Nonicoclolasos

Ska stater ses som klubbar?

I den intensiva debatt om hur en liberal bör se på invandring som nyligen ägde rum på denna blogg, framförde Tino Sanandaji uppfattningen, att staten i centrala avseenden bör ses som en klubb: precis som en klubb bör ha rätt att exkludera personer den inte vill se som medlemmar, bör staten ha en sådan rätt. Christopher Heath Wellman formulerar, i ”Immigration and Freedom of Association”, publicerad i Ethics, en snarlik uppfattning på följande sätt:

[J]ust as an individual has a right to determine whom (if anyone) he or she would like to marry, a group of fellow-citizens has a right to determine whom (if anyone) it would like to invite into its political community. And just as an individual’s freedom of association entitles one to remain single, a state’s freedom of association entitles it to exclude all foreigners from its political community.

Den intressanta frågan är enligt min uppfattning inte om stater bör eller inte bör ha rätt att bestämma sin invandringspolitik — det är ett faktum att de har en sådan rätt — utan den intressanta frågan är hur stater bör använda sin rätt att bestämma sin invandringspolitik. Wellman har inga problem att acceptera en mycket restriktiv invandringspolitik; jag har däremot problem med det, utan att förneka att stater har en faktisk rätt att införa en sådan politik. (Man kan erkänna att en stat har faktisk rätt att göra x utan att vilja att denna stat faktiskt gör x. Som exempel kan dödsstraff och 95-procentiga marginalskatter nämnas.)

Frågan är hur jag kan vilja att stater ska låta vem som så önskar bli medborgare när jag samtidigt inte vill att klubbar inom stater ska låta vem som så önskar bli medlem. Mitt svar består av tre (relaterade) punkter, och jag inspirerades inte minst till dem av Sarah Fines svar till Wellman, ”Freedom of Association Is Not the Answer”, också det publicerat i Ethics.

  1. En viktig skillnad mellan staten och en klubb inom staten är att den senare går att lämna utan problem. Vill man inte vara medlem i golfklubben meddelar man den det och är ipso facto inte längre medlem, varefter livet går vidare. I en värld av stater kan krävs två villkor för att ett utträde, varefter livet går vidare, ska kunna äga rum: dels en faktisk rätt att avsäga sig ett medborgarskap och lämna ett land, dels en faktisk rätt att få tillträde till ett nytt land och en möjlighet att där erhålla ett medborgarskap. I en värld där stater är mycket restriktiva med att släppa ut och in nya medborgare bryter analogin mellan stat och klubb samman, genom att det i fallet med stater, genom deras mycket restriktiva invandringspolitik. saknas en faktisk möjlighet till exit. I en värld med fri rörlighet, å andra sidan, kan människor, precis som de kan lämna en klubb inom en stat, lämna en stat. Men också här ser man skillnaden mellan klubbar och stater. Att lämna en klubb innebär inte att man måste gå med i en ny klubb, men att lämna en stat innebär att man måste gå med i en ny stat. Just det talar för att en mycket restriktiv invandringspolitik har helt andra, och betydligt värre, konsekvenser för människors välfärd än en mycket restriktiv medlemspolicy i klubbar. När det gäller stater krävs right of entry för att right of exit praktiskt ska kunna utövas. Jag ser det som en grundläggande liberal princip att man ska kunna lämna ett sammanhang man inte önskar tillhöra: det kan man med restriktiva regler för medlemskap i klubbar men inte med restriktiva regler för medlemskap i stater.
  2. Nyss nämnda princip gäller särskilt, men förstås inte bara, i fall av allvarliga förtryck och lidanden — för dem som i sina hemländer inte lever vad Fine kallar ”a minimally decent life”. Här ser vi återigen en skillnad mellan en stat och en klubb: att inom en stat inte få tillhöra en viss klubb påverkar i regel inte möjligheten att undkomma ett miserabelt liv, men att inte få tillhöra en annan stat än den i vilken man lider och plågas påverkar i allra högsta grad möjligheten att undkomma ett sådant liv. (Skulle konsekvensen av klubbars exkludering vara lika grav skulle också deras exkludering på samma sätt kunna ifrågasättas.) Vissa hävdar att stater bör utöva sin rätt att exkludera om exkluderingen räddar de befintliga medborgarna från negativa externa effekter, hur små de än må vara. Argumentet här säger att externa effekter förvisso är relevanta, men att externa effekter också drabbar dem som exkluderas och att de i fallet med stater (till skillnad från fallet med klubbar) kan förväntas vara betydligt högre per capita för många grupper av potentiella nya medborgare än för befintliga medborgare, om de potentiella medborgarna välkomnas. Om man för ett moraliskt resonemang är frågan varför bara externa effekter av handlingar på vissa människors välfärd ska beaktas. (Man skulle kanske kunna se denna punkt som en omtolkning av det Lockeanska förbehållet.)
  3. Detta påpekande förstärker de två föregående punkterna: Potentiella invandrare till andra länder kan inte skapa en ny stat, men det går lätt att skapa en ny klubb inom en stat.

Sammantaget anser jag att dessa punkter gör det svårt att hävda att man, om man försvarar klubbars mycket restriktiva medlemspolicy inom stater, därför bör försvara en mycket restriktiv invandringspolitik för stater. Det finns avgörande skillnader mellan klubbar och stater. Låt mig avslutningsvis varmt rekommendera läsning av Wellman och Fine!

Written by Niclas Berggren

24 april 2011 den 5:46

10 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Du glömmer den viktigaste skillnaden. En stat utövar TVÅNG, en klubb är FRIVILLIG.

    Dan

    24 april 2011 at 7:30

  2. Grundproblemet är att man utgår från rättigheter och inte konsekvenser som etisk grundval. Däremot kan rättigheter ha instrumentalla värden, och diskussionen borde handla om huruvida det är önskvärt, t ex baserat på utilitarism, om enskilda länder uppfattar att de har rätt i att inte alls beakta konsekvenserna för människor i andra länder.

    Olof Johansson-Stenman

    24 april 2011 at 8:45

  3. Jag lägger nu inte in någon värdering men faktum är att man kan säga att Israel är en klubbstat.
    Man gillar nyförvärv(invandring)men det skall vara bra och rätt sorts nyförvärv och passa in i klubben(nationen).

    sven

    24 april 2011 at 10:34

  4. Du är inne på rätt spår med ditt inlägg. Om han insisterar med att se en stat som en klubb kan du lika gärna återvända till ditt barnexempel i andra tråden. En klubb har rätt att exkludera medlemmar så varför ska inte en stat få exkludera barn av kvinnligt om det nu visar sig att kvinnor röstar för en större välfärdsstat i högre utsträckning?

    Qwerty

    24 april 2011 at 21:13

  5. Det ska stå ”av kvinnligt kön”

    Qwerty

    24 april 2011 at 21:14

  6. Jag håller med dig om att det finns en kvalitativ skillnad. Du gör det dock lite för lätt för dig vad jag kan se.

    I praktiken tjänar de uppehållstillstånd/asbesttillstånd som utdelas av alla stater som en slags andra klassens medborgarskap. Faktum är att flertalet länder har flera grader av dessa med olika rättigheter.

    Här är likheten med klubbar mer korrekt.

    Hela diskussionen är hypotetisk, så den som tycker medborgarskap *ska* vara som klubbar, kan invända att den önskar att medborgarskap fungerar mer som uppehållstillstånd/asbesttillstånd.

    Vetenskapare

    24 april 2011 at 22:17

  7. Vetenskapare: Tidsbegränsad invandring diskuteras i artiklarna. Så här beskriver t.ex. Fine Wellmans syn:

    ”The requirement to offer citizenship status to long-term residents is a democratic one; in the absence of that guarantee, resident noncitizens are subject to the state’s coercive authority without any say over the state’s actions and they are comparable to ‘live-in servants,’ governed by a ‘band of citizen tyrants.’ In other words, a democratic state is not entitled permanently to withhold citizenship status from those residing (for indefinite periods) within its territory. The citizens’ collective freedom to associate (and to refuse association) does not extend to excluding longterm residents of the state from the political community. Thus, while Wellman cannot defend the right to exclude outsiders from the state’s territory by direct appeal to the citizens’ individual or collective rights to freedom of association, because their mere presence within the state’s territorial boundaries is not a problem from that perspective, the democratic state’s right to exclude would-be immigrants from settling indefinitely in the territory indirectly becomes a necessary extension of the right to exclude them from full membership of the political community.”

    Det är just därför att personer som vistas tillfälligt i ett land inte blir medborgare (dvs. medlemmar i klubben) som befintliga medborgare (qua klubbmedlemmar) inte har rätt att exkludera dem, som jag förstår Wellmans syn.

    Niclas Berggren

    25 april 2011 at 6:52

  8. Mer konkret uttryckt:Hela Israels identitet är att vara en klubb för judar.

    sven

    26 april 2011 at 11:29

  9. Niclas,

    Jag haller helt med om invandningarna. Klubbanalogin ar inte perfekt, men jag tycker inte det ar helt missvisande heller.

    Men jag tycker anda att en fraga kvarstar: Givet staternas befintliga organisation, blir varlden en battre – eller liberalare – plats om invandringen till Sverige var fri? Och i sa fall, battre for vem? Det jag vill komma till ar helt enkelt om du anser, givet den radande ordningen, att en stat har ratt att mana om sina egna medborgare i storre utstrackning an andra manniskor? Om sa, da har den val ocksa ratt att utestange dessa andra manniskor om det gynnar de befintliga medborgarna? Om inte, hur kan man nagonsin forsvara omfordelning inom nationens granser nar marginalnyttan av vara resurser ar sa oerhort mycket hogre pa andra platser?

    Dvs. fragan jag staller till dig ar om omfordelning, sa som den sker idag, har nagon plats i din varldssyn? Om den har det sa undrar jag naturligtvis pa vilken princip den grundar sig.

    pontus

    26 april 2011 at 11:47

  10. pontus: Jag har svårt att besvara din fråga, eftersom jag knappast kan sägas ha en världssyn eller egentliga principer. (Jag använder ibland och knyter an till språkbruk som om jag hade världssyn och principer, men då på fiktionalistisk grund.)

    Det jag kan säga är att givet att man förespråkar omfördelning människor emellan, från rika till fattiga, har jag svårt att se hur man kan motivera en avgränsning vid nationsgränsen på annat sätt än med gruppegoism (vilken implicerar vad som brukar kallas etisk egoism, vilket många inte anser vara ett uttryck för etik överhuvudtaget). Detta påpekades för övrigt i denna artikel:

    Tullock, Gordon (1981). ”The Rhetoric and Reality of Redistribution.” Southern Economic Journal, 47(4): 895—907.

    När jag förespråkar friare invandring är det ett implicit erkännande att jag hellre ser att den omfördelning som äger rum i Sverige delas av fler (se inte minst punkt 2 i inlägget ovan), så mycket kan jag säga för egen del.

    Niclas Berggren

    26 april 2011 at 13:11


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: