning för att sådana försök fungerar? Jag är kluven. Å ena sidan vill jag tillåta dem som önskar försöka att göra det: givet att man är olycklig av att vara homosexuell kan jag inte klandra någon som försöker kontrollera den delen av sitt liv. Även om det inte går att byta sexuell läggning kanske man kan lära sig att minska homosexualitetens inflytande. Å andra sidan ser jag det som tragiskt att vissa blir olyckliga av att vara homosexuella, inte minst när det beror på internaliserade, i regel religiöst grundade normer. I en annan typ av samhälle än det han växte upp i skulle Preston ha kunnat glädjas av sin attraktion till andra män och leva livet som han är, utan den extra kamp han nu utkämpar med hjälp av sina lägerkompisar. Ledsamt nog finns det andra som pga. normer av det här slaget inte orkar utkämpa denna kamp.

Prestons liv fascinerar mig. Han är charmig, men jag undkommer inte känslan av underliggande tragik, som känns så onödig. En sak jag undrar är om hans liv med fru och barn kommer visa sig hållbart över tid. Kanske, kanske inte, och kanske är det inte så hemskt om det inte håller. Äktenskap spricker hela tiden av olika skäl. Jag önskar honom gott i vilket fall.

Tips: Aqurette.

Written by Niclas Berggren

28 november 2010 den 7:14

Publicerat i homosexualitet, normer, religion

4 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Jag blir ledsen när jag läser detta.

    Vetenskapare

    28 november 2010 at 11:35

  2. Borde inte det här egentligen ses på samma sätt som könsoperationer? På samma sätt som att en person kan känna att denne är född med fel kropp (och gå igenom en könsoperation), kan man väl tänkas känna att man är född med fel sexualitet. Villkoret är då förstås att det är en önskan man har själv, och inte något som med alla medel pressas på en utifrån.

    Könsbyten och sexualitetsbyten är lika rätt eller lika fel.

    ?

    Lennart W

    29 november 2010 at 15:07

  3. Lennart: Jag ser två skillnader: i) Den som vill byta kön gör det av en inre drivkraft: ingen påverkas av andra till en så genomgripande förändring. I själva verket sker den regelmässigt trots omgivningens ogillande. Den som vill byta sexuell läggning, däremot, har i regel uppfostrats i en kultur där homosexualitet framställs som negativ. Den som vill byta hejas ofta, i enlighet härmed, på av (konservativa) familjemedlemmar. Därför finns det skäl att tro att ditt villkor inte är uppfyllt i fallet sexuell läggning men att det är det i fallet med könsbyte. ii) Uppenbarligen går det att korrigera kön; däremot, som jag länkar till i inlägget ovan, finns det inte stöd för att det går att ändra sexuell läggning.

    Niclas Berggren

    29 november 2010 at 15:40

  4. Niclas, så är det nog för det mesta. Dock KAN man ju tänka sig att även heterosexuella kan vara olyckliga över sin sexualitet. Kanske t.ex. män och kvinnor som inte lyckas så bra med att hitta en partner (det finns tyvärr en andel som högst ofrivilligt förblir oskulder livet ut), och tror att det vore enklare OM de bara kunde attraheras av samma kön som de själva. Eller nåt.

    Och så kanske de kan komma på något effektivt sätt att byta sexualitet i framtiden?

    Lennart W

    29 november 2010 at 21:52


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: