Nonicoclolasos

Varför känner jag inte skuld?

För en vecka sedan hamnade jag i en diskussion med några tyska vänner om att känna skuld. Jag sa att jag inte kan identifiera mig med det begreppet, medan de insisterade på att de ofta kände skuld över ”dåliga” saker de gjort eller ”bra” saker de borde ha gjort. Varför är vi (till synes) olika? Varför känner de skuld men inte jag?

Det tycks mig som om det i begreppet skuld finns två komponenter:

  1. Ett sakligt konstaterande att ett beteende (eller en frånvaro av ett beteende) inte stämmer överens med något normativt kriterium som man upplever moraliskt bindande.
  2. En (automatisk) emotionell reaktion av speciell olust, att likna vid skam, inför denna situation.

Om man inte känner skuld i livet kan det antingen bero på att man inte beter sig så att det finns grund för ett sakligt konstaterande av en konflikt mellan ens beteende och något normativt kriterium som man upplever moraliskt bindande eller på att man, även om en sådan konflikt existerar, inte upplever en (automatisk) emotionell reaktion av skamlig olust inför denna situation.

När det gäller komponent 1 ser jag det som att normativa kriterier som upplevs moraliskt bindande kan vara av två slag: externa och interna. Religiösa människor tror t.ex. i regel att det finns en extern, objektiv moral mot vilken deras beteende kan och bör bedömas. Om man förkastar religiös tro och den därmed förknippade moraliska realismen försvinner en central grund för att känna skuld. (Man kan förespråka moralisk realism på icke-religiösa grunder, men den vanligaste grunden torde vara religiös. Poängen är i vilket fall att om man anser moralisk realism inkorrekt, finns ingen objektiv extern moral att bedöma beteende mot.) Men det kan fortfarande finnas interna kriterier: dvs. man kan, som individ, tänka moraliskt på olika nivåer (lite grann i linje med R. M. Hares syn: han menar att det finns intuitivt och kritiskt moraliskt tänkande). Detta innebär inte att det måste finnas interna konflikter: det beteende som följer vardagliga intuitioner kan vara helt i linje med det mer genomtänkta moraliska synsätt som finns i bakgrunden. Om ett nödvändigt villkor för att känna skuld är att det finns en konflikt, och om en sådan konflikt varken uppkommer i relation till externa eller interna normer, då finns förstås ingen grund för att känna skuld.

När det gäller komponent 2 är ett nödvändigt villkor för att denna reaktion ska uppstå att en konflikt av den typ som anges i komponent 1 föreligger. Notera dock att existensen av en sådan konflikt inte är ett tillräckligt villkor för att den emotionella reaktion som anges i komponent 2 ska uppstå. En saklig och rationell person kan, om en konflikt uppkommer, konstatera att en konflikt uppkommit och att denna antingen inget är att bekymra sig över eller att den bör lösas — i det senare fallet inte pga. skam utan pga. en önskan att leva på ett konsekvent sätt i frågor som anses viktiga. Jag misstänker att den eventuella emotionella reaktionen och dess karaktär beror på en rad faktorer: en del genetiska, en del uppfostringsmässiga (där föräldrar, lärare, vänner, präster och andra kan ha spelat roll) och en del intellektuella (t.ex. vad man har läst för fack- och skönlitteratur — Nietzsche, Camus och Söderberg sätter tveklöst sina spår).

Jag tror att jag inte känner skuld i) därför att jag inte har några externa moraliska regler att förhålla mig till och därför att jag har mycket få, om ens några, interna moraliska konflikter samt ii) därför att jag, i den mån en intern moralisk konflikt uppstår, inte ser den som märklig, skamlig eller särskilt olustig utan mer som en situation som antingen är oväsentlig att tänka vidare på eller som ett beslutsproblem att lösa genom förnuftsmässig analys. Jag känner nog aldrig skuld, och det skäms jag inte för: snarare tvärtom. Kanske bör även du fundera på varför du känner skuld och om det finns rationell grund för att göra det.

Jag har tidigare, i Nietzsches anda, ställt mig frågande till ett relaterat begrepp: synd. Se inläggen ”Det förkastliga  begreppet synd”, ”Ayn Rand om arvssynden””Barndopets hemska grund”, ”Jesus är en domare”, ”Det obehagliga begreppet synd”, ”En pojke som kissar i sängen” och ”Påven har talat”.

Written by Niclas Berggren

27 mars 2011 den 20:11

18 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. ”Skuld” är ett hårt ord som torde förutsätta, inte bara någon konflikt, utan en svår konflikt mellan ens normativa anspråk på sig själv och ens faktiska beteende. Kanske du inte avviker starkt från dina anspråk? Den kanske mera relevanta frågan – eftersom jag misstänker att det kan finnas språkliga problem mellan dig och dina tyska kompisar – är om du kan tänka tillbaka på en situation i det förflutna då du inte handlat som du borde? Det ensamt skulle man nog på tyska kunna beteckna som skam eller skuld.

    Jakob Heidbrink

    27 mars 2011 at 20:33

  2. Lille vän, du behöver Jesus!

    Ronald

    27 mars 2011 at 20:51

  3. Jag tror att det från utilitaristiska utgångspunkter vore negativt om människor förlorar sin förmåga att känna skuld, bl a eftersom denna känsla är central, tror jag, för att agera på ett sätt som inte gynnar en själv i snäv mening.

    Vad jag förstår från psykologisk forskning på området 8t eex Haidt) är sådana känslor viktigare än moraliska principer.

    Olof Johansson-Stenman

    27 mars 2011 at 21:07

  4. Ronald: Inte att du skriver till mig, men hur skulle en amatörfilosof som för över 2 000 år sedan försökte reformera ett gäng ökenstammars metafysiska idéer kunna ”hjläpa” (med vad?) Niclas?

    Jakob Heidbrink

    27 mars 2011 at 21:09

  5. Jag har nog mina egna interna regler som jag domer andra och aven mig sjalv efter. Dessa satts, tyvarr, aningen for hogt. Konsekvensen ar att jag tycker valdigt manga manniskor beter sig forkastligt, och jag drabbas sjalv av en kansla av skuld eller angest, d jag sjalv sallan nar upp till mina hogt stallda krav.

    Jag onskar helt klart att jag var mer som Niclas i det har avseendet.

    pontus

    27 mars 2011 at 21:43

  6. Det jag menade var att det är att förneka sanningen om vi säger att vi icke har skuld. Vi har skuld. Vi har synd. Lösningen på våra problem är inte att säga att vi icke har skuld och synd utan att vända oss till Jesus och lösas från dessa ok.

    Ronald

    27 mars 2011 at 21:50

  7. Bland filosofer tror 56% på moralisk realism och 15% är teister. (http://philpapers.org/surveys/results.pl)

    Jag är känslomässigt skadad, jag känner inte så mycket, men rent förnuftigt märker jag att jag inte agerar så moraliskt bra. Ibland strävar jag efter att agera bättre.

    Jag önskar att mina känslor vore bättre fungerande för det skulle vara till bra hjälp.

    Daniel

    27 mars 2011 at 22:26

  8. Olofs kommentar får mig att undra om rikt folk som hamnar till vänster i politiken gör det på grund av skuldkänslor över att ha det gott ställt när andra har det sämre. Välmående högermänniskor som Niclas är då höger för att de inte känner skuld. Tja, en hypotes bara.

    Siri

    27 mars 2011 at 22:38

  9. Frågan är väl om man verkligen kan lära sig eller träna upp sig att inte känna skuld? Att man kan träna upp sig att känna lite mindre skuld än tidigare går säkert. Det kallas kognitiv terapi.

    Andreas

    27 mars 2011 at 23:39

  10. Andreas
    Ett känsligt exempel. Jag minns när jag började onanera. Då kände jag skuld. Vet inte varför, det kändes bara fel. Sedan fortsatte jag ändå och slutade efter ett tag känna skuld. Så jag tror det går att lära sig att inte känna skuld.

    Tony

    28 mars 2011 at 6:34

  11. I sådana här synd-/skuld-spekulationer så brukar konstigt nog inte de ”riktiga” fallen tas upp, imho, utan endast, typ, ”varför bör man känna skuld? Vad är det för fel på onani?”.

    Men frågan är: Bör man inte känna skuld, dvs dåligt samvete, om man mördat någon oskyldig? Om man rånat en bank? Om man kört rattfull och råkat köra ihjäl en människa?

    Cecilia

    28 mars 2011 at 9:01

  12. Cecilia: Jag ser åtminstone två problem med skuldkänslor: i) de kan uppkomma i samband med beteenden som jag inte anser bör motverkas och ii) jag är inte säker på att de fyller en viktig funktion i de fall de rör beteenden som jag anser bör motverkas.

    Låt oss anta att vi är eniga om vilka beteenden som bör motverkas, t.ex. dina exempel, och koncentrera oss på ii). Då ser jag det som att vår önskan att motverka dessa beteenden kan ske på två sätt: genom externa och interna normer. (Se rättsekonomen Steven Shavell om dessa alternativa sätt att påverka beteende.) Om vi fokuserar på de senare handlar det om att vi, ytterst av emotionella skäl, anser att ett beteende är felaktigt, vilket gör att vi inte vill ägna oss åt det. Antag dock att vår vilja är splittrad, kanske reflekterandes de två nivåer av moraliskt tänkande som jag nämner i inlägget ovan, och att vi ändå beter oss i strid med vad vi anser vara moraliskt fel – och att vi därefter känner skuld. Är detta bra? Kanske, men det är i vilket fall inte självklart för mig, ty skuld är en reaktion ex post, det är inte en emotionell reaktion som förhindrade beteendet i fråga. Det intressanta är att fundera på hur de interna normerna kan påverkas och stärkas så att viljan att inte ägna sig åt beteendet inte finns där till att börja med, som jag ser det. Skuld som en reaktion ex post kanske kan fylla en sådan funktion inför potentiella framtida beteenden av liknande slag, men jag är inte säker på att en sådan effekt uppstår. Det finns en rad psykologiska mekanismer, föreställer jag mig, som bortrationaliserar skuld, som är en obehaglig känsla.

    Så min syn är: i) det finns beteenden för vilka skuldkänslor aldrig är bra eftersom beteenden inte är icke önskvärda; ii) det finns beteenden som inte är önskvärda, och skuldkänslor efter sådana kan vara bra om de leder till en minskad sannolikhet för att oönskat beteende upprepas i framtiden. Men jag är som sagt inte övertygad om att de har en sådan effekt, och i den mån de inte har det ser jag inte att skuldkänslor har någon funktion alls.

    (Jag ser, som jag utvecklar i punkt 2 här, enbart skuld som användbar i instrumentell mening, eftersom jag av filosofiska skäl anser att ingen i grunden är moraliskt skyldig för något beteende.)

    Niclas Berggren

    28 mars 2011 at 9:39

  13. Jag fattar inte hur du tänker i bland. Ingen är skyldig? Det är klart som fan att en mördare är skyldig. Och han ska skämmas och känna en stoooor skuld. Det spelar faktiskt ingen roll om skulden inte påverkar framtiden, det är sjukt att inte känna skuld för mord, det bara är så.

    Tom

    28 mars 2011 at 12:16

  14. Jag upplever väldigt sällan skuld baserat på externa normer, däremot kan jag uppleva en svag inre kognitiv dissonans när jag råkar bryta mina interna normer:
    Ex: Jag försov mig till en tenta.

    Skulle inte påstå att jag upplevde någon skuld, däremot en lätt besvikelse vilket jag använder som motivation för att nästa gång ta större ansvar och undvika att det upprepas.

    Skulle jag kraftigt bryta de externa normerna skulle jag förmodligen uppleva skuld.

    Dock får man anta att de interna normerna baseras på de externa och såldes kan det vara svårt att göra en sådan uppdelning.

    Johan

    28 mars 2011 at 14:57

  15. Niclas, intressant: Visst är det viktigt att se vad olika känslor leder till, rent statistiskt, huruvida de leder till bättre uppförande i framtiden för brottslingen. (Psykopater verkar t ex inte känna skuld, och upprepar ständigt sina brott, så i just de fallen tycker man att skuldkänslor skulle vara nyttiga)

    Tycker du att man borde UTTRYCKA skuldkänslor, då? T ex, förutom att betala skadestånd, uttrycka skuldkänslor för övergrepp man begått, aktuellt fall t ex katolska kyrkan?

    Cecilia

    28 mars 2011 at 15:13

  16. Cecilia: Jag är skeptisk till uttryckande av skuldkänslor och ånger, av skäl som jag utvecklar lite här.

    Niclas Berggren

    28 mars 2011 at 15:15

  17. Min uppfattning är det motsatta, vi behöver mer skuld och skam.
    Människan skulle uppföra sig bättre om hon fruktade känslan av skuld och skam. Inte minst gäller detta resenärer i kollektivtrafiken, vars beteende tycks vara satt i ständig försämring. Usch!

    Suzy

    28 mars 2011 at 21:12

  18. Skuld och skam är ju inlärda beteenden som likt betingade reflexer fastnar, för att omgivningen klart visar, att man agerat på ett icke rekommenderat vis.
    Växer man upp utan att någonsin uppleva detta omgivningsogillande, så kommer man naturligtvis aldrig att känna skuld eller skam.

    Mig kan det dock tyckas omöjligt att växa upp i en miljö där man aldrig möts med ogillande mot egna handlingar eller andras handlingar, vilket bara lämnar det andra alternativet öppet, nämligen att man är fullkomligt oemottaglig för andras ogillande.

    Sett ur ett socialt perspektiv, måste det vara förödande, eftersom inkännande, empati, förmåga att sätta sig i andras situationer, mer än intellektuellt, är alldeles nödvändigt, för att ett helt liv kunna samverka med andra människor.

    Lycka till Niclas

    Kristian Grönqvist

    28 mars 2011 at 22:43


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: