Arkiv för mars 2011
Barn, apor och elefanter som konstnärer
Som läsare av denna blogg känner jag till är jag svag för abstrakt konst. Ibland hävdas, av personer som inte delar min uppskattning av denna typ av konst, att ”ett barn kunde ha målat det där”. Stämmer det? Frågan har nu undersökts vetenskapligt, vilket rapporteras i artikeln ”Seeing the Mind Behind the Art: People Can Distinguish Abstract Expressionist Paintings From Highly Similar Paintings by Children, Chimps, Monkeys, and Elephants”, publicerad i Psychological Science:
To test whether people really conflate paintings by professionals with paintings by children and animals, we showed art and nonart students paired images, one by an abstract expressionist and one by a child or animal, and asked which they liked more and which they judged as better. The first set of pairs was presented without labels; the second set had labels (e.g., “artist,” “child”) that were either correct or reversed. Participants preferred professional paintings and judged them as better than the nonprofessional paintings even when the labels were reversed. Art students preferred professional works more often than did nonart students, but the two groups’ judgments did not differ.
Intressant, förvisso, men min egen uppfattning är att det är helt ointressant om en vuxen, ett barn eller en elefant har målat en tavla, så länge jag tycker om den.
Rättvisa skatter?
Via Greg Mankiw hittar jag denna tabell, som anger vilken andel av inkomstskatter och arbetsgivaravgifter som den tiondel som har högst inkomst betalar, vilken andel av de totala inkomsterna som denna tiondel tjänar samt kvoten mellan skatteandel och inkomstandel:
Man kan notera att de tio procent som tjänar mest i Sverige betalar nästan exakt lika stor andel i inkomstskatt och arbetsgivaravgfiter som deras inkomster utgör andel av de totala inkomsterna — och att siffran i USA är hela 1,35. Notera dock att denna sammanställning endast inkluderar inkomstskatter och arbetsgivaravgifter: säkerligen ser siffrorna annorlunda ut för andra typer av skatter. Min fråga är i vilket fall: Är det rent allmänt rimligt att använda en kvot av det här slaget som rättvisemått och uppnås i så fall störst rättvisa vid kvoten 1,0? Jag är nyfiken på hur ni besvarar frågor som dessa och inkluderar därför en omröstning. Motivera gärna i kommentarfältet.
Ger LAS innovationer?
Forskningen visar att ett strikt anställningsskydd försvårar för lågproduktiva grupper att få jobb, att det menligt kan påverka beteendet hos anställda, att det kan försämra resursallokeringen i ekonomin samt att det kan leda till en del andra negativa saker. Men kan det finnas fördelar med ett strikt anställningsskydd (förutom att insiders på arbetsmarknaden gillar det skydd de därigenom får)? En ny studie, ”Labor Laws and Innovation”, lyfter fram en möjlig positiv effekt:
Stringent labor laws can provide firms a commitment device to not punish short-run failures and thereby spur their employees to pursue value-enhancing innovative activities. Using patents and citations as proxies for innovation, we identify this effect by exploiting the time-series variation generated by staggered country-level changes in dismissal laws. We find that within a country, innovation and economic growth are fostered by stringent laws governing dismissal of employees, especially in the more innovation-intensive sectors. Firm-level tests within the United States that exploit a discontinuity generated by the passage of the federal Worker Adjustment and Retraining Notification Act confirm the cross-country evidence.
Dvs. om det är svårt att avskeda anställda vågar anställda ta entreprenöriella risker, eftersom misslyckanden, som ofta följer av sådant risktagande, inte kan bestraffas med avsked på samma sätt som om dessa lagar inte fanns på plats. En intressant idé. Det jag undrar över är om resultaten kan betraktas som kausala (utanför USA): att patent är relaterade till tillväxt är en sak, men leder verkligen en striktare anställningslag generellt till fler patent? Jag är inte helt övertygad därom.
Ger frihet lycka?
En orsak att vara liberal kan vara att man bedömer att frihet bidrar till många människors upplevda lycka (eller subjective well-being, SWB). Finns det stöd för en sådan bedömning i forskningen? Will Wilkinson lyfter fram ett par studier som tyder på det:
- I ”Development, Freedom, and Rising Happiness” rapporteras: ”[A] rising sense of free choice is by far the most powerful factor driving rising SWB. By itself, it explains 30% of the changes observed on the SWB index. The fact that the people of most countries experienced a growing sense of free choice from 1981 to 2007 seems to be the core reason why SWB has risen.”
- I ”Happiness, Freedom, and Control” rapporteras: ”Drawing on economics and social psychology the paper provides a theory and empirical evidence of how individuals may value freedom of choice and derive utility from it. It is argued that the degree of control that we think we have over choice regulates how we value freedom of choice and that each individual faces a freedom ‘threshold’ beyond which more freedom turns into disustility. We find strong evidence in support of this hypothesis. Making use of a combination of all rounds of the World and European Values Surveys we find a variable that measures freedom and control to be the best predictor of life satisfaction worldwide.”
Valfrihet, i synnerhet i kombination med en känsla av kontroll, tycks alltså befrämja lycka. Som vanligt är det viktigt att beakta att kausaliteten kan gå i andra riktningen, att personer som är lyckliga upplever sig fria och autonoma. (Jag skulle dock tro att om den faktiska situationen är sådan att friheten de facto är beskuren blir det svårt att uppleva sig fri och autonom, även om man är lycklig.) Om vi nu kan tolka dessa resultat som kausala, utgör de ett starkt argument för en liberal ekonomisk ordning? Jag tycker det, och just ett samband mellan graden av marknadsekonomi (i olika avseenden) och lycka rapporteras i den nya studien ”Do Good Institutions Make Citizens Happy, or Do Happy Citizens Build Better Institutions?”:
Results show that citizens value access to sound money, free trade, and freedom from regulation, above the economic effects of economic freedom on income. Results also indicate a solid channel from economic freedom to self-reported individual well-being, which further reinforces these measures as a tool in the economic analysis of institutions.
Rationell genom marknaden
Experimentella studier visar ofta att det föreligger en diskrepans mellan människors villighet att betala för en vara (willingness to pay, WTP) och det lägsta pris de är villiga att acceptera för att sälja varan om de äger den (willingness to accept, WTA). Detta strider mot neoklassisk ekonomisk teori och klassiska rationalitetsantaganden och har förklarats med vad som brukar kallas the endowment effect, att människor värderar en vara högre bara för att de är i besittning av den.
Ett problem med tidigare studier har dock varit att de antingen inte har observerat människor i faktiska marknadsmiljöer (utan i laboratorier) och att de, i den mån de har observerat människor i faktiska marknadsmiljöer, inte har säkerställt att deltagande är exogent. Problemet då blir att de som deltar i experimentet kan delta för att de är av en viss typ, som påverkar experimentets resultat. En ny fältexperimentell studie, ”Does Market Experience Eliminate Market Anomalies? The Case of Exogenous Market Experience”, undviker dock i hög grad det problemet och finner följande:
This paper attempts to rectify this issue by making market experience exogenous. I do so by returning to the sportscard market and exogenously inducing a random sample of subjects to enter the sportscard market and make trades (i.e., gain experience). I then follow the subjects over a six month period and at the end of this period test for market experience effects via a field experiment. … My results can be simply stated: there is evidence that market experience eliminates the value disparity. For example, subjects who were induced to enter the market after the September experiment were significantly more willing to trade their wares in the second and third experiments than those who were not induced into the market. This result suggests that market experience alone can attenuate an important market anomaly.
Detta resultat antyder att marknadens aktörer kan lära av att delta i marknaden över tid, så att deras beteende till slut är att betrakta som mer eller mindre förenligt med neoklassisk teori. En implikation tycker jag är att man ska vara försiktig med att efterfråga statliga ingrepp i marknaden så fort anomalier konstateras. De kan vara tillfälliga.
Se även inlägget ”Den rationella marknaden”.
Fattiga barn i Sverige
I ett blogginlägg visar Tino Sanandaji intressant statistik över barnfattigdomens utveckling i Sverige:
Tino ger bl.a. följande kommentar:
The leader of the Social Democrats said ”Child poverty shall be combated every day and with all available means!” One fool-proof method would be slowing the importation of tens of thousands of more poor people every year until he has solved child poverty among Swedes and immigrants already here.
Då jag är allmänt skeptisk till ett egoistiskt invandringsmotstånd fick detta resonemang mig att undra följande: Är den intressanta frågan inte om dessa invandrarbarn får det absolut bättre jämfört med att växa upp i sina hemländer? De må vara fattiga i Sverige men mindre fattiga än om de inte hade kommit hit. Det talar för en fortsatt generös invandringspolitik, enligt min uppfattning, även om antalet absolut fattiga barn i Sverige därigenom ökar. För övrigt torde problemet med absolut barnfattigdom i hög grad ha att göra med svårigheter för föräldrarna att komma in på arbetsmarknaden, vilket delvis torde ha att göra med diskriminering men vilket också beror på sådant som utbildning, ingångslöner och anställningsskydd. Min poäng är dock att jag även välkomnar invandring i en situation där detta problem med svårigheter att komma in på arbetsmarknaden kvarstår, eller för den delen om ett inträde på arbetsmarknaden är förknippat med fortsatt fattigdom, då barnen trots allt får det absolut bättre av att komma till Sverige.
Men jag kom också att undra följande: Är personer som betonar relativ (istället för absolut) fattigdom som den centrala typen av mått mindre benägna att välkomna invandrarbarn till Sverige? Det som får mig att tro det, även om de är lika oegoistiska som dem som välkomna invandrarbarn därför att deras absoluta fattigdom därigenom minskar, är att eftersom invandrarbarnens relativa fattigdom kan vara större i Sverige än i hemländerna, blir deras välfärd (eller lycka), som enligt dessa personers uppfattning i huvudsak påverkas av relativa jämförelser, mindre trots att deras absoluta fattigdom minskar, varför det ligger i barnens eget intresse att inte komma hit. De som betonar lyckans relativa grund kan därför i hög grad hamna på samma linje som de som motsätter sig invandring.
Predikterar studier utomlands arbete utomlands?
Många europeiska studenter deltar i ERASMUS och bedriver delar av sin utbildning utomlands. Bidrar det till att öka dessa studenters rörlighet på arbetsmarknaden? Det undersöks i den nya studien ”Studying Abroad and the Effect on International Labour Market Mobility: Evidence from the Introduction of ERASMUS”, publicerad i Economic Journal:
We find that studying abroad increases an individual’s probability of working in a foreign country by about 15 percentage points.
Genom enkäter kan forskarna delvis klargöra mekanismerna bakom detta resultat. Å ena sidan förbättras studenternas kunskaper genom utbyten, vilket gör dem mer attraktiva på utländska arbetsmarknader, och å andra sidan får studenterna själva ett starkare intresse av att arbeta utomlands. Forskarna finner vidare att de studenter som senare arbetar utomlands i regel gör det i samma land som de studerade i. Detta resultat kan antyda en nytta för ett land av att välkomna utländska studenter, som senare kan komma att berika den inhemska arbetsmarknaden.
Varför känner jag inte skuld?
För en vecka sedan hamnade jag i en diskussion med några tyska vänner om att känna skuld. Jag sa att jag inte kan identifiera mig med det begreppet, medan de insisterade på att de ofta kände skuld över ”dåliga” saker de gjort eller ”bra” saker de borde ha gjort. Varför är vi (till synes) olika? Varför känner de skuld men inte jag?
Det tycks mig som om det i begreppet skuld finns två komponenter:
- Ett sakligt konstaterande att ett beteende (eller en frånvaro av ett beteende) inte stämmer överens med något normativt kriterium som man upplever moraliskt bindande.
- En (automatisk) emotionell reaktion av speciell olust, att likna vid skam, inför denna situation.
Om man inte känner skuld i livet kan det antingen bero på att man inte beter sig så att det finns grund för ett sakligt konstaterande av en konflikt mellan ens beteende och något normativt kriterium som man upplever moraliskt bindande eller på att man, även om en sådan konflikt existerar, inte upplever en (automatisk) emotionell reaktion av skamlig olust inför denna situation.
När det gäller komponent 1 ser jag det som att normativa kriterier som upplevs moraliskt bindande kan vara av två slag: externa och interna. Religiösa människor tror t.ex. i regel att det finns en extern, objektiv moral mot vilken deras beteende kan och bör bedömas. Om man förkastar religiös tro och den därmed förknippade moraliska realismen försvinner en central grund för att känna skuld. (Man kan förespråka moralisk realism på icke-religiösa grunder, men den vanligaste grunden torde vara religiös. Poängen är i vilket fall att om man anser moralisk realism inkorrekt, finns ingen objektiv extern moral att bedöma beteende mot.) Men det kan fortfarande finnas interna kriterier: dvs. man kan, som individ, tänka moraliskt på olika nivåer (lite grann i linje med R. M. Hares syn: han menar att det finns intuitivt och kritiskt moraliskt tänkande). Detta innebär inte att det måste finnas interna konflikter: det beteende som följer vardagliga intuitioner kan vara helt i linje med det mer genomtänkta moraliska synsätt som finns i bakgrunden. Om ett nödvändigt villkor för att känna skuld är att det finns en konflikt, och om en sådan konflikt varken uppkommer i relation till externa eller interna normer, då finns förstås ingen grund för att känna skuld.
När det gäller komponent 2 är ett nödvändigt villkor för att denna reaktion ska uppstå att en konflikt av den typ som anges i komponent 1 föreligger. Notera dock att existensen av en sådan konflikt inte är ett tillräckligt villkor för att den emotionella reaktion som anges i komponent 2 ska uppstå. En saklig och rationell person kan, om en konflikt uppkommer, konstatera att en konflikt uppkommit och att denna antingen inget är att bekymra sig över eller att den bör lösas — i det senare fallet inte pga. skam utan pga. en önskan att leva på ett konsekvent sätt i frågor som anses viktiga. Jag misstänker att den eventuella emotionella reaktionen och dess karaktär beror på en rad faktorer: en del genetiska, en del uppfostringsmässiga (där föräldrar, lärare, vänner, präster och andra kan ha spelat roll) och en del intellektuella (t.ex. vad man har läst för fack- och skönlitteratur — Nietzsche, Camus och Söderberg sätter tveklöst sina spår).
Jag tror att jag inte känner skuld i) därför att jag inte har några externa moraliska regler att förhålla mig till och därför att jag har mycket få, om ens några, interna moraliska konflikter samt ii) därför att jag, i den mån en intern moralisk konflikt uppstår, inte ser den som märklig, skamlig eller särskilt olustig utan mer som en situation som antingen är oväsentlig att tänka vidare på eller som ett beslutsproblem att lösa genom förnuftsmässig analys. Jag känner nog aldrig skuld, och det skäms jag inte för: snarare tvärtom. Kanske bör även du fundera på varför du känner skuld och om det finns rationell grund för att göra det.
Jag har tidigare, i Nietzsches anda, ställt mig frågande till ett relaterat begrepp: synd. Se inläggen ”Det förkastliga begreppet synd”, ”Ayn Rand om arvssynden”, ”Barndopets hemska grund”, ”Jesus är en domare”, ”Det obehagliga begreppet synd”, ”En pojke som kissar i sängen” och ”Påven har talat”.
Bryr sig fotbollsspelare om skatten?
Frågan om hur skatter påverkar människors beteende är ständigt aktuell. I en ny studie, ”Taxation and International Migration of Superstars: Evidence from the European Football Market”, undersöks hur skatter påverkar fotbollsstjärnors flyttbenägenhet i Europa. Studien finner stöd för rätt stora effekter, i synnerhet för toppspelare:
Our results show that (i) the overall location elasticity with respect to the net-of-tax rate is positive and large, (ii) location elasticities are extremely large at the top of the ability distribution but negative at the bottom due to ability sorting effects, and (iii) cross-tax effects of foreign players on domestic players (and vice versa) are negative and quite strong due to displacement effects.
Det finns alltså många resultat i studien; jag väljer här att ge prov på tre smakprov i form av diagram (som främst handlar om utvecklingen efter Bosman-domen). Först har vi en plott över sambandet mellan genomsnittlig toppskattesats för inhemska spelare i olika länder och den genomsnittliga andel av spelarna från ett land som spelar i någon av de europeiska toppligorna som spelar i det egna landets toppliga:
Som synes tycks förmågan att behålla de duktigaste inhemska spelarna samvariera negativt med den skattesats de möter. Det andra diagrammet visar samma skattemått samt hur många poäng ländernas samtliga klubbar har fått i Champion’s League, UEFA Cup och Cup Winners’ Cup:
Höga skattesatser för toppinkomster samvarierar i viss grad negativt med ländernas fotbollsprestationer. Slutligen ett diagram som jämför Danmark, som har lägre skattesats för utländska fotbollsspelare, och Sverige:
Forskarna kommenterar:
First, until the reform in 1992, there are very few top foreigners in Denmark and only slightly more in Sweden. Second, immediately following the reform, the fraction of top foreigners in the Danish league increases while the fraction of top foreigners in the Swedish league falls, so that Denmark overtakes Sweden in terms of attracting good foreign players. But the short-run effect is not very large as the pre-Bosman rules imposes tight bounds on the potential migration impact of the Danish tax scheme. Third, after the Bosman ruling, the gap in the fraction of foreigners in the two countries substantially widens and by 2008 the fraction of top foreigners is about 6 times as large in the Danish first league than in the Swedish first league.
Se där: det verkar som om den institutionella konkurrensen är verksam för toppspelare i fotboll. Dessa resultat ger upphov till många frågor — t.ex. om resultaten gäller annan toppkompetens i samhället (och vilka effekterna av att locka till sig färre i den kategorin i ett land blir) och hur särskilda skattesatser för fotbollsspelare och andra toppyrkesmän kan motiveras i ett rättviseperspektiv (kan man klara sig i konkurrensen om den bästa arbetskraften och ha kvar en generell skattepolitik?).
Om det blir straffbart att inte gripa in
Mårten Schultz tar en närmare titt på den kritik som har framförts mot förslaget om en s.k. civilkuragelag, att det ska bli straffbart att underlåta att gripa in i ett läge där man kan göra gott utan större kostnad för en själv. Jag finner särskilt ett filosofiskt resonemang intressant:
Kritikerna mot civilkuragelagstanken, ofta från liberalt håll, säger så här: Det finns en grundläggande skillnad mellan att förbjuda aktiva handlingar – som att dränka någon - och att förbjuda frånvaron av handlingar – som att inte ingripa när någon drunknar. När det gäller aktiva handlingar är det moraliskt motiverat att kriminalisera sådana om de skadar någon. … Faktum är att det inte går att ens formulera ett orsaksbegrepp som gör skillnad mellan det aktiva och det passiva. En underlåtenhet kan mycket väl vara en orsak till en skada, såväl juridiskt som filosofiskt. Även frånvaron av en handling kan skada någon. … En underlåtenhet är frånvaron av ett påbjudet handlande. Det finns anledning att påminna om att underlåtenhet bara är ett ord, en etikett, som vi sätter på frånvaron av ett handlande som är klandervärt – ur moralisk eller juridisk synvinkel. Det som vi benämner som en underlåtenhet kan i princip alltid omformuleras som en klandervärd handling. Underlåtenhetsformuleringen: ”Mamman underlät att ge sin dotter tillräckligt med mat och denna underlåtenhet orsakade att barnet svalt ihjäl” kan lätt ersättas med en formulering i aktiva termer som tar sikte på samma händelse: ”Mammans slarv med att tillse att dottern fick tillräckligt med mat orsakade att barnet svalt ihjäl”.
Jag är här inte ute efter att diskutera den liberala kritiken eller Mårten Schultz motargumentation. Det jag vill fråga är: Om underlåtenhet är att betrakta som en handling för vilken man kan klandras, vad blir implikationen för välfärdspolitik och -beteende? Som Peter Singer påpekar kan vi rädda liv genom att överföra resurser till fattiga runt om i världen. Är det inte så att Schultz resonemang implicerar att det är lika klandervärt att inte ge en gåva som räddar liv som att själv döda någon? Och att den som underlåter att ge en sådan gåva bör dömas lika hårt i domstol som en som aktivt dödar? Stämmer denna min tolkning av hans syn och, om den gör det, gör denna implikation hans synsätt frånstötande? (Jag har tidigare intresserat mig för en snarlik fråga: Föreligger en moraliskt relevant skillnad mellan att döda och att låta dö?)
Färgdetaljer
Jules Olitski, Mauve-Blue I (1970), 89,1 x 66,1 cm:
Gäller Wagners lag?
Nej, jag talar inte om komponisten Richard Wagner utan om dennes landsman, nationalekonomen Adolph Wagner, som formulerade en lag om sambandet mellan ekonomiskt välstånd och offentlig sektors storlek. Lagen säger att de offentliga utgifterna växer snabbare än BNP och att de offentliga utgifternas andel av BNP därför stiger med tiden. Orsakerna kan t.ex. vara att i takt med ökat välstånd efterfrågar människor mer offentligt finansierad välfärd och att administration blir allt kostsammare i en större ekonomi.
Vid en hastig anblick tycks Wagners lag gälla i många länder och tidsperioder — men en färsk studie av Dick Durevall och Magnus Henrekson, ”The Futile Quest for a Grand Explanation of Long-Run Government Expenditure”, visar att den inte alltid gäller:
According to our main results, Wagner’s Law does not hold in the long run, although the data are consistent with Wagner’s Law between roughly 1860 and the late 1960s in Sweden, and the 1970s in the UK. This can be traced to the formation of the modern public sector, including the introduction of public education, health care, and so forth. Yet Wagner’s Law did not hold during the initial industrialization phase (before 1860), or during recent periods.
En möjlig förklaring kan vara politisk: väljare röstar på politiker som önskar begränsa skattekvoten och den offentliga sektorns relativa tillväxt. Det kan t.ex. vara så att en ekonomisk kostnad inträder när staten når en viss nivå, i termer av negativa incitamentseffekter av beskattning, som kan få politiker att sluta expandera statens omfattning i allt snabbare takt.
Addendum: Adolph Wagner föddes på denna dag för 176 år sedan.
Det farliga tänkandet
Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka! Tanken är en syra som fräter. Du tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt och som skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint. Den börjar med det rov som du helst och gladast kastar åt honom, men du skall inte tro att det mättar honom. Han slutar inte förrän han gnagt sönder det sista du har kärt.
Klassiskt försvar av lyx
Beteendeekonomiskt inriktade personer, som Robert Frank, har en tendens att se lyxkonsumtion som negativ, då den fungerar som ett kostsamt sätt för personer att erhålla status genom att positionera sig mot andra i en ständigt pågående kapprustning. Det leder bl.a. till att man arbetar mer än man egentligen vill, vilket orsakar välfärdsförluster.
Jag har tidigare påpekat att denna typ av statusjakt kan tänkas ge stora fördelar, om entreprenörer drivs av den, och dessa fördelar, i termer av ekonomisk utveckling, måste åtminstone vägas mot de nackdelar som Frank och andra lyfter fram. Likaså har jag citerat Ludwig von Mises, som menar att lyx banar väg för förbättrat allmänt välstånd.
Nå, häromdagen läste jag Bernard Mandeville och fann, i hans The Fable of the Bees, följande utsaga:
… Luxury Employ’d a Million of the Poor,
And odious Pride a Million more:
Envy it self, and Vanity,
Were Ministers of Industry;
Their darling Folly, Fickleness,
In Diet, Furniture and Dress,
That strange ridic’lous Vice, was made
The very Wheel that turn’d the Trade.
Ett tema snarlikt det Adam Smith för fram genom metaforen med den osynliga handen. Oavsiktligt leder individuell egennytta till fördelar för andra, genom ekonomisk utveckling.
Hur kan elevers prestationer förbättras?
Jag har länge haft en känsla av att resultat i skolan i hög grad har med lärarna och undervisningen att göra. En ny studie, ”What Makes an Effective Teacher? Quasi-Experimental Evidence”, ger visst stöd för denna känsla. Det är inte mindre klasser, fler undervisningstimmar eller mer lärarutbildning som ger störst förbättringar i testresultat:
I found very strong evidence that two important teaching practices cause student achievement growth. In particular, classroom teaching that emphasizes ”instilment of knowledge and comprehension” has a very strong and positive effect on test scores, especially of girls and of pupils from low socioeconomic backgrounds. Second, the use of classroom techniques that endow pupils with ”analytical and critical skills” has a very high payoff, especially among pupils from educated families. Transparency in the evaluation of pupils, proper and timely feedback to students, and fairness in assessing pupils also lead to cognitive achievement gains, especially among boys. … The evidence I presented in this paper provides important insights about what does and does not work in the classroom; the set of results is one of the first that clearly identifies actions of teachers that ”pay off” versus others that do not. This study has additional policy relevance because its evidence sheds light on the merits of traditional versus modern approaches to teaching, a contrast that has featured in recent policy debates and educational reforms in several countries. This study may be the first to demonstrate that one approach need not crowd out the other and that the two can coexist. The estimated heterogeneity in treatment effects of the two styles and the essence of teaching that I estimated in this paper implies that it is best to target certain teaching practices to relevant customers and also to mix the two in the classroom.
Det jag gillar med denna studie och dess resultat är att den tar oss bortom simplifierade diskussioner om friskola kontra offentlig skola samt om moderna kontra klassiska undervisningsmetoder. Det intressanta är att undervisningens karaktär är central för hur elever klarar sig och att båda traditionell kunskapsförmedling och mer nydanande övning i kritiskt tänkande och egen kunskapsinhämtning har sin plats. Detta får mig att undra en del saker. Hur fungerar egentligen lärarutbildningen i Sverige? Utvärderas lärarnas undervisningsmetoder? Anpassas den till olika elevers behov? Finns mekanismer för att rätta till brister? Forskningsresultat av det här slaget kan bli början på en konstruktiv diskussion om vilka krav det är rimligt att ställa på lärarna och hur dessa krav ska kunna uppnås på ett bättre sätt.
Se även Jonas Vlachos analys av försämrade resultat i den svenska skolan.
Ögon får oss att tänka på vårt goda rykte
Tidigare forskning har visat att bilder på ögon kan få människor att bete sig mer samarbetsvilligt och vänligare mot andra, t.ex. genom att skräpa ned mindre. ”Big brother is watching you!”, så att säga. En ny studie, ”An Eye-Like Painting Enhances the Expectation of a Good Reputation”, accepterad för publicering i Evolution and Human Behavior, antyder att en viktig motivation är att vinnlägga sig om ett gott rykte:
We conducted the dictator game in the presence of, or without, a painting of stylized eyes. The participants were then asked to complete a post-experimental questionnaire designed to investigate what they were thinking when they decided the amount of money to offer the recipient and how they perceived the experimental situation. Participants in the eye condition allocated more money to the recipient than did those in the control condition. This effect was not mediated by fear of punishment but by the expectation of a reward. Moreover, the results suggested that the participants expected their actions would enhance their reputation in the eyes of a third party.
Redan Adam Smith noterade att detta med att ha ett gott rykte är viktigt för människor: se t.ex. bokkapitlet ”Good Conduct in the Great Society: Adam Smith and the Role of Reputation”.
Sport och underhållning i Svt?
Det pågår en debatt om huruvida public service-företag, som Svt, ska ägna sig åt bredare underhållning eller koncentrera sig på sådant som de kommersiella kanalerna kan tänkas vara mindre intresserade av att sända. Jag stötte häromdagen på en uppsats som visar att det under vissa antaganden kan vara välfärdshöjande för kanaler som Svt att blanda seriösa och smala program, särskilt innehållande samhällsinformation, med lättare underhållning och sport. Från ”Public Service Broadcasting of Sport, Shows, and News as Economic Solution to the Voter’s Paradox of Rational Ignorance”:
To induce voters to watch unbiased serious informational content the Public Service TV channel is not only broadcasting (unbiased serious) news but also sport and shows even though in many markets sport and shows are broadcasted by private TV channels.
Dvs. kanaler utan de lättare inslagen tenderar att ignoreras, och väljarnas rationella okunskap består om inte opartisk nyhetsförmedling blandas med fotbolls-VM och slika program. Sedan är frågan i vilken mån kanaler som Svt verkligen sänder opartisk information, men det är en annan diskussion.
Alla vill ha män
Det finns onekligen spännande forskning i andra ämnen än nationalekonomi. I ”Gender and Reading”, publicerad i Poetics, undersöks om kvinnor och män tycker bäst om texter där huvudrollsinnehavaren är man eller kvinna (allt annat lika):
Extant analyses of the role of gender in reading suggest that there should be a gender-match effect in which, for example, women prefer stories with female protagonists. To test this prediction, we created different versions of the excerpts in which a male protagonist was changed to a female protagonist and vice versa. Readers rated the texts on four evaluation items spanning both personal and intersubjective reactions to both the discourse and the story world. Two samples of readers were used: one in Canada and one in Germany. The results indicated that both men and women rated texts higher on the story-world items when they had a male protagonist, inconsistent with the gender-match prediction. There was no difference in this pattern between Canadian and German readers, suggesting that it is common across these cultures.
Alla vill ha män! Vad säger detta om sådant som manlig dominans i bolagsstyrelser, undrar jag. (Har kvinnor som föredrar män falskt medvetande, om man nu kan tillämpa denna marxistiska term på genusfrågor?)
Nå, detta kanske inte är så farligt, i alla fall inte om vi talar om animerade serier för barn. Studien ”Equally Super? Gender-Role Stereotyping of Superheroes in Children’s Animated Programs”, publicerad i Mass Communication and Society, indikerar nämligen att superhjältar inte är så tokiga på genusfronten:
This study analyzes portrayals of female and male superheroes in children’s cartoons. Specifically, this study investigated whether or not animated superheroes were portrayed in gender-role stereotypical ways. Coders analyzed 70 characters from 160 hours of recorded programming. Surprisingly, the researchers found few instances of traditional gender-role stereotyping. However, a trend toward defining “superheroics” in strictly traditional masculine terms was noted.
Tänka sig.
Anställningsskyddets effekter
När reformer på arbetsmarknaden diskuteras tycks få villiga att förespråka en liberalisering av anställningsskyddet. Förklaringen kan ligga i att insiders, som har jobb, har ett intresse av att blockera förändringar och att dessa lyckas, genom att utgöra en mycket stor väljargrupp och genom att vara företrädda av mycket starka intressegrupper i form av fackföreningar. (Se Lindbeck och Snowers insider-outsider-teori.) I en ny uppsats, ”Employment Consequences of Employment Protection Legislation”, presenterar Per Skedinger, som själv forskar på området, en sammanfattning av forskningen på området. Han sammanfattar:
I denna uppsats diskuteras den snabbt växande empiriska forskningslitteraturen om hur anställningsskyddet påverkar sysselsättningen och nya resultat i frågan diskuteras. Litteraturen pekar entydigt på att starkare anställningsskydd bidrar till minskad dynamik på arbetsmarknaden och en försämrad position för marginalgrupper, men effekten på aggregerad sysselsättning och arbetslöshet är mer osäker. Marginalgrupperna tycks inte heller ha dragit någon fördel av den i många länder förekommande reformstrategin att liberalisera regelverket för visstidsanställningar, men behålla skyddet för fasta jobb oförändrat starkt. Min egen analys tyder på att ett starkt skydd för tillsvidareanställningar bidrar till välfärdsförluster i form av en ökad andel med ofrivilligt visstidsarbete, främst bland ungdomar.
Det verkar alltså särskilt viktigt att notera dessa forskningsresultat om man har som målsättning att minska arbetslösheten t.ex. bland ungdomar. Detsamma gäller lägstalönernas nivå.
Känns brottslingar igen?
Jag har tidigare rapporterat om en studie som indikerar att brottslingar är relativt fula. I den nya studien ”The Accuracy of Inferences about Criminality Based on Facial Appearance”, publicerad i Journal of Social, Evolutionary, and Cultural Psychology, rapporteras följande:
[P]articipants were able to distinguish between criminals and non-criminals based on static facial images alone, controlling for race, age, facial hair and markings, attractiveness, or any other obvious indicators of criminal status. This finding was replicated with a different set of photos, a refined rating system, affect control measures, and using three new criminal types. Thus, while replicating the main finding finding from the initial experiment, we also ruled out factors that may have affected the ratings in the first experiment, namely emotional display cues that may have been specific to the situation in which criminals were photographed. We also showed that our previous finding was not a function of the particular photos or criminal types used in the first experiment.
Vårt ansikte tycks säga mycket om oss, men inte allt. Exempelvis kunde deltagarna i studien inte, på basis av utseende, skilja mellan våldsamma och icke-våldsamma brottslingar.
En svunnen tid
I Henrik Berggrens biografi över Olof Palme läste jag följande beskrivning av Sverige på 1950-talet:
Socialdemokratin dominerade, inte bara som ett politiskt parti utan som en social rörelse som bar förväntningar på alla livets områden hos tusentals män och kvinnor ur arbetarklassen. Barnen togs om hand i scoutrörelsen Unga örnar, ungdomar diskuterade politik, campade och flörtade i ungdomsrörelsen SSU, teaterintresserade satte upp skådespel i Folkets Hus, studieintresserade deltog i ABF:s studiecirklar, hemmafruar handlade kooperativt i konsumbutikerna, turistlystna åkte med arbetarrörelsens resebyrå Reso, trogna veteraner jordfästes av begravningsfirman Fonus.
Arbetarrörelsens resebyrå Reso, minsann. Målet verkar ha varit en total politisering av människors liv. Allt var inte bättre förr.
Stimulerar utgiftshöjningar ekonomin?
Under krisen förespråkade många stora utgiftsökningar, i tron att sådana stimulerar ekonomin. Multiplikatoreffekterna av stora utgiftsökningar tycks dock mindre än många har trott. Professor Wieland:
Once you allow for a significant role of forward-looking behaviour by households and firms, there is no multiplier.
En ny studie, ”How Big (Small?) Are Fiscal Multipliers?”, ger vid handen att multiplikatorn varierar men att den är noll i länder med rörlig växelkurs, vilket Sverige har:
Based on a novel quarterly dataset of government expenditure in 44 countries, we find that (i) the output effect of an increase in government consumption is larger in industrial than in developing countries, (ii) the fiscal multiplier is relatively large in economies operating under predetermined exchange rate but zero in economies operating under flexible exchange rates; (iii) fiscal multipliers in open economies are lower than in closed economies and (iv) fiscal multipliers in high-debt countries are also zero. (Fetstil tillagd.)
Hur kan det resultat jag lyfter fram förstås? I sammanfattning:
The differences in the responses to increases in government consumption in countries with fixed and flexible exchange rate regimes are largely attributable to differences in the degree of monetary accommodation to fiscal shocks in these nations. The results imply that the central banks’ response to fiscal shocks is crucial in assessing the size of fiscal multipliers.
Bra att veta inför nästa kris, om inte annat.
Se även tidigare inlägg i frågan om stimulans här, här, här, här och här.
Den mest känslosamma upplevelsen i livet
Jag blev lite rörd av Davey Waveys komma ut-berättelse:
Här kan du läsa min komma ut-berättelse.
Hur kan falska bekännelser förstås?
Det händer att människor som anklagas för någon överträdelse bekänner att de har gjort den fastän de inte har det. Hur kan detta förklaras? I den korta texten ”Evolutionary Psychology and False Confession”, publicerad i American Psychologist, ges en förklaring från evolutionär psykologi:
If innocents perceive the likelihood of their vindication to be outweighed by the reality of other people’s false belief in their guilt, then false confession may have been an adaptive strategy, particularly in ancestral environments, in which trial by jury, judicial appeals, or DNA exclusion could not provide exoneration. Through confession, the individual has available multiple proximate means of achieving ultimate payoffs in genetic-fitness terms. Gold and Weiner (2000) showed that when confession occurs with remorse signals (such as those accompanying affective guilt), observers are more likely to reason that recidivism is unlikely or that the person has suffered enough through feeling ashamed, thus promoting forgiveness and a reduction in punishment. In the ancestral past, the advantages of false confession may have therefore over- ridden protestation over suspected guilt; denying one’s guilt, even if one was innocent, might have had a more calamitous impact on reproductive success if such protests fell on the ears of group members who held uncompromising false beliefs.
Detta låter inte helt orimligt. Det som förundrar mig är att de anklagande mildrar sin dom vid en bekännelse, som tolkas som ånger. På vilket sätt är det relevant? Utan en sådan reaktion från dem skulle poängen med falska bekännelser, i det perspektiv som presenteras ovan, i hög grad försvinna.
Varför är vi oeniga?
Varför är människor oeniga i olika politiska frågor? Som jag ser det kan oenigheten röra både värderingar och fakta, vilket gör att man kan tänka sig följande kombinationer:
Min egen syn — inspirerad av Ayer, Wendell Holmes, Camus och Hägerström — är att om oenigheten rör värderingar finns inte förnuftsmässig möjlighet till enighet: de gustibus non est disputandum. Om oenigheten istället rör fakta finns däremot förnuftsmässig möjlighet till enighet: med vetenskaplig metod som accepterat ramverk går det i regel att identifiera korrekta respektive felaktiga sakuppfattningar. Därmed inte sagt att enighet kommer att uppnås: vetenskapen är ibland internt splittrad eller i sin linda på ett visst fält, och människor kan ha olika skäl att förkasta vetenskapligt framtagen kunskap (t.ex. för att gynna egenintresset eller för att värna alternativa ”kunskapskällor”, som religion).*
Jag kom att tänka på frågan om oenighet när jag läste några av kommentarerna till mitt inlägg ”Rättigheter till varje pris?”, särskilt de från Olof Johansson-Stenman och Mounir. Den intressanta fråga som där ställdes är hur personer som är (relativt) eniga om värderingar kan hamna i olika politiska uppfattningar. Svaret måste bli att det föreligger oenighet om fakta. Det positiva med det är att det borde finnas utrymme för ett samtal där fakta stöts och blöts och där något slags konvergens i politiska uppfattningar torde kunna skönjas.
Men kanske är det inte riktigt så enkelt, trots allt. Matt Zwolinksi skriver insiktsfullt:
Moreover, even if people point to empirical facts to explain their disagreements, this does not mean that empirical facts are the most important cause of those disagreements. Our interpretation of the (vast and complexly related) empirical evidence might be motivated by our underlying value commitments. More strongly, our appeal to factual evidence might at least sometimes be an entirely post hoc rationalization of our underlying value commitments.
Kanske är utgångspunkten något slags ”ideologi” som inte så lätt låter sig påverkas (se inläggen ”Nyliberal psykologi”, ”Bestäms politiska uppfattningar av ideologi?”, ”Ideologiernas genetiska grund” och ”Vad kännetecknar politiskt konservativa?”) och som också påverkar vårt sätt att uppfatta och tolka kunskap. Då blir uppdelningen i värderingar och fakta inte så enkel i praktiken, och det kan bli svårt att klargöra den exakta grunden för oenighet i politiska frågor. Även personer som bekänner sig till samma värderingar och som säger sig vara öppna för vetenskapligt grundad kunskap och en vilja att ompröva sin förståelse av fakta kan förbli oeniga.
*Om att acceptera vetenskap även i de fall man själv inte förstår, se mitt inlägg ”Vetenskap och att tänka själv”. Angående en ovilja att lita på etablerad kunskap, se ”Tror folk på experter?”.
Säkra på vetenskapens oförmåga
Apropå Dunning-Kruger-effekten skrev Charles Darwin följande:
Ignorance more frequently begets confidence than does knowledge: it is those who know little, not those who know much, who so positively assert that this or that problem will never be solved by science.
Existerar skönhetssömn?
Det finns en gammal föreställning om att sömn är gynnsam för hur vacker man ter sig för andra. Nu visar den svenska studien ”Beauty Sleep: Experimental Study on the Perceived Health and Attractiveness of Sleep Deprived People”, publicerad i British Medical Journal, att denna föreställning verkar ha fog för sig:
Our findings show that sleep deprived people appear less healthy, less attractive, and more tired compared with when they are well rested. This suggests that humans are sensitive to sleep related facial cues, with potential implications for social and clinical judgments and behaviour.
Denna positiva effekt av sömn kanske något kan dämpa den irritation man annars lätt kan känna över att behöva sova.
Skatter för tillväxt
Skatter torde utgöra en av de allra mest kontroversiella politiska frågorna. Hur höga ska de vara? När ska de höjas och sänkas? Vilken mix av skatter är bäst för tillväxt? Frågor av det här slaget analyseras i den nya studien ”Tax Policy for Economic Recovery and Growth”, publicerad i Economic Journal. En av forskarna beskriver resultaten. Först gällande hur skattesänkningar kan användas för att stimulera ekonomin i en nedgång:
In summary, the best tax cut for increasing demand and promoting long-run growth appears to be a reduction in personal income taxes and social security contributions on low-income households.
Detta torde stämma rätt bra in på den svenska skattepolitikens inriktning med jobbskatteavdrag, som är relativt gynnsamma för låginkomsttagare. (Alla har för övrigt inte insett att skattesänkningar är ett användbart verktyg för att stimulera ekonomin.) Vidare gällande vilka skatter som bör höjas, om behov av det finns, t.ex. i ett läge med stora underskott:
We therefore argue that the tax increases after the crisis should focus on taxes that have been shown to be least harmful to growth, i.e. particularly recurrent taxes on immovable property and general consumption taxes.
Med andra ord: enhetlig moms (jag gillar rent allmänt generalitet i skattesystemet) och höjd fastighetsskatt. Som tur är är behoven av skattehöjningar små i Sverige, pga. lågt budgetunderskott.
Slutligen fann jag det intressant att denna studie fann belägg för en negativ relation mellan skattekvot och långsiktig tillväxt. Något att begrunda för Håkan Juholt och andra.
Räv
Anni Albers, Fox I (1972):
När andra länder är rikare
Ett flertal studier har visat att människors lycka påverkas av deras relativa position. Det handlar inte bara om hur mycket man har utan också om hur mycket man har i förhållande till andra. Det leder in på frågan vilka dessa ”andra” är. Vem jämför sig människor med? En ny studie, ”Beyond the Joneses: Inter-Country Income Comparisons and Happiness”, finner att det inte nödvändigtvis handlar om personer i ens omedelbara närhet:
Our paper provides some novel evidence on the burgeoning literature on life satisfaction and relative comparisons by showing that in the last 30 years comparisons with the wellbeing of top income countries have generated progressively more negative feelings on a large sample of individuals in the Eurobarometer survey. The paper contributes in two main directions: (i) it shows that countries, and not just neighbors, can be reference groups; (ii) it documents a globalization effect by which distant countries become progressively closer and comparisons among them more intense and relevant.
Genom att jämföra bruttonationalinkomst per capita i det egna landet med samma inkomst i det rikaste landet i Västeuropa får man fram ett relativt inkomstmått, som alltså visar sig vara negativt relaterat till lycka. För att få en känsla för storleken på sambandet är en BNI per capita som är hälften av det rikaste landets förknippat med en lägre sannolikhet för den högsta lyckonivån med drygt 5 procent.
Ett par tankar infinner sig:
- När den egna valutan är stark, ger det större lycka?
- Är detta en negativ effekt av globalisering, att människor kommer närmare varandra och upplever lägre lycka om andra plötsligt upplevs ha mer? Är det bättre med distans och okunskap om hur andra har det? (Jämför med frågan om ett samhälle utan social rörlighet kan vara att föredra.)
Rättigheter till varje pris?
En gång i tiden var jag tilltalad av rättighetsetik: tanken att det finns objektiva rättigheter som ingen, inte heller stater, har moralisk rätt att kränka. Jag hade läst Nozick. Detta politisk-filosofiska system föreföll stabilt och solitt. Men ganska snart kom jag att ställa mig frågor, som den nationalekonom jag är, av det slag som Jason Brennan tar upp:
Imagine that a bunch of economists provide compelling evidence that life in a strictly libertarian polity would be a disaster. Imagine that they show conclusively that if people everywhere were to live in a Nozickian minimal state or a Rothbardian anarcho-capitalist civil society, with everyone strictly observing property right rules, that 10% of people would starve, 80% would be near subsistence, and only 10% would prosper. However, imagine that they also show that in a liberal social democracy with significant redistribution or social insurance, most people would prosper, just as many people living in such welfare states are doing pretty well right now.
If economists and other social scientists were to provide compelling empirical evidence that you are wrong about how economies work, and that libertarian society would be a humanitarian disaster, what would you advocate and why? In particular, would you think it would be morally right for states to provide social insurance? How much and why?
Jag insåg att mina moraliska intuitioner inte var förenliga med rättighetsetik, med uppfattningen att rättigheter alltid har företräde, oavsett deras konsekvenser. Om det stora flertalet skulle få sämre liv, enligt vanliga kriterier som välstånd och lycka, av en minimal stat vore det, kom jag att tänka, moraliskt förkastligt att förespråka en sådan stat. Och jag slutade att tilltalas av rättighetsetik. (Däremot har jag mycket gemensamt i policyfrågor med många rättighetsetiker, men på annan filosofisk grund.)
Om väljarna inte är helt rationella
Beteendeekonomisk forskning visar att ekonomiska beslutsfattare ofta har begränsad rationalitet: de fattar inte sällan beslut som de själva inte skulle ha fattat om de hade haft bättre kunskaper och starkare kognitiv förmåga. En möjlig lösning på detta problem är att politiska beslutsfattare, som förstår dessa problem med ekonomiskt beslutsfattande, går in och genom olika mer eller mindre paternalistiska ingrepp bistår de ekonomiska beslutsfattarna.
Detta låter säkert i mångas öron bra, men vad blir implikationerna om politikernas uppdragsgivare, väljarna, ofta visar sig ha begränsad rationalitet? Kommer de att välja de (potentiella) politiker som besitter överlägsna kunskaper och överlägsen kognitiv förmåga? Kommer partierna själva, som röstmaximerande rörelser, att välja kandidater med sådana egenskaper? Om inte, är en tilltro till politikens förmåga att korrigera marknadsmisslyckanden obefogad?
Det finns i vilket fall grund för att väljare uppvisar systematiska tecken på begränsad rationalitet. I den nya studien ”Systematically Biased Beliefs about Political Influence: Evidence from the Perceptions of Political Influence on Policy Outcomes Survey” ges exempel från litteraturen:
Voters myopically reward and punish politicians for recent economic performance. (Bartels 2010; Achen and Bartels 2008, 2004a) Partisanship heavily distorts voters’ attributional judgments. (Marsh and Tilley 2009; Rudolph 2006, 2003a, 2003b; Bartels 2002) Supporters of incumbent parties are eager to credit the government for good outcomes and reluctant to blame it for bad outcomes, opponents of incumbent parties do the opposite – and both sides can’t be right. Voters also reward and punish politicians for outcomes that are clearly irrelevant or beyond their control, such as local football victories, world oil prices, and the state of the world economy. (Wolfers 2011; Healy, Malhotra, and Mo 2010; Leigh 2009; Achen and Bartels 2004b) Arceneaux and Stein (2006) report that many voters incorrectly blamed the incumbent mayor of the city of Houston for the county government’s flood policy. Iyengar (1989: 878) finds important framing effects: “agents of causal responsibility are viewed negatively while agents of treatment responsibility are viewed positively.” Healy and Malhotra (2009) show that voters reward politicians for disaster relief spending, but not disaster prevention spending, even though prevention is demonstrably more cost-effective. Marsh and Tilley (2009), Tilley, Garry, and Bold (2008), Arceneaux and Stein (2006), Rudolph (2003a), and Gomez and Wilson (2001) find systematic effects of education and/or political sophistication on attributional judgments.
Studien bidrar även själv till att bekräfta denna bild genom att visa att väljare ofta gör en felaktig bedömning av politikens möjligheter att påverka olika typer av utfall.
Blick åt sidan
David Fair:
Genetisk grund för fundamentalism
Vad bestämmer religiös praktik och tro? I den nya studien ”Do Genetic Factors Influence Religious Life? Findings from a Behavior Genetic Analysis of Twin Siblings”, publicerad i Journal for the Scientific Study of Religion, skiljer man på tre faktorer, som i olika grad förklarar olika religiösa företeelser: genetiska, familjebaserade och externa. Detta möjliggörs genom att man jämför effekter mellan enäggs- och tvåäggstvillingar. Figuren sammanfattar:
Särskilt intressant fann jag att att personer som säger sig ha blivit ”födda på nytt”, vilket indikerar en fundamentalistisk kristen upplevelse och tro, i hög grad tycks ha blivit det av genetiska skäl. Predisposed to superstition at birth! Det är också intressant att notera att barn påverkas av föräldrarnas religiösa livsmönster, vilket även Jesus insåg.
Tips: Alex Tabarrok.
Estetikens domän
I mean, is Aesthetics a science telling us what is beautiful? I suppose it should also say what sort of coffee tastes well.
Och det kan inte estetiken qua vetenskap göra.
Strejta män som har sex med män
Man bör skilja på sexuell läggning (som anger vilket eller vilka kön man attraheras av sexuellt-amoröst), sexuell identitet (som är det sätt på vilket man själv ser på vilket eller vilka kön man attraheras av sexuellt-amoröst) och sexuellt beteende (som anger vilket eller vilka kön personer man har sex med har). Dessa kan överlappa helt: en person med homosexuell läggning kan också ha en homosexuell identitet och enbart ha sex med personer av samma kön. Men de kan också skilja sig åt. Detta framkommer med tydlighet i den nya studien ”Discordance between Sexual Behavior and Self-Reported Sexual Identity: A Population-Based Survey of New York City Men”, publicerad i Annals of Internal Medicine:
Of New York City men reporting a sexual identity, 12% reported sex with other men. Men who had sex with men exclusively but self-identified as heterosexual were more likely than their gay-identified counterparts to belong to minority racial or ethnic groups, be foreign-born, have lower education and income levels, and be married. These men were more likely than gay-identified men who have sex with men to report having only 1 sexual partner in the previous year. However, they were less likely to have been tested for HIV infection during that time (adjusted prevalence ratio, 0.6 [95% CI, 0.4 to 0.9]) and less likely to have used condoms during their last sexual encounter (adjusted prevalence ratio, 0.5 [CI, 0.3 to 1.0]).
Denna tabell är intressant:
En majoritet av dem som enbart har sex med män samt av dem som har sex med både män och kvinnor identifierar sig som heterosexuella. Gissningsvis beror detta inte på att de har en heterosexuell läggning utan på att de finner det socialt tilltalande att leva som och säga att de är heterosexuella. Detta kan säkert i många fall fungera utan större spänningar, men i andra fall går det sämre.
Se även inläggen ”Var befinner du dig på Kinseyskalan?”, ”Jörg Haiders hemliga liv”, ”Gay for pay”, ”Att förfalska vem man är” och ”Heterosexuella homofober”.
Hårt budskap
I helgen såg jag filmen The Black Swan, om balettdansaren Nina som går under när hon blir utvald att dansa den kvinnliga huvudrollen i Svansjön (som jag för övrigt också såg i helgen, med The Royal Ballet). Nå, en mening i filmen gjorde starkt intryck på mig. Den uttalas av balettkompaniets konstnärlige ledare Thomas till en krackelerande Nina:
Stop being so fucking weak!
Hårda ord. Man bör nog vara försiktig med att säga detta till andra — även om man kan frestas i en kultur där var och varannan klagar över att känna sig kränkt — men det slog mig att jag bör säga detta oftare till mig själv.
Finns ”sanna” preferenser?
Richard Thaler och Cass Sunstein skriver följande i ”Libertarian Paternalism”, publicerad i American Economic Review:
In our understanding, a policy counts as ”paternalistic” if it is selected with the goal of influencing the choices of affected parties in a way that will make those parties better off. We intend ”better off” to be measured as objectively as possible, and we clearly do not always equate revealed preference with welfare. That is, we emphasize the possibility that in some cases individuals make inferior choices, choices that they would change if they had complete information, unlimited cognitive abilities, and no lack of willpower. (Min kursivering.)
Utifrån denna förståelse argumenterar de sedan för det önskvärda i att med libertariansk paternalism försöka styra individer att fatta de beslut som de skulle ha fattat under dessa ideala omständigheter.
Men kan någon veta hur människors ”sanna” preferenser skulle ha sett ut under ideala omständigheter? Mario Rizzo ställer sig frågande till det:
The root of the problem may be that economists (behavioral and standard) have allowed a mental construct of preferences – either simply revealed by choice or arrived at by some alternative means – to act as a normative standard. It is true that behavioral economists have argued that preferences are not fixed but sensitive to all sorts of bias-inducing factors like framing, visceral influences on decisionmaking, temptation, and so forth. And yet unless they want to give up subjective value theory entirely, they must privilege some expressions of preference – those made under idealized circumstances of “full” knowledge, perfect cognitive abilities, and no weakness of will. This is their gold standard by which the choices of agents are to be evaluated. But is there anything there? Do such preferences exist?
Ett annat sätt att uttrycka denna kritik är kanske att säga att beteendeekonomerna inte går långt nog i ifrågasättandet av individens preferenser som normativt vägledande för val. Det räcker måhända inte bara att ifrågasätta faktiska preferenser; de idealiska, som postuleras för att kunna konstatera inslag av irrationalitet och kognitiva begränsningar, kan behöva ifrågasättas de också. Det skäl som Rizzo identifierar är att stabila idealiska preferenser inte existerar och att ingen, inte experter och inte ens individen själv, kan känna till vilka de skulle vara. Beslutsfattande bör istället ses som en dynamisk process där individer upptäcker, reviderar, förkastar och utvecklar preferenser, utifrån erfarenheter och en djupt liggande preferens att ha ”bättre” preferenser. (Jämför med denna kritik.)
Kärlek i hjärnan
Styrs romantiska känslor på samma sätt i hjärnan för kvinnor och män samt för heterosexuella och homosexuella? Den fMRI-baserade studien ”The Brain Reaction to Viewing Faces of Opposite- and Same-Sex Romantic Partners”, publicerad i PLoS ONE, har undersökt den saken:
We pursued our functional magnetic resonance imaging (fMRI) studies of the neural correlates of romantic love in 24 subjects, half of whom were female (6 heterosexual and 6 homosexual) and half male (6 heterosexual and 6 homosexual). We compared the pattern of activity produced in their brains when they viewed the faces of their loved partners with that produced when they viewed the faces of friends of the same sex to whom they were romantically indifferent. The pattern of activation and de-activation was very similar in the brains of males and females, and heterosexuals and homosexuals. We could therefore detect no difference in activation patterns between these groups.
Ibland sägs att kärleken är ett fenomen som finns utan att det vetenskapligt kan beläggas. Det synsättet förefaller tveksamt, mot bakgrund av forskning av detta slag. Rent vetenskapligt verkar det finnas tecken på att kärleken finns i form av aktiverade områden i hjärnan och att den dessutom är av liknande karaktär, oavsett kön och läggning på de inblandade.
Dags för hemliga löner?
Påverkas människors tillfredsställelse med sina arbeten av om de har information om vad deras medarbetare tjänar? Ja, i vissa fall, enligt den nya studien ”Inequality at Work: The Effect of Peer Salaries on Job Satisfaction”:
[W]e find that access to information on co-workers’ wages has significantly different effects on employees with salaries above and below the median in their department and occupation group. In particular, the information treatment causes a reduction in pay and job satisfaction and an increase in planned job search for those whose wages are below the median in their department and occupation group. By comparison, those who are paid above the median experience no significant change in any of these outcomes. Allowing the response to treatment to depend on the gap between an individual’s own wage and the median of his or her pay unit, we find that job satisfaction of treated workers is increasing in relative wages for those with wages below the median, but flat thereafter.
Information om andras löner påverkar människors välmående, i alla fall om man tjänar mindre än medianinkomsten i den grupp man jämför sig med. Talar det för att hemlighålla löner på arbetsplatser? Kanske är det en bättre metod att hantera missnöje med inkomstskillnader än att eliminera dem (vilket kan medföra andra kostnader).
Finkultur
Christopher Wool, Untitled (2007), 274,3 x 274,3 cm:
Vad kännetecknar politiskt konservativa?
Forskning börjar påvisa fysiologiska och genetiska grunder för vilken politisk ideologi man har. I den andan kartläggs i studien ”Political Conservatism as Motivated Social Cognition”, publicerad i Psychological Bulletin, vilka psykologiska egenskaper som tenderar att känneteckna politiskt konservativa personer:
A meta-analysis (88 samples, 12 countries, 22,818 cases) confirms that several psychological variables predict political conservatism: death anxiety (weighted mean r = .50); system instability (.47); dogmatism–intolerance of ambiguity (.34); openness to experience (–.32); uncertainty tolerance (–.27); needs for order, structure, and closure (.26); integrative complexity (–.20); fear of threat and loss (.18); and self-esteem (–.09). The core ideology of conservatism stresses resistance to change and justification of inequality and is motivated by needs that vary situationally and dispositionally to manage uncertainty and threat.
Rent anekdotiskt tycker jag mig känna igen många konservativa jag har stött på under åren i den bild som tecknas. Inte minst detta med att frukta förändring och att se hot (av moraliskt, ekonomiskt eller militärt slag) överallt är typiskt. Jämför med nyliberaler.
Skenet bedrar
Kan det verkligen stämma? Ja.
Judarna är inte skyldiga
Påven uttalar sig nu om judarnas eventuella skuld för Jesu död:
The pope has written a detailed and personal repudiation of the idea that the Jews were collectively responsible for the death of Jesus. … The notion of collective Jewish guilt, which bedevilled relations between the two faiths, was disowned by the Roman Catholic church at the second Vatican council in 1965. But this is thought to be the first time a pope has carried out such a detailed, theological demolition of the concept.
Det som är uppenbart för vem som helst med basal känsla för etik, rättrådighet och rättvisa — att en hel folkgrupp inte kan klandras för det en eller några medlemmar av den folkgruppen har gjort — har nu alltså fastslagits av översteprästen i Rom. Så beundransvärt! Så ädelt! Så klarsynt! Ett litet, litet problem bara: Katolska kyrkan förkunnar fortfarande kollektiv skuld, inte bara för judarna utan för alla människor, genom att påstå att arvsynd existerar. Så här säger Catechism of the Catholic Church:
Following St. Paul, the Church has always taught that the overwhelming misery which oppresses men and their inclination towards evil and death cannot be understood apart from their connection with Adam’s sin and the fact that he has transmitted to us a sin with which we are all born afflicted, a sin which is the ‘death of the soul’. Because of this certainty of faith, the Church baptizes for the remission of sins even tiny infants who have not committed personal sin.
Dvs. denna kyrka lär att alla människor föds syndiga, trots att de inte har gjort något fel själva, och att detta gör dem förtjänta av evigt straff. Precis som denna kyrka tidigare lärde att judarna som kollektiv bar skuld för handlingar som några få judar, för länge sedan, hade gjort, lär den att du och jag och alla andra människor bär skuld för handlingar som Adam och Eva utförde för länge sedan. (Att ens tro att Adam och Eva existerade är förstås löjeväckande, men nu granskar vi det budskap denna kyrka faktiskt trycks tro på och förmedlar.) Det är dags att förkasta denna bisarra och stötande religion.
Se även inläggen ”Det förkastliga begreppet synd”, ”Ayn Rand om arvssynden”, ”Barndopets hemska grund”, ”Jesus är en domare”, ”Det obehagliga begreppet synd”, ”En pojke som kissar i sängen” och ”Påven har talat”.
Doktorstitel i Sverige
I en kommentar till den tyske försvarsministerns avgång skriver Maria Schottenius i DN Kultur (2/3, s 5):
Annars är inte doktorstitlar hårdvaluta just i Sverige. De efterfrågas i stort sett bara i forskarsamhället, och att ha sin doktorsgrad på visitkortet är att rassla med juvelerna på ett närmast otillbörligt sätt.
Stämmer detta? Hur ska då vi svenska doktorer kunna imponera på vår omgivning?
Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?
Regeringen har kommit överens med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Bl.a. innebär den att nya grupper ska få tillträde till vissa av välfärdsstatens förmåner, såsom sjukvård och skola. En intressant fråga är hur libertarianer ställer sig till denna reform — eller, mer allmänt, till frågan om fri invandring till välfärdsstaten. Å ena sidan brukar libertarianer betona vikten av frihet för människor att röra sig; å andra sidan brukar de motsätta sig välfärdsstaten.
Kan effekten av att låta många fler ta del av den svenska välfärdsstatens förmåner tänkas tilltala libertarianer? Ja, jag kan tänka mig två för libertarianer tilltalande scenarier.
- Skattekvoten hålls oförändrad, liksom de totala förmånerna, som dock delas av fler (ett antal icke-svenskar har kommit till). Välfärdsstatens omfattning är då oförändrad, men förmånerna per capita är mindre. Jag har svårt att se att en libertarian kan finna detta problematiskt: om välfärdsstaten är illegitim till att börja med, varför ska nationalitet alls vara relevant för vilka som får ta emot medel? Libertarianer brukar anse nationella gränser och nationalitet godtyckliga och oönskade. I detta scenario består välfärdsstaten till en början, eftersom den inte kostar mer, men man kan tänka sig att de svenska skattebetalarna efter hand blir ovilliga att betala till icke-svenskar (en inställning som libertarianer i och för sig inte delar) och röstar på personer som begränsar välfärdsstaten, med fallande skattekvot som följd. Detta borde libertarianer gilla.
- Skattekvoten exploderar, eftersom förmånerna per capita hålls oförändrade med många fler förmånstagare. Att människor tvingas betala mer till staten för att öka välfärdsutgifterna ogillas förvisso av libertarianer, men å andra sidan leder en snabbt ökande skattebörda troligen svenskarna att vilja minska välfärdsstaten kraftigt genom lägre förmåner per capita. Detta gillar också libertarianer. Att mottagarna i hög grad är icke-svenskar kan utgöra motivation i denna process.
Den centrala mekanismen i båda scenarierna är att svenskar är mindre benägna att bidra till icke-svenskars försörjning. Denna attityd är förvisso, som jag anför i scenarie 1 ovan, inte i linje med sedvanligt libertarianskt tänkande, men libertarianskt tänkande kan ändå ta den som en given realitet och se vad den implicerar. Nå, är då detta en realistisk utgångspunkt? Ja, i viss mån, i alla fall. Den nya studien ”Ethnic Diversity and Preferences for Redistribution” finner nämligen i sammanfattning följande:
I den här uppsatsen undersöker vi om invandring påverkar individers preferenser för omfördelning. Resultaten av undersökningen tyder på att en högre andel utländska medborgare i kommunen, på grund av ökad flyktinginvandring, leder till att kommuninvånarna blir mer negativa till omfördelning mätt som preferenser för sociala bidrag
Därmed inte sagt att invandring skulle leda till radikala minskningar av välfärdsstaten — vilket gör att jag inte kan uppskatta några exakta sannolikheter för scenarierna ovan. Men om man som libertarian anser något av dem sannolikt, bör man, menar jag, kunna tänka sig ett jakande svar på rubrikfrågan. Tino Sanandaji argumenterar med kraft för motsatt hållning; han verkar härvidlag mest argumentera mot Mattias Svensson. Här finns onekligen olika ståndpunkter, alla tre intressant nog med någon typ av libertariansk grund, att fundera på.
Not: Jag har inte redogjort för min egen normativa uppfattning utan vill bara lansera tänkbara resonemang. Media: SvD, DN, Svt, Thomas Gür.
Samhälle kontra individ
Jag tyckte om detta citat ur Isaiah Berlins självbiografi:
‘Human life is a great social duty,’ [said Louis Blanc], ‘man must constantly sacrifice himself for society.’
‘Why?’ I asked suddenly.
‘How do you mean “Why?” — but surely the whole purpose and mission of man is the well-being of society?’ [said Blanc]
‘But it will never be attained if everybody makes sacrifices and nobody enjoys himself.’
Det är så lätt att glömma bort och köra över individen när de stora systemvisionerna formuleras.
Se även inlägget ”Två typer av vetenskapsmän”.
