Nonicoclolasos

Lycka som policymål

Scott Sumner om lyckoforskningen:

The claim is that there is a sort of natural “set-point” for happiness, and that after winning a lottery one is happy for a short time, and then you revert right back to your natural happiness level.  I find that plausible.  They also claim that if someone loses a limb, then they are unhappy for a short period and then revert back to normal.  I find that implausible, but if the evidence says it is the case then I guess I need to accept that.

Sumner menar att om detta resultat stämmer är lycka inte en bra policyvariabel, eftersom människor, oavsett vad som händer, efter ett tag återgår till sin ”naturliga” lyckonivå. Man vänjer sig efter ett tag vid såväl goda som dåliga förändringar i de objektiva omständigheterna i livet. Kritiken påminner mig om en del marxisters ovilja att acceptera lycka som policyvariabel: det kan hända att människor finner sig i en ekonomiskt exploaterande situation, med mycket ojämlikhet, och att de är lika lyckliga däri som i en situation med total jämlikhet, men det, menar dessa marxister, utgör inget skäl att inte försöka eliminera exploatering och ojämlikhet, som är objektivt förkastliga företeelser helt oavsett hur människors lycka påverkas av dem. Sumner menar att man istället ska utgå från nytta, som han definierar som ”det människor maximerar”. Som han uttrycker det:

Think of ”happiness” as ”personality,” and think of ”utility” as ”living conditions.”

Sumner talar om rensning av landminor som ett exempel: Även om människor efter att förlora ben efter ett tag blir lika lyckliga som tidigare ser han inte det som skäl för att avstå från att rensa bort minor. Jag förstår Sumners poäng men ser tre problem med resonemanget: i) Tänk om människor strävar efter att maximera lycka? Faller då inte resonemanget? ii) Hur ska ”living conditions” utvärderas? Hur vet vi vilka som är värda att förbättra och på vilket sätt? Krävs inte något ytterligare kriterium, såsom lycka, för att avgöra det? iii) Om man utgår från ”revealed preference” för att avgöra ”vad människor maximerarar”, uppstår inte problem i den mån människor har en tendens att bete sig irrationellt?

En vidare fråga är förstås om Sumners tolkning av forskningsläget stämmer. Kan inte en individs lyckonivå förändras även på längre sikt? Nå, även om den kan det finns förvisso andra utmaningar för dem som förespråkar lycka som policymål, formulerade av Bruno Frey och Alois Stutzer.

Written by Niclas Berggren

18 januari 2011 den 4:41

Publicerat i etik, filosofi, lycka, nytta

3 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Vad är problemet med att maximera lyckan, även om den alltid skulle återgå till någon jämviktsnivå på sikt? Detta betyder ju inte att olika policyn inte kan ha effekter på allmän lyckonivå, också på lång sikt (man kan ju tänka sig policyn som minskar på frekvensen negativa lyckochocker och/eller ökar frekvensen positiva och därmed höjer generell lyckonivå).

    Veronika

    18 januari 2011 at 7:45

  2. Det hela bygger ju på att vi tror på den forskning som säger att vi mer eller mindre ”anpassar” oss och har konstant lycka oavsett vad som inträffar oss i livet (nästan). Jag tror inte särskilt mycket på den forskningen…ett problem med sambanden över tid (som många påpekat) är ju att lycka oftast mäts på någon skala typ 1-10 eller ”olycklig, ganska lycklig, mycket lycklig”. Inkomst har inget fördefinierat tak…det är klart att det blir, över tid, svårt att finna tydliga samband mellan inkomstutveckling och genomsnittlig ”lycka” på en skala 1-10 eller liknande.

    Utöver det är det något mycket märkligt med litteraturen. Vi människor är beredda att betala ganska mycket för alla tänkbara saker som lyckoforskningen påstår ger oss noll…vi investerar i vår hälsa, skaffar barn, minskar våra risker, lägger gärna ner en hel del på ett boende som vi trivs med o s v. Trots att mycket av detta enligt lyckoforskningen inte ska göra oss ett dugg lyckligare.

    Jag tror lyckoenkäterna inte lyckas mäta det man önskar sig mäta. De ger generellt någon slags ögonblicksbild som inte är det relevanta måttet på hur vi trivs med våra liv. Så innan man ens börjar fundera på lycka som policyvariabel har forskningen kring detta väldigt mycket kvar att göra…och jag tror knappast lösningen är lite modifierande av enkäterna man använder…

    KM

    18 januari 2011 at 11:22

  3. Det beror förstås lite på hur man definierar lycka. Jag tror t.ex. att folk i hög grad maximerar på annat än rent hedonistisk lycka. Till exempel en känsla av ”mening” i livet (förklarar delvis föräldrarskapets vanlighet, förklarar också delvis pliktens vanlighet).

    I många av de där lyckostudierna letar man ju efter upplevt välmående. Detta förefaller ju till en början ganska brett och torde fånga mycket, men inte nödvändigtvis t.ex. känslan av mening i livet. Och utöver det, är frågan om man lyckas operationalisera mätningen på ett sätt som inte kommer missuppfattas och egentligen spegla ett smalare begrepp.

    Vidare har vi problemet med att upplevt välmående på en begränsad skala av naturliga skäl alltid kommer vara relativt något som respondenten föreställer sig som ”normalt”. Frågan är förstås om respondenten har samma referenspunkt före och efter olyckan. Och spelar det isf någon roll? Är det bättre med en högre grad av lycka än en lägre grad som individen tror är lika hög som den förra? Map ontologi leder det förstås naturligt till den extremt kniviga frågan att definiera vad lycka ÄR. Kanske kan man lösa den svårigheten genom att använda en biokemisk definition, av pragmatiska skäl. På ett djupare plan fortlöper förstås validitetsproblemen, men på ett mer pragmatiskt plan kan validiteten på ett sådant mått förmodligen testas ganska enkelt gentemot tidigare kvalitativa mått (så som likertskalor).

    Marcus Linder

    18 januari 2011 at 14:21


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: