Nonicoclolasos

Asymmetrisk syn på ekonomiska incitament

Det är inte ovanligt numera att nationalekonomer ställer sig tveksamma till ekonomiska incitament för att uppmuntra gott beteende. Det är den beteendeekonomiska forskningen som tyder på att sådana incitament kan tränga undan en inneboende motivation att göra gott. De som har en inre motivation vill inte sammankopplas med ett egoistiskt motiv för att göra gott, lyder tankegången, och de blir mindre benägna att göra det om de får betalt. Resonemangen kan t.ex. gälla blodgivning, organdonation eller arbetsdisciplin. Dessa ekonomer motsätter sig därför ofta belönande betalning, eftersom de predikterar att en sådan leder till ett lägre utbud av dessa, och snarlika, goda aktiviteter.

Avvisande av ekonomiska incitament när det gäller att få människor att bete sig mer gott, alltså. Det slog mig att samma personer ofta däremot tenderar att förespråka ekonomiska incitament när det gäller att få människor att bete sig mindre dåligt, även då med utgångspunkt i beteendeekonomisk forskning. I paternalistisk anda vill de hjälpa irrationella människor att fatta bättre beslut. Åtgärder som förespråkas är t.ex. fett- eller sockerskatt, liksom mer allmänt böter. I fallet med viktökning tros en negativ utveckling kunna motverkas genom att det blir dyrare att äta onyttigt.

Min undran är: Föreligger det inte en spänning mellan dessa båda hållningar? Om människor har potential till en inre motivation att göra gott, varför ska inte försök att stärka den användas i båda fallen? Varför tros utifrån påförda incitament inte fungera i det ena fallet men fungera väl i det andra? Om en person verkligen vill gå ned i vikt men har problem med självkontroll, kan inte externa incitament som en fettskatt tränga undan den svaga men ändå existerande inre motivationen att gå ner i vikt? Vill en sådan person uppfattas gå ner i vikt för att staten har lagt på en straffskatt på vissa varor? Eller vill den personen stolt kunna gå ner i vikt genom egen, inre drivkraft?

Måhända jämför jag här äpplen med päron. Måhända gör jag det inte. Känner någon till komparativ forskning på detta område?

Written by Niclas Berggren

29 maj 2011 den 6:41

7 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Öh ursäkta men har du nån hangup på behavoural economy? Börjar kännas liiiiite tröttsamt bara.

    Jens

    29 maj 2011 at 7:37

  2. Intressant iakttagelse. Mer gott eller mindre dåligt beror väl dock på var man lägger referenspunkten. Ta exemplet med samarbeten kring allmäningar, så kan man säga att man kan visa att, under vissa omständigheter kan ekonomiska incitament tränga ut andra motivationer och därigenom leda till minskat samarbete. Detta kan man kalla då att folk beter sig mindre gott, eller mer dåligt. Men hursomhelst, du har en poäng. Känner inte direkt till ngn litteratur.

    En skillnad mellan de exempel som du ger ovan är dock att när det handlar om mer gott är det mer gott gentemot andra, medan mindre dåligt handlar om mindre dåligt för individen själv. Kan detta vara en förklaring till asymmetrin?

    Fredrik Carlsson

    29 maj 2011 at 10:02

  3. Fredrik: En mycket intressant tes. Man kanske kan skilja på fyra fall där incitament av olika slag kan ha (potentiellt olika) effekter: (i) göra gott för andra; (ii) göra gott för sig själv; (iii) göra mindre dåligt för andra; och (iv) göra mindre dåligt för sig själv. Det fall som mest lyfts fram, som jag uppfattar det, är (i), där, som du påpekar, många experiment antyder att externa incitament kan tränga undan interna incitament. Det exempel jag tog upp, fettskatt, är ett fall av typ (iv). Skillnaden mellan (i) och (iv) som du pekar på är vilka som berörs av ett ändrat beteende. Det vore intressant att undersöka om det finns skillnad mellan (i) och (iii) – och som exempel på fall av typ (iii) tänker jag mig just böter mot kriminellt beteende som påverkar tredje part negativt. I båda de fallen berörs andra av ett ändrat beteende – finns det skäl att tro att ekonomiska incitament fungerar väl i fall (i) men inte i fall (iii)? Detta kanske det duktiga beteendeekonomiska teamet i Göteborg får reda ut åt oss empiriskt! :-)

    Niclas Berggren

    29 maj 2011 at 12:55

  4. Jag funderar lite kring resonemanget ”den inre motivationen att göra gott”.

    Om vi istället utgår från att blodgivarna är fullt rationella kan det innebära att den goodwill de upplever av att ge blod och inte få betalt inte vägs upp av den ekonomiska kompensationen.

    Ex: Jag ger blod i ”altruistisk” anda och värderar detta som en personlig goodwill på 1000kr. (då t.ex. människor i min omgivning ger mig mer uppmärksamhet och komplimanger).

    I nästa steg införs en betalning på 500kr per blodgivning som i sin tur tränger undan goodwillen på 1000kr.

    Det innebär att ”incitamentet” att lämna blod har minskat från ett värde på 1000kr till 500kr.

    Johan

    29 maj 2011 at 17:56

  5. Om du inte läst Daniel H. Pinks bok Drive så ska du nog göra det. Populistiskt sammanställer han en hel del om vad som forskats fram om inre drivkraft. Bl a kapitel 2 handlar om när piskor och morötter inte fungerar.

    Det finns också en 41 min You tube video där Dan presenterar huvuddragen ur boken. http://www.youtube.com/watch?v=_mG-hhWL_ug
    (Om inte länken fungerar: Sök på Dan Pink Drive så hittar du den nog)

    Sverker

    29 maj 2011 at 19:38

  6. Eller så slår du till och blir experimentell ekonom :-).

    I vilket fall kan man tänka sig några skäl till varför det skulle vara olika effekter beroende på om andra drabbas eller inte. Identiteten kan antas påverkas mer av goda gärningar mot andra, än ”goda” gärningar mot sig själv. Det är också mer värdefullt att signalera goda gärningar mot andra än att man äter sunt etc. Men därmed inte sagt att monetära incitament inte kan tränga ut viljan att minska på sitt dåliga beteende.

    Fredrik Carlsson

    29 maj 2011 at 23:13

  7. Spännande tankar! Sånt här förhöjer verkligen bloggen! :-)

    Marcus Linder

    30 maj 2011 at 10:43


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: