Nonicoclolasos

Fattiga barn i Sverige

I ett blogginlägg visar Tino Sanandaji intressant statistik över barnfattigdomens utveckling i Sverige:

Tino ger bl.a. följande kommentar:

The leader of the Social Democrats said ”Child poverty shall be combated every day and with all available means!” One fool-proof method would be slowing the importation of tens of thousands of more poor people every year until he has solved child poverty among Swedes and immigrants already here.

Då jag är allmänt skeptisk till ett egoistiskt invandringsmotstånd fick detta resonemang mig att undra följande: Är den intressanta frågan inte om dessa invandrarbarn får det absolut bättre jämfört med att växa upp i sina hemländer? De må vara fattiga i Sverige men mindre fattiga än om de inte hade kommit hit. Det talar för en fortsatt generös invandringspolitik, enligt min uppfattning, även om antalet absolut fattiga barn i Sverige därigenom ökar. För övrigt torde problemet med absolut barnfattigdom i hög grad ha att göra med svårigheter för föräldrarna att komma in på arbetsmarknaden, vilket delvis torde ha att göra med diskriminering men vilket också beror på sådant som utbildning, ingångslöner och anställningsskydd. Min poäng är dock att jag även välkomnar invandring i en situation där detta problem med svårigheter att komma in på arbetsmarknaden kvarstår, eller för den delen om ett inträde på arbetsmarknaden är förknippat med fortsatt fattigdom, då barnen trots allt får det absolut bättre av att komma till Sverige.

Men jag kom också att undra följande: Är personer som betonar relativ (istället för absolut) fattigdom som den centrala typen av mått mindre benägna att välkomna invandrarbarn till Sverige? Det som får mig att tro det, även om de är lika oegoistiska som dem som välkomna invandrarbarn därför att deras absoluta fattigdom därigenom minskar, är att eftersom invandrarbarnens relativa fattigdom kan vara större i Sverige än i hemländerna, blir deras välfärd (eller lycka), som enligt dessa personers uppfattning i huvudsak påverkas av relativa jämförelser, mindre trots att deras absoluta fattigdom minskar, varför det ligger i barnens eget intresse att inte komma hit. De som betonar lyckans relativa grund kan därför i hög grad hamna på samma linje som de som motsätter sig invandring.

Written by Niclas Berggren

28 mars 2011 den 14:54

7 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. För mig handlar det om effektivitet.

    Invandring till västvärlden känns som en droppe i havet där de mest utsatta ändå inte lyckas ta sig ifrån misären.

    Likaså upplever jag att bistånd oftast är kontraproduktiva då t.ex. matbistånd bygger upp ett ohälsosamt beroende.

    Man måste få igång marknaden i de fattigare länderna så människor ges möjligheten att försörja sig själva.

    När det är möjligt att leva i alla länder och man väljer boplats utifrån andra kriterier än fattigdom och krig tror jag på en fri arbetsrörlighet(Utopi?).

    Om invandringen i helhet inte ger upphov till någon merkostnad ser jag det inte som skadligt, men om pengar ska satsas gör det hellre på vinstdrivande företag i hemländerna än som bidrag.

    Johan

    28 mars 2011 at 15:56

  2. Lösningen är enkel. Den som vill ha öppen invandring bör förespråka avskaffandet av välfärdststaten. Så länge det finns en stor välfärdsstat som kräver ett högt skattetryck behövs restriktioner på invandring, i synnerhet sådan som kommer från länder i tredje världen och saknar gymnasieutbildning.

    Jag tror att Tino Sanadji skrev att om man bortser från icke europeiska invandrare finns det ingen barnfattigdom, sak samma i USA när det gäller invandrare från Latin Amerika, dvs barn fattigdomen är importerad

    Old Whig

    28 mars 2011 at 22:10

  3. jag förespråkar fri invandring och en större välfärdsstat.

    jesus

    28 mars 2011 at 22:42

  4. Självklart kan man inte ha den invandring vi nu har och ha kvar någon sorts välfärdsstat. Det vet Allia nsen, och det är ju inte som att de som flyttar hit bosätter sig i Täby. Dock läste jag nyligen att Miljöpartiet förespråkat att det ska byggas en moské där, stor humor från deras sida, något som inte helt gillades av kommunalråd Gripestam (som annars mest är känd för att vara så ivrig i sin kamp mot den socialistiska flumskolan att han sålde ett gymnasium till vrakpris, allt för att öka mångfalden och minska utanförskapet).

    Dock undrar jag, Niclas, angående frikostig migrationspolitik, hur många ensamkommande flyktingbarn och somalier bor egentligen i Vasastaden? Al-Shabaab ska visserligen vara stora i Sverige, men stämmer det som jag hört att deras barn går på Adolf Fredriks musikklasser och att de själva en sommareftermiddag allt som oftast ligger och läser en bok i Observatorielunden? För det är väl inte så att det är arbetarklassen i förorterna som ska vara generös?

    William

    29 mars 2011 at 3:50

  5. William: Jag tror att du har fel i att man inte kan ha den invandring vi har nu och ha kvar ”någon sorts välfärdsstat”. Däremot ställer jag mig tveksam till om man kan ha fri invandring och en mycket stor och generös välfärdsstat.

    Vad gäller generositet vet jag inte om arbetarklassen i förorterna bidrar mer till nyanländas finansiering än medelklassen i innerstaden – jag skulle gissa att det är tvärtom.

    Niclas Berggren

    29 mars 2011 at 6:43

  6. Stort och viktigt ämne. Tror vi är på samma linje här. I den bästa av världar bör ju alla få bo var de vill.

    En intressant SvD-ledare från igår: Kanada Sverige 1–0. Tydligen framhålls Kanada ofta som ett föredöme betr. invandringspolitiken, med en stor och önskad invandring med lyckad integration. Men då har man också krav som inte är helt PK i Sverige: 65 % av invandringen bör vara ekonomisk. Dvs arbetskraftsinvandring med tuffa krav på självförsörjning. Men det som kanske ändå är väldigt bra med det är att bilden av invandrare påverkas positivt. Som i regel kapabla människor som kan ta väl vara på siga själva, vilket nog ändå är till hjälp för dem som kommer dit som flyktingar.

    Betr. fattigdomen i världen måste man bara se Hans Rosling på t.ex. TED. Det är på väg åt rätt håll. Och det lönar sig verkligen att hjälpa länder som fortfarande är fattiga (inte Indien och Kina t.ex., men däremot väldigt bra om Kongo-Kinshasa kunde hjälpas på fötter) med dåliga hälsotal, och som därmed också har stora barnkullar. Enl. ett föredrag han höll i Kista (Think Big) slutade antalet nyfödda i världen att öka 1990 (men befolkningen fortsätter förståst att öka ändå när dessa växer upp).

    Lennart W

    29 mars 2011 at 10:11

  7. Lennart: Roslings budskap är i linje med Sala-i-Martins, som jag uppfattar det.

    Niclas Berggren

    29 mars 2011 at 10:13


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: