Nonicoclolasos

Arkiv för maj 2011

Kritik mot sociala välfärdsfunktioner

Jag hittade häromdagen en av de första uppsatser jag skrev som doktorand, för snart 20 år sedan. Den handlar om sociala välfärdsfunktioner och heter ”A Critical Assessment of the Social Welfare Function”. Inte minst lyfter jag fram ekonomipristagaren James Buchanans kritik mot användande av denna teoretiska konstruktion. Jag roas lite av mitt dåvarande sätt att skriva, och jag håller inte med mig själv i allt jag skriver, men det finns en kärna i uppsatsen som jag fortfarande sympatiserar med. Jag har heller aldrig använt mig av en social välfärdsfunktion i min forskning. Läs gärna och se vad du tycker om argumentationen.

Jag bjuder här på ett stycke ur uppsatsen:

Written by Niclas Berggren

31 maj 2011 at 5:01

Lika IQ i näraliggande länder

I IQ and Global Inequality redovisas genomsnittlig IQ för 113 länder. Här kan man se dessa siffror, i kolumn 3. Sverige har en genomsnittlig IQ på 99. Nå, studien ”The Geography of IQ”, publicerad i Intelligence, undersöker om det finns ett geografiskt mönster länder emellan:

It is found that as predicted, nations that are geographical neighbors have more similar IQs than nations that are far apart. National IQ varies strikingly with position around the globe; the relationship between location and national IQ is even stronger than the relationship between location and national average temperature.

Se även inlägget ”Kognitiv kapitalism”.

Written by Niclas Berggren

30 maj 2011 at 5:35

Publicerat i intelligens

Asymmetrisk syn på ekonomiska incitament

Det är inte ovanligt numera att nationalekonomer ställer sig tveksamma till ekonomiska incitament för att uppmuntra gott beteende. Det är den beteendeekonomiska forskningen som tyder på att sådana incitament kan tränga undan en inneboende motivation att göra gott. De som har en inre motivation vill inte sammankopplas med ett egoistiskt motiv för att göra gott, lyder tankegången, och de blir mindre benägna att göra det om de får betalt. Resonemangen kan t.ex. gälla blodgivning, organdonation eller arbetsdisciplin. Dessa ekonomer motsätter sig därför ofta belönande betalning, eftersom de predikterar att en sådan leder till ett lägre utbud av dessa, och snarlika, goda aktiviteter.

Avvisande av ekonomiska incitament när det gäller att få människor att bete sig mer gott, alltså. Det slog mig att samma personer ofta däremot tenderar att förespråka ekonomiska incitament när det gäller att få människor att bete sig mindre dåligt, även då med utgångspunkt i beteendeekonomisk forskning. I paternalistisk anda vill de hjälpa irrationella människor att fatta bättre beslut. Åtgärder som förespråkas är t.ex. fett- eller sockerskatt, liksom mer allmänt böter. I fallet med viktökning tros en negativ utveckling kunna motverkas genom att det blir dyrare att äta onyttigt.

Min undran är: Föreligger det inte en spänning mellan dessa båda hållningar? Om människor har potential till en inre motivation att göra gott, varför ska inte försök att stärka den användas i båda fallen? Varför tros utifrån påförda incitament inte fungera i det ena fallet men fungera väl i det andra? Om en person verkligen vill gå ned i vikt men har problem med självkontroll, kan inte externa incitament som en fettskatt tränga undan den svaga men ändå existerande inre motivationen att gå ner i vikt? Vill en sådan person uppfattas gå ner i vikt för att staten har lagt på en straffskatt på vissa varor? Eller vill den personen stolt kunna gå ner i vikt genom egen, inre drivkraft?

Måhända jämför jag här äpplen med päron. Måhända gör jag det inte. Känner någon till komparativ forskning på detta område?

Written by Niclas Berggren

29 maj 2011 at 6:41

Bra men impopulära föreläsare

Kvaliteten på föreläsare skiljer sig åt. Spelar det någon roll? Ja, en ny studie av studentutvärderingar vid Bocconi-universitetet i Italien, ”Evaluating Students’ Evaluations of Professors”, finner följande:

The effectiveness measures are estimated by comparing the subsequent performance in follow-on coursework of students who are randomly assigned to teachers in each of their compulsory courses. We find that, even in a setting where the syllabuses are fixed, teachers still matter substantially. The average difference in subsequent performance between students who were assigned to the best and worst teachers (on the effectiveness scale) is approximately 43% of a standard deviation in the distribution of exam grades, corresponding to about 5.6% of the average grade.

Det spelar roll vem som förmedlar kunskap, alltså. Däremot belönas inte de duktiga lärarna för sin duktighet:

Additionally, we find that our measure of teacher effectiveness is negatively correlated with the students’ evaluations of professors: in other words, teachers who are associated with better subsequent performance receive worst evaluations from their students. We rationalize these results with a simple model where teachers can either engage in real teaching or in teaching-to-the-test, the former requiring higher students’ effort than the latter.

Här finns en målkonflikt för föreläsare: eftersträvas popularitet eller reell kunskapsförmedling? Vi får hoppas att längtan efter att bli poppis är begränsad (fastän jag betvivlar det).

Se även de tidigare inläggen ”Första intrycket är viktigt”, ”Heta professorer” och ”Studentutvärderingar som mått på lärarkvalitet”.

Written by Niclas Berggren

28 maj 2011 at 5:05

Grå

Gerhard Richter, Grau (1976), 200,0 x 170,2 cm

Written by Niclas Berggren

27 maj 2011 at 15:52

Publicerat i konst

Har handel och kapitalmarknader gett långsiktig tillväxt?

Det finns (inte minst för tillfället) en hel del motstånd mot handel och kapitalrörelser länder emellan, då dessa tros underminera en god och stabil ekonomisk utveckling. Därför är det särskilt intressant att ta del av den nya studien ”Historical Evidence on the Finance-Trade-Growth Nexus”, som anlägger ett historiskt perspektiv på frågan om vilka effekterna av handel och finansiella marknader är. Resultat:

We study linkages between financial development and trade and their role in promoting economic growth using historical data for a group of now-developed “Atlantic” economies since 1880. Our main findings are that finance and trade reinforced each other during the 1880-1914 and 1880-1929 periods, but that these links vanished after the Second World War. Financial development is also strongly related to growth throughout our sample period, while trade matters for growth only after 1945. The growth findings are robust to using as explanatory variables only those components of financial development and trade that are determined by fundamentals related to legal origin and the political environment. … Despite our finding that indicators of legal origin and the political environment explain much of the cross-sectional variation in financial development and to a lesser extent in trade, we were surprised that financial development mattered for growth and that trade mattered for financial development even at times when direct links from the deeper fundamentals to finance and trade seemed less operable. Consistent with Haber (2003) and Bordo and Rousseau (2006), we consider this as evidence that having a deep and well-developed financial sector and strong trading arrangements offers benefits for long-term growth even when institutional underpinnings are less robust.

Resultatet att utvecklingen av finansiella marknader har varit gynnsam för långsiktig tillväxt kan tänkas förvåna en del som inte är insatta i vilken roll tillgång på kapital spelar i en dynamisk marknadsekonomi, där finansiering av innovationer och investeringar i allmänhet är en central förutsättning för tillväxt. Detta insåg t.ex. Schumpeter. Därmed inte sagt att vartenda finansiellt instrument alltid och överallt är gynnsamt för långsiktig tillväxt.

Se även inläggen ”Nyttan av finansiella innovationer” och ”Ger frihandel tillväxt?” samt min, Anders Bornefalks och Mikael Sandströms bok Befria kapitalet: om Tobinskatten och fria kapitalmarknader.

Written by Niclas Berggren

27 maj 2011 at 6:20

Filosofi i en opera

Jag lyssnade igår på Benjamin Brittens kammaropera The Rape of Lucretia, med libretto av Ronald Duncan. Jag upptäckte då denna fras av filosofisk karaktär:

It is better to desire and not have than not to desire at all.

Detta håller jag inte med om. (Dock anbefaller jag operan!)

Written by Niclas Berggren

26 maj 2011 at 15:24

Publicerat i filosofi, opera, preferens

Det viktiga lärlingssystemet

Utbildningsminister Jan Björklund är en stark förespråkare av lärlingsutbildning, och förra året lades ett förslag om en ny anställningsform för lärlingar. Tanken är att lärlingen, genom nära knytning till arbetsmarknaden, ska upparbeta relevanta yrkeskunskaper och och få anställning efter fullbordad utbildning. Nu visar ny ekonomisk-historisk forskning, presenterad i ”The Rate and Direction of Invention in the British Industrial Revolution: Incentives and Institutions”, bl.a. följande:

During the Industrial Revolution technological progress and innovation became the main drivers of economic growth. But why was Britain the technological leader? We argue that one hitherto little recognized British advantage was the supply of highly skilled, mechanically able craftsmen who were able to adapt, implement, improve, and tweak new technologies and who provided the micro inventions necessary to make macro inventions highly productive and remunerative. Using a sample of 759 of these mechanics and engineers, we study the incentives and institutions that facilitated the high rate of inventive activity during the Industrial Revolution. First, apprenticeship was the dominant form of skill formation. Formal education played only a minor role.

Björklund kanske kan sägas vara efter sin tid: lärlingsystem har långa historiska rötter, med goda resultat, som det verkar, i fallet Storbritannien.

Tips: Christian Bjørnskov.

Written by Niclas Berggren

26 maj 2011 at 5:50

Viktminskning

Den 4 april var jag på runtinkontroll av min hälsa på Sophiahemmet. Det meddelades mig då att jag vägde 96,7 kg, en uppgång med ca 12 kg på två år. Jag hade förvisso noterat min viktuppgång: inte minst genom att kläder hade blivit för små. Jag beslöt mig omedelbart för att gå ner i vikt, av såväl hälsomässiga som estetiska skäl. Dels utökade jag min motionsinsats, från att simma två gånger per vecka till att istället göra det tre gånger per vecka (1300 m per gång) och från att springa på löpband två gånger per vecka till att istället göra det fyra gånger per vecka (5,5 km per gång); dels ändrade jag min kost och slutade helt med bröd, pasta, ris, godis, potatis, alkohol och annat med mycket kolhydrater, fett och kalorier i sig. Det har blivit mycket havregrynsgröt med skivad frukt.

Resultat illustreras i detta diagram:

Jag är mycket nöjd med denna viktminskning ned till 84,3 kg, vilket innebär en nedgång med 12,4 kg eller ca 1,8 kg per vecka under totalt sju veckor. Jag kommer nu att äta lite mer godsaker igen, om än mindre än tidigare. Jag kan slutligen nämna att jag har gått ner i vikt en gång förut, under det år jag tillbringade som gästdoktorand i USA (1993/94). Då minskade jag från drygt 100 kg till 72 kg.

Written by Niclas Berggren

25 maj 2011 at 15:21

Publicerat i estetik, hälsa, vikt

Skepticism mot logik och matematik

Oj, oj, ibland skakas man om av något man läser. Jag har alltid fascinerats av skepticism, men en så radikal argumentation som i A Priori Skepticism”, accepterad för publicering i Philosophical and Phenomenological Research, har jag inte tidigare stött på. Däri argumenteras, som titeln antyder, för att skepticism också omfattar kunskap om vissa a priori-sanningar, t.ex. dessa:

(1.1) The sum of two and three is five.
(1.2) Whatever is square is rectangular.
(1.3) Whatever is red is colored.
(1.4) No surface can be uniformly red and uniformly blue at the same time.
(1.5) If ‘if p then q’ is true and ‘p’ is true, then ‘q’ is true.
(1.6) No statement can be both true and false at the same time and in the same respect.
(1.7) If A is taller than B, and B is taller than C, then A is taller than C.
(1.8) Everything is identical to itself.
(1.9) If the conclusion of an inductive argument is contingent, it is possible for the premises of that argument to be true and its conclusion to be false.

Hur kan man ens tänka sig att det inte går att ha kunskap om att dessa satser är sanna? Argumentationen kan uttryckas på följande sätt, där ”PAN” avser ”putatively a priori necessities” (av det slag som exemplifieras ovan) och där ”DW” är en person som, av skäl som Descartes och Wittgenstein har formulerat,* helt och ständigt har fel:

(7.1) For any PAN, if I know that the PAN is true, then I know that I am not a DW.
(7.2) I don’t know that I am not a DW.
(7.3) Therefore, for any PAN, I don’t know that the PAN is true.

If (7.3) is true, I cannot know (7.1) or (7.2) to be true, since they are PANs. Therefore, if the argument is sound, it cannot be known to be sound. The skeptical predicament is only worsened when we consider that the proposition that the argument from (7.1) to (7.3) is valid is itself a PAN. Since a priori skeptical hypotheses, as I conceive of them, can be used to challenge our ability to know that an argument is valid—including valid arguments that call into question our ability to know that an argument is valid—the soundness of the argument doubly implies the unknowability of its soundness.

Jag vet inte vad jag vet. Men som den fiktionalist jag är spelar det nog ingen roll.

___________________

*Om Descartes:

Although it can be difficult to see how a genuinely impossible skeptical hypothesis could ever pose a serious skeptical threat, Descartes nonetheless believed that it was possible. For example, in the first Meditation he considers the possibility that an all-powerful being might be deceiving him about basic a priori matters:

What is more, since I sometimes believe that others go astray in cases where they think they have the most perfect knowledge, may I not similarly go wrong every time I add two and three or count the sides of a square, or in some even simpler matter, if that is imaginable?

In the Third Meditation Descartes reflects upon the possibility that “some God could have given me a nature such that I was deceived even in matters which seemed most evident”:

I cannot but admit that it would be easy for him, if he so desired, to bring it about that I go wrong even in those matters which I think I see clearly with my mind’s eye.

Written by Niclas Berggren

25 maj 2011 at 5:04

Publicerat i filosofi, kunskap, logik, matematik

Gott livsråd

Written by Niclas Berggren

24 maj 2011 at 16:26

Publicerat i lycka

Frihet på grund av okunskap?

Det finns olika sätt att motivera frihet. En del tror att frihetens försvarare alltid utgår att människor är välinformerade och superrationella. Så är inte fallet. I The Constitution of Liberty formulerar Hayek tvärtom ett okunskapsargument för frihet:

If there were omniscient men, if we could know not only all that affects the attainment of our present wishes but also our future wants and desires, there would be little case for liberty. And, in turn, liberty of the individual would, of course, make complete foresight impossible. Liberty is essential in order to leave room for the unforeseeable and unpredictable; we want it because we have learned to expect from it the opportunity of realizing many of our aims. It is because every individual knows so little and, in particular, because we rarely know who of us knows best, that we trust the independent and competitive efforts of many to induce the emergence of what we shall want when we see it.

Detta citat reflekterar Hayeks föregående analys i ”The Use of Knowledge in Society” av hur en decentraliserad ordning förmår ta tillvara lokal, spridd och för varje individ ofullständig kunskap på ett helt annat sätt än en centraliserad ordning. Man kan också här knyta an till Kelsen och ställa frågan vilken roll frihet spelar i en situation när allt, såväl mål som medel, redan är känt. I så fall torde det enda vara att implementera den optimala lösningen.

Written by Niclas Berggren

24 maj 2011 at 5:51

Jag vill till tvättstugan

Written by Niclas Berggren

23 maj 2011 at 17:48

Publicerat i skönhet

Soros om regleringar

Ofta framställs marknadsekonomin som problematisk på olika sätt, vilket får vissa att direkt förespråka statliga ingripanden, utan att reflektera över att även sådana ingripanden kan vara problematiska. Mot den bakgrunden fann jag följande meningsutbyte mellan George Soros och Richard Epstein tänkvärt:

Soros: I think that we would all agree that government regulation is a necessary evil. I don’t know if we could agree with that–

Epstein: Well, but the necessary evil means you set the presumption against it….

Soros: While I argue that markets are unstable, I also agree that regulations are inherently imperfect. In fact, in my writings I have said that they are more imperfect than markets.

Written by Niclas Berggren

23 maj 2011 at 5:38

Vad doktorsavhandlingar handlar om

Doktorsavhandlingar ska visa att doktorander förmår arbeta fram originella bidrag till forskningen. En fråga är vad som påverkar valet av ämne. En ny studie, ”Keeping Up with the Fashion: Recent Trends in the Subfields of Study of Doctoral Students in Economics”, undersöker om de ämnen som är vanligast i fem ledande nationalekonomiska tidskrifter två-tre år före doktorsavhandlingar läggs fram är korrelerade med ämnena i dessa avhandlingar:

Overall, we have found that the effect of journal publications is both substantively and statistically significant. The magnitude of the effect implies that an increase of one percentage point of article publications in a particular subfield is associated with a 0.35 to 0.4 percentage point increase of dissertations in the same subfield.

Som doktorand är valet av inriktning viktigt: det påverkar sådant som anställnings- och publikationsmöjligheter. Men det är, som jag ser det, inte självklart att man gynnas av att välja en ämnesinriktning som råkar vara populär för tillfället. Dels kan populära ämnen bli impopulära i framtiden (det som publiceras nu i tidskrifter kanske rentav i praktisk forskning var populärt för fem år sedan, inte nu); dels kan konkurrensen vara särskilt hård i de ämnesinriktningar som uppfattas som populära; och dels kan det vara lättare att prestera originella bidrag i fält som ligger lite vid sidan av det som uppmärksammas mycket — man kanske genom att arbeta där rentav kan göra nya fält populära.

Forskarna varnar dock för att deras resultat inte nödvändigtvis ska tolkas som kausala:

We do not intend to claim that the effects that we found in this study, even the results with lagged variables, are causal. It may be that graduate students, as an integrated part of the profession, are influenced by the same wave of research ”fashion”, which affects dissertation topics and, at the same time, leads to more article publications on these topics by professional researchers.

I vilket fall är detta med ämnesinriktning en viktig sak för doktorander och deras handledare att fundera på.

Written by Niclas Berggren

22 maj 2011 at 5:19

Publicerat i nationalekonomi

Vad har demokratiskt valda ledare rätt att besluta?

Den fruktbara och spännande debatten om hur liberaler bör se på invandring fortsätter. Denna gång är det LUF:s Adam Cwejman som, enligt min mening förtjänstfullt, fortsätter debatten med Tino Sanandaji. Den senare har också svarat. Min egen syn har jag utvecklat i flera inlägg — se länkar längst ned — och för att inte upprepa mig vill jag här endast kommentera en ny sak Tino skriver:

Liberals and libertarians in positions of power simply do not have the right to give away the collective assets of Swedish citizens based on their private ideological axioms and their private altruism toward the world.

Detta yttrande finner jag mycket anmärkningsvärt, då det antyder att en demokratiskt vald majoritet i Sveriges riksdag enligt Tino inte har rätt att besluta om en generös invandringspolitik om denna innefattar en statsfinansiell belastning.

Det är till att börja med oklart vad Tino menar med rätt här. Är det en legal rätt eller en ”moralisk” rätt han avser?

  • Om en legal rätt: Jag undrar vilken lag Tino menar förbjuder en demokratiskt vald majoritet att fatta ett beslut som ökar de offentliga utgifterna på ett sätt som gynnar icke-svenska medborgare. Är dagens invandring alltså inte bara oönskad utan även olaglig? Står dagens svenska bistånd också i strid med svensk lagstiftning? Vilket lagrum har han i åtanke?
  • Om en ”moralisk” rätt: Varifrån kommer denna moraliska utsaga som stipulerar vad en demokratiskt vald majoritet i Sveriges riksdag får och inte får besluta? Det finns en enorm mängd moraliska uppfattningar om vad som är rätt och fel, men vad finns det för skäl att se någon av dem som bindande för en svensk riksdagsmajoritet, så länge de inte är kodifierade i svensk lag?

Låt oss koppla detta resonemang till Tinos flitigt använda analogi mellan en stat och en privat klubb (som jag förvisso har argumenterat mot här, men låt oss bortse från det nu). Vi kan säga att vi talar om en golfklubb. Antag att klubben har stadgar som säger att medlemmarna väljer en styrelse, att medlemmarna väljer en liberal-libertariansk styrelse och att det i stadgarna inte står något om att styrelsen inte får släppa in icke-medlemmar som nyttjar klubbens resurser. Antag vidare att styrelsen fattar just ett sådant beslut: icke-medlemmar får spela gratis på banan och dricka gratis drinkar i klubbhusets bar. Hur går det att säga att styrelsen inte har rätt att fatta ett sådant beslut? Stadgarna lägger inga hinder i vägen; återstår då att de inte har en ”moralisk” rätt att fatta ett beslut av det här slaget. Men vems moral ska gälla och styra? Moraluppfattningar skiljer sig åt och går inte att åtskilja med rationella metoder. En medlem stödjer beslutet, då han finner det moraliskt rätt att stödja sämre lottade icke-medlemmar; en annan bestrider det, då han finner det moraliskt rätt att enbart gynna välbärgade medlemmar. Som jag ser det har styrelsen faktisk rätt att fatta sitt beslut, och sedan får nästa val avgöra om medlemmarna har förtroende för den eller ej. Om inte, kan en ny styrelse väljas som ändrar beslutet. Men precis som den då avsatta styrelsen hade (”laglig”) rätt att öppna upp för icke-medlemmar, har en ny styrelse (”laglig”) rätt att stänga för icke-medlemmar.

Som jag ser det förespråkar Tino en anti-demokratisk uppfattning. Om jag har missuppfattat den saken är jag den förste att dra en suck av lättnad.

Se även inläggen ”Tino om invandring” (notera Tinos aktiva deltagande i kommentarsfältet), ”Ska stater ses som klubbar?””Invandring och stöd för välfärdsstaten””Egoistiskt invandringsmotstånd”, ”Hur påverkar invandring de offentliga finanserna?””Invandring och offentlig sektors storlek” och ”Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?”.

Written by Niclas Berggren

20 maj 2011 at 20:23

Enda sättet att få bort hängbyxor

Som läsare av denna blogg känner till stödjer jag hängbyxor. Jag fick dock just klart för mig att det inte är bra om de som använder hängbyxor får kännedom om min entusiasm:

In fact, pointing out that in displaying your bottom you might be making it an object of desire might be one thing that would get teenage boys to hitch their strides up.

Som tur är torde få i denna grupp läsa det som skrivs här.

Se även inläggen ”Skejtarkulturen är fascinerande”, ”Hängbyxor, ja tack”, ”Mode i Hollywood””En eftermiddag på stan”, ”Otidsenlig rektor”, ”Hänger tillväxten på byxorna?”, ”Charmig artist”, ”Klädfascist i New York”, ”Fint med hängbyxor” och ”Hängane byxor”.

Written by Niclas Berggren

20 maj 2011 at 15:57

Publicerat i mode, ungdom

Höga priser i nödsituationer

I ”The Ethics of Price Gouging”, publicerad i Business Ethics Quarterly, argumenteras mot uppfattningen att det bör förbjudas och att det är omoraliskt att höja priser i nödsituationer:

In this paper, I have presented a qualified defense of price gouging. I have done so by arguing for three claims. First, I argued that even if price gouging is immoral, it ought not to be prohibited by law. Existing laws against price gouging either fail to provide clear guidance to sellers or fail to take account of all the morally significant reasons which could underlie a price increase, and it is difficult to see how laws could be reformed to avoid this dilemma. Furthermore, any legal prohibition of price gouging will create disincentives for individuals to engage in economic activity which helps those made vulnerable by emergencies. Because laws which prohibit price gouging thus harm vulnerable buyers and are unfair or unclear to sellers, they are immoral and should be repealed. Second, I argued that price gouging is, at least oftentimes, morally permissible. Price gouging is not inherently coercive, and if it is exploitative at all it is so in a way which makes it difficult to see why it is wrong (or, at least, more wrong than the actions of those who do nothing to help victims of emergencies). Moreover, price gouging can serve morally admirable goals by promoting an efficient allocation of scarce and needed resources, and by creating economic signals which will lead to increases in the supply of needed goods available to desperate populations. When it does so, I have claimed that we have good reason to think of price gouging as morally permissible. Finally, I argued that even though those who engage in price gouging might do so from morally despicable motives or characters, we cannot assume that all of them do so, since there are morally virtuous (or at least morally acceptable) motives which might drive individuals to engage in the practice as well.

Det jag särskilt finner tilltalande i denna argumentation är kopplingen till Hayeks analys av prissystemets informationsspridande funktion (t.ex. i ”The Use of Knowledge in Society”, publicerad i American Economic Review). Dvs. att hindra priset att stiga vid plötsliga efterfrågeöverskott förstör ett signalsystem som kan lindra en problematisk bristsituation:

The lesson we can draw from Hayek’s insight is that markets are dynamic, and that our moral intuitions often fail to consider this dynamism. When we think about price gouging we often imagine a small, fixed supply of resources being distributed among a group of people. If a high price is charged, the rich will get the goods, and the rest won’t. … But here, as with many other cases involving markets, our intuitive moral response is driven too much by what we can visualize, and not enough by what is harder to see. It is easy for us to visualize the zero-sum relation between the individuals fighting over a small immediate supply of ice. It is more difficult for us to see the way in which the market forces at work in that scenario operate to increase supply and to spur the discovery and improvisation of substitutes, such that what is zero-sum in the microcosm is positive-sum in the macrocosm.

En klok insikt, tycker jag.

Written by Niclas Berggren

20 maj 2011 at 5:07

Publicerat i ekonomi, etik, filosofi, kriser, moral, pris

Hemlighetens väktare

Jackson Pollock, Guardians of the Secret (1943), 122,9 x 191,5 cm:

Written by Niclas Berggren

19 maj 2011 at 16:34

Publicerat i konst

Kognitiv kapitalism

Vad skapar tillväxt och ekonomisk utveckling? En ny studie, ”Cognitive Capitalism: The Effect of Cognitive Ability on Wealth, as Mediated Through Scientific Achievement and Economic Freedom”, publicerad i Psychological Science, finner att kognitiv förmåga spelar en stor roll:

Using three large-scale assessments, we calculated cognitive-competence sums for the mean and for upper- and lower-level groups for 90 countries and compared the influence of each group’s intellectual ability on gross domestic product. … Our results underscore the decisive relevance of cognitive ability—particularly of an intellectual class with high cognitive ability and accomplishments in science, technology, engineering, and math—for national wealth. Furthermore, this group’s cognitive ability predicts the quality of economic and political institutions, which further determines the economic affluence of the nation. Cognitive resources enable the evolution of capitalism and the rise of wealth.

Effekterna illustreras i denna figur:

Särskilt intressant finner jag att de smartaste i ett land är särskilt viktiga för dess välstånd, dels direkt och dels indirekt, genom att de också påverkar de ekonomiska institutionernas utformning. En enkel uppskattning indikerar att om genomsnittlig IQ ökar med en enhet i den smartaste gruppen ökar detta genomsnittlig BNP per capita med $470; en motsvarande ökning i den grupp som består av medelsmarta ökar genomsnittlig BNP per capita med $230. Förvisso styrker detta tidigare forskningsresultat som tyder på ett samband mellan intelligens och ekonomisk tillväxt — se här och här — samt mellan intelligens och personlig ekonomisk framgång — se här. (Att ekonomisk frihet förmår generera välstånd är också känt sedan tidigare.)

Written by Niclas Berggren

19 maj 2011 at 5:14

Kontrollsiffran i personnumret

De flesta känner nog till att den den näst sista siffran i personnumret anger kön (udda=man, jämn=kvinna). Jag gissar att färre känner till att den sista siffran är en kontrollsiffra som räknas fram så här:

Här följer ett exempel på hur man kan räkna fram kontrollsiffran (enligt den s.k. modulus-10-metoden med vikterna 1 och 2):

1. Siffrorna i födelsetiden och födelsenumret multipliceras växelvis med 2 och 1.

6 4 0 8 2 3 – 3 2 3
2 1 2 1 2 1    2 1 2
12,4,0,8,4,3, 6,2,6

2. Lägg ihop siffrorna i produkterna. Obs! 12 räknas som 1+2
1+2+4+0+8+4+3+6+2+6=36

3. Entalssiffran (6) i siffersumman dras från talet 10. 10-6=4.

Restsiffran (4) blir kontrollsiffra vilket gör att personnumret i exemplet blir 640823-3234. Är restsiffran 10, blir kontrollsiffran 0.

Lätt som en plätt, om man känner till det.

Written by Niclas Berggren

18 maj 2011 at 15:35

Publicerat i kunskap

Omfördelning av betyg

Robin Hanson ställer en fråga till dem som förespråkar omfördelning av inkomster:

Most people believe that redistributing money within a nation is good, but that redistributing GPA within a school is bad, and if asked why these should be treated differently, have little to say.

Man kan tänka sig att ett motiv till omfördelning är uppfattningen att ingen egentligen förtjänar mer än någon annan, eftersom man inte själv väljer vare sig sin intelligens eller sin vilja att anstränga sig. Men detta motiv torde i minst lika hög grad gälla för betyg som för inkomst. Omfördelar man betyg skulle man troligen dessutom omfördela inkomst i det följande yrkeslivet. En intressant fråga är hur positiva och negativa effekter av dessa två typer av omfördelning skiljer sig åt. Kan t.ex. omfördelning av betyg leda till mindre behov av tillväxtdämpande höga marginalskatter på höga inkomster?

Nå, i vilket fall påpekar en skribent för The Economist en intressant sak i en kommentar:

[W]e do in fact heavily redistribute grade-point averages, for many of the same reasons we redistribute income. This situation strikes me as more or less fine. In the very worst schools in America, some students have 3.0 GPAs, even though the students who earn a 3.0 GPA in those schools would be hard pressed to maintain a 1.0 GPA in America’s best schools. Work for which students receive B’s in poor schools would earn failing grades in top schools. Classes in many subjects even within highly competitive universities are explicitly graded on a curve, particularly some hard-science classes. All of this represents a profound top-down effort to ration educational-credit goods according to a predetermined ideal distribution.

Denna aspekt på olika betygsystem hade jag tidigare inte tänkt på. Ett relativt betygsystem förefaller alltså omfördela betyg på ett helt annat sätt än ett absolut betygssystem, som vi numera har i Sverige. Det kan t.o.m. tänkas vara så, att dagens betygsystem omfördelar betyg från de mindre duktiga till de duktiga eleverna (eller från elever från låginkomsthem till elever från höginkomsthem). Kan detta få egalitarianer att vilja återgå till ett relativt system?

Written by Niclas Berggren

18 maj 2011 at 5:24

Född så här

Written by Niclas Berggren

17 maj 2011 at 15:29

Publicerat i musik

Minskar rättvisemärkning fattigdomen?

Jag har tidigare påpekat det osäkra i att rättvisemärkning på det hela taget förbättrar för fattiga bönder i världen — se inläggen ”Den tveksamma rättvisemärkningen”,  ”Effekterna av rättvisemärkning” och ”Problematisk rättvisehandel?”. Nu indikerar en ny studie, ”Profits and Poverty: Certification’s Troubled Link for Nicaragua’s Organic and Fairtrade Coffee Producers”, publicerad i Ecological Economics, samma sak:

Governments, donors and NGOs have promoted environmental and social certification schemes for coffee producers as certified market channels are assumed to offer higher prices and better incomes. Additionally, it is presumed that these certifications contribute to poverty reduction of smallholders. Yet, gross margins, profits and poverty levels of certified smallholder coffee producers have not yet been quantitatively analyzed applying random sampling techniques. Our quantitative household survey of 327 randomly selected members of conventional, organic and organic-fairtrade certified cooperatives in Nicaragua is complemented by over a hundred qualitative in-depth interviews. The results show that although farm-gate prices of certified coffees are higher than of conventional coffees, the profitability of certified coffee production and its subsequent effect on poverty levels is not clear-cut. Per capita net coffee incomes are insufficient to cover basic needs of all coffee producing households. Certified producers are more often found below the absolute poverty line than conventional producers. Over a period of ten years, our analysis shows that organic and organic-fairtrade farmers have become poorer relative to conventional producers. We conclude that coffee yield levels, profitability and efficiency need to be increased, because prices for certified coffee cannot compensate for low productivity, land or labor constraints. [Min fetstil.]

Viljan att göra gott för världens fattiga är beundransvärd. Det gäller dock att använda effektiva medel för att uppnå ett mål om fattigdomsreducering. Just rättvisemärkning förefaller inte vara en särskilt effektiv, och kanske t.o.m. en kontraproduktiv, metod.

Written by Niclas Berggren

17 maj 2011 at 5:19

Hawking om himlen

Fysikern Stephen Hawking intervjuas i The Guardian:

You had a health scare and spent time in hospital in 2009. What, if anything, do you fear about death?

I have lived with the prospect of an early death for the last 49 years. I’m not afraid of death, but I’m in no hurry to die. I have so much I want to do first. I regard the brain as a computer which will stop working when its components fail. There is no heaven or afterlife for broken down computers; that is a fairy story for people afraid of the dark.

Se även inlägget ”Vad säger fysiken om gud?”.

Written by Niclas Berggren

16 maj 2011 at 15:14

Förslag för att minska död och lidande

Som läsare av denna blogg känner till är jag starkt engagerad i frågan om organdonation, i synnerhet i försök att lösa den bristsituation som råder och som orsaker mycket lidande och död. Jag är t.ex. förespråkare av ett system med betalning till njurdonatorer. Enligt beräkningar av Gary Becker och Julio Jorge Elías skulle en ersättningsnivå på runt 100 000 kr eliminera bristen på njurar. Men jag är i grunden pragmatiker på detta område: det finns många förslag på förbättrande reformer, och om betalning till levande donatorer upplevs som en omöjlig väg framåt, därför att människor (av för mig märkliga skäl) finner det etiskt tveksamt, bör andra vägar prövas.

Det är just med en (för mig otypisk) känslighet för de värderingar som genomsyrar svensk hälso- och sjukvård, och med kunskap i såväl grundläggande nationalekonomiskt tänkande om incitament som ny beteendeekonomisk och socialpsykologisk forskning, som ett nytt förslag läggs fram i ”Incentivizing Deceased Organ Donation: A Swedish Priority-Setting Perspective”, publicerad i Scandinavian Journal of Public Health:

The components and details of the compensation proposal can be summarized as follows:

  • €5,000 contribution to the estate or family of the deceased towards funeral expenses.
  • Deceased (advanced directive) or family could decline the contribution in full.
  • All or part of the €5,000 contribution could be directed as a publicized donation to a reputable charity of the deceased (if the will is known) or family’s choice.
  • In all circumstances the right to self determination of the deceased must be respected; and the decision of the family cannot be in contradiction to the will of the deceased if it is explicitly stated.

Det intressanta med detta förslag är att det försöker beakta olika typer av incitament att donera — ekonomiska, inneboende och signalmässiga — så att personer som motiveras av altruism och av en vilja att framstå som goda inför andra också stimuleras att ge.

Detta är en av de viktigaste texterna jag har läst på mycket länge, inte minst därför att jag tycker att dess argumentation är tydlig, enkel, etiskt tilltalande och grundad på forskning. (Därmed inte sagt att förslag om ersättning till levande njurdonatorer inte är det, men om detta finns som sagt olika uppfattningar.) Vågar man hoppas att politiker och andra beslutsfattare läser och lär? Att inte läsa och lära, och att passivt avstå från att agera, har direkta och stora kostnader för människor som är i behov av nya organ. Det, om något, är oetiskt.

Tips: Mikael Elinder.

Written by Niclas Berggren

16 maj 2011 at 5:36

Professorernas favoriter

Vilka ekonomiska tänkare i olika tidsepoker, vilka ekonomiska tidskrifter och vilka ekonomiska bloggar har amerikanska professorer i nationalekonomi som favoriter? Ett försök att klargöra det görs i den nya studien ”Economics Professors’ Favorite Thinkers, Journals, and Blogs (Along with Party and Policy Views)”, publicerad i Econ Journal Watch:

A sample of 299 U.S. economics professors, presumably random, responded to our survey which asked favorites in the following areas: Economic thinkers (pre-twentieth century, twentieth century now deceased, living age 60 or older, living under age 60), economics journals, and economics blogs. First-place positions as favorite economist in their respective categories are Adam Smith (by far), John Maynard Keynes followed closely by Milton Friedman, Gary Becker, and Paul Krugman. For journals, the leaders are American Economic Review and Journal of Economic Perspectives. For blogs, the leaders are Greg Mankiw followed closely by Marginal Revolution (Tyler Cowen and Alex Tabarrok).

Jag fann det inte minst intressant att studien också undersöker hur professorernas politiska uppfattningar är relaterade till deras svar. Här kan man se de tio mest valda favoritekonomerna under 60 och hur vänster-höger-fördelningen bland respondenterna ser ut, enligt två mått. ”Party ratio” avser kvoten mellan vänster- och högersympatisörer (baserat på partiidentifikation), medan ””Ave. lib. score” avser hur klassiskt liberala (”höger”) respondenterna är på en fyrgradig skala, utifrån svar på policyfrågor, där fyra är mest klassiskt liberalt.

De som har Krugman som favorit är alltså relativt vänsterinriktade (för att inte tala om Galbraiths fans!); endast för Levitt och Easterly är högersympatisörerna fler än vänstersympatisörerna. Förvisso ska här beaktas att vänster i en amerikansk kontext mycket väl kan motsvara en person i mitten av den politiska skalan, ibland kanske t.o.m. höger, i Sverige.

Mina egna favoriter skulle nog vara:

Vilka är dina favoriter i respektive kategori?

Written by Niclas Berggren

15 maj 2011 at 5:45

Publicerat i nationalekonomi, politik

Man i trappa

Guilherme Werneck. närmare bestämt:

Written by Niclas Berggren

14 maj 2011 at 17:35

Publicerat i skönhet

Hur påverkar invandring de offentliga finanserna?

En mycket viktig ny uppsats, ”Economic Impacts of Immigration: A Survey”, sammanfattar studier av invandringens ekonomiska effekter. Jag fastnade för denna information om Sverige:

Storesletten (2003) repeated his earlier analysis for Sweden and estimated that the average immigrant to Sweden represented a net cost of €20k for the public sector, but the variation across different groups of immigrants was very wide. Young immigrants produced a net gain of €24k, whereas immigrants over the age of 50 represented a large net cost. The results again depended greatly on how the immigrants fared in the labor market. It is therefore crucial to evaluate the labor market success in terms of participation and employment rates as discussed earlier.

Jag fann det intressant att effekterna varierar så mycket beroende på invandrarnas ålder. Vad gäller den genomsnittliga nettokostnaden kan man tänka sig att den skulle kunna bli betydligt lägre om reformer genomförs som underlättar för invandrare att ta sig in på arbetsmarknaden, t.ex. på arbetsrättens område. Det finns uppenbarligen möjlighet att minska kostnaden för invandring och t.o.m. få den att generera nettointäkter:

Immigration is often viewed as a large fiscal burden for European public finances or as a possible saviour if correctly harnessed. This has been palpable in the recent political atmospheres of France, Italy, and Germany, for instance. Most empirical studies, however, estimate the fiscal impacts of immigration to be very small. There certainly exist large differences across migrant groups in the costs and benefits they cause for a host country; the net impact depends heavily on the migrant’s age, education, and duration of stay. On average, immigrants appear to have a minor positive net fiscal effect for host countries. [Egen kursivering.]

Förvisso anser inte jag att förekomsten av en nettokostnad är ett tungt vägande skäl att vara restriktiv med invandring, men kan man minska den är det förstås bra.

Tips: Bryan Caplan. Media: SvD.

Written by Niclas Berggren

14 maj 2011 at 5:33

Fråga inte vad klockan är

En lätt surrealistisk intervju med Maestro Segerstam i DI Weekend idag. Jag antar att hans svar på denna fråga tydliggör skillnaden mellan en konstnärssjäl och en trist rationalist:

Hur ofta seglar du?
”Jag svarar inte på statistiska kalenderfrågor. Det är lika mördande som att fråga vad klockan är när man gör något kreativt.”

Written by Niclas Berggren

13 maj 2011 at 15:37

Publicerat i rationalitet, tid

Gamlingar som klär sig ungt

Som läsare av denna blogg känner till är jag inte förtjust i åldrande. Personer som åldras kan försöka ge ett ungdomligt intryck, i tron att det kommer att göra dem mer populära bland yngre. Fungerar det? I studien ”Looking Young for Your Age: Perceptions of Anti-Aging Options”, publicerad i European Journal of Social Psychology, rapporteras:

Despite the potential benefits of looking young, we predicted that older adults who attempt to look younger than they are would threaten the distinctiveness of young adults’ social identity and, for this reason, such “passers” would be evaluated negatively. In three experiments we found that both male and female young adults negatively evaluated older adults who attempt to look younger compared to older adults who do not attempt to do so. Both male and female targets who attempt to look younger were evaluated negatively (Experiment 2), and these negative evaluations were a function of experienced threat to young adults’ social identities (Experiment 3). Older adults may attempt to look young to avoid age-based prejudice or conform to existing standards, but doing so can result in negative evaluations by younger people.

Det är nog bara att bita i det sura äpplet och acceptera det gradvisa förfallet. Det finns inga genvägar tillbaka till förlorad ungdom.

Written by Niclas Berggren

13 maj 2011 at 5:33

Publicerat i ålder, kläder, ungdom

Väljer man?

I en grundläggande filosofisk fråga säger Markel följande till Arvid i Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken:

Men det kommer inte an på vad du vill; det kommer an på vad som sker! Man väljer inte! Man väljer lika litet sitt öde som man väljer sina föräldrar eller sig själv: sin kroppsstyrka eller sin karaktär eller färgen på sina ögon eller vindlingarna i sin hjärna. Det förstår var och en. Men man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

Written by Niclas Berggren

12 maj 2011 at 15:27

Nationalekonomins förändring

Det är många som har haft synpunkter på nationalekonomers roll i den stora kris som vi nyligen upplevde. Ett av de mer intressanta bidragen står Barry Eichengreen för i ”The Last Temptation of Risk”. Däri finns åtskilligt att begrunda (och delvis bestrida), men här vill jag bara ta upp hans syn på nationalekonomins utveckling:

But now it is on the empirical side where the capacity to do high-quality research is expanding most dramatically, be the topic beer sales or asset pricing. And, revealingly, it is now empirically oriented graduate students who are the hot property when top doctoral programs seek to hire new faculty. Not surprisingly, the best students have responded. The top young economists are, increasingly, empirically oriented. They are concerned not with theoretical flights of fancy but with the facts on the ground. To the extent that their work is rooted concretely in observation of the real world, it is less likely to sway with the latest fad and fashion. Or so one hopes.

The late twentieth century was the heyday of deductive economics. Talented and facile theorists set the intellectual agenda. Their very facility enabled them to build models with virtually any implication, which meant that policy makers could pick and choose at their convenience. Theory turned out to be too malleable, in other words, to provide reliable guidance for policy. In contrast, the twenty-first century will be the age of inductive economics, when empiricists hold sway and advice is grounded in concrete observation of markets and their inhabitants. Work in economics, including the abstract model building in which theorists engage, will be guided more powerfully by this real-world observation. It is about time.

Bryan Caplan har framfört liknande kritik mot den åtminstone tidigare starka ställning som ren, matematiserad teori hade. Även här i Sverige har jag noterat en stor förändring sedan mina egna doktorandstudier i mitten av 1990-talet. Jag tror att detta är en förändring till det bättre, även om jag betvivlar att denna mer empiriska inriktning kommer att hjälpa till att undvika framtida kriser. För det första är jag tveksam till att politiker, tjänstemän och företagsledare kommer att vilja och kunna ta till sig ny empirisk kunskap. För det andra är jag tveksam till om särskilt mycket av den nya empiriska forskning som bedrivs besvarar relevanta frågor rörande de politiska och ekonomiska faktorer som i ett komplext samspel utlöser kriser. Det finns t.ex. en risk för att metod, snarare än frågeställning, blir styrande. Däremot kommer mycket annan, icke-krisrelaterad och sannolikt mer partiell kunskap att produceras framöver, det är jag säker på, och det är inte så illa.

Written by Niclas Berggren

12 maj 2011 at 5:13

Publicerat i ekonomi, kriser, nationalekonomi

Shelleys ateism

I år är det 200 år sedan Percy Bysshe Shelley lät publicera The Necessity of Atheism. Så här kan hans argument sammanfattas:

The argument itself is simple. If you have seen or heard God, then you must believe in God. If you haven’t, then the only possible reasons to believe in God are reasonable argument or the testimony of others. The main argument given for believing in a deity – that the universe must have had a first cause – is not persuasive because there is no reason to believe either that the universe must have had a first cause or that this cause, if it existed, was a deity. The testimony of others – a third-rate source of knowledge in any case – is invariably contrary to reason. This is not least because it reports God as commanding belief, which would be irrational of God, given that belief is involuntary and not an act of will. So there is no reason to believe in God.

Insiktsfullt.

Written by Niclas Berggren

11 maj 2011 at 15:15

Publicerat i ateism

De lyckliga djuren

Nietzsche skriver i ”On the Utility and Liability of History for Life” om människans sätt att, konstruktivt och destruktivt, förhålla sig till historien. En sak jag fastnade för i hans framställning rör djuren:

Observe the herd as it grazes past you: it cannot distinguish yesterday from today, leaps about, eats, sleeps, digests, leaps some more, and carries on like this from morning to night and from day to day, tethered by the short leash of its pleasures and displeasures to the stake of the moment, and thus it is neither melancholy nor bored. It is hard on the human being to observe this, because he boasts about the superiority of his humanity over animals and yet looks enviously upon their happiness — for the one and only thing that he desires is to live like an animal, neither bored nor in pain, and yet he desires this in vain, because he does not desire it in the same way as does the animal. The human being might ask the animal: ”Why do you just look at me like that instead of telling me about your happiness?” The animal wanted to answer, ”Because I always immediately forget what I wanted to say” — but it had already forgotten this answer and hence said nothing, so that the human being was left to wonder.

Jämför med Walt Whitmans och John Stuart Mills syn på djur kontra människa. Vad vill vi helst vara? Jag lutar åt djur — det tilltalande i att leva i nuet utan grubbel och bekymmer! — men det lär bli svårt att fixa till.

Not: Givetvis är människan också ett djur, så när jag skriver ”djur” menar jag ”icke-mänskliga djur”.

Written by Niclas Berggren

11 maj 2011 at 5:33

Publicerat i djur, filosofi, historia, lycka

Djurspaning

Arshile Gorky, Tracking Down Guiltless Doves (1936), 30,5 x 40,6 cm:

Written by Niclas Berggren

10 maj 2011 at 17:25

Publicerat i konst

Att kunna dö när man vill

Det rapporteras att matematikern och playboyen Gunter Sachs sköt sig själv härom dagen med dödlig utgång. Hemskt, kan tyckas, men i grunden ser jag det som en genomtänkt handling för att undkomma ett ofrånkomligt lidande. Det vore önskvärt att ge människor möjlighet att under mindre blodiga former kunna döda sig när de finner livet oönskat. Som Witold Gombrowicz uttrycker det:

Jag kräver Dödshus, där var och en skulle förfoga över moderna medel för ett lindrigt frånfälle. Där skulle man kunna dö lätt och ledigt, utan att behöva kasta sig under ett tåg eller hänga sig i en krok. Där en utled, förbrukad och utmattad människa kunde överlämna sig i specialistens vänliga vård och garanteras en död utan skam och tortyr. Varför inte, frågar jag – varför inte? Vem förbjuder er att civilisera döden?

Intressant nog visar studien ”The Oregon Paradox”, publicerad i Journal of Socio-Economics, följande:

[P]eople who are terminally ill often feel a surge in wellbeing and hope to live longer when they have the option of legally ending their lives.

Hur kan detta förstås? Arjun Kanna förklarar:

[L]et us say that patients have been prescribed lethal medication and have the option of ending their lives at any point of their choosing.  As before, patients don’t want to choose a time too soon or too distant, but with the power to control the end of their lives they no longer have a reason to err on the side of haste!  The patients can now wake up every day with the comfort of knowing that they do not have to suffer through pain or stress they might find intolerable. Being given the option to determine the time of our own death can transform patients from powerless victims of their illness to willing survivors of it.

Dvs. den frihet Gombrowicz talar om ger inte nödvändigtvis upphov till en plötslig dödshandling utan kan t.o.m. göra livet lyckligare och mer uthärdligt. Att veta att man kan ända sitt liv om det blir mycket plågsamt — utan groteska och blodiga inslag — är, tycks det, värt mycket. (För att avsluta med en nationalekonomisk koppling visar artikeln i Journal of Socio-Economics hur detta kan förklaras med teorin om förväntad nytta!)

Se även ”En ateistisk doktor, tack”, ”När palliativ vård inte räcker till”, ”Nedsövning för att minska lidande””Är dödshjälpsmotståndarna inkonsekventa?”, ”Doktor Glas om dödshjälp och abort””Balanserad önskan att dö””När livet är hemskt””Svaga argument mot dödshjälp””Friheten att dö””Ja till eutanasti””Liv och död””Legalisera aktiv dödshjälp””Dödshjälp och Göran Persson”, ”Att dö utan smärta””Döden kan befria””Dödshjälp när så önskas””Hjälp att dö bör tillåtas””Liv till varje pris””Dödshjälp i Nederländerna””Obefogad religiös alarmism””Att dö för andras skull””JK om dödshjälp””Det rör på sig i dödshjälpsfrågan””Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden””Rationell syn på självmord”.

Written by Niclas Berggren

10 maj 2011 at 5:17

Till läsningens försvar

Cicero skriver i ”In Defence of the Poet Aulus Licinius Archias”:

And yet let us leave aside for a moment any practical advantage that literary studies may bring. For even if their aim were pure enjoyment and nothing else, you would still, I am sure, feel obliged to agree that no other activity of the mind could possibly have such a broadening and enlightening effect. For there is no other occupation upon earth which is so appropriate to every time and every age and every place. Reading stimulates the young and diverts the old, increases one’s satisfaction when things are going well, and when they are going badly provides refuge and solace. It is a delight in the home; it can be fitted in with public life; throughout the night, on journeys, in the country, it is a companion which never lets me down.

Written by Niclas Berggren

9 maj 2011 at 15:14

Publicerat i litteratur

Psykologin bakom tro på skapare

Vad får människor att acceptera den felaktiga teorin om ”intelligent design” istället för den vetenskapligt grundade evolutionsteorin? Den nya studien ”Death and Science: The Existential Underpinnings of Belief in Intelligent Design and Discomfort with Evolution”, publicerad i PLoS ONE, finner att dödsångest är en möjlig förklaringsfaktor:

The present research examined the psychological motives underlying widespread support for intelligent design theory (IDT), a purportedly scientific theory that lacks any scientific evidence; and antagonism toward evolutionary theory (ET), a theory supported by a large body of scientific evidence. We tested whether these attitudes are influenced by IDT’s provision of an explanation of life’s origins that better addresses existential concerns than ET. In four studies, existential threat (induced via reminders of participants’ own mortality) increased acceptance of IDT and/or rejection of ET, regardless of participants’ religion, religiosity, educational background, or preexisting attitude toward evolution. Effects were reversed by teaching participants that naturalism can be a source of existential meaning (Study 4), and among natural-science students for whom ET may already provide existential meaning (Study 5). These reversals suggest that the effect of heightened mortality awareness on attitudes toward ET and IDT is due to a desire to find greater meaning and purpose in science when existential threats are activated.

Det tråkiga med detta resultat är att det antyder att människor kan ta ställning i strikt vetenskapliga frågor utifrån ovetenskapliga utgångspunkter. Uppfattningar om hur liv har utvecklats bör inte påverkas av om människor upplever mening med livet eller dödsångest. Det positiva med studien tycker jag är att ett budskap om att naturalism kan innefatta meningsfullhet också verkar kunna påverka människor, denna gång i riktning mot acceptans av vetenskapliga resultat. En intressant sak: när studiens deltagare påmindes om dödsångest steg deras ogillande av Richard Dawkins, medan deras gillande av förespråkaren av ”intelligent design” Michael Behe steg.

Written by Niclas Berggren

9 maj 2011 at 5:11

Moral som känslor

Charles Leslie Stevenson var en av 1900-talets stora moralfilosofer: en av emotivismens företrädare och en föregångare till dess moderna variant, expressivismen. Nå, här vill jag lyfta fram Stevensons syn på vetenskap och moral. Sam Harris hävdar i The Moral Landscape: How Science Can Determine Human Values att man med vetenskap kan fastslå vilken den korrekta moralen är. Vad hade Stevenson att säga om sådana tankegångar? Två citat är upplysande:

If the men come to agree in belief about all the factual matters they have considered, and if they continue to have divergent aims in spite of this … they will still have an ethical issue that is unresolved. But if they come to agree [in attitude], they will have brought their ethical issue to an end; and this will be so even though various beliefs … still remain debatable. Both men may conclude that these remaining beliefs, no matter how they are later settled, will have no decisive effect on their attitudes.

(S)cientific methods cannot guarantee the definite role in the so-called normative sciences that they may have in the natural sciences. Apart from a heuristic assumption to the contrary, it is possible that the growth of scientific knowledge may leave many disputes about values permanently unsolved. … For the same reason I conclude that normative ethics is not a branch of any science. It deliberately deals with a type of disagreement that science deliberately avoids. … Insofar as normative ethics draws from the sciences, in order to change attitudes via changing people’s beliefs, it draws from all the sciences; but a moralist’s peculiar aim—that of redirecting attitudes—is a type of activity, rather than knowledge, and falls within no science. Science may study that activity and may help indirectly to forward it; but it is not identical with that activity.

Detta synes mig vara helt och hållet korrekt — ergo har Harris fel. Däremot kan förstås vetenskapen bidra med att hjälpa oss förstå hur världen är konstituterad, vilket kan påverka ställningstaganden i olika frågor. Se även vad Bertrand Russell, Isaiah Berlin och A.J. Ayer hade att säga i denna fråga

Written by Niclas Berggren

8 maj 2011 at 5:51

Publicerat i etik, filosofi, känslor, moral, vetenskap

Gener och identifikation med politiska partier

Det tycks inte bara vara så att politiska uppfattningar per se i hög grad bestäms av genetik och grundläggande psykologiska egenskaper: detta verkar även gälla för hur starkt man identifierar sig med ett politiskt parti. I studien ”Is There a ‘Party’ In Your Genes?”, publicerad i Political Research Quarterly (preliminär gratisversion här), rapporteras:

Utilizing quantitative genetic models, the authors examine the sources of party identification and the intensity of that identification. The results indicate genes exert little, if any, influence on party identification, directly or indirectly through covariates. However, we find that genes appear to play a pivotal role in shaping the strength of an individual’s party identification. … With regard to political party affiliation, people appear to be influenced by a biological propensity to be intense or apathetic regardless of how they were raised or which party they were raised to support. It appears clear that neither personality (as measured here) nor religious intensity is genetically, or to a large degree environmentally, related to partisan intensity.

Det finns dock tidigare forskning som antyder att även ideologiska uppfattningar kan ha genetisk grund och, i vilket fall, följa av grundläggande psykologiska egenskaper (se t.ex. inläggen ”Nyliberal psykologi””Bestäms politiska uppfattningar av ideologi?””Ideologiernas genetiska grund” och ”Vad kännetecknar politiskt konservativa?”). Traditionella politiska förklaringsmodeller är i starkt behov av komplettering. Själv kan jag meddela att jag alltid har identifierat mig ganska starkt med ett politiskt parti. Att mina gener kunde ha med det att göra kände jag inte tidigare till.

Written by Niclas Berggren

7 maj 2011 at 5:29

Modellvisning

Written by Niclas Berggren

6 maj 2011 at 17:09

Publicerat i skönhet

Ger ekonomisk frihet lycka?

När ekonomisk politik ska utformas anser nog många att det yttersta bedömningskriteriet är om den förmår skapa lycka. I den nya, preliminära studien ”Do Good Institutions Make Citizens Happy, or Do Happy Citizens Build Better Institutions?” undersöks om politik och institutioner som kännetecknas av en hög grad av ekonomisk frihet är relaterade till lycka samt, i så fall, hur kausaliteten ser ut:

First, the importance of economic freedom for life satisfaction is seemingly demonstrated by the use of ordinary least squares analysis. The Economic Freedom of the World Index by Gwartney et al (2010) is used as an index of economic institutions, since these have been shown to be of more overall importance for life satisfaction in previous studies. Results show that overall economic freedom is an important determinant of average national life satisfaction … It is also demonstrated that citizens do not equally value all elements of economic institutions, in terms of procedural utility. Areas 3, 4, and 5, which represent the free Access to sound money, Freedom to trade internationally, and freedom from Regulation of credit, labor, and business, are important determinants of life satisfaction, above the effects that these aspects of economic institutions might have on GDP per capita. Second, two stage least squares analysis is applied to investigate the relation of causality between economic institutions and life satisfaction. Legal origin is used to instrument for economic freedom, while an index for the rate of alcohol disorders and the per capita consumption of cigarettes is constructed to serve as an instrument for life satisfaction. The results indicate that economic freedom seems to raise life satisfaction, but life satisfaction has no effect on economic freedom.

Det är alltid svårt att fånga kausala effekter med imperfekta instrumentalvariabler, men resultaten indikerar i vilket fall att det är en stabil penningpolitik, frihandel och begränsade regleringar som bidrar till högre lycka.

Written by Niclas Berggren

6 maj 2011 at 5:51

Den förnuftiga människan

Aristoteles:

It is absurd to hold that a man ought to be ashamed of being unable to defend himself with his limbs but not of being unable to defend himself with speech and reason, when the use of reason is more distinctive of a human being than the use of his limbs.

Written by Niclas Berggren

5 maj 2011 at 15:27

Publicerat i filosofi, rationalitet

Ger religiösa mer dricks?

Tidigare forskning har funnit att kyrkobesökare inte är ärligare än andra. En ny studie, ”Religion and Prosocial Behaviour: A Field Test”, publicerad i Applied Economics Letters, visar följande:

Religious people are thought to be more prosocial than nonreligious people. Laboratory studies of this using ultimatum, dictator, public goods and trust games have produced mixed results, which could be due to lack of context. This article examines the relationship between religion and prosocial behaviour using data from a context-rich, naturally occurring field experiment that closely resembles the dictator game – tipping in restaurants. Customers were surveyed as they left a set of restaurants in Richmond, Virginia, in the summers of 2002 and 2003. Our findings reveal no evidence of religious prosociality.

Religionen framställs ibland som en garant för gott beteende i ett samhälle. Underlaget för sådana påståenden tycks inte särskilt starkt. Kan det ha att göra med att grundläggande moraliska intuitioner kan ha biologisk, snarare än religiös, grund?

Written by Niclas Berggren

5 maj 2011 at 6:08

Edvard framför spegeln

Georg Baselitz, Edvard vor dem Spiegel (1982), 250,8 x 200,0 cm:

Written by Niclas Berggren

4 maj 2011 at 15:55

Publicerat i konst

Ateister tänker som buddhister

Från The Economist:

Dr Bourrat joined forces with Quentin Atkinson of the University of Auckland. Together, they pored over the World Values Survey, a poll of 87 countries that asks respondents, among other things, about their religious beliefs and the acceptability of a range of infractions, from littering to adultery. The upshot of Dr Bourrat’s and Dr Atkinson’s analysis was that people whose religion includes an omniscient, judgmental god (Christians, Muslims and so on) regard the whole range of such transgressions more harshly than those, such as Buddhists, whose religion does not. (Agnostics and atheists think like Buddhists.)

Själv avvisar jag alla religioner men anser buddhismen vara den minst frånstötande av de stora religionerna, kanske just pga. det resultat som redovisas ovan. Dess rationalism tilltalar mig dessutom; dess syn på livet efter döden gör det däremot inte.

Tips: Aqurette.

Written by Niclas Berggren

4 maj 2011 at 6:09

Publicerat i ateism, rädsla, religion

Briljant dans

Written by Niclas Berggren

3 maj 2011 at 15:08

Publicerat i balett, dans

Otränad på grund av vänner?

Vad beror det på att vissa blir alltför rundnätta och otränade? Enligt den nya studien ”Is Poor Fitness Contagious? Evidence from Randomly Assigned Friends”, publicerad i Journal of Public Economics (preliminär gratisversion här), spelar vänner en central roll:

The increase in obesity over the past 30 years has led researchers to investigate the role of social networks as a contributing factor. However, several challenges make it difficult to demonstrate a causal link between friends’ physical fitness and own fitness using observational data. To overcome these problems, we exploit data from a unique setting in which individuals are randomly assigned to peer groups. We find statistically significant positive peer effects that are roughly half as large as the own effect of prior fitness on current fitness. Evidence suggests that the effects are caused primarily by friends who were the least fit, thus supporting the provocative notion that poor physical fitness spreads on a person-to-person basis.

Det gäller att välja sitt umgänge väl om man vill öka sannolikheten att hålla sig i trim.

Written by Niclas Berggren

3 maj 2011 at 5:20

Publicerat i fetma, vänskap

Slöseri med skattepengar?

Tommy Waidelich har presenterat Socialdemokraternas alternativ till regeringens vårproposition idag. Han sade bl.a. följande:

Den stora avgörande skillnaden framöver blir hur vi ska använda det stora framväxande reformutrymmet. Vi har redan fått besked av regeringen att man kommer att föreslå att använda hela nästa års reformutrymme på 20-25 miljarder till skattesänkningar. Vi tycker det är att slösa med skattepengarna. Vi vill i stället använda dem till investeringar för framtiden.

Min fråga är: Hur kan det, rent logiskt, vara att slösa med skattepengarna, att besluta att minska desamma? Att slösa med x innebär att man använder x på ett sätt som inte på effektivaste sätt leder till måluppfyllelse för vilket givet x som helst. Slöseri handlar inte alls om storleken på det som det används utan om hur det som finns vid en given tidpunkt används.* Man kan hävda att ett högre x än det som existerar ger större måluppfyllelse, men att välja ett lägre x än så är fortfarande inte slöseri (däremot irrationellt, om målet är givet). En skattesänkning kan alltså per definition inte vara att slösa med skattepengarna.

Jag har skrivit om märklig socialdemokratisk logik tidigare, före Waidelichs tid. Han verkar kunna föra traditionen vidare.

_________________
*Storleken kan spela roll på ett sätt: Givet att slöseri föreligger, kan slöseriet öka om x ökar, om sättet på vilket x används inte ändras. Likaså kan, givet att slöseri föreligger, slöseriet minska om x minskar, om sättet på vilket x används inte ändras. Det rör sig alltså om en ren skaleffekt.

Written by Niclas Berggren

2 maj 2011 at 19:47

Publicerat i ekonomi, logik, politik

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 138 andra följare

%d bloggers like this: