Nonicoclolasos

Matematik i nationalekonomin

John von Neumann varnar för att matematiken, när den används som analysmetod i olika vetenskaper, kan riskera att tappa sin koppling till empiriska frågeställningar. Hur står det till med den saken inom nationalekonomin? Bryan Caplan skriver:

Unlike Austrian economists, I have no principled objection to mathematical econ. I just think that we should evaluate mathematical econ empirically – and admit that in hindsight, the vast majority of it fails the cost-benefit test. While many complaints about econ are unjustified, this one is, and it’s time to clean house.

Jag tenderar att hålla med om denna slutsats. Det är inget fel på matematik i samhällsvetenskaper som nationalekonomin, men det blir problematiskt i ett socialt perspektiv i den mån rent teoretisk analys börjar dominera. Min egen känsla är att detta problem är betydligt mindre inom nationalekonomin idag än för, säg, två decennier sedan.

Written by Niclas Berggren

4 januari 2011 den 4:51

10 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Niclas

    Du kanske har följt de senaste trådarna på Ekonomistas där en praktisk- empirisk linje (typ Nymchen) inte alls hamnar rätt i det matematisk-analytiska landskapet. Överhuvudtaget är det intressant att många Nekare överhuvudtaget företräder en ganska konservativ linje gällande praktisk-empirin måhända för att verkligheten rymmer så många variabler att modellerna blir för enkla. Men jag har förstått på OJS att tekniken förfinas och fler och fler variabler räknas med.

    Kristian Grönqvist

    4 januari 2011 at 12:23

  2. Jag håller med Caplan, men menar också att den mesta forskning ”fails the benefit-cost test”. Akademisk forskning i Sverige (och de flesta utvecklade länder i världen) är kraftigt överfinansierad.

    KM

    4 januari 2011 at 14:34

  3. Jeg holder også med Caplan men ser en grund til at være forsigtig, i modsætning til KM. Det meste akademisk (grund) forskning fejler nok en benefit-cost test, men kan vi vide hvilken der ikke gør? Fordi vi basalt set lider af Knightiansk usikkerhed – vi kan ikke vide noget som helst om chancen for at opdage noget nyt i forskningen – giver benefit-cost analyser af enkeltstående forskning ingen mening.

    Christian Bjørnskov

    4 januari 2011 at 17:05

  4. Christian>> Visst, att den mesta grundforskning (men även tillämpad, tror jag) ”fails the benfit-cost test” ex-post är kanske vare sig upprörande eller förvånande, så länge det finns några få % av alla forskningsprojekt som genererar mycket positiv välfärd (och vi kan inte på förhand veta vilka dessa är…men jag tror inte att vi har full Knightiansk osäkerhet iofs).

    Men detta argumenterar man alltid med när man vill utöka finansiering av grundforskning, och det finns ju ingenting som säger att (även om vi har Knightiansk osäkerhet) det är optimalt att spendera mer på forskning än vad vi gör idag. Tyvärr finns det väl inga bra sätt att idag göra en benefit-cost på hela den samlade forskningsinvesteringen (men jag misstänker att avkastningen är dålig – de stora universiteten i Sverige klarar ju inte ens av att göra slut på pengarna).

    KM

    4 januari 2011 at 18:56

  5. Jag håller inte med.

    För det första vet jag inte vad Caplan egentligen menar när han säger att majoriteten av den matematiska ekonomiska forskningen rent empiriskt inte klarar av hans kostnads-intäktstest – och jag vet inte heller varför det skulle vara relevant.

    Vilket test har han genomfört? Hur har han mätt kostnader och intäkter? Och hur har han definierat matematisk ekonomi? Handlar inte det här egentligen bara om hans egna godtyckliga åsikt? Dessutom är det inte säkert att testet ens är relevant. Det är inte alls säkert att det är just majoriteten av forskningen som ska klara av ett kostnads-intäktstest. Kriteriet borde istället vara att forskningsinriktningen som helhet ska klara av testet.

    För det andra, så borde egentligen jämförelsen göras med andra vetenskaper. Är det någon som kan komma med ett exempel på en samhällsvetenskap som inte varit lika matematiskt inriktad, och gjort lika stora mätbara framsteg som nationalekonomin gjort de senaste trettio åren?

    Marcus Salomonsson

    4 januari 2011 at 19:25

  6. Marcus

    Kan du komma med någon hobby som genererar lika många frimärken som filateli?

    Kristian Grönqvist

    4 januari 2011 at 19:33

  7. Kristian:

    Tack för din relevanta motfråga. Jag vet inte riktigt hur många utövare respektive hobby har, men jag misstänker iaf att, per person, så genererar de som utövar hobbyn frimärkstillverkning fler frimärken än frimärkssamlarna.

    Marcus Salomonsson

    4 januari 2011 at 19:41

  8. Marcus>> Vilka är dessa stora mätbara framsteg som skett senaste 30 åren?

    Jag tycker iofs att nationalekonomin är mer relevant idag än tidigare, men det beror ju snarast på att statusen för empirisk inriktad tillämpad nek idag är mycket större än tidigare (och det är mindre av matematiska modeller i de bättre tidskrifterna; som bloggaren tidigare skrivit om ska vi förstås inte förväxla matematiska ekonomiska modeller och ekonomisk teori, där den matematiska ekonomin ofta inte är teori).

    KM

    5 januari 2011 at 10:30

  9. Marcus

    Nu är jag möjligen lite petig, men frimärkstillverkning är ingen hobby och själva andemeningen med motfrågan var att din fråga egentligen var en retorisk fråga.

    Ungefär som: Vet ni någon i Sveg i precis min ålder som är stiligare och klokare än jag?

    Kristian Grönqvist

    5 januari 2011 at 11:52

  10. Kristian:

    Vad intressant! Finns det alltså en lista någonstans på vad som räknas som hobby? Jag trodde att definitionen på en hobby var att det var någonting man gjorde på sin fritid för nöjes skull.

    Det finns ca 6,9 miljarder människor på vår jord. Hur kan du vara så säker på att ingen av dem tillverkar frimärken på sin fritid?

    Vad gäller om det var en retorisk fråga eller inte, så har du fel. Jag förväntade mig faktiskt ett svar. Jag kanske har fel och då lär jag mig någonting.

    KM:

    För 30 år sedan kunde nationalekonomer föreslå något sådant som icke-ackomodationspolitiken. Den gick ut på att det skulle gå att få stopp på devalveringsspiralen genom att helt enkelt lova att inte devalvera även om det skulle behövas. Om marknaden inte trodde på löftet skulle vi bara höja räntan för att skydda den då fasta växelkursen.

    Det som hände, som nog alla känner till, var att marknaden inte trodde på löftet och riksbanken höjde räntan till 500%. Man märkte snabbt att det inte var en bra idé. Företag gick i konkurs på löpande band. Man blev alltså till slut tvungen att sänka räntan och devalvera.

    Idag skulle ingen nationalekonom komma med ett förslag liknande icke-ackomodationspolitiken. Alla nationalekonomer vet idag att det inte är ett trovärdigt hot.

    Så mitt första bud på ett mätbart framsteg är just det att finanskrisen 1992 inte alls skulle resultera i samma katastrofala följder för näringslivet om nationalekonomerna 1981 visste det man vet idag om icke trovärdiga hot.

    Marcus Salomonsson

    5 januari 2011 at 17:14


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: