Nonicoclolasos

Egoistisk kärlek

I morgon är det Alla hjärtans dag eller Valentine’s Day. Så passande då att ta del av Ayn Rands analys (i Playboy!) av kärlekens väsen:

When you are in love, it means that the person you love is of great personal, selfish importance to you and to your life. If you were selfless, it would have to mean that you derive no personal pleasure or happiness from the company and the existence of the person you love, and that you are motivated only by self-sacrificial pity for that person’s need of you. I don’t have to point out to you that no one would be flattered by, nor would accept, a concept of that kind. Love is not self-sacrifice, but the most profound assertion of your own needs and values. It is for your own happiness that you need the person you love, and that is the greatest compliment, the greatest tribute you can pay to that person.

Det är inte så vanligt att se på kärleken på detta sätt, även om det inte är helt förvånande för en person som har författat en bok med titeln The Virtue of Selfishness. Läs lite mer om Rands syn på kärlek här (och lite mer om min syn på kärlek här).

Written by Niclas Berggren

13 februari 2011 den 14:55

Publicerat i egoism, filosofi, kärlek

33 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Crazy woman. Hon kan inte ha fått uppleva äkta kärlek det är ett som är säkert.

    Helena

    13 februari 2011 at 15:42

  2. Jag har svårt att se vad det är som ska vara så konstigt med Rands syn på kärlek. Det underliga är väl snarast att hon, som hon ofta plägade göra, anför den i polemik mot en halmgubbe.

    Baphomet

    13 februari 2011 at 15:58

  3. Analytiska människor hanterar livet som ett problem de inte stött på tidigare…

    Kristian Grönqvist

    13 februari 2011 at 16:07

  4. Ja du skrev själv om hur nyliberaler saknar grundläggande känslor för andra människor så detta var inte konstigt alls. https://nonicoclolasos.wordpress.com/2011/02/11/nyliberal-psykologi/

    Emil

    13 februari 2011 at 16:10

  5. Ayn Rand har helt rätt. Kärleken är och bör vara egoistisk. Men värre än människor som tror sig ingå en parrelation ”för den andres skull” är alla människor som tror att de skaffar barn för barnen skull. Min erfarenhet säger mig att det finns betydligt fler av den senare sorten.

    Världen vore än bättre plats om alla var egoister.

    Christopher Aqurette

    13 februari 2011 at 17:22

  6. Instämmer med Aqurette.

    Henrik Sundholm

    13 februari 2011 at 17:44

  7. Konstig analys Christopher.
    Utan att dina föräldrar hade valt att skaffa barn hade Du inte funnits till. Finner Du det störande eller rent av stötande?
    Det är en himla tur för mänskligheten att så få är som Du i detta fallet…

    Kristian Grönqvist

    13 februari 2011 at 18:25

  8. Omogen syn på kärlek tycker jag. Om något handlar den snarare om förälskelse, eller iaf bara om den sortens kärlek man kan ha för en sexuell partner. Men kärlek är ju mer än så, t.ex. för sina barn, där jag tvivlar på att resonemanget är tillämpbart. Oavsett om man anser att man skaffat dem för deras skull eller för sin egen. T.ex. skiljer man sig som regel inte från barn, vad som än händer.

    Lennart W

    13 februari 2011 at 19:33

  9. Omogen syn förstås, men detta är den raka konsekvensen av ”nyliberal psykologi”. Det är inte bara omoget, det handlar om att det så kallade förnuftet kräver förståelse för allt, det innebär att världen måste rationaliseras på ett så enkelt sätt att det passar in i människans lilla hjärna.

    Daniel

    13 februari 2011 at 21:50

  10. Kristian:
    Om han tycker att Rands beskrivning är den rätta borde han väl känna sig hedrad av sina föräldrar att de värderade hans existens så högt för deras egen lycka att de valde att investera en avsevärd andel av sina liv i honom? Det är väl inte så stor skillnad mot att de skaffade honom för hans skull allena, förutom att de nu försäkrar honom att han är värd något pga deras kärlek snarare än något allmänt människovärde enligt vilket de borde älska alla barn lika.

    Johan Lundgren

    13 februari 2011 at 22:23

  11. Johan L

    Men i såfall kanske man inte skulle kalla förfarandet egoistiskt i så måtto att de bara tänkte på sig själva. Jag tycker mig trots allt se en dimension till.

    Kristian Grönqvist

    13 februari 2011 at 23:12

  12. Ja, det funkar. Man kan se det som två ömsesidigt förstärkande parametrar.

    Johan Lundgren

    13 februari 2011 at 23:22

  13. Johan L

    Är Du säker på att Du vet vad du talar om. Kan Du då förklara varför nativiteten miskar med ökad levnadsstandard. Med Din teori blir jag nämligen Dig svaret skyldig.

    Kristian Grönqvist

    13 februari 2011 at 23:45

  14. Jag vet inte riktigt vad du nu här läst in i det jag skriver?

    Jag tolkade Rand och Aqurette i förhållande till din kommentar, detta gjorde jag genom att försvara logiken i positionen, sedan höll jag med dig om att en modell med en till axel/parameter funkar den med. Då börjar du tjafsa om födelsetal och levnadsstandard och ska ställa mig till svars för någonting jag inte har sagt…. Så du får gärna förklara vad du menar, och var inte rädd att kalla mig islamofob!

    En sak jag har noterat är dock att folk som generellt snackar mycket skit gärna skriver Du och Er mitt i meningar. Varför gör ni det, det klumpar ju bara ihop er med varandra, vilket väl bör vara dåligt för era individuella trovärdigheter?

    Johan Lundgren

    13 februari 2011 at 23:56

  15. Kristian Grönqvist:

    Jag känner ingen tacksamhetsskuld för min existens. Nu finns jag och jag tänker göra det bästa av mitt liv, men tanken att reproduktion skulle vara en altruistisk handling tycker jag är absurd. Dessutom tror jag inte att något barn mår bra av föräldrar som hävdar att de skaffade barnet för barnets egen skull. Det skulle göra barnet ansvarigt för sin existens, vilket inget barn är. Möjligen kan man tala om att vuxna är ansvariga för sin existens. Vi har ju makten att ändra på det.

    Jag vänder mig emot tanken att egoism är känslokyla. Vad kan vara finare än att någon vill ha dig i sitt liv för att du tillför honom/henne något av värde? Jämför med alternativet att någon umgås med dig för att de tror att du behöver det.

    Christopher Aqurette

    14 februari 2011 at 7:16

  16. Christopher,
    Jag håller med om att vi rent empiriskt kan ha en förståelse för att egoism i många situationer är bra. En sådan förståelse räcker dock inte för att ge Rand stöd i hennes tro att etisk egoism bör gälla som regel utan nämnvärda undantag.

    Vi kan inte betrakta naturen för att ge skäl till det, ett konsekvent naturligt undantag är naturens premierande av gener och inte egon. Vi kan inte heller göra någon utilitaristisk kalkyl som stöd för denna tes, det är synnerligen enkelt att tänka sig en simulering där egoism _inte_ ger det bästa utfallet.

    Så för att ge skäl till etisk egoism tycks det vara tvunget att falla tillbaka på objektivistens extrema form av moralisk rationalism. Är det vad du stöder? Eller är du mer pragmatiskt inställd i en tro på att det skulle vara positivt med mer egoism?

    Daniel

    14 februari 2011 at 11:10

  17. Beskrivningen säger väl inte så mycket för det kan ju mycket väl vara så att det egna behoven är att vara behövd av någon annan samt att gnälla över det är så. Tvärtom har man väl all anledning att utgå ifrån att det är just så behoven ligger om situationen består över tiden.

    Anapopei

    14 februari 2011 at 11:17

  18. Johan L

    Menar Du att Du verkligen inte förstår invändningen? Då är Du antaligen teoretiskt mycket mer inkrökt än jag trodde, eller så tillhör Du dem, som är övertygade om att Kartan alltid är verklighetstrognare än verkligheten.

    Vad gäller användandet av kapitäler är det en reminicens från mitt tidigare liv, och där det egentligen från början var en representation för hövlighet, vilket i Ditt fall naturligtvis är att kasta pärlor för svinen.
    Men eftersom det skrivsättet genom betingning satt sig i den automatiserade delen av min personlighet, så kan jag inte bli kvitt den, ens mot allmänt missanpassade och ohövliga snorkråkor, som fullständigt saknar intellektuella förutsättningar att se självklara samband mellan ide och verklighet.

    Kristian Grönqvist

    14 februari 2011 at 11:36

  19. Skönt att du understryker ditt skitsnack genom att helt vägra förklara vad du menar.

    Johan Lundgren

    14 februari 2011 at 13:09

  20. Rands syn på kärlek är inte direkt ”felaktig”, såvitt jag förstår. Det som jag tror gör att folk inte gillar den är att den är bara ETT perspektiv på fenomenet (kärlek). Den är ju grundad i något slags nyttomaximerande aktörer-paradigm, och det finns ju andra lika användbara glasögon att se världen genom. Andra perspektiv fångar rimligtvis andra relevanta aspekter av kärlek bättre, utan att för den delen var mer eller mindre korrekta i objektiv bemärkelse.

    Tex är Rands perspektiv, så vitt jag kan se, kongruent med en kemiskt-biologisk beskrivning av kärlek. Där förståelse av molekylers interaktion alltså förklarar utvecklingen av den kära personens känslor, i Rands termer: nyttofunktion. Det kemiska perspektivet är säkert mer användbart än Rands vid utvecklandet av kärleksdroger eller medicin i allmänhet.

    Rands perspektiv kan även, så vitt jag förstår, vara kongruent med tex en dikt som beskriver hur den kära personen sätter kärlekobjektets materiella välbefinnande över sitt eget (t.ex. genom att offra sitt liv för sitt kärleksobjekt). En sådan dikt beskriver i Rands termer hur den käras nyttofunktion är beroende av den käras uppfattning av kärleksobjektets nyttofunktion. En sådan dikt är säkert mer användbar än Rands tankar i ett sammanhang där den kära personen söker efter ett sätt att uttrycka sina känslor.

    Marcus Linder

    16 februari 2011 at 15:45

  21. Marcus,
    Jag ser inte hur Rand har det minsta rätt i något perspektiv. Det hon har är en dogm om egoism, hela hennes filosofi hänger på att hon lyckas få dogm och verklighet att passa ihop.

    Naturligtvis nämner inte Rand något om kemi eller biologi i sin argumentation, men det är ett intressant perspektiv som visar tydligt hur gener och ego definivt står i konflikt med varandra.

    Tänk evolutionärt och tänkt på egots behov. Tänk på det naturliga urvalet och hur egots behovs helt enkelt selekteras bort i förmån för genernas behov. Det finns en tydlig konflikt mellan gener och egon. Det ser du väl?

    Daniel

    16 februari 2011 at 16:53

  22. Precis som Daniel är jag av åsikten att Rands egoism är talande för hennes oförmåga att förstå att livet inte existerar för hennes skull utan att hon existerar för livets skull.

    Samma sak gäller för födande av avkomma.
    Man gör det inte för sin egen skull utan för att arten skall överleva.
    Varav följer(egentligen) att den som inte är intresserad av att avla barn, är i princip inte intresserad av arten heller, bara av sig själv.

    Vilket i princip visar att Rands hållning är superdestruktiv…eller nåt sånt.

    Kristian Grönqvist

    16 februari 2011 at 18:03

  23. Marcu
    Du är också ekonom va?

    Artur

    16 februari 2011 at 18:13

  24. Helt meningslös diskussion.

    Vi blir kära av en enda primal orsak. Maximera sannolikheten att skapa avkomma som dessutom överlever. (att bli kär är det biologiska verktyget som behövs innan social anknytning hunnit uppnås)

    Att även homosexuella blir kära är inget argument mot denna tes. Evolutionen hade självklart ingen aning om att den parallellt evolverade homosexualitet.

    Förresten kan allt ses som egoistiska handlingar och känslor när det kommer till kritan. Så varför föra denna diskussion.

    Anders B Westin

    16 februari 2011 at 18:52

  25. ABW,
    Diskussionen är meningslös och ändå har du mage att blanda dig i? De ekonomiska idioterna blir ju i praktiken utbildade i att egoism är livets mening. Kom inte och säg att det är meningsfullt att de ska få ha sådana vanföreställningar i fred.

    Daniel

    16 februari 2011 at 19:30

  26. Hela diskussionen är meningslös i den bemärkelsen att vi inte ens klarar av att definiera begreppet egoism.

    Jag anser att det är själva utfallet som är det väsentliga.

    Dvs att det föds friska barn som får så mycket kärlek att de agerar kreativt och lyckligt så att de i sin tur behandlar sina medmänniskor med empati och ömsesidig.

    Helt oavsett om någon skulle kunna benämna orsaken till detta som egoism.

    Nyliberalerna har ändå inget att vinna i detta eftersom det är det faktiska utfallet som ändå räknas.

    Ingen tror på en nyliberal när man ändå kan se facit med egna ögon.

    Anders B Westin

    16 februari 2011 at 20:28

  27. Kristian G: Du har missuppfattat evolutionsteorin. Så här säger t.ex. Patrik Lindenfors, Fil. Dr i Zoologisk Ekologi:

    Nej, evolution verkar inte på artens överlevnad utan på individens reproduktiva framgång. (Det är en nyckeskillnad, ingen obskyr detalj!)

    Inget djur gör någonting alls för sin arts skull. De gör det för sin egen skulle och för sin avkommas skull. Läs även Dawkins, t.ex. den senaste, eller ”the selfish gene” (hans första och kanske även bästa).

    Lennart W

    16 februari 2011 at 20:55

  28. ABW,
    Vissa vill att begreppet egoism ska ha en nonsensbetydelse. Det är inte vad Rand avser och följaktligen är det inte vad denna diskussion handlar om. Nu har du iaf lyckats föra fram meningslösheten på agendan. Grattis.

    Daniel

    16 februari 2011 at 20:58

  29. Lennart

    Nu nämnde jag inte ens något om evolution eller evolutionsteori här. Bara om den enkla matematiken att födandet av färre barn(i princip alltså) resulterar i att arten dör ut… och att det skulle vara destruktivt …eller något sånt.

    Kristian Grönqvist

    16 februari 2011 at 23:21

  30. Lennart

    Att jag inte gjorde det, beror på att det finns inga ordentligt utredda studier om evolutionära processer som är verksamma under mindre än en generation av en arts existens.

    Epigenetiska processer däremot är snabbare, men min detaljkunskap om dessa är för ytlig, för att jag skall våga uttala mig säkert på den punkten.

    Det finns exempel på evolutionära språng, men det är mycket tveksamt om vi talar om något sådant i det här fallet.

    ”Kulturell preferensförändring” skulle jag vilja kalla det, eftersom det är mycket tveksamt att betendet skulle vara orsakat av en biologisk störning eller förändring, som skulle försvåra barnalstringen.

    Men ännu hellre skulle jag vilja döpa detta till ”ytterst lokal tillfällig preferensförändring” eftersom jag är nästan säker på att majoriteten av homo sapiens inte ens känner till Ayn Rand och ännu färre tar bestående intryck eller skada av hennes skriverier.
    Det är förstås bara en paleoantropologs mycket anspråkslösa syn på fenomenet och de är ju som bekant kända för att ha fel gång på gång.
    Se bara på Piltdown.

    Kristian Grönqvist

    17 februari 2011 at 8:01

  31. @artur: Civilingenjör, men numera inriktad på företagsekonomi.

    @Daniel: Jag har svårt att se konflikten mellan iakttagelsen att vissa gener selekteras för genom att selektionen verkar på individen (cf. Mayr, 2001), och Rands beskrivning av fenomenet kärlek. Tänk dig att generna avgör till en viss grad vilka kärlekspreferenser du har. Dessa genetiskt betingade kärlekspreferenser är då en del av dina egoistiska preferenser. Vad Rand säger kan då tolkas som att kärlek kan beskrivas som att våra preferenser är sådana att vår uppfattning om kärleksobjektets preferenser är viktiga för tillfredsställelsen av vårt egos preferenser. Är inte det precis vad kärlek handlar om – att man genuint verkligen bryr sig om hur sin käraste upplever livet? Om den omtanken grundas i förekomsten av vissa gener i individen förändrar väl inte huruvida beskrivningen av kärlek, sett från ett personliga preferenser-perspektiv, också är korrekt?

    @Kristian: Det ena perspektivet utesluter inte det andra. De kan båda vara värdefulla perspektiv, att se det som att livet existerar för Rands skull, och att Rand existerar för livets skull (givet något abstrakt men väldefinierat virtuellt subjekt kallat ”livet”). De två är bara olika modeller, användbara för olika sorters analyser. Om Rand funderade på vad hon skulle göra med sitt liv är perspektivet livet för Rands skull det som verkar vettigast, iaf från en existentialists perspektiv. Om vi ska förstå varför Rand hade de gener hon hade är förmodligen Rand för ”livets” skull ett mer användbart perspektiv.

    @Anders: Jag ser att du håller med mig om att det mesta kan ses om uttryck för egoism. Det är ju egentligen essensen av vad jag säger ovan. Huruvida liberalismens idéer leder till vad vi upplever som goda eller onda utfall är naturligtvis långt ifrån glasklart. Men kanske är det ett annat ämne än det bloggposten handlade om, och bara för att frågan om liberalismens nyttighet inte klargjordes genom kommentarerna så gör det kanske inte diskussionen om vad som är lämpliga beskrivningar av kärlek meningslös?

    Marcus Linder

    21 februari 2011 at 17:56

  32. Marcus,
    Du har en egen tes som du försvarar. Den tesen är gullig men en motpol till Rands tes och det blir då olyckligt att du tror dig försvara Rand.

    Rand avser iaf en speciell form av förnuftsbaserad egoism. Man kan tänka sig andra egoismer, t.ex en biologisk egoism, eller en känslobaserad form av egoism. Inget av det är vad Rand avser.

    Om man som dig låter egoism ha en jättebred betydelse, vad är meningen med det? Varför försvara nonsens? Och varför försvara nonsens i tron att du försvarar Rand?

    Daniel

    21 februari 2011 at 19:26

  33. Intressant Marcus

    Jag har en känsla av att vi kunde diskutera detta en helkväll med lite öl och tapas.
    Nu har jag en alldeles personlig svaghet som säkert just på den här bloggen inte är populär.
    Men jag tar risken att bli utskrattad ändå.
    För mig är det sk ”livet” heligt. Inte religiöst heligt utan begreppsmässigt heligt.
    Se det så här.
    Vi är bara bärare av livet ett kort tag.
    Jag är bärare av livet i obruten kedja sedan det tillblev. Befruktningen är ju egentligen bara en omstrukturering av livet varje gång, men det har aldrig dött emellan.
    Jag är alltså i rakt (nåja) nedstigande led en ättling till det första livet som uppstod på jorden.
    Om jag inte fortplantar mig, har alltså livet pågått i obruten kedja från första atomen fram till mig och jag beslutar självsvåldigt, utan att fråga mina förfäder, som har jobbat utav helsike under ett par miljarder år, att avsluta projektet här och nu. Tycker jag är lite övermaga…
    För att inte säga ansvarslöst.
    Att andra inte tar sitt ansvar, inte mig emot, vi är redan ordentligt många, men jag skall aldrig kunna hållas ansvarig för att min genpool inte gavs en chans.
    Aldrig nånsin…

    Du ser, en romantisk, rentav naiv, men vacker tanke…

    Vi är bärare av livet.

    Kristian Grönqvist

    21 februari 2011 at 21:01


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: