Nonicoclolasos

Klassiskt försvar av lyx

Beteendeekonomiskt inriktade personer, som Robert Frank, har en tendens att se lyxkonsumtion som negativ, då den fungerar som ett kostsamt sätt för personer att erhålla status genom att positionera sig mot andra i en ständigt pågående kapprustning. Det leder bl.a. till att man arbetar mer än man egentligen vill, vilket orsakar välfärdsförluster.

Jag har tidigare påpekat att denna typ av statusjakt kan tänkas ge stora fördelar, om entreprenörer drivs av den, och dessa fördelar, i termer av ekonomisk utveckling, måste åtminstone vägas mot de nackdelar som Frank och andra lyfter fram. Likaså har jag citerat Ludwig von Mises, som menar att lyx banar väg för förbättrat allmänt välstånd.

Nå, häromdagen läste jag Bernard Mandeville och fann, i hans The Fable of the Bees, följande utsaga:

… Luxury Employ’d a Million of the Poor,
And odious Pride a Million more:
Envy it self, and Vanity,
Were Ministers of Industry;
Their darling Folly, Fickleness,
In Diet, Furniture and Dress,
That strange ridic’lous Vice, was made
The very Wheel that turn’d the Trade.

Ett tema snarlikt det Adam Smith för fram genom metaforen med den osynliga handen. Oavsiktligt leder individuell egennytta till fördelar för andra, genom ekonomisk utveckling.

Written by Niclas Berggren

24 mars 2011 den 5:42

11 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Samtidigt är väl resonemanget farligt nära Reagonomics antagande att enorm rikedom i toppen av den ekonomiska pyramiden så småningom kommer att sippra ner till de många mindre besuttna, och det funkade ju inte riktigt som tänkt. Lyxkonsumtion i sig leder väl inte till sysselsättning, utan det är i så fall arbetet som krävs för att kunna bekosta lyxen. Om den nödvändiga förmögenheten dock – såsom brukligt idag – samlas på de finansiella marknaderna, torde sysselsättningseffekterna maximalt vara marginella.

    Jakob Heidbrink

    24 mars 2011 at 10:56

  2. Niclas: fast om de som tävlar om status fick sin status genom att t ex offentligt elda upp sina pengar, istället för att konsumera lyxprodukterna, så skulle ju det ha samma effekt vad gäller deras strävan att göra världen bättre, men samtidigt göra att naturresurserna som lyxprodukterna bestod av frigjordes till att användas till andra saker.

    David Bergkvist

    24 mars 2011 at 13:47

  3. Jacob

    Bra med den sista passusen. Lyxkonsumtion innebär ju köpandet av lyxvaror och lyxtjänster, vilket innebär arbete för dem som förser lyxkonsumenterna med varorna/tjänsterna. Pengarna försvinner ju inte till Gud. Eventuellt betalar tom andra ledet lite skatt ytterligare. så pengarna är i bästa fall beskattade i flera led.

    Kristian Grönqvist

    24 mars 2011 at 13:47

  4. David, fast gällde inte detta om de rika anstränger sig mindre så att de ekonomiska resurserna blir mindre? Det blir inga pengar att elda upp så att säg. Då är lyx bättre för alla.

    Jens

    24 mars 2011 at 14:25

  5. Bygger inte hela resonemanget på att vi har oändliga resurser att producera lyxartiklar av? Om det istället är så, som jag menar, att vi har en begränsad mängd råvaror att producera lyx av så bör väl majoriteten vinna på att dessa fördelas så jämlikt som möjligt? I alla fall i ett mer långsiktigt perspektiv. Kanske att konsumtion av lyxiga tjänster – i stället för produkter – kan gynna det stora flertalet på det sätt som du, von Mises och den gode Mandeville menar.

    Peter

    24 mars 2011 at 15:34

  6. Jens: Men i mitt scenario så anstränger sig ju de rika lika mycket som de gör idag. Enda skillnaden är att efter att de ansträngt sig och därmed tjänat en massa pengar, så eldar de upp pengarna (där den med störst brasa vann statustävlingen) istället för att köpa lyx för dem.

    David Bergkvist

    24 mars 2011 at 15:45

  7. Den relevanta frågan är inte om lyxkonsumtion är bra eller dålig, utan hur samhället bäst utformar sina skatte- och utgiftssystem under vetskapen om att människor bryr sig om sin konsumtion jämfört med andras. Själv tycker jag att John Stuart Mill, här som på många andra områden, var före sin tid, när han skrev följande för drygt ett och ett halvt sekel sedan:

    ”A great portion of the expenses of the higher and middle classes in most countries, and the
    greatest in this, is not incurred for the sake of the pleasure afforded by the things on which the
    money is spent, but from regard to opinion, and an idea that certain expenses are expected from
    them, as an appendage of station; and I cannot but think that expenditure of this sort is a most
    desirable subject of taxation. If taxation discourages it some good is done, and if not, no harm;
    for, in so far as taxes are levied on things which are desired and possessed from motives of this
    description, nobody is the worse for them.”
    (Mill 1848, Principles of Political Economy, Bk V, Ch. VI)

    Olof Johansson-Stenman

    24 mars 2011 at 16:17

  8. OJ-S

    Aldrig läst, men verkar förnuftig…

    Kristian Grönqvist

    24 mars 2011 at 17:09

  9. Peter: Vad gäller resurser, behöver du inte oroa dig. Marknaden allokerar effektivt sådant att resurser i ekonomisk mening aldrig tar slut.

    Se:

    Mises har helt och håller rätt i detta avseende. Att finna illustration för detta behöver man endast bara inse med vad för slags medium vi kommunicerar i detta forum – en dator. Först var datorer dyra och endast för de kapitalstarka. Allt eftersom rika köpte dessa lyxvaror kunde produktionen förbättras, kostnadsminimeras och ny teknologi utvecklas. Resultatet är att idag är datorer något som är tillgängligt för den breda allmänheten, istället för en rik elit.

    Olle

    24 mars 2011 at 22:23

  10. Olle, vad du skriver motsäger så klart inget i Mills citat.

    Olof Johansson-Stenman

    25 mars 2011 at 18:56

  11. OJS:
    Mitt inlägg var riktat till Peter, och hans resonemang om begränsade resurser, och var inte en kritik av Mill.

    Mvh.

    Olle

    30 mars 2011 at 11:28


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: