Archive for mars 2011
Barn, apor och elefanter som konstnärer
Som läsare av denna blogg känner jag till är jag svag för abstrakt konst. Ibland hävdas, av personer som inte delar min uppskattning av denna typ av konst, att ”ett barn kunde ha målat det där”. Stämmer det? Frågan har nu undersökts vetenskapligt, vilket rapporteras i artikeln ”Seeing the Mind Behind the Art: People Can Distinguish Abstract Expressionist Paintings From Highly Similar Paintings by Children, Chimps, Monkeys, and Elephants”, publicerad i Psychological Science:
To test whether people really conflate paintings by professionals with paintings by children and animals, we showed art and nonart students paired images, one by an abstract expressionist and one by a child or animal, and asked which they liked more and which they judged as better. The first set of pairs was presented without labels; the second set had labels (e.g., “artist,” “child”) that were either correct or reversed. Participants preferred professional paintings and judged them as better than the nonprofessional paintings even when the labels were reversed. Art students preferred professional works more often than did nonart students, but the two groups’ judgments did not differ.
Intressant, förvisso, men min egen uppfattning är att det är helt ointressant om en vuxen, ett barn eller en elefant har målat en tavla, så länge jag tycker om den.
Rättvisa skatter?
Via Greg Mankiw hittar jag denna tabell, som anger vilken andel av inkomstskatter och arbetsgivaravgifter som den tiondel som har högst inkomst betalar, vilken andel av de totala inkomsterna som denna tiondel tjänar samt kvoten mellan skatteandel och inkomstandel:
Man kan notera att de tio procent som tjänar mest i Sverige betalar nästan exakt lika stor andel i inkomstskatt och arbetsgivaravgfiter som deras inkomster utgör andel av de totala inkomsterna — och att siffran i USA är hela 1,35. Notera dock att denna sammanställning endast inkluderar inkomstskatter och arbetsgivaravgifter: säkerligen ser siffrorna annorlunda ut för andra typer av skatter. Min fråga är i vilket fall: Är det rent allmänt rimligt att använda en kvot av det här slaget som rättvisemått och uppnås i så fall störst rättvisa vid kvoten 1,0? Jag är nyfiken på hur ni besvarar frågor som dessa och inkluderar därför en omröstning. Motivera gärna i kommentarfältet.
Ger LAS innovationer?
Forskningen visar att ett strikt anställningsskydd försvårar för lågproduktiva grupper att få jobb, att det menligt kan påverka beteendet hos anställda, att det kan försämra resursallokeringen i ekonomin samt att det kan leda till en del andra negativa saker. Men kan det finnas fördelar med ett strikt anställningsskydd (förutom att insiders på arbetsmarknaden gillar det skydd de därigenom får)? En ny studie, ”Labor Laws and Innovation”, lyfter fram en möjlig positiv effekt:
Stringent labor laws can provide firms a commitment device to not punish short-run failures and thereby spur their employees to pursue value-enhancing innovative activities. Using patents and citations as proxies for innovation, we identify this effect by exploiting the time-series variation generated by staggered country-level changes in dismissal laws. We find that within a country, innovation and economic growth are fostered by stringent laws governing dismissal of employees, especially in the more innovation-intensive sectors. Firm-level tests within the United States that exploit a discontinuity generated by the passage of the federal Worker Adjustment and Retraining Notification Act confirm the cross-country evidence.
Dvs. om det är svårt att avskeda anställda vågar anställda ta entreprenöriella risker, eftersom misslyckanden, som ofta följer av sådant risktagande, inte kan bestraffas med avsked på samma sätt som om dessa lagar inte fanns på plats. En intressant idé. Det jag undrar över är om resultaten kan betraktas som kausala (utanför USA): att patent är relaterade till tillväxt är en sak, men leder verkligen en striktare anställningslag generellt till fler patent? Jag är inte helt övertygad därom.
Ger frihet lycka?
En orsak att vara liberal kan vara att man bedömer att frihet bidrar till många människors upplevda lycka (eller subjective well-being, SWB). Finns det stöd för en sådan bedömning i forskningen? Will Wilkinson lyfter fram ett par studier som tyder på det:
- I ”Development, Freedom, and Rising Happiness” rapporteras: ”[A] rising sense of free choice is by far the most powerful factor driving rising SWB. By itself, it explains 30% of the changes observed on the SWB index. The fact that the people of most countries experienced a growing sense of free choice from 1981 to 2007 seems to be the core reason why SWB has risen.”
- I ”Happiness, Freedom, and Control” rapporteras: ”Drawing on economics and social psychology the paper provides a theory and empirical evidence of how individuals may value freedom of choice and derive utility from it. It is argued that the degree of control that we think we have over choice regulates how we value freedom of choice and that each individual faces a freedom ‘threshold’ beyond which more freedom turns into disustility. We find strong evidence in support of this hypothesis. Making use of a combination of all rounds of the World and European Values Surveys we find a variable that measures freedom and control to be the best predictor of life satisfaction worldwide.”
Valfrihet, i synnerhet i kombination med en känsla av kontroll, tycks alltså befrämja lycka. Som vanligt är det viktigt att beakta att kausaliteten kan gå i andra riktningen, att personer som är lyckliga upplever sig fria och autonoma. (Jag skulle dock tro att om den faktiska situationen är sådan att friheten de facto är beskuren blir det svårt att uppleva sig fri och autonom, även om man är lycklig.) Om vi nu kan tolka dessa resultat som kausala, utgör de ett starkt argument för en liberal ekonomisk ordning? Jag tycker det, och just ett samband mellan graden av marknadsekonomi (i olika avseenden) och lycka rapporteras i den nya studien ”Do Good Institutions Make Citizens Happy, or Do Happy Citizens Build Better Institutions?”:
Results show that citizens value access to sound money, free trade, and freedom from regulation, above the economic effects of economic freedom on income. Results also indicate a solid channel from economic freedom to self-reported individual well-being, which further reinforces these measures as a tool in the economic analysis of institutions.
Rationell genom marknaden
Experimentella studier visar ofta att det föreligger en diskrepans mellan människors villighet att betala för en vara (willingness to pay, WTP) och det lägsta pris de är villiga att acceptera för att sälja varan om de äger den (willingness to accept, WTA). Detta strider mot neoklassisk ekonomisk teori och klassiska rationalitetsantaganden och har förklarats med vad som brukar kallas the endowment effect, att människor värderar en vara högre bara för att de är i besittning av den.
Ett problem med tidigare studier har dock varit att de antingen inte har observerat människor i faktiska marknadsmiljöer (utan i laboratorier) och att de, i den mån de har observerat människor i faktiska marknadsmiljöer, inte har säkerställt att deltagande är exogent. Problemet då blir att de som deltar i experimentet kan delta för att de är av en viss typ, som påverkar experimentets resultat. En ny fältexperimentell studie, ”Does Market Experience Eliminate Market Anomalies? The Case of Exogenous Market Experience”, undviker dock i hög grad det problemet och finner följande:
This paper attempts to rectify this issue by making market experience exogenous. I do so by returning to the sportscard market and exogenously inducing a random sample of subjects to enter the sportscard market and make trades (i.e., gain experience). I then follow the subjects over a six month period and at the end of this period test for market experience effects via a field experiment. … My results can be simply stated: there is evidence that market experience eliminates the value disparity. For example, subjects who were induced to enter the market after the September experiment were significantly more willing to trade their wares in the second and third experiments than those who were not induced into the market. This result suggests that market experience alone can attenuate an important market anomaly.
Detta resultat antyder att marknadens aktörer kan lära av att delta i marknaden över tid, så att deras beteende till slut är att betrakta som mer eller mindre förenligt med neoklassisk teori. En implikation tycker jag är att man ska vara försiktig med att efterfråga statliga ingrepp i marknaden så fort anomalier konstateras. De kan vara tillfälliga.
Se även inlägget ”Den rationella marknaden”.
Fattiga barn i Sverige
I ett blogginlägg visar Tino Sanandaji intressant statistik över barnfattigdomens utveckling i Sverige:
Tino ger bl.a. följande kommentar:
The leader of the Social Democrats said ”Child poverty shall be combated every day and with all available means!” One fool-proof method would be slowing the importation of tens of thousands of more poor people every year until he has solved child poverty among Swedes and immigrants already here.
Då jag är allmänt skeptisk till ett egoistiskt invandringsmotstånd fick detta resonemang mig att undra följande: Är den intressanta frågan inte om dessa invandrarbarn får det absolut bättre jämfört med att växa upp i sina hemländer? De må vara fattiga i Sverige men mindre fattiga än om de inte hade kommit hit. Det talar för en fortsatt generös invandringspolitik, enligt min uppfattning, även om antalet absolut fattiga barn i Sverige därigenom ökar. För övrigt torde problemet med absolut barnfattigdom i hög grad ha att göra med svårigheter för föräldrarna att komma in på arbetsmarknaden, vilket delvis torde ha att göra med diskriminering men vilket också beror på sådant som utbildning, ingångslöner och anställningsskydd. Min poäng är dock att jag även välkomnar invandring i en situation där detta problem med svårigheter att komma in på arbetsmarknaden kvarstår, eller för den delen om ett inträde på arbetsmarknaden är förknippat med fortsatt fattigdom, då barnen trots allt får det absolut bättre av att komma till Sverige.
Men jag kom också att undra följande: Är personer som betonar relativ (istället för absolut) fattigdom som den centrala typen av mått mindre benägna att välkomna invandrarbarn till Sverige? Det som får mig att tro det, även om de är lika oegoistiska som dem som välkomna invandrarbarn därför att deras absoluta fattigdom därigenom minskar, är att eftersom invandrarbarnens relativa fattigdom kan vara större i Sverige än i hemländerna, blir deras välfärd (eller lycka), som enligt dessa personers uppfattning i huvudsak påverkas av relativa jämförelser, mindre trots att deras absoluta fattigdom minskar, varför det ligger i barnens eget intresse att inte komma hit. De som betonar lyckans relativa grund kan därför i hög grad hamna på samma linje som de som motsätter sig invandring.
