Nonicoclolasos

Kärlek i hjärnan

Styrs romantiska känslor på samma sätt i hjärnan för kvinnor och män samt för heterosexuella och homosexuella? Den fMRI-baserade studien ”The Brain Reaction to Viewing Faces of Opposite- and Same-Sex Romantic Partners”, publicerad i PLoS ONE, har undersökt den saken:

We pursued our functional magnetic resonance imaging (fMRI) studies of the neural correlates of romantic love in 24 subjects, half of whom were female (6 heterosexual and 6 homosexual) and half male (6 heterosexual and 6 homosexual). We compared the pattern of activity produced in their brains when they viewed the faces of their loved partners with that produced when they viewed the faces of friends of the same sex to whom they were romantically indifferent. The pattern of activation and de-activation was very similar in the brains of males and females, and heterosexuals and homosexuals. We could therefore detect no difference in activation patterns between these groups.

Ibland sägs att kärleken är ett fenomen som finns utan att det vetenskapligt kan beläggas. Det synsättet förefaller tveksamt, mot bakgrund av forskning av detta slag. Rent vetenskapligt verkar det finnas tecken på att kärleken finns i form av aktiverade områden i hjärnan och att den dessutom är av liknande karaktär, oavsett kön och läggning på de inblandade.

Written by Niclas Berggren

7 mars 2011 den 15:12

Publicerat i biologi, forskning, kärlek

12 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Det mest intressanta är att forskare törs publicera negativa resultat. Sådana publikationer förekommer alltför sällan.

    Jakob Heidbrink

    7 mars 2011 at 15:41

  2. Jakob: Jag är inte insatt i forskarvärlden. Är det alltså normalt så att om en forskargrupp ägnat en massa tid åt ett experiment eller liknande och det visar sig att inga samband kunde hittas, så betraktar de detta som ett misslyckande som de inte vill skryta över? Och hoppas att de iallafall ska få anslag till mer forskning, och att denna framtida forskning ska ske på något där de råkar påvisa något samband?

    David Bergkvist

    7 mars 2011 at 17:20

  3. Hmmm….24 försökspersoner?, låter iofs lite lite som statistiskt underlag.

    (Erkänner: Jag är allmänt skeptisk mot tidskrifter som redan på framsidan/headern/underrubriken skriver självklarheten: ”A peerreviewed journal”. Så gör inte de erkända tidskrifterna, eftersom universitetsvärlden är väl medveten om att det är stor kvalitetsmässig skillnad på peerreview och peerreview)

    Cecilia

    7 mars 2011 at 17:36

  4. Så den romantiska kärleken finns, eftersom man kan påvisa att hjärnan reagerar. Låter krångligt, man kan lika gärna observera en kär människa:)

    Camilla

    7 mars 2011 at 20:05

  5. Det är i själva verket så att PLoS ONE publicerar precis vad som helst; det framgår också om man läser beskrivningen av deras syfte. Deras enda kriterium är att innehållet inte ska vara publicerat tidigare. Referees uppmanas uttryckligen att INTE bedöma forskningens kvalitet. Jag upptäckte detta när jag ombads bedöma ett papper som var rent nonsens. Dessvärre hade samme författare redan en publicerad artikel i PLoS ONE som, visade det sig, också var osammanhängande nonsens. Och då menar jag alltså att det var oläsligt.

    Baphomet

    7 mars 2011 at 20:38

  6. Välrenommerade svenska forskar har publicerat sig i PLOS ONE. Så dum kan den väl inte vara då?

    http://www.plosone.org/article/info:doi/10.1371/journal.pone.0011153

    Nore

    7 mars 2011 at 20:47

  7. Baphomet: Jag tycker de där PLoS ONE verkar ganska korkade. Om du nu har som enda kriterium är att artikeln inte ska vara publicerad tidigare, så bör de ju inte skicka artiklar till granskning till kompetenta personer som dig. Det innebär ju bara risk att du sågar den på dess sakliga brister, i strid med deras önskemål. Istället bör de ju skaffa sig en rent datoriserad granskning som jämför ord för ord mot redan publicerade artiklar för att avgöra likhetsgrad.

    David Bergkvist

    7 mars 2011 at 20:52

  8. David: Trots att negativa resultat egentligen är det enda som kunskapsteoretiskt är intressant (då ”icke” är den enda formen av hållbar kunskap), är det få forskare som vill visa att de haft en tanke som de inte kan hitta stöd för. De som törs, blir alltför ofta inte publicerade och tenderar dessutom att få rykte om sig att vara ”dåliga”. Stora delar av forskarvärlden har med andra ord enligt min mening svårt att leva upp till sina vetenskapliga ideal.

    Jakob Heidbrink

    7 mars 2011 at 21:18

  9. Jakob: Det finns ju dessutom ett begrepp för fenomenet, Publication bias.

    Dennis

    7 mars 2011 at 21:25

  10. Hmm, Baphomet, de har en normal peer review process, se http://www.plosone.org/static/review.action
    Du kanske tänker på Medical Hypotheses, som just är stolta över att publicera allt ”intressant”. Plos One är klart välrenommerad, kanske till viss del för att den var den första stora open-accesstidskriften. Det är också därför den viftar med peer-reviewen.

    Som imagingstudie är 24 försökspersoner rätt normalt. Visst skulle man vilja ha fler, men varje person producerar också en massa data (inte nödvändigtvis en fördel). De färgade blobbarna på bilderna är områdena där det finns statistiskt signifikanta olikheter eller likheter mellan kärlek/icke kärlek, hetero/homo, man/kvinna fallen *givet antalet försökspersoner* (och alla de andra komplicerade statistiska antaganden som imaging gör). Pappret ser rätt normalt ut och stämmer i stort med den litteratur jag läst på området.

    Som negativt resultat är det här väl just vad vi skulle önska oss och därmed inte så svårpublicerat. Tänk er istället ett papper med ett positivt resultat som istället visade att homosexuella *inte* hade några aktiveringsmönster för kärlek (vilket förmodligen är en hypotes en del fundamentalist-kristna skulle tro på). Där hade det nog blivit klurigare att publicera, även om jag tror sex säljer rätt bra även i neuroimaging.

    Anders Sandberg

    8 mars 2011 at 1:09

  11. Anders: Eftersom så många har ett så förtvivlat intresse i att visa olikheter, tror jag att ett positivt resultat lätt hade kunnat finna en publicerande tidskrift.

    Jakob Heidbrink

    8 mars 2011 at 7:38

  12. Att säga att det är just kärlek de har studerat är ganska tunt, baserat bara på jämförelsen mellan vänner och romantiska relationer. Då har man slagit samman samtliga känslor som är mer eller mindre specifika för ens romantiska relationer till en enda och kallat den kärlek. Rimligtvis skulle det lika gärna kunna vara sexuell attraktion, lojalitet eller skuld. Kärlekens tvivelaktiga existens inom vetenskapen är nog ganska ohotad.

    PLoS ONE är dock en bra tidskrift.

    Per

    8 mars 2011 at 13:37


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: