Nonicoclolasos

Att se en död kropp

Anthony Horowtiz:

The nurse asked us if we would like to see the body. We all went in. I wish I hadn’t. I have written dozens of murders for shows such as Midsomer Murders and Poirot. I have seen plenty of actors with their eyes closed, stretched out on the floors of libraries and sitting rooms. But real death is nothing like that. I will never forget the waxy, utterly lifeless thing that was lying on the bed. It wasn’t my father at all. Every cell, every pore of his skin, even his hair was dead. And now, 35 years later, it is hard to get past that memory to the man who lived behind it. I don’t want anyone to see me when I’m dead.

Jag delar helt hans syn: jag vill inte se någon död kropp (helst inte halvdöda heller), och jag föredrar, om jag får ha något att säga till om i den frågan, att ingen som kände mig ska behöva se ”min” döda kropp. (Jag tror mig ha något udda syn på vad som ska hända efter min död.)

Written by Niclas Berggren

19 april 2011 den 15:28

Publicerat i död

7 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Jag tror det där är väldigt olika. En vän vars far gick bort nyligen ringde mig och sa att det som verkligen hjälpt honom efter ett par dagars outhärdlig smärta var att gå och se hans fars döda kropp, något han först ville undvika. Själv har jag tack och lov aldrig tvingats välja.

    Karl

    19 april 2011 at 15:44

  2. Jag såg min döda mormor (på sjukhuset) när jag var omkring 17 år. Det var en smula obehagligt, men inte extremt på något sätt. Det mest påfallande var verkligen hur kroppen var helt annorlunda: även delar som t.ex. ansiktet som man tycker inte ”behöver hållas upp” är ändå nersjunkna på ett helt annat sätt. Den döda kroppen hade på något sätt väldigt litet med personen att göra, var min vaga känsla. Jag är – återigen vagt – glad över att jag fick se det, men jag tror heller inte det hade varit något illa om jag inte hade sett det. Välja bör man dock få göra, tycker jag; jag skulle motsätta mig en regel som säger att man inte får se sina döda anhöriga.

    Matthias

    19 april 2011 at 16:05

  3. Att en död människa verkligen känns annorlunda, är väl rationellt, och även lugnande? Att människan är borta, bara skalet består. Hur ska man annars verkligen kunna ta till sig att en människa är död för evigt? Om man är religiös kanske man dock utan följder kan avstå från att se den döde och bilda sig andra hållbara uppfattningar om det som skett, men som ”ateist” borde man vara mer intresserad av att stödja verkligheten, att ta till sig döden som den är?

    Camilla

    19 april 2011 at 21:04

  4. Jag vill klargöra att jag givetvis inte vill införa någon regel i denna fråga: jag redovisar bara en strikt personlig preferens. Jag har inga problem med om andra har andra preferenser.

    Niclas Berggren

    19 april 2011 at 21:23

  5. Sedan ifrågasätter jag skillnaden mellan att vilja ha en fin begravning och att inte vilja visa sin döda (underförstått negativt laddade) kropp för sina närmaste. Är de båda inte av samma mynt? Jag kände spontant att det sistnämnda kanske t.o.m. än mer undviker den definitiva döden och slutet.

    Camilla

    19 april 2011 at 21:49

  6. Camilla: Det finns säkert människor som inte vill se döda kroppar därför att de inte vill acceptera döden. Tro mig, det är inte min grund för att inte vilja se döda kroppar. Jag ogillar helt enkelt att se kroppsligt förfall och kroppslig förruttnelse – jag finner dessa ting äcklande – utan vill istället minnas avlidna jag tyckte om när de var i livet såsom de var innan det slutliga förfallet satte in. Det är för mig primärt en estetisk fråga.

    Niclas Berggren

    19 april 2011 at 21:58

  7. Men varför inte också ge ytterligare fina minnen mha en vacker begravningsceremoni o.s.v.? Och döda människor kan vara fantastiskt vackra, om än tomma skal, har jag sett i mitt arbete.

    Camilla

    19 april 2011 at 22:07


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: