Nonicoclolasos

Ingen ångrar sig efter döden

På Expressens ledarsida kan man idag läsa följande, i en argumentation mot aktiv dödshjälp:

”Ta inte livet av dig,” sade världspianisten Arthur Rubinstein, ”du kommer att ångra dig inom ett år.”

Problemet med detta uttalande är att det är felaktigt: ingen ångrar sig efter dödens inträde. Som filosofen Aaron Sluts uttrycker det:

Death is an experiential blank.

Eftersom döden implicerar frånvaro av mentala tillstånd faller detta argument mot införandet av dödshus platt till marken. Ingen död kan ångra sig eller vara missnöjd med att ha dött. ”Men”, invänder någon, ”om personen hade levt vidare hade han kanske varit glad över att inte ha dött”. Det är möjligt men helt irrelevant. Det är ingen förlust att inte uppleva det man kunde ha upplevt om man inte är medveten om att man inte får uppleva det. Däremot är det en vinst att slippa ifrån frustrerade preferenser — antingen genom att de tillfredsställs eller, om det inte låter sig göras, genom att de utplånas (t.ex. genom död).

Vi bör få rätt att få hjälp att dö när vi så önskar.

Se tidigare inlägg om dödshjälp här.

Written by Niclas Berggren

30 januari 2011 den 12:26

Publicerat i död, etik, frihet, moral

23 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. De som misslyckas och/eller får hjälp brukar ångra sig efteråt. Jag är säker på att jag har läst en studie om det.

    Kaonashi

    30 januari 2011 at 12:34

  2. Kaonashi: Det må så vara, att många som försöker ta livet av sig men misslyckas ex post är glada över att de misslyckades, men det är enligt min uppfattning helt irrelevant för det vi diskuterar här – om man ska kunna få hjälp att dö om man så önskar. Hade de lyckats – och hela idén med vad Gombrowicz kallar dödshus är att det hela ska hanteras professionellt utan misslyckanden – hade de inte ångrat sig.

    Niclas Berggren

    30 januari 2011 at 12:42

  3. Bara som ett tankeexperiment: Vad leder den typen av argumentation som du för här ovan när det gäller mord? Eftersom personen som mördas är död, kan han eller hon inte hysa några negativa känslor över dådet. Alltså är inte mord fel (om vi approximerar bort den eventuella tid av upplevt lidande under själva akten, men säg att vi mördar någon i sömnen, utan att denne märker någonting), förutom det faktum att det orsakar lidande gentemot eventuella närstående till offret. Luckor i detta resonemang, någon?

    Thomas Lennartsson

    30 januari 2011 at 12:55

  4. Vi hjälper gärna NONICOCLOLASOS

    swingthatcat

    30 januari 2011 at 13:02

  5. Jag ser ingen annan lösning än att man sätter högre värde på att det finns agenter som värderar sig själva än att det inte finns sådana agenter alls.

    ccima

    30 januari 2011 at 13:13

  6. Thomas
    Som du nog vet är det vanligt i filosofin att anse att mord inte är ABSOLUT fel även om det sker utan någons medgivande. Utilitarister anser så, du kan fråga Torbjörn Tännsjö på Sthlms uni. Men de anser ändå att mord är fel därför att om vi skulle tillåta mord, även på folk som sover, så blir alla rejält olyckliga i samhället. Så där kan man se en superviktig skillnad mellan att tillåta mord och dödshjälp, för dödshjälp ska bara tillåtas när folk själva vill dö.

    Sen har jag en fråga till dom som inte håller med Noniclolsos. Varför är ni i så fall inte mot abort? Tror ni inte fostret skulle föredra att leva jämfört med att dödas? Om man nu ska tänka på vad man skulle föredra om man inte dog.

    Fil stud

    30 januari 2011 at 13:14

  7. Du har inte förstått vad som ligger bakom Rubinsteins finurliga uttalande, nämligen att stundens impulser inte ska avgöra frågan om liv eller död, eller någon annat oåterkalleligt för den delen.

    Penumbra

    30 januari 2011 at 13:30

  8. Penumbra, om man inför en betänketid är det okej då?

    Stockholmare

    30 januari 2011 at 15:27

  9. Eftersom självmordsförsök är dömda att misslyckas (se http://en.wikipedia.org/wiki/Quantum_immortality ), så tycker jag att det är djupt beklagligt att folk ägnar sig åt sådant (annat än om målet är något annat än att dö, vill säga).

    David Bergkvist

    30 januari 2011 at 17:16

  10. Niclas: Funderar på om det ändå inte finns teoretiska problem med din inställning. Tänk dig en äventyrare som har två alternativ för nästa äventyr:

    Plan A: Jättekul och jättespännande och väldigt farligt. OM han överlever ger detta 200 utils. Risken att dö är dock 90 %.

    Plan B: Lagom spännande som bara ger 100 utils.

    Enl. ditt resonemang bör han välja A! För om han dör upplever han ju inget alls. Om han överlever däremot får han en större upplevelse i Plan A, 200 vs 50. Det är ju bara de utfallen där han överlever som räknas enl. ditt synsätt!

    Ett alternativs sätt att tänka är att värdera döden till iaf 0 utils, i vilket fall plan B blir bättre med 100 vs 200*0,10+0*0,90=20. Men då räknas ju alltså döden som en relativ nackdel.

    Det andra av dessa är bättre tycker jag. Men inte du?

    Lennart W

    30 januari 2011 at 19:46

  11. Skrev fel. Skulle ha varit:

    ”Om han överlever däremot får han en större upplevelse i Plan A, 200 vs 100

    Lennart W

    30 januari 2011 at 19:49

  12. Lennart W: I verkligheten så har planer av typ A inte alls 90% risk att dö, utan 80% risk att dö, och 10% att överleva men med allvarliga skador, som ger -1000 utils. Så en verklighetsbaserad plan A har alltså väntevärdet -400 utils, och därför bör man välja plan B.

    För övrigt innebär ditt sätt att räkna att man bör ta livet av sig om enda sättet att leva har negativ utility.

    David Bergkvist

    30 januari 2011 at 21:15

  13. David B: T.ex. rysk roulette har nog ganska låg sannolikhet för att överleva som skadad.

    Men det är inte väsentligt med mitt renodlade gedanken experiment för att upptäcka ev svagheter i Niclas filosofi.

    Men ska vi blanda in verkligheten tror jag de flesta värderar 80 – 90 % risk att dö som väldigt negativt i sig, även utan risk för att skadas allvarligt. Ingen som inte vill dö skulle spela rysk roulett med 5 kulor i loppet lika gärna som med bara en kula i loppet.

    Lennart W

    30 januari 2011 at 21:35

  14. David
    Ja, om livet endast innebär negativ utility, hur man än väljer att leva det, så borde väl det enda rationella vara att ta livet av sig?

    Camilla

    30 januari 2011 at 21:43

  15. Hursomhelst drabbas ju andra människor av någons självmord. Det innebär att det är de andra som är ”viktigare” när beslutet tas, och det skulle lika gärna kunna innebära att det vore helt riktigt att mörda en människa, så länge man gör det utan att framkalla lidande hos denne. Men positiv reaktion av ngt slag hos alla andra, av ekonomisk art t.ex.. Dock blir det negativt om detta blir alltför vanligt, men fram tills dess borde vi kunna leva med det. Som vi lever med istapparna, det händer så sällan, man löper större risk att dö i trafiken.
    Att ifrågasätta livets värde så här är en bra början till att öka acceptansen för mord. Den spontana reaktionen att mord är fel bygger ju uppenbart på påhittade föreställningar om livets okränkbarhet?

    Camilla

    30 januari 2011 at 21:46

  16. Lennart W: Även om risken att överleva med hjärnskador bara är 1% av sannolikheten att överleva utan hjärnskador, så är ju detta fortfarande en överhängande risk, som gör rysk roulette väldigt ogynnsam aktivitet.

    Felet med renodlade, men absurda, tankeexperiment som inte är relaterade till verkligheten är att om man då kommer till absurda slutsatser, så säger inte det något, eftersom det är det förväntade resultatet av absurda tankeexperiment.

    Camilla: Om resultatet av ett misslyckat självmordsförsök gör ens dåliga liv ännu sämre, och man endast kan uppleva effekterna av självmordsförsök om det misslyckas, så är det ju väldigt irrationellt att försöka ta livet av sig.

    David Bergkvist

    30 januari 2011 at 22:22

  17. David B: Hur ställer du dig själv till Niclas filosofi?

    Lennart W

    30 januari 2011 at 23:14

  18. Lennart W: Att teorin om Quantum Immortality (se Wikipedia-länk ovan) gör frågan om självmord ointressant: varje försök att ta livet av sig är dömt att misslyckas, och därför är det irrelevant hurvida det är bra eller dåligt om man skulle lyckas.

    David Bergkvist

    30 januari 2011 at 23:23

  19. David B: Och det tankeexperimentet tycker du är realistiskt jmf m mitt? Förstår verkligen inte hur. Även där talas ju om självmordsförsök med 0 % chans att bara skadas.

    Håller inte heller med om odödlighetstolkningen, inte ens om jag håller mig till Everetts mångvärldstolkning. Med 50/50 chans dör du verkligen i den ena grenen, men överlever i den andra.

    Lennart W

    31 januari 2011 at 0:14

  20. Lennart W: Quantum Immortality är inte ett tankeexperiment, utan en uppfattning om världen. Att artikeln innehåller ett tankeexperiment är irrelevant. Du kan tillämpa Quantum Immortality på ditt egna tankeexperiment, om du föredrar.

    Och att man dör i ena världen är ju också irrelevant, eftersom man inte upplever det. Det som spelar roll är att det är 100% sannolikt att man upplever att man överlever.

    David Bergkvist

    31 januari 2011 at 0:41

  21. Niclas: Använder du bilbälte om du åker bil? Ser du dig för när du promenerar över gatan i rusningstrafik? Om du är allvarligt sjuk, tar du medicin som leder till bot (dock ej lindring under sjukdomsförloppet)?

    Om ja på någon av frågorna; varför?

    KM

    31 januari 2011 at 11:44

  22. KM: Jag vill helst inte bli alltför personlig. Låt mig bara anföra att man kan tänka sig flera skäl till varför en person med en syn liknande min besvarar dina frågor jakande:
    i) Aversion mot smärta.
    ii) Aversion mot ett liv som skadad/funktionshindrad.
    iii) Omtanke om dem som står en nära.
    iv) En biologisk drift att leva som står i konflikt med filosofiska insikter.

    Niclas Berggren

    31 januari 2011 at 19:53

  23. iv) är intressant. Där finns gärningen vs teorin, det som wittgenstein talade om. Men i detta fallet är det inte så att beteendet skapar teorin. Här är det teorin och beteendet som står i ett motsatsförhållande.

    Eftersom en sådan disharmoni är möjlig så anser jag att Wittgenstein har fel, gärningen skapar inte teorin. Det rätta sättet att tänka måste vara mer dualistiskt. Men jag tror att Wittgenstein har rätt i sin insikt om beteendets fundamentala natur. En sådan insikt bör också innebära en insikt om teorins begränsningar.

    Wittgenstein ville ju sluta som filosof och bli kroppsarbetare i Sovjet. Det fick han tyvärr inte, men det är intressant att han så drastiskt ville finna en annan balans mellan beteende och teori.

    Om man inte har balans så kan man undra vad teorin egentligen innebär? Själv tror jag att beteendet/känslan är en form av kunskap och jag anser att den kunskapen i vissa fall kan falsifiera teorin. Tänker man så har man genast uppnått en mer harmonisk filosofisk insikt i min mening. Det är dock till priset av att acceptera något som ligger utanför det rena rationalistiska förnuftet.

    Daniel

    1 februari 2011 at 11:43


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: