Nonicoclolasos

Finns ”sanna” preferenser?

Richard Thaler och Cass Sunstein skriver följande i ”Libertarian Paternalism”, publicerad i American Economic Review:

In our understanding, a policy counts as ”paternalistic” if it is selected with the goal of influencing the choices of affected parties in a way that will make those parties better off. We intend ”better off” to be measured as objectively as possible, and we clearly do not always equate revealed preference with welfare. That is, we emphasize the possibility that in some cases individuals make inferior choices, choices that they would change if they had complete information, unlimited cognitive abilities, and no lack of willpower. (Min kursivering.)

Utifrån denna förståelse argumenterar de sedan för det önskvärda i att med libertariansk paternalism försöka styra individer att fatta de beslut som de skulle ha fattat under dessa ideala omständigheter.

Men kan någon veta hur människors ”sanna” preferenser skulle ha sett ut under ideala omständigheter? Mario Rizzo ställer sig frågande till det:

The root of the problem may be that economists (behavioral and standard) have allowed a mental construct of preferences – either simply revealed by choice or arrived at by some alternative means – to act as a normative standard. It is true that behavioral economists have argued that preferences are not fixed but sensitive to all sorts of bias-inducing factors like framing, visceral influences on decisionmaking, temptation, and so forth. And yet unless they want to give up subjective value theory entirely, they must privilege some expressions of preference – those made under idealized circumstances of “full” knowledge, perfect cognitive abilities, and no weakness of will. This is their gold standard by which the choices of agents are to be evaluated. But is there anything there? Do such preferences exist?

Ett annat sätt att uttrycka denna kritik är kanske att säga att beteendeekonomerna inte går långt nog i ifrågasättandet av individens preferenser som normativt vägledande för val. Det räcker måhända inte bara att ifrågasätta faktiska preferenser; de idealiska, som postuleras för att kunna konstatera inslag av irrationalitet och kognitiva begränsningar, kan behöva ifrågasättas de också. Det skäl som Rizzo identifierar är att stabila idealiska preferenser inte existerar och att ingen, inte experter och inte ens individen själv, kan känna till vilka de skulle vara. Beslutsfattande bör istället ses som en dynamisk process där individer upptäcker, reviderar, förkastar och utvecklar preferenser, utifrån erfarenheter och en djupt liggande preferens att ha ”bättre” preferenser. (Jämför med denna kritik.)

Written by Niclas Berggren

8 mars 2011 den 5:24

36 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Det är väl samma problem som vid alla teorier som argumenterar med någon form av ”false consciousness”: hur i hela friden lyckades just paternalisten frigöra sig från de begränsningar som enligt paternalisten menligt påverkar alla andra människors beslutsfattande?

    Jakob Heidbrink

    8 mars 2011 at 7:35

  2. Modeller behöver vara förenklingar av verkligheten för att vara användbara. Ibland är det klokt att anta fasta preferenser, ibland en uppdelning mellan valpreferenser och hedoniska preferenser, där man vet vad som bestämmer båda, och ibland är det klokt att se beslutsfattande ”som en dynamisk process där individer upptäcker, reviderar, förkastar och utvecklar preferenser, utifrån erfarenheter och en djupt liggande preferens att ha ”bättre” preferenser”.

    Jakob, jag vet inte hur det är med dig, men själv känner jag mig säker på att det vore mycket dåligt för mina barn om de någon gång började med heroin, och om det fanns en knapp jag kunde trycka på som innebar att deras framtida valmängd reducerades så att de aldrig kunde prova heroin, så skulle jag omedelbart trycka på knappen.

    Jag är t o m så extremt paternalistisk att jag skulle tycka att det vore klokt om regeringen skulle trycka på en motsvarande knapp som gjorde att ingen i Sverige privat skulle kunna använda heroin.

    Olof Johansson-Stenman

    8 mars 2011 at 10:03

  3. Bra inlägg Niclas! Det berör något grundläggande och viktigt. Subjektiv värdeteori är, har jag funnit, betydligt klurigare att förstå implikationerna av än det först verkar. Men den ligger likväl, så vitt jag förstår, i hjärtat på mycket nationalekonomi (iaf österrikisk och evol.ek., vad jag kan avgöra).

    Apropå det, kan du inte ta upp evolutionärekonomi i några postningar framöver – när det passar dig? Jag tycker att deras kritik av ”ortodox” ekonomi ofta är intressantare än den mer högljudda beteendeekonomiska kritiken. Och jag kan tänka mig att du kan ge goda perspektiv på skolan, beläst som du är.

    Marcus Linder

    8 mars 2011 at 10:19

  4. Olof: ”…känner jag mig säker…”; ”…att jag skulle tycka…” Du ger ju uttryck för dina känslor, inte ditt vetande. Ditt språk är avslöjande på den punkten.

    Droger har i olika samhällen ansetts vara ett medel att komma gudarna närmare. I andra samhällen har man gjort ett ideal av att vara helt nykter och vill inte ens tillåta kaffe eller te. Vem har rätt? Går det att objektivt bestämma?

    I det ögonblick som du visar mig en icke-diskutabel måttstock för vad som är rätt och vad som är fel, har vi en givande diskussion. Så länge det dock handlar om appeller till våra i tid och kultur bunda gemensamma föreställningar om vad som är rätt och fel, kommer jag att vidhålla att tiderna förändras och vi ändras med dem: i ett samhälle med idel heroinister skulle du sticka ut som en omoralisk killjoy.

    Jakob Heidbrink

    8 mars 2011 at 10:34

  5. Känns som någon försöker hitta en ny religion att pådyvla alla människor.
    ”det här skall Du göra med Ditt eget bästa för ögonen”
    ”det här gör Vi med Ditt eget bästa för ögonen”
    Känns meningarna igen?
    Idiotförklara alla människor, i akt och mening att kunna styra hela myrstacken…

    Kristian Grönqvist

    8 mars 2011 at 10:39

  6. @Jakob

    Du kritiserar OJS för att vara uppenbart subjektiv genom att säga att andra också är subjektiva och inte skulle hålla med honom. Jaha.. ok.

    ccima

    8 mars 2011 at 11:51

  7. Ccima: Men det är ju just det som är poängen! Vi är oeniga om våra moraliska önskemål och ingen sitter inne med någon måttstock som resten av mänskligheten kan acceptera. Med andra ord är samtliga moraliska ställningstaganden subjektiva och delas måhända av någon grupp vid någon viss tidpunkt, men aldrig av alla och över all tid. Detta innebär i sin tur att ”gott” eller ”ont” eller ”sant” eller ”falskt” åtminstone på moralens område inte finns: vi tycker som vi tycker bland annat för att nazisterna förlorade Andra världskriget.

    För paternalisterna innebär det att de tar sig makt att pådyvla andra sina egna preferenser. Om paternalisten anser att det är dumt att käka chips och dricka cola eftersom man dör i förtid, är det lika diskutabelt som någon som skiter i en förtida död och hellre maximerar sin upplevelse av behagliga smaker här och nu. Vilken rätt har paternalisten att säga att det ena är bättre än det andra: paternalisten är ju lika subjektiv i sina värderingar som alla andra.

    Men det inser sällan paternalisterna…

    Jakob Heidbrink

    8 mars 2011 at 12:23

  8. Jakob,
    Jag tror du tänker fel men du får gärna förtydliga vad du anser vara skillnaden mellan juridik och paternalism.

    Jag menar; det är klart det finns skillnader, men i ett moraliskt kontext så kan det ju inte vara någon skillnad eftersom du just uttryckt att det inte finns något rätt eller fel.

    Så om staten sysslar med juridik för att optimera någonting, jag vet inte vad, varför kan de inte också syssla med paternalism?

    (Sen förstår jag inte hur du kan förkasta moralisk realism så tvärsäkert, är det vanligt att man gör det inom juridiken? )

    Daniel

    8 mars 2011 at 12:53

  9. Daniel: Inom juridiken finns olika hållningar. Jag förkastar moralisk realism för att jag aldrig sett någon övertygande argumentation. Men det styrker väl bara min poäng: inte ens om denna grundläggande fråga kan vi enas.

    Sedan är min poäng i huvudsaken inte att det skulle vara möjligt att vara icke-paternalistisk – det går nog inte om man vill lagstifta över huvud taget – men att man inte skall ge sken av att ha hittat någon måttstock för vad som är bra för folk. Hur vet Thaler och Sunstein vad folk skulle bestämma sig för om de inte led av de begränsningar som identifieras? Författarna själva lider väl av samma begränsningar?

    Jakob Heidbrink

    8 mars 2011 at 12:56

  10. Jakob,
    Folk kan inte enas om någonting. Alla fundamentala existentiella frågor delar filosoferna i två läger.

    Personligen tror jag på objektiv moral och jag är beredd att vara paternalistisk. Jag vet inte hur Thaler och Sunstein tänker men själv vet jag att jag lider av begränsningar och att alla människor gör det. Det enda jag kan göra är att göra mitt bästa och jag vet att jag kan ha fel.

    Om jag föreslår paternalism ang. heroin är det enbart för att jag anser mig veta bättre än de som använder, tänker köpa eller sälja heroin. Paternalism sker till en kostnad och om jag föreslår paternalism så är det för att jag tror att nyttan är större än kostnaden.

    Har jag fel så förväntar jag mig motargument och en diskussion. Har alla fel så blir det fel.

    Jag har svårt att tro att inte också Thaler och Sunstein tänker så.

    Daniel

    8 mars 2011 at 13:39

  11. Olof Johansson-Stenman: Om regeringen hade möjligheten att trycka på en knapp som förhindrade alla från att ta heroin, så skulle jag föredra om de istället tryckte på knappen som förintade jorden. För den dagen regeringen har sådan övermänsklig makt att den kan trycka på dylika knappar, så finns ingen återvändo: mänskligheten är dömd till evigt lidande under en totalitär diktatur, och då är det bättre med icke-existens.

    David Bergkvist

    8 mars 2011 at 13:45

  12. Knappen som förintar jorden är ju den ultimata formen av paternalism. Bygg gärna en sådan knapp men tryck inte på den förrän vi har diskuterat frågan tack.

    Daniel

    8 mars 2011 at 13:52

  13. Daniel (utan efternamn): Jag håller med Hume i det här avseendet – att jag inte kan vara säker på mina prioriteringars riktighet förhindrar inte att jag måste bete mig som om jag hade rätt. Visst tar jag mig frihet att fördöma andras liv.

    Men att med statens tvångsmakt ingripa i andras sfär kräver rimligen mera än bara en allmän önskan att göra gott. För mig tycks Harm Principle vara en bra avvägning: så länge folk skadar sig själva, angår det inte mig vad de gör. Börjar de skada andra, har jag rätt att ha åsikter. Med ”skada” menar jag mer än att få de att må dåligt, utan jag menar direkta övergrepp som orsakar fysiskt eller kliniskt konstaterbart psykiskt lidande.

    Heroinmissbruk tycks mig framför allt falla under Harm Principle. De sidoeffekter i form av brottslighet som vi alla lider under är direkta följder av förbudslinjen. Det faktum att det är svårt att ta sig ur ett missbruk som en gång börjat är inte heller något vägande skäl att ingrip mot missbruk, men däremot ett vägande skäl att hjälpa dem som vill sluta.

    Thaler och Sunstein går mycket längre än så. De anser att det allmänna har rätt att lägga sig i huruvida folk vill spara till pension eller ej. Hur vet de vad som objektivt sett är bättre för den enskilde, en begränsad historia i sus och dus eller ett långsiktigt mediokert liv? Jag har svårt att förstå hur man kan vara så säker och arrogant i sin moraliska hållning att man tar sig rätt att i den långtgående utsträckning som Thaler och Sunstein förespråkar ingripa i andras liv.

    Jakob Heidbrink

    8 mars 2011 at 13:57

  14. …jo, förresten: att dessutom kalla denna form av paternalism för ”libertarian”, är väl höjden av begreppsmissbruk.

    Jakob Heidbrink

    8 mars 2011 at 13:57

  15. Daniel: Förinta-jorden-knappen kan onekligen anses paternalistisk, speciellt med tanke på att jag motiverade tryckandet på den med att det blir bättre för mänskligheten så. Dock måste jag påminna om att scenariot alltså är att regeringen, med hjälp av dylika knappar, har total kontroll av medborgarna, som därmed förvandlats till viljelösa robotar eller zombies eller liknande, och då kan man ju inte säga den som trycker på förinta-jorden-knappen sätter sig över deras vilja, eftersom den som är viljelös ju inte har någon vilja som någon kan sätta sig över.

    David Bergkvist

    8 mars 2011 at 14:24

  16. Håller med Jakob om att det blir ett cirkelresonemang. I vissa siuationer kunde cirkeln dock, så att säga, slutas: situationer där individen prefererar paternalism, dvs. prefererar att bli fråntagen vissa valmöjligheter. Exempelvis en alkoholist som önskar nyttja antabus. I dessa situationer kunde man argumentera för paternalism utan att behöva stödja sig mot tanken om att individen har ”inferiöra preferenser” (och att paternalisten inte har det).

    Veronika

    8 mars 2011 at 15:05

  17. Daniel

    För det första finns ingen objektiv moral, vilket vi diskuterat ett antal ggr, för det andra ger Din paternalistiska attityd mycket unkna vibrationer.

    Man har försökt hitta olika former av medbestämmande, ingen ideal sådan har utkristalliserats, men koncensus är ett steg på vägen.

    Skillnaden är att alla kommer överens om att det ”här” skulle kunna vara en väg, mot att en eller två kommer överens för alla att det ”här” är rätt väg. Om jag minns rätt kallades det diktatur, när jag gick i skolan, men det kanske har modifierats sedan dess.

    Det intressanta med diktaturer är att diktatorn oftast själv upptäcker sist att han är på kollisionskurs med sin egen befolkning. (Ex Libyen, Cuba).

    Kristian Grönqvist

    8 mars 2011 at 15:15

  18. Det intressanta med den typen av diktatorer ofta vill kalla sig själva pappa. Helst vill de att folket kallar dem detsamma…

    Kristian Grönqvist

    8 mars 2011 at 15:18

  19. Jakob,
    Själv kan jag inte se någon moralisk grund för Harm Principle. Jag ser inte hur det kan vara moraliskt rätt att låta folk skada sig själva.

    Förr har jag funderat i termer av individuella rättigheter och då följer Harm Principle av det. Men efter att ha blivit alltmer skeptisk till den klassiska individontologin så har jag rört mig alltmer i utilitaristisk riktning och då är det helt enkelt objektivt dåligt om någon skadar sig själv.

    Visserligen kan det vara ännu sämre att därmed förhindra folk att skada sig själva, så jag säger inte att jag automatiskt vill förhindra folk att göra det. Men jag ser alltså inte Harm Principle som något absolut.

    Så min verklighetsuppfattning tvingar mig till paternalism. Min osäkerhet gör att paternalismen begränsas till sådant jag är ganska övertygad om.

    Det där med att uppmuntra/påverka folk till pensionssparande är väl egentligen inget i jämförelse med det svenska systemet där alla är explicit tvingade?

    Daniel

    8 mars 2011 at 15:21

  20. Jakob, det är riktigt att jag skrev ”känner mig säker” vilket nog beror på att min slutsats grundades delvis på känslor. Dock ser jag inget problem med att känslor är en del som beslut baseras på, och det finns som du säkert vet en del forskning som visar att beslut ibland blir ”bättre” om sådana känslor får påverka beslut, och det finns naturligtvis en relaterad evolutionär litteratur om varför detta kan vara fallet etc.

    F ö tycker jag nog att en del av dina inlägg ovan antyder en icke försumbar påverkan av känslor, det är nästa så att jag tycker mig spåra en liten irritation när du skriver ”att dessutom kalla denna form av paternalism för ”libertarian”, är väl höjden av begreppsmissbruk”.

    Jag håller f ö med Daniel om det allra mesta ovan, även om jag inte här vill ge mig in i frågan om huruvida objektiv moral existerar, och vad vi i så fall menar med det.

    Dock anser jag (vilket jag även hävdat tidigare på denna blogg) att det generellt är klokt att anta att objektiv moral existerar när vi diskuterar moraliska frågor, alldeles oavsett om vi tror att det ytterst sätt existerar något objektivt observerbart som vi kan kalla moral.

    Om man tar en extremrelativistisk utgårngspunkt i diskussionen och hävdar att vi inte alls kan säga om något är bra eller dåligt, så kan vi ju t ex inte heller säga att det är bra att undvika svält och terror, varför det lär bli svårt att enas om någonting i en sådan moralisk diskussionen. (Och sådant som ”harm priciple” torde rimligtvis vara betydligt svårare att enas om än att svält är dåligt.)

    Om vi accepterar detta så bör vi specificera vad som karakteriserar denna moral som vi har som utgångspunkt, vilket t ex kan vara någon form av utilitarism, eller att individuell frihet är bra ceteris paribus. Givet detta så kan vi analysera huruvida olika åtgärder från t ex politiker kan göra situationen bättre eller sämre.

    Att paternalism missbrukats av många är ju i sig en självklarhet, men det gör ju inte att det skulle vara optimalt att aldrig vara paternalistisk. (Eller, det kan ju iofs vara optimalt beroende hur den moraliska målfunktionen eller uppfattningen om hur världen fungerar ser ut, men jag har aldrig sett övertygande argument för något av dessa.)

    Så, frågan kvarstår, vad är problemet med att systematiskt analysera paternalistisk politik?

    Olof Johansson-Stenman

    8 mars 2011 at 16:23

  21. Jan-Olof: Som jag sade håller jag med Hume – och dig – om att insikten om, eller antagandet, att ingen objektiv moral finns, inte kan levas ut i praktiken. Man blir dock som relativist mera ödmjuk och alltså förhoppningsvis mera realistisk. Jag vet inte om det är bra att svälta sig själv för att komma närmare gud; jag skulle inte vilja dö för fosterlandet; jag vill gärna ha en allsidig utbildning. Har jag rätt i allt detta? Jag vet inte, men jag kan anföra argument – oftast postrationaliseringar – och mina antaganden funkar bra för mig. Jag skulle dock vara väldigt försiktig med att använda statens tvångsmakt för att genomdriva mina synpunkter: tänk om jag har fel, som jag anser att rasbiologerna (de flesta säkert med gott uppsåt) hade fel?

    Det som stör mig i Thalers och Sunsteins teori är att de säljer något som inte har med frihet att göra – nämligen ett avsiktligt ordnande av incitamentsstrukturer i ett visst syfte – som en frihetsåtgärd. Jag har relativt lite synpunkter på öppen paternalism – även om jag inte håller med, är den åtminstone intellektuellt hederlig – men jag har problem med falskskyltning, vilket jag anser att författarna håller på med.

    Med andra ord: Daniel och du har synpunkter som jag inte delar och som jag anser vara dåligt underbyggda. Ni ser på samma sätt på mig. Bra, då röstar vi om saken. Sunstein och Thaler påstår sig sitta inne med sanningen om vad som är bra för mig, och att sådant anspråk går det inte att rösta om. De är därför enligt min mening farliga.

    Jakob Heidbrink

    8 mars 2011 at 16:57

  22. Jan-Jakob, jag vet inte om jag tycker att ödmjukheten skiner igenom så där väldigt tydligt. :-)

    På vad sätt är Sunsteins och Thalers synpunkter eller förslag farliga? Vore det t ex mindre farligt att med hänvisning till att vi ogillar paternalism kräva att pensionssytemet avskaffas, eftersom det de facto innebär ett tvångssparande?

    Och om det nu skulle vara ”farligt” av någon för mig oklar anledning, varför är det dåligt att det är farligt? Rimligen för att du anser att de konsekvenser som detta skulle kunna leda till vore sammantaget dåliga, baserat på lämplig moralisk utgångspunkt, vilket då vore det för mig rimliga skälet att argumentera emot Thaler och Sunsteins förslag.

    Olof Johansson-Stenman

    8 mars 2011 at 17:19

  23. Apropå den libertarianska paternalismens ”farlighet” rekommenderar jag vidare läsning av Ed Glaeser, ”Paternalism and Psychology”, samt av Mario Rizzo och Greg Whitman, ”Little Brother Is Watching You: New Paternalism on the Slippery Slopes”.

    Niclas Berggren

    8 mars 2011 at 17:31

  24. Olof: Jag ber om ursäkt för det felaktiga namnet – det var inte avsiktligt.

    Varför är jag arrogant? För att jag tycker att Thaler och Sunstein är farliga? Men öppen paternalism kan jag värja mig emot, dock inte den fördolda paternalism som det talas om i artikeln. Är inte denna ”libertarian paternalism” oskiljbar från diktatoriska manipulationer a la 1984? Vari ligger i så fall skillnaden? Tjänstemän bestämmer vad som är rätt och sedan manipuleras jag att uppfatta tjänstemännens val som mina egna önskningar. Skulle jag genomskåda manipulationen, är det inte givet att andra ens skulle förstå mina protester.

    Det här förslaget går ut på styre genom en liten och avgränsad elit. Det skrämmer mig.

    Jakob Heidbrink

    8 mars 2011 at 18:37

  25. Jakob,
    Jag tolkar inte Thaler och Sunstein som dig. Grejen är att de säger ju detta ur en libertariansk position. Alltså något ganska abstrakt som inte riktigt finns i verkligheten.

    I verkligheten finns en massa paternalism. I Sverige har vi t.ex det gröna nyckelhålet vilket libertarianer och med stor säkerhet Thaler och Sunstein är skeptiska till. Deras frågeställning handlar om det ska vara möjligt med paternalism ö.h.t.

    Om man frågar de så är jag av intrycket att de gärna skulle rekommendera organisationer att vara fullt öppna med hur deras paternalism funkar. Om det gällde statliga myndigheter så skulle de förmodligen vilja att det var ett krav. Om du är orolig för diktatoriska manipulationer a la 1984 så tror jag inte att det är ett par libertarianer du ska bekymra dig över.

    Deras steg mot paternalisering ser jag mest som ett litet steg att kliva ut ur nördarnas fantasier till den verklighet resten av människorna redan lever i.

    Vi bör istället fråga oss hur myndigheternas paternalisering ser ut idag? Det är nog en mer relevant frågeställning (och det vill garanterat libertarianer liberalisera).

    Daniel

    8 mars 2011 at 23:10

  26. Daniel: Om jag förstår rätt , säger du två saker.

    a) Om någon själv kallar sig för libertarian, är hon pålitlig och det finns ingen anledning att oroa sig.

    b) Det faktum att andra också är farliga utgör anledning att inte reagera mot något man upplever som farligt.

    Jakob Heidbrink

    9 mars 2011 at 6:58

  27. Apropå namnet ”libertarian paternalism” så är det nog iofs mest ett medvetet retoriskt grepp. Bland många, inte minst nationalekonomer, finns en ryggmärgsreflex att paternalism är ont i alla former, på nästan samma sätt som vi inte skulle finna det tilltalande att säga att vissa former av nazism är positiva för samhället. Jag skulle inte karaktärisera ngn av dem som libertarianer.

    Deras primära poäng är att hur man utformar förslag rent praktiskt, t ex genom val av formuleringar och default-alternativ, kommer att ha effekter för hur väljer, och att detta är oundvikligt. De föreslår att man vid utformningen av t ex default-alternativ för hur mycket man väljer att spara till sin pension bör beakta hur dessa påverkar individens välfärd, men att individen ändå normalt skall kunna välja som man själv vill.

    Det senare är skälet till benämningen ”libertarian paternalism”. Ett annat namn för i stort sett samma sak är ”soft paternalism”.

    Vad är alternativet? Man kan ju t ex dra lott om vad som skall vara default-alternativet, men jag ser inte att det skulle vara bättre, gör du?

    Själv är jag villig att gå betydligt längre genom att tvinga folk att spara en del av sin inkomst till sin pension, d v s jag är så otroligt extrem i detta avseende att jag till och med försvarar obligatoriska pensionssystem!

    Olof Johansson-Stenman

    9 mars 2011 at 7:59

  28. Jakob,
    Jag menar inte så. Jag menar:

    a) Man kan oroa sig över libertarianer och deras förstånd t.ex, men jag ser inte hur man oroar sig över deras paternalistiska ambitioner.

    b) Man kan reagera mot allt som är farligt men själv ser jag inte hur detta är farligt. Det som är farligt är nog att de inte tar sin paternalism tillräckligt långt.

    Daniel

    9 mars 2011 at 8:04

  29. Daniel

    Menar du då att paternalistiska ambitioner alltid är goda?
    I praktiken innebär det att psykotiska ledares ambitioner helst inte skall ifrågasättas för att de är paternalistiska ur deras synvinkel…?

    Kristian Grönqvist

    9 mars 2011 at 8:49

  30. Kristian,
    Du har fattat rätt. Jag vill vara diktator och jag vill att du, alltså pöbeln, ska slicka mina skor.

    Daniel

    9 mars 2011 at 10:50

  31. Vilket resulterar i att jag skjuter Dig utan tvekan…

    Kristian Grönqvist

    9 mars 2011 at 12:59

  32. Kristian,
    Ok, jag fattar, är det den djupaste insikten som pöbelns representant förmår uttrycka?

    Daniel

    9 mars 2011 at 15:07

  33. Daniel

    Du får gärna göra paralleller med mig och pöbeln, det irriterar mig inte alls, (kanske rentav smickrar mig lite grann) men den dolda historiska tanken och kanske också lärdomen ligger i att förstå, att inga diktaturer på jorden har överlevt än så länge.

    Visst är det märkligt, men det är alltid den ”dumma” pöbeln som brukar stå för omstörtandet… ibland andra oligarker och elitister först men till slut dumskallarna…

    Det som jag finner lustigast, precis som Isaak Asimov, är att dessa elitister aldrig inser att de förr eller senare kommer att dingla i galgen.
    Det kallas psykohistoria…
    Se och lär…tex i Nord-Afrika

    Kristian Grönqvist

    9 mars 2011 at 18:04

  34. Kristian: Väldigt OT, men pöbeln – vid närmare betraktelse i revolutionssammanhang nästan alltid nästan uteslutande adrenalin- och testosteronstinna unga män – tjänar huvudsakligen som kanonmat. Revolutionens ledare utmärker sig i vart fall historiskt genom att tillhöra den besuttna och utbildade klassen. ”Folkiga” revolutionärer är sällsynta: den enda jag på rak arm kan komma på är Nils Dacke, och han var ingen revolutionär, utan kämpade tvärtom för det bestående.

    Jakob Heidbrink

    9 mars 2011 at 18:11

  35. Hej Jakob

    Visst vet jag det. Har läst lite historia. Och sett nån film…
    Min eftertanke gällde systematiken i skeendet.

    Att en revolution måste ha kunnigt folk i ledningen och kunnigt folk inför ”övertagandet” är självklart.
    Men de kan precis i likhet med mig vara ”pöbelaktiga” lärde, som inget hellre vill än skjuta elitisterna och deras paternalism.
    Det är en annan dogm, som ofta missförstås, att alla som har läst skulle omfatta en ”borgerlig” syn på livsfrågor och ideologier som motsvarar den styrande klassens. Så är det naturligtvis aldrig. Folk som tänker själv, de tänker själv och att förutsäga utfallet av folk som tänker själv är aldrig möjligt. Ingår som en del av Hari Seldons psykohistoria.
    Inte OT…inte alls.

    Kristian Grönqvist

    9 mars 2011 at 18:48


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: