Nonicoclolasos

Intelligens och lycka

Är smarta människor mer eller mindre lyckliga än andra? Denna fråga tas upp i studien ”Giftedness and Subjective Well-Being: A Study with Adults”, publicerad i Learning and Individual Differences:

In a longitudinal project 101 intellectually gifted adults (mean IQ = 136) were compared to 91 adults of average intelligence (mean IQ = 103). Subjective well-being was operationalized by positive and negative affectivity, general life satisfaction and satisfaction with life in specific domains (work, spouse/partner, self and friends, health, and leisure). Gifted and nongifted respondents did not differ statistically significantly in any of the components of subjective well-being. However, gifted adults reported somewhat lower satisfaction with the domain of leisure (d = −.28).

Förvisso ska studier med få deltagare tas med en nypa salt, men om vi ändå ska tro på resultatet hade jag nog förväntat mig (inspirerad av Schopenhauer och Söderberg som jag är) en lägre lyckonivå hos de smarta: det är inte lyckobringande att inse tillvarons karaktär, vilken jag trodde lättare greppades av de med högre kognitiv förmåga. Att de smarta i högre grad verkar finna lycka på arbetet, snarare än fritiden, kanske ändå styrker denna tes något. Slutligen: Om intelligens inte medför högre lycka, är intelligens ändå att föredra? På vilken grund då, i så fall? Och om intelligens skulle medföra lägre lycka, är den då önskvärd?

Written by Niclas Berggren

1 april 2011 den 5:27

Publicerat i forskning, intelligens, lycka

10 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Jag skulle nog tro att intelligens ger en typ av tillfredsställelse som normaliseras över livstiden: lite som narkotika, faktiskt – man märker inte någon förskjutning vis-a-vis andra, eftersom man nu råkar vara som man är. Man finner sin sorts lycka.

    Intelligens är alltså i sig irrelevant om den inte paras med andra faktorer såsom exempelvis social status på grund av intelligens. Däremot har kanske intelligens nationalekonomiska konsekvenser som gör den systematisk önskvärd?

    Jakob Heidbrink

    1 april 2011 at 7:11

  2. Jakob: Apropå ditt sista stycke: Ja, intelligens verkar positivt relaterad till nationalekonomiskt tänkande och tillväxt.

    Niclas Berggren

    1 april 2011 at 7:16

  3. Tror jag såg nån undersökning om att intelligens är kopplad till lön, så det vore väl i så fall en faktor.

    Anders

    1 april 2011 at 7:51

  4. Anders: Det finns tecken på ett positivt samband mellan intelligens och förmögenhet; se även detta, om hur intelligens kan hänga ihop med ekonomisk framgång.

    Niclas Berggren

    1 april 2011 at 8:31

  5. Jag är nog inte tillräckligt intelligent för att svara på det. Men lycklig däremot…:-)

    Kristian Grönqvist

    1 april 2011 at 10:07

  6. Heidbrink: ”Intelligens är alltså i sig irrelevant om den inte paras med andra faktorer såsom exempelvis social status på grund av intelligens. ”

    Jag är tveksam till korrelationen mellan social status och lycka. Status är inget vi kan ha, utan bara givas av andra individer i ett socialt kontext. Att sträva efter social status förutsätter brist och saknad. Liksom drivkraften att upprätthålla och förvalta sin status. Dessa känslor är uttryck för svaghet. Svaghet är inte ett uttryck för lycka. Pengar – alltså monetärt kapital – har till skillnad från socialt kapital ett mer solitt och oberoende värde. Det är något att verkligen glädjas åt.

    Yvonne

    1 april 2011 at 20:07

  7. Yvonne

    Intressanta reflexioner. Tror Du inte de är i hög grad sammanhängande. Alltså pengar och social status.
    Jag håller helt med Dig om att det finns en dålig korrelation mellan social status och lycka. Därför är korrelationen mellan pengar och lycka lika dålig. I vårt samhälle måste man göra grova felhandlingar för att tappa status som rik.
    För att göra grova felhandlingar, är det troligt att man måste vara olycklig, vilket i sin tur skulle implicera att pengar eller social status inte ger lycka.
    Men som sagt inte alldeles enkelt och i oerhört hög grad individuellt. Jag blir tex inte speciellt lycklig över varken pengar eller social status. Jag blir tex rusigt lycklig över ett bra samliv, barnas lyckade bravader i livet, ett perfekt utfört, länge inövat, pianostycke, en öring på över två kilo, ett nytt kantarell- eller murkelställe, stå på toppen av ett berg, etc. Saker som varken har med social status att göra eller pengar.
    Jag tror att vi, som har de upplevelserna är fler än man i allmänhet tror.
    Men jag missunnar inte lyckan hos dem, som får den via pengar eller siler social status. Jag har varit i det racet också…Wagner i Bayreuth är en höjdare…

    På tal om min grinighet Yvonne, så kanske den hänger ihop med att i högre ålder, blir man automatiskt irriterad på just ungdomarnas fåfänga och betydelselösa jakt efter symboler i storstadens urbana myller och lite irriterad på sig själv, för att man inte upptäckte det meningsfulla med livet tidigare…

    Kristian Grönqvist

    2 april 2011 at 10:11

  8. Baserande på egna erfarenheter och vad jag har läst i andra sammanhang (tex om högbegåvade) skulle jag spekulera att:

    o En högre intelligens ökar risken både för att man får problem att passa in (tex genom isolering i skolan, få kompatibla människor för ett social-/familjeliv, konfrontationer med korkade lärare/kolleger/etc.) och för problem i en utvidgad ”exististensialistisk” grupp av olika slag (finns det en mening med att göra någonting, frustration över att bara hinna med en eller två av dussintals teman, oro över framtida problem, osv).

    o En lägre intelligens medför andra komplikationer, tex en lägre grad av kontroll över sitt eget liv (tex pga. pengabrist), mindre stimulerande arbetsuppgifter, och en sämre förmåga att medvetet påverka sitt eget lynne genom självinsikt.

    I slutändan kan det då bli så att båda grupperna är liknande i ”nettot”, men att det finns ett flertal faktorer som gynnar/missgynnar dem i ”bruttot”. Sedan måste man vara medveten om att resultaten kan variera beroende på exakt vilka grupper man jämför och vid vilken tidpunkt i livet man jämför dem (jag skulle misstänka att de intelligenta börjar på en lägre nivå och genom åren blir lyckligare).

    michaeleriksson

    2 april 2011 at 14:08

  9. Det var väl inte så förvånande. För inte så länge sen stod det i tidningen att lägre intelligens ökar risken för självmord.

    Gunnell D, et al. Low intelligence test scores in 18 year old men and risk of suicide: cohort study. BMJ. 2005;330:167-70.

    En möjlig förklaring var att ”uppmätt begåvning avspeglar möjligheterna att under akuta livskriser finna lösningar på existentiella problem (utan att ta till självmord som en sista utväg).” (alltså enligt artikeln som skrev om studien). Jag läste som sagt om detta för inte så länge sen men denna studie verkar vara från 2005, så är inte säker på om det var denna studie jag läste om. Den handlar uppenbarligen om samma sak i alla fall.

    Andreas

    9 april 2011 at 17:24


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: