Nonicoclolasos

Vad motiverar nationalekonomer?

Två ekonomipristagare verkar mena att det inte enbart är idealism som motiverar den nationalekonomiske forskaren. George Stigler, i The Intellectual and the Marketplace:

When we strive to solve a scientific problem, is ambition for our own professional status completely overshadowed by our love of knowledge? … When we write an article to demonstrate the fallacies of someone else’s work, is our hatred for error never mixed with a tiny bit of glee at the display of our own cleverness?

Paul Samuelson, i ”Economists and the History of Ideas”, publicerad i American Economic Review:

In the long run, the economic scholar works for the only coin worth having — our own applause.

Om det är så att den typiske nationalekonomen motiveras av en önskan om status i den egna gruppen, behöver det vara dåligt? Det kanske är så att en sådan motivering på det stora hela ger upphov till goda utfall, så länge det finns en kvalitetskontroll (i form av den vetenskapliga metoden)?

Written by Niclas Berggren

4 december 2010 den 8:10

Publicerat i altruism, nationalekonomi

12 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. …eller så leder det till avsiktligen drastiskt formulerade halvdanda publiceringar i syfte att få medial uppmärksamhet. Lär ha förekommit i alla forskarkretsar.

    Jakob Heidbrink

    4 december 2010 at 8:27

  2. Självklart är motiven inte annorlunda än så. Har nån på allvar trott annorlunda på länge?

    Jens

    4 december 2010 at 11:59

  3. Tror inte att det ”enbart är idealism” som motiverar någon forskare. Tror heller inte att Samuelson har rätt när han påstår att ”the economic scholar works for the only coin worth having — our own applause”, även om självklart status spelar roll för alla.

    Vore det ett problem om han hade rätt? Ja, det tror jag definitivt.

    Olof Johansson-Stenman

    4 december 2010 at 12:05

  4. OJS
    Varför vore det ett problem? Trodde det var så alla ekonomer var…

    Terja

    4 december 2010 at 12:45

  5. Terja, du kanske träffat fel ekonomer…

    Det vore ett problem på samma sätt som det är ett problem när människor motiveras av enbart själviska motiv i andra sammanhang: Framförallt leder det till att människor fattar suboptimala beslut i sociala dilemman, d v s det som är individuellt rationellet är ofta inte alls globalt rationellt.

    Konkret skulle det även innebära mer forskningsfusk (som är mycket svårt att kontrollera) och mer opportunistiskt beteende i allmänhet.

    Olof Johansson-Stenman

    4 december 2010 at 14:23

  6. OJS: Om – som jag tror – Samuelson på det stora hela taget har rätt så innebär det att det finns en väldigt kraftfull sanktion mot det fusk som trots allt upptäcks. Tex anser jag att både Steve Levitts och Caroline Hoxbys stjärnor dalat betänkligt efter det att man upptäckt tveksamheter i deras analyser. I dessa fall var det knappast frågan om fusk utan helt enkelt vissa tvivel kring hur ärliga de varit i sina analyser.

    Om forskare motiveras av annat torde andra forskares milda förakt vara mindre verkningsfullt. Men frågan är naturligtvis vad som är forkarnas alternativa drivkrafter.

    Hur som helst tror jag att det är dumt att i något system inte räkna med att – åtminstone en stor del – av aktörerna fungerar som Sanuelson säger. Framgångsrika system hanterar detta problem.

    Jonas Vlachos

    4 december 2010 at 14:59

  7. Jag kommer att tänka på Smith-Wilkinson-Vanberg, apropå Jonas uppfattning om framgångsrika system: det är centralt med de instituionella ramverken, såväl i vetenskapen som i andra verksamheter.

    Niclas Berggren

    4 december 2010 at 15:59

  8. jag undrar förstås i vanlig ordning om varför nationalekonomi finns, om det enda intressanta är att impa på kollegor.
    Impa på honor, genom att bygga en tvättmaskin kan jag förstå, men…

    Kristian Grönqvist

    4 december 2010 at 20:26

  9. Det kanske beror på att alla nationalekonomer är geja.
    Kan va si, kan va så, vad vet jag?

    swingthatcat

    4 december 2010 at 21:18

  10. Jonas, visst finns det institutionella system som gör att det är klokt för även rent själviska forskare att inte fuska hejdlöst, och det torde särskilt vara verksamt för forskare på toppen där dels i) fallhöjden är högre, och dels ii) risken för upptäckt är större. (Å andra sidan finns kanske en viss ”loss aversion” som gör det smärtsamt för en forskare som befunnit sig på toppen att glida nedåt.)

    Men på samma sätt som samhällen i sin helhet fungerar mycket effektivare med någon slags ”sociala preferenser”, till följd inte minst av lägre transaktionskostnader i termer av dyra och invecklade kontrollsystem, så tror jag att forskningen fungerar mycket bättre då.

    Detta inebär naturligtvis inte att statussökande måste vara en dålig drivkraft i sig; men om forskarna drivs enbart av denna drivkraft tror jag det vore betydligt sämre än idag.

    Jag tror t ex inte att George Akerlof drivits enbart av statusjakt i sitt värv. Jag tror huvudsakligen att han observerat viktiga samhällsproblem och drivits av ett genuint kunskapssökande.

    Olof Johansson-Stenman

    5 december 2010 at 8:29

  11. Som jag ser det lägger vi en stor del av vår tid på att vara del av ett dyrt och invecklat kontrollsystem. På ett plan är det väl vad hela det vetenskapliga projektet går ut på.

    Jonas Vlachos

    5 december 2010 at 23:42

  12. Det här var en alldeles för cynisk bild av verkligheten. Tror de flesta forskare drivs av ett patos för sanning och rätt.

    Karl

    15 april 2011 at 5:58


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: