Nonicoclolasos

Om det blir straffbart att inte gripa in

Mårten Schultz tar en närmare titt på den kritik som har framförts mot förslaget om en s.k. civilkuragelag, att det ska bli straffbart att underlåta att gripa in i ett läge där man kan göra gott utan större kostnad för en själv. Jag finner särskilt ett filosofiskt resonemang intressant:

Kritikerna mot civilkuragelagstanken, ofta från liberalt håll, säger så här: Det finns en grundläggande skillnad mellan att förbjuda aktiva handlingar – som att dränka någon  – och att förbjuda frånvaron av handlingar – som att inte ingripa när någon drunknar. När det gäller aktiva handlingar är det moraliskt motiverat att kriminalisera sådana om de skadar någon. … Faktum är att det inte går att ens formulera ett orsaksbegrepp som gör skillnad mellan det aktiva och det passiva. En underlåtenhet kan mycket väl vara en orsak till en skada, såväl juridiskt som filosofiskt. Även frånvaron av en handling kan skada någon. … En underlåtenhet är frånvaron av ett påbjudet handlande. Det finns anledning att påminna om att underlåtenhet bara är ett ord, en etikett, som vi sätter på frånvaron av ett handlande som är klandervärt – ur moralisk eller juridisk synvinkel. Det som vi benämner som en underlåtenhet kan i princip alltid omformuleras som en klandervärd handling. Underlåtenhetsformuleringen: ”Mamman underlät att ge sin dotter tillräckligt med mat och denna underlåtenhet orsakade att barnet svalt ihjäl” kan lätt ersättas med en formulering i aktiva termer som tar sikte på samma händelse: ”Mammans slarv med att tillse att dottern fick tillräckligt med mat orsakade att barnet svalt ihjäl”.

Jag är här inte ute efter att diskutera den liberala kritiken eller Mårten Schultz motargumentation. Det jag vill fråga är: Om underlåtenhet är att betrakta som en handling för vilken man kan klandras, vad blir implikationen för välfärdspolitik och -beteende? Som Peter Singer påpekar kan vi rädda liv genom att överföra resurser till fattiga runt om i världen. Är det inte så att Schultz resonemang implicerar att det är lika klandervärt att inte ge en gåva som räddar liv som att själv döda någon? Och att den som underlåter att ge en sådan gåva bör dömas lika hårt i domstol som en som aktivt dödar? Stämmer denna min tolkning av hans syn och, om den gör det, gör denna implikation hans synsätt frånstötande? (Jag har tidigare intresserat mig för en snarlik fråga: Föreligger en moraliskt relevant skillnad mellan att döda och att låta dö?)

Written by Niclas Berggren

26 mars 2011 den 5:01

Publicerat i etik, filosofi, moral, välfärd

12 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Jag anser att din fråga delvis är felaktigt ställd. Mårtens poäng – vilket visar sig när man läser appendix till hans avhandling Kausalitet – är väl närmast att man inte kan AVGRÄNSA det klandervärda från det icke-klandervärda området genom att använda sig av kausalitetsbegreppet. Man måste finna andra kriterier (såsom exempelvis, i ditt exempel, att förneka ansvar för sådana människor med vilka man inte lever i samma politiska organisation). Kausalitet är för allomfattande, eller kanske snarare illa definierad, för att ge oss moraliska ledstänger för våra bedömningar.

    Jakob Heidbrink

    26 mars 2011 at 8:18

  2. Jakob: Tack för ditt klargörande. Jag utgick från formuleringarna i blogginlägget och har inte läst Mårtens appendix. En fråga dock: När du skriver att man inte kan avgränsa det klandervärda från det icke-klandervärda området genom att använda sig av kausalitetsbegreppet undrar jag om inte ett konstaterande av kausalitet, enligt Mårtens sätt att tänka, utgör ett nödvändigt, om än inte ett tillräckligt, villkor för att göra en slik avgränsning men att han menar att en korrekt förståelse av kausalitet är sådan att även underlåtenhet ska (eller åtminstone kan) ses som en kausal handling?

    Niclas Berggren

    26 mars 2011 at 8:30

  3. Nu är det förstås alltid riskabelt att göra sig till tolk för någon annan, men om jag förstår Mårten rätt, är det just det han säger: kausalitet måste finnas, men den räcker inte för att ta ställning till en handlings moraliska eller juridiska klandervärdighet. Inom skadeståndsrätten är detta synsätt för övrigt institutionaliserat: en handling behöver inte bara vara kausal till skadan, den måste dessutom vara adekvat, det vill säga rättsligt relevant. Vad exakt det senare innebär, låter sig inte lätt sägas, men man kan allmänt ange att en handling, för att vara adekvat kausal och därför medföra skadeståndsskyldighet, måste motverka ett syfte som skall uppnås genom juridiska regler (exempelvis avskräckning från vårdslösa handlingar som minskar värdet av andras förmögenhetstillgångar).

    Jakob Heidbrink

    26 mars 2011 at 8:39

  4. Jakob: En intressant fråga är under vilka villkor en person med Mårtens synsätt skulle anse en underlåtenhet att ge pengar som räddar liv vara moraliskt och juridiskt likställd med att aktivt döda (utöver närvaron av kausalitet, som vi antar finns där i båda typerna av situation). Du var själv inne på att man kan avgränsa sig till den politiska organisation man tillhör, vilket kan vara rimligt för den juridiska delen men knappast för den moraliska. Så vad exakt gör att man inte ska klandras för att underlåta att ge för att rädda liv, om båda innefattar kausalt handlande?

    Niclas Berggren

    26 mars 2011 at 8:46

  5. …and that’s an entirely different question. Jag har ingen aning för egen del: kanske omöjligheten att hjälpa direkt och den åtföljande risken att stödja kortipta och våldsamma diktatorer också har moralisk relevans?

    Jakob Heidbrink

    26 mars 2011 at 8:54

  6. Men nu tolkar du in något som jag inte alls sagt. Värderingen av en människas beteende måste ske utifrån beteendet i sig, inte utifrån huruvida det orsakar något eller inte. Det är ju egentligen helt bakvänt att lägga bedömningen av orsakssamband till grund för en moralisk värdering av människors beteende.

    Det som vi väljer att kalla för en underlåtenhet kan ibland vara lika klandervärt som det vi väljer att kalla för en aktiv handling. Om vi underlåter att ge vårt barn mat och långsamt inväntar svältdöden så är det extremt klandervärt – och det klandervärda påverkas inte, menar jag, av om det formuleras i positiva eller negativa termer. Det är inte mer klandervärt för att det nyss formulerade beteendet formuleras i termer som ”Föräldrarnas bristfälliga vårdnad dödade barnet” istället för ”Föräldrarnas underlåtenhet att ge adekvat vårdnad dödade barnet”. För att uttrycka det koncist: Hur vi värderar mänskligt beteende måste relateras till beteendet, inte språkbruket när vi beskriver beteendet.

    Ordet underlåtenhet innehåller emllertid i sig ett normativt ställningstagande: Man har inte agerat på ett påbjudet sätt. När vi beskriver något som en underlåtenhet har vi gjort bedömningen att någon inte gjort något, som vi förväntar oss eller vill att den personen skall göra. Men det är inte en vattendelare vad gäller det vi benämner aktivt handlande. Även aktivt handlande kan naturligtvis vara klandervärt.

    In any case: Det du beskriver som ett frånstötande resonemang är inte mitt resonemang. Jag har aldrig sagt och anser inte att det är lika klandervärt att inte ge mat till en svältande person som att slå ihjäl henne. Det finns stora skillnader. Men skillnaderna ligger alltså i beteendet, inte i orden.

    Mårten Schultz

    26 mars 2011 at 11:51

  7. Då har i alla fall jag fått intyg från författaren att jag förstått din avhandlingen rätt.

    Jakob Heidbrink

    26 mars 2011 at 12:11

  8. Mårten: Se Jakobs kommentarer, som försöker bringa reda i vad du anser, och mina svar. Det är förstås bra att du själv också bidrar därtill! :-)

    Sedan: Jag beskriver inte resonemanget som frånstötande utan frågar om det av vissa läsare uppfattas som så. (Som den sista länken i inlägget visar har jag tvärtom själv viss sympati för det av många utilitarister omfattade synsättet, att en aktiv och en passiv handling med samma konsekvenser bör utvärderas lika i moralisk mening.) Den fråga som främst intresserar mig är hur personer med din syn på kausalitet motiverar att de ändå anser det finnas skillnader i grad av klandervärdhet mellan en aktiv handling och en underlåtenhet med samma utfall (och jag är medveten om att dessa motiveringar kan skilja sig åt).

    Niclas Berggren

    26 mars 2011 at 12:12

  9. Jag skissar i min avhandling på att en, men inte den enda, skillnad mellan aktiv handling och underlåtenhet står att finna i hur man värderar själva sambandet: Dvs det är en moralisk värdering av HUR någon orsakat en skada/lidande/kostnad som delvis förklarar hur vi använder oss av uppdelningen. Värderingen tar i sådana fall sikte på två saker: Dels beteendet, dels beteendets kausala inverkan.

    Jag är dock kanske inte helt övertygad om att jag själv har rätt i detta, men det var i alla fall ett försök.

    Mårten Schultz

    26 mars 2011 at 13:15

  10. Mårten: I vilket fall mycket tänkvärt.

    Niclas Berggren

    26 mars 2011 at 13:16

  11. Som vanligt formulerar för övrigt Jakob mina uppfattningar mycket bättre och trevligare än jag själv.

    Mårten Schultz

    26 mars 2011 at 13:18

  12. Som jag ser det kan uppsåtet att handla, eller att avsiktligt inte handla, för att uppnå en viss konsekvens i vissa fall vara likställda. Ex. en mamma som svälter ihjäl eller förgiftar sitt barn. Men generellt är det ett avstånd mellan att inte handla ont, och att handla gott. Att avgöra kostnaden för påbjudna goda handlingar är inte alltid lätt. Ex. om man bör avslöja en ficktjuv i t-banan.

    Yvonne

    26 mars 2011 at 23:32


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: