Nonicoclolasos

Individualism – för tillväxtens skull

Hade Ayn Rand lite rätt när hon skrev The Virtue of Selfishness? Kan ett individualistiskt samhälle vara bra att leva i? Om det må man tvista, men i vilket fall verkar det vara ett samhälle med högre långsiktigt tillväxt, enligt den nya studien ”Which Dimensions of Culture Matter for Long Run Growth?”:

We present empirical evidence that, among a variety of cultural dimensions, the individualism-collectivism dimension, based on Hofstede’s (2001) data, is the most important and robustly significant effect of culture on long run growth. Other dimensions that have a significant effect, albeit less robust, are generally strongly correlated with individualism and convey similar information. We found no significant or robust effect on growth from cultural dimensions that are independent from the individualism-collectivism cleavage.

Hur mäts då individualism?

The individualism score is the first and most important component in his factor analysis. It measures the extent to which it is believed that individuals are supposed to take care of themselves as opposed to being strongly integrated and loyal to a cohesive group. The individualism component loads positively on valuing individual freedom, opportunity, achievement, advancement, recognition and negatively on valuing harmony, cooperation, relations with superiors. In other words, individuals in countries with a high level of the individualism score value personal freedom and status, while individuals in countries with a low level of the index value harmony and conformity.

Resultatet är i linje med tidigare forskning. En intressant sak är att nationalekonomisk forskning i allt högre grad beaktar kulturella och sociala fenomen som viktiga för att förstå hur en ekonomi fungerar och kan växa.

Written by Niclas Berggren

25 juni 2011 den 6:12

8 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Naturligtvis har Ayn Rand lite rätt, när redan frälsta läser det skrivna. Det har Bibeln också för de redan frälsta.
    Även bland naturvetenskapare har den ”själviska genens publicering” understött en filosofisk riktning som inte alls ser flockdjurens samarbete som egentligen något gott i sig utan som ett resultat av egoism.
    De kan förvisso ha rätt i sak, men då hade inte naturen skapat sen sk. föräldralojaliteten. Om alla tänker bara på sig själva, varför då skydda sin avkomma? Dens överlevnad har inget med den egna överlevnaden att göra.
    Det ger ju inga personliga vinster alls… och därmed ingen kontinuitet.
    Jag är ibland rädd för att den här typen av monodimensionellt tänkande antingen är resultatet av empatilösa människors tankevärldar eller ännu värre legitimerar förekomsten av sådana tankevärldar. Vi har redan en ganska krass värld, blir den krassare, blir den definitivt inte behagligare…

    Kristian Grönqvist

    25 juni 2011 at 11:29

  2. Lustprincipen ger att man handlar så att den individuella glädjen maximeras. Det kan den göra genom frivilligt arbete. Mina egokickar får jag av att ge till fattiga. Iofs blir de också glada, men gladas av dem alla blir jag.

    Frälsis

    25 juni 2011 at 18:01

  3. Kristian:
    Köper inte ditt resonemang fullt ut. Om jag som individualist tjänar på att arbeta i grupp gör jag givetvis det.

    Tror också ur effektivitets synpunkt att det är stor skillnad på en liten grupp, som familjen, bekanta, eller arbetskamrater och den stora gruppen, samhället.

    I den lilla gruppen blir det svårt att leva på någon annans bekostnad samt dina val slår fort mot dig själv.

    I den stora gruppen känner du inte samma lojalitet och kan personligen tjäna på att inte gynna den stora gruppen.

    Johan

    25 juni 2011 at 23:13

  4. Johan.

    Precis poängen med min kommentar. Handlar inte det moderna samhället om stora grupper överhuvudtaget? Och bristen på personlig anknytning till dem. Mao legitimeringen av själviskheten?
    Om fler och fler tjänar på att vara själviska, tror du då empati betingas?

    Kristian Grönqvist

    26 juni 2011 at 12:31

  5. Kristian:
    I det moderna samhället förväntas vi visa empati och bidra till alla men precis som du säger så blir det problem utan de personliga relationerna. Huruvida det legitimerar själviskhet vet jag inte.

    Dock tycker jag man kan ställa sig frågan: Om empati och kollektivism leder till ett ”sämre” (fattigare, olyckligare, eller liknande) samhälle är det då värt att upprätthålla?

    Om samhället tjänar på själviska individer är det väl inget fel i att den egenskapen utvecklas.

    Dessutom, i dagens samhälle upplever jag att de största egoisterna är de som gapar empati och solidaritet högst.

    Johan

    26 juni 2011 at 13:38

  6. Johan

    Vi är i en teknisk beskrivning av ett ”SÄMRE” samhälle utifrån Din premiss, precis som Niclas skulle beskriva ett sämre samhälle kliniskt. Mao Du är redan påverkad av Ayn Rands kliniskt beskrivna filosofi. I det avseendet tror jag inte att Du ens kan förstå min invändning.
    Samhället kommer alltid att befolkas av en del ”Myrdahlar”, som teoretiskt har en klar bild av ett Utopia, men saknar den enkla insikten att vi alla är olika funtade. Vilket gör, att ett samhälle av ”Legogubbar med samma andel rättvisa”. är tänkbart, men inte genomförbart. Den optimala rättvisan blir alltid den optimala ofriheten.
    Samhället tjänar alltid på en egoistisk pöbel, deras incitament är barnsligt självklara (bröd och skådespel), individerna förlorar alltid…
    Om den egenskapen genom belöning skulle utvecklas, ser jag massiva fel med en sådan utveckling.
    Du behöver inte alls hålla med…eftersom vi troligen ser ”detta med utveckling” med olika glasögon.

    Kristian Grönqvist

    26 juni 2011 at 18:05

  7. Enligt John Nash (allom bekant för de flesta här, gissar jag) bör man agera utifrån både sitt och gruppens bästa. Han var bra mycket smartare än sofisten Rand.

    Skymning

    26 juni 2011 at 19:12

  8. (Och är, för den delen.)

    Skymning

    26 juni 2011 at 19:13


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: