Nonicoclolasos

Ska man argumentera?

På nätet utmanas man ständigt av argumentativa individer. Inte minst om man har en blogg, men även om man deltar i olika diskussionsfora. Jag hade en period mellan 1995 och 2000 ungefär, då jag ägnade enormt mycket tid åt nätdebatter, inte minst på olika BBS:er (som var populära på den tiden). Nuförtiden prioriterar jag annat för det mesta. När ska man välja att argumentera med andra? Arthur Schopenhauer ger som vanligt goda råd. Från ”Psychological Observations”:

As a sharpening of wits, controversy is often, indeed, of mutual advantage, in order to correct one’s thoughts and awaken new views. But in learning and in mental power both disputants must be tolerably equal. If one of them lacks learning, he will fail to understand the other, as he is not on the same level with his antagonist. If he lacks mental power, he will be embittered, and led into dishonest tricks, and end by being rude.

The only safe rule, therefore, is that which Aristotle mentions in the last chapter of his Topica: not to dispute with the first person you meet, but only with those of your acquaintance of whom you know that they possess sufficient intelligence and self-respect not to advance absurdities; to appeal to reason and not to authority, and to listen to reason and yield to it; and, finally, to cherish truth, to be willing to accept reason even from an opponent, and to be just enough to bear being proved to be in the wrong, should truth lie with him. From this it follows that scarcely one man in a hundred is worth your disputing with him. You may let the remainder say what they please, for every one is at liberty to be a fool — desipere est jus gentium. Remember what Voltaire says: La paix vaut encore mieux que la vérité. Remember also an Arabian proverb which tells us that on the tree of silence there hangs its fruit, which is peace.

Jag avvaktar med debatterande tills jag stöter på personer som uppfyller de aristoteliska kvalitetskraven. Sådana personer är å andra sidan enormt värdefulla — de hjälper en, genom kritisk konversation, att se om det man håller för sant och värdefullt verkligen är det.

Written by Niclas Berggren

18 december 2010 den 4:03

Publicerat i debatt, filosofi, vishet

11 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. ”Scarcely one man in a hundred is worth…”. Kanske på Aristoteles tid. Numera är dom nog betydligt mer svårfunna.

    swingthatcat

    18 december 2010 at 9:58

  2. Påminner om ”de tio budorden” för rationella/vetenskapliga samtal som filosofen Sven Ove Hansson återger här:

    1…att engagera sig i andras tankemödor: läsa deras texter, låta dem komma till tals och försöka
    förstå hur de tänker.
    2…att aldrig hänvisa till egen eller andras auktoritet. Kompetens måste bevisas vid varje enskilt
    tillfälle.
    3…att låta varje sak utredas, och aldrig stapla argument eller invändningar så att de inte kan
    penetreras eller bemötas.
    4…att aldrig försöka undgå kritik genom att byta samtalsämne eller ställa en besvärlig motfråga.
    5…att fokusera på de bästa – inte de sämsta – argumenten för ståndpunkter man söker
    vederlägga.
    6…att ta fasta på det utvecklingsbara även i en idé som man inte vill godta i dess helhet.
    7…att eftersträva precision, och hellre säga något precist som behöver korrigeras än något
    otydligt som inte ger hållpunkter för en fortsatt kritisk diskussion.
    8… att aldrig rädas att visa sin egen okunskap.
    9… att söka efter svagheter i sina egna ståndpunkter, och ständigt vara beredd att överge dem.
    10…att vara skoningslös mot alla argument och idéer och skonsam mot alla seminariedeltagare.

    http://home.abe.kth.se/~soh/konstenatt.pdf

    Marcus

    18 december 2010 at 11:54

  3. Det blir väldigt ensamt på toppen, med andra ord (åtminstone om ni önskar argumentera och inte nöjer er med att undervisa). Det tycks åtminstone mig som att det finns ett visst mått av relativitet i de ovanstående kriterierna, så att ”vanliga dödliga” kan finna fler värdiga motdebattanter.

    Linda

    18 december 2010 at 14:11

  4. Linda, bra poäng där. De smartaste slösar bort sin tid om de debatterar med osmarta men de osmarta tränas och blir bättre i sitt tänk om de får debattera med smartare. Ungefär så.

    Johan

    18 december 2010 at 16:53

  5. Jag finner att det ganska ofta är tvärtom. Argumenterar man bara med ”argumentationsvärda” så missar man flera viktiga dimensioner i verkligheten. Tex fär man lätt uppfattningen att världen enbart är till för de smarta.
    Det finns sidor i enkelheten som alltid är smartare, enklare och mer tillfredställande ur ett mänsligt perspektiv. Och då menar jag inte den ”noble vilden”

    Kristian Grönqvist

    18 december 2010 at 21:56

  6. Det är synd att kommunikationen spelar så stor roll, vore underbart att förstå alla människor bättre..
    Det är nog inte heller lätt att förstå vilka människor som kan lära èn mest. För det innebär inte samma sak som att bli inspirerad, kanske t.o.m. tvärtom under en tid.
    När det gäller allt pålägg av överdrifter och påhopp, så ter det sig alltför lättvindigt att automatiskt döma den personen som mindre intressant. Dock är sådant tyvärr energikrävande för båda parter. Fast kanske har det någon viktig betydelse i alla fall, att gränsen för att debattera med stil bryts av.

    Camilla

    18 december 2010 at 22:59

  7. Vackert formulerat, även om jag delar invändningen att det för samhällets bästa nog är eftersträvansvärt att understundom argumentera även med de som inte uppfyller dessa kriterier.

    Mkt bra text av Sven-Ove Hansson som länkades till av Marcus. Någon som känner till någon liknande koncis med ändå djupsinnig text på engelska (som skulle kunna användas i forskarutbildning)?

    Olof Johansson-Stenman

    19 december 2010 at 8:58

  8. Olof: Sven Ove Hansson hänvisar till “Editorial: Philosophical Seminars”, Theoria 71(2):89-91 också skriven av honom.

    Det finns också en engelsk översättning av den texten, men jag hittar den inte på nätet.

    Marcus

    19 december 2010 at 12:21

  9. Om man ser bort från de rent korkade, är problemet ofta intellektuell oerfarenhet, som man ser hos oskolerade utan argumentationserfarenhet. Deprimerande vanligt är intellektuell oredlighet, som lika gärna uppvisas av de skolerade (oftast hos de inte alltför skarptänkta). Min erfarenhet är att mycket få är intresserade av att lära sig något, eller låta sig överbevisa av logiska argument. Då återstår att använda ens intellektuella muskler för att platta till troglodyterna. Nåt kul måste man få ha.

    Mina

    19 december 2010 at 18:04

  10. Mina

    Trots att jag uppfattar Dig som argumentationsvan, så kan jag inte helt hålla med Dig. Det finns gott om argumentationsovana människor som av den anledningen håller sig till enkla och sammanfattande meningar med förbluffande klarhet, utan att låta sig missledas av argumentatorernas ofta fåfängt komplicerade snömos…

    Kristian Grönqvist

    19 december 2010 at 18:54

  11. […] This post was mentioned on Twitter by sofiamfranzen and sofiamfranzen, sofiamfranzen. sofiamfranzen said: Ska man argumentera?: http://t.co/n3XRLi7 […]


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: