Nonicoclolasos

Teori om plötsliga revolutioner

Händelserna i Tunisien och Egypten har förvånat de flesta, liksom tidigare revoultionära skeenden, t.ex. i Sovjetunionen och Iran, förvånade de flesta. Professor Timur Kuran har lanserat en teori som han menar bättre än alternativen förklarar oväntade revolutioner. Teorin bygger bl.a. på preferensförfalskning: att människor offentligt uttrycker andra uppfattningar än de uppfattningar de verkligen har. Detta skapar en labil grund för icke-demokratiska regimer: en dynamik där sanningar börjas sägas kan mycket plötsligt få maktbalansen att tippa över. Kuran har skrivit en bok i ämnet: Private Truths, Public Lies: The Social Consequences of Preference Falsification (Harvard University Press). Han utvecklar teorin i artikeln ”Sparks and Praire Fires: A Theory of Unanticipated Political Revolution”, publicerad i Public Choice:

Why does a revolution that in hindsight seems to be the inevitable outcome of powerful social forces surprise so many of its leaders, participants, victims, and observers? My objective in this paper is to resolve this paradox. I do so with the aid of a collective choice model that distinguishes between individuals’ privately held political preferences and those they espouse in public. The central argument goes as follows. A privately hated regime may enjoy widespread public support because of people’s reluctance to take the lead in publicizing their opposition. The regime may, therefore, seem unshakeable, even if its support would crumble at the most minor shock. A suitable shock would put in motion a bandwagon process that exposes a panoply of social conflicts, until then largely hidden. From these newly revealed conflicts, almost any writer with a modicum of imagination will be able to construct an elaborate explanation, consistent with almost any social theory, as to why the observed revolution took place. Historians of revolution have systematically overestimated what revolutionary actors could have known. The reason, I argue in the final section, lies in the human mind’s use of heuristics that project into the past trends that later developments have revealed.

Studera särskilt de pedagogiska figurerna i artikeln. Själv tror jag att det ligger mycket i Kurans teori. Jag kan emellertid tänka mig att vissa samhällsvetenskapliga forskare inte är så förtjusta i den, då den bl.a. implicerar att deras prediktionsförmåga med avseende på plötslig politisk förändring är mycket låg. Well worth a read.

Written by Niclas Berggren

31 januari 2011 den 4:16

4 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. I vårt trottoarcafegäng kallas det ”Robinson-robban-syndromet” och uppstår alltid när folk utan substans blir för kända eller inflytelaserika.

    Man är omgiven av ryggdunkare, vilka först gör bubblan större, sedan döljer det verkliga tillståndet tills alla plötsligt inser att det bara var gaser.

    Kristian Grönqvist

    31 januari 2011 at 9:33

  2. Mm, det är väl i stort sett självklart att folket har ett koordinationsproblem. Ju större det uppdämda missnöjet är, desto mindre behöver chocken vara för att folket ska börja koordinera sig.

    Givet att chocker inträffar hela tiden, i större eller mindre omfattning, kommer det alltid vara en chock som utlöser revolutionen. Om missnöjet är stort kan revolutionen utlösas av en väldigt liten chock, som att en gatuförsäljare begår självmord.

    Marcus Salomonsson

    31 januari 2011 at 10:21

  3. Man kan ana att Marcus menar att Kurans resonemang är ganska enkelt, och jag är delvis benägen att hålla med – men det tycker jag inte är en kritik av artikeln, snarast tvärt om.

    Däremot ter det sig lite snålt av Kuran att inte alls hänvisa till exempelvis schelling och fokalpunkter:

    Sålänge man tror att andra stödjer regimen, är det rationellt att göra detsamma. Men när man tror att andra håller på att störta regimen gör man klokast i att hjälpa till.

    bergh

    31 januari 2011 at 22:02

  4. bergh: Förvisso. Dock har Kuran (tillsammans med Dan Klein och Tyler Cowen) hyllat Schelling annorstädes. Kuran har också skrivit om Schelling i The New Palgrave.

    Niclas Berggren

    31 januari 2011 at 22:08


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: