Nonicoclolasos

Archive for the ‘dans’ Category

Briljant dans

Written by Niclas Berggren

3 maj 2011 at 15:08

Publicerat i balett, dans

Betalning efter kompetens?

Dan Ariely berättar om ett möte med en låssmed som berättade följande:

He was tipped better when he was an apprentice and it took him longer to pick a lock, even though he would oftentimes break the lock! Now that it takes him only a moment, his customers complain that he is overcharging and they don’t tip him. What this tells is that consumers don’t value goods and services solely by their utility, benefit from the service, but also a sense of fairness relating to how much effort was exerted.

Detta är förstås en möjlig tolkning. Jag kan även tänka mig att en annan typ av rättviseaspekt ligger till grund för beteendet: viljan att frivilligt omfördela. Om man får hjälp av en person som verkar ung och oerfaren kan man känna sympati och vilja förbättra dennes materiella situation (helt oavsett hur mycket personen ansträngde sig i utförandet av den aktuella uppgiften). En äldre, erfaren person kan däremot tänkas ha sparat pengar under åren och ha en relativt hög lön, varför behovet av att frivilligt omfördela kan upplevas mindre i det fallet.

I vilket fall kom jag att tänka på balett när jag läste om denna låssmed. Det har slagit mig att dans ser någorlunda lätt ut när riktigt duktiga dansare utför den. Det är nästan först när man ser mindre duktiga dansare (t.ex. unga och oerfarna) som man inser hur mycket dramatisk och teknisk skicklighet samt träning som ligger bakom en bra balettinsats. Visst ser det lätt och okomplicerat ut när Jonathan Cope och Yoshida Mayako dansar i Nötknäpparen:

Nu vet jag inte om unga, oerfarna balettdansare får mer betalt i olika sammanhang än mer erfarna och skickliga — det tror jag trots allt inte — men jag tror att många inte inser vilken fantastisk prestation som ligger bakom dans av det slag som visas i klippet. Samma okunskap återfinns säkert på många andra områden, däribland på låssmedernas.

Written by Niclas Berggren

26 december 2010 at 4:35

Homosexuella dansare

Ett av mina största intressen är dans, särskilt balett. Då och då funderar jag på om de manliga dansare jag ser och beundrar är hetero- eller homosexuella — inte minst därför att frågan om varför det skulle kunna finnas en koppling mellan ett (konstnärligt) yrkesval och sexuell läggning ter sig intressant. En studie, ”Sexual Orientation and Professional Dance”, publicerad i Archives of Sexual Behavior, bringar lite mer klarhet i frågan:

We interviewed 136 professional dancers about the prevalence of homosexuality among dancers, the dancers’ own sexual development, and relationships between dancers of different sexual orientations. Dancers estimated that over half of male dancers are gay, but that only a small minority of female dancers are lesbian. Gay men recalled more intense early interest in dance compared to heterosexual men and women, and were more feminine as boys than were heterosexual men. Gay men’s homosexual feelings typically preceded their dance experience, and only one gay man felt that his dance experiences may have influenced his sexual orientation. Heterosexual men voiced some mild complaints about gay male dancers, but these were balanced by positive sentiments.

I enlighet med den stereotypa uppfattning som ser manliga dansare som homosexuella tycks det alltså vara så att de är kraftigt överrepresenterade.* Icke desto mindre är många av dem heterosexuella, och jag kan förstå att det är lite besvärande för dem att betraktas som homosexuella i andras ögon. Inte för att det skulle vara fel, i deras ögon, att vara homosexuell, men därför att de faktiskt inte är det. Jag har läst två intervjuer på senare år (en dansk och en svensk) med manliga balettdansare och noterat att de heterosexuella har velat betona det maskulina inslaget i professionell dans: att den bygger på stenhård träning, att jämföra med en elitidrottares, och att sådan dans också ger gott om tillfällen att komma nära kvinnliga dansare.

Nu torde inte dansarnas sexuella läggning spela någon roll för den estetiska upplevelsen (som kan röra såväl kroppar som själva dansen); snarare rör mina funderingar hur en koppling kan förklaras. Är homosexuella mer (naturligt) intresserade av estetisk verksamhet? Är atletiska homosexuella mer benägna att satsa på dans än på sport pga. större öppenhet för homosexuella inom dansen? Eller finns andra möjliga förklaringar?

Läs gärna är en intervju med min favoritdansare Marcelo Gomes (homosexuell), som bl.a. rör dessa frågor.

_____________________

*Jag utgår förenklat från att resultaten är generaliserbara, vilket förstås inte är säkert.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

15 augusti 2010 at 5:30

Det lägre är det högre

Det finns en tanke hos Witold Gombrowicz, denna mästerliga analytiker av människans tillstånd, som jag förstod till fullo först denna sommar, då jag i London såg den fantastiska musikalen Billy Elliot. Däri finns en scen där den unge Billy dansar till musik från Svansjön, samtidigt som den vuxne Billy dansar bredvid. Den unge Billy dansar rent tekniskt sämre: han är ung, ny, oskolad, otränad, ofullbordad, imperfekt. Han är den lägre. Det tänkande som dominerar vårt samhälle är att den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta är beundransvärd, medan den lägre förvisso kan uppskattas och beredas plats — men främst därför att han är den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta i vardande. Han kommer en dag bli det som ger fullt värde, det högre, och det är denna potential som beundras, snarare än det unga, det nya, det oskolade, det otränade, det ofullbordade, det imperfekta i sig. Detta trots att det senare innefattar genuinitet och frihet från band som binder; däri ryms livslust, lekfullhet, skapande — däri finns tillväxt: kurvan är uppåtgående, mot mer liv. På den perfekta toppen bjuds inte längre på överraskningar; därifrån kan bara nedgång följa.

Gombrowicz i Testamente (s. 15, 45, 107–110):

Det lägre blev mitt ideal för alltid. … Jag var nästan säker på att en revision av den europeiska formen bara kunde göras från en utomeuropeisk position, från en punkt där den är lösare och inte så fullkomlig. Den inre övertygelsen att det ofullkomliga är överlägset det fullkomliga (eftersom det är mer skapande) var en av de mest grundläggande aningarna i Ferdydurke. … Den här sanningen att ”ungdomen är det lägre” gav jag mycket tidigt efter för, och det skedde i ett enda slag, som inför något obestridligt. Ja, att vara ung innebär att vara svagare, lägre, otillräcklig, omogen… alltså att stå under varje värde… och (märk väl) under sig själv (i framtiden!). Det unga varat måste alltså underkastas den Vuxne, och den Vuxnes herravälde över den Unge är riktigt. Och det var naturligtvis ungdomen och ingenting annat som förde mig till alla de andra underlägsenheterna, sociala och till och med andliga. … Men hur kan det då komma sig att ungdomen, som är ofullkomlig och lägre, ändå är skönare? Det är ju mycket förståeligt ur biologisk synvinkel att den som är svag, lägre, behöver skydd och är oskicklig kan finna nåd hos den starkare. Den mogna människan behöver inte förföra, han är mäktig, han dominerar och styr. Charmen och skönheten är kvinnans, ynglingens och barnets vapen. Man då måste man dra slutsatsen att… skönheten är något lägre, underlägsenhet. … [M]änniskan har två ideal, det gudomliga och ungdomen. Hon vill vara fullkomlig, odödlig, allsmäktig, hon vill vara Gud. Och hon vill vara blomstrande, ny och alltid vara kvar i livets uppåtgående stadium — hon vill vara ung! Hon strävar mot fullkomlighet men är rädd för fullkomligheten, ty hon vet att den betyder döden. Hon förkastar det ofullkomliga men attraheras av det, ty det betyder liv och skönhet.

Ja, det (som anses vara) lägre är i själva verket det högre. Det är ungdomen, inte ”åldringen” med sina belastande, formbundna, repetitiva — och kanske perfekta — erfarenheter, som bör dyrkas. Att så inte sker i särskilt hög grad följer av vilka som har makten. Som Gombrowicz skriver i Dagboken (s. 229):

Men just de redan döende människorna hade övertaget, de förfogade över den styrka som ackumulerades under deras liv, och det var de som skapade kulturen och tvingade den på de andra. Kulturen var de äldres verk — de döendes verk.

Se även de tidigare inläggen ”Ungdom och skönhet”, ”Ungdomen framför allt”, ”Ungdomen framför allt 2″, ”Ungdomen framför allt 3″, ”Gammal och ung”, ”Åldrandets tragik preciserad”, ”Ungdom och skönhet hör ihop”, ”Den gudomliga ungdomen”, ”Den moderna flickans insikt”, ”Tvist om ungdom” och ”Att bli gammal fort”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

31 juli 2010 at 5:43

Död och dans

I början av sina memoarer Hitch 22 återger Christopher Hitchens dessa fantastiska rader ur ”Death’s Echo” av W. H. Auden:

The desires of the heart are as crooked as corkscrews,
Not to be born is the best for man;
The second-best is a formal order,
The dance’s pattern; dance while you can.
Dance, dance for the figure is easy,
The tune is catching and will not stop;
Dance till the stars come down from the rafters;
Dance, dance, dance till you drop.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

27 juli 2010 at 14:43

Publicerat i dans, död, filosofi, genier, idoler, poesi

Dans för dansens skull

Frederick Ashton är en av 1900-talets största koreografer. Jag tycker om den syn på balett han ger uttryck för här:

I have been working to make the ballet independent of literary and pictorial motives … it must survive though its dancing qualities, just as drama must survive through the richness of the spoken word.

Det illustreras väl i detta utdrag ur hans fantastiska verk Symphonic Variations:

Se även inlägget ”Dans utan handling”.

Written by Niclas Berggren

13 mars 2010 at 8:13

Publicerat i balett, dans, estetik, skönhet

Dans i svart

En oerhört snygg tango av Victor och Karen i So You Think You Can Dance:

Written by Niclas Berggren

4 februari 2010 at 17:01

Publicerat i dans, lycka, skönhet

Dans och testosteron

Dansforskaren Peter Lovatt har undersökt hur kvinnor och män uppfattar varandra när de dansar:

Finding 1
When women rated the men’s dancing they rated the highest testosterone men as the most attractive and the lowest testosterone men as the least attractive.

Finding 2
When men rated the women’s dancing they rated the lowest testosterone women as the most attractive and the highest testosterone women as the least attractive.

Finding 3
High testosterone men dance differently to low testosterone men. High testosterone men make larger movements and their movements are more complexly coordinated than low testosterone men. High testosterone men express more energy in their movements and they take up more space on the dance floor.

Finding 4
Low testosterone women dance differently to high testosterone women. Low testosterone women make more subtle and isolated movements with their hips than high testosterone women. High testosterone women move more body parts while they are dancing and their movements are less controlled.

Conclusions
We interpret these findings to suggest that one function of social freestyle dance is to communicate genetic fitness as part of the sexual selection process.

Inte helt förvånande, detta attraktionsmönster, men intressant att det kunde beläggas på dansgolvet. Om dans är en del av den sexuella selektionsprocessen, förklarar det varför (särskilt religiösa) moralister ofta är fientliga mot dans?

Written by Niclas Berggren

15 januari 2010 at 14:40

Publicerat i biologi, dans, forskning, kön

Dansande machokillar

Jag följer och uppskattar tv-serien Glee. I ett avsnitt försöker skolans fotbollslag skapa förvirring hos motståndarna genom att dansa till Beyoncés hit ”Single Ladies”:

Många män förefaller, till skillnad från dessa dansande machokillar, rädda att släppa fram och att visa sina ”kvinnliga” sidor. (Här kan man se originalvideon till låten.)

Written by Niclas Berggren

10 januari 2010 at 8:30

Publicerat i dans, kön, musik, sport, tv

Två män som dansar

Efter att ha sett detta utdrag ur tv-serien Torchwood slog det mig att ett kriterium på det samhälle jag eftersträvar är att två män ska kunna dansa med varandra på ett dansgolv utan att någon ens höjer ett ögonbryn.

Tips: David Ninnad.

Written by Niclas Berggren

28 december 2009 at 13:58

Det är Pride-vecka

Vad passar då bättre än denna video från musikalen Billy Elliot (som jag såg för några veckor sedan i New York, med just dessa två rollinnehavare)? Som Billys kompis Michael sjunger:

What the hell is wrong with expressing yourself?

Det gäller att satsa på sin dröm och vara den man är.

Hör även låten sjungas av kompositören, Sir Elton John, och se det tidigare inlägget ”Varför är könstänkandet så starkt?”. Media: SvD, AB, Dagen.

Written by Niclas Berggren

1 augusti 2009 at 8:40

Publicerat i dans, frihet, homosexualitet, kön, musik

Hårda ord i politiken

Nyligen såg jag den gripande musikalen Billy Elliot i New York, baserad på filmen med samma namn. Ett mindre gripande inslag i musikalen var låten ”Merry Christmas, Maggie Thatcher”, som gav uttryck för gruvarbetarnas inställning till henne. Jag måste säga att jag blev lite omtumlad av den råa texten, skriven av Lee Hall. Bl.a. sjungs det om Maggie:

We all celebrate today
‘Cause it’s one day closer to your death

Och om Michael Heseltine:

And you’re just a Tory Swine

Musiken är skriven av Sir Elton John, som också här sjunger:

Hur ser ni på att använda väldigt nedlåtande epitet om politiska motståndare? Jag tycker inte att det är fel att i en film eller musikal låta karaktärer som faktiskt tycker så här framföra det, men däremot är jag mycket tveksam till om den politiska processen kan fås att fungera bättre om man ska smäda och förolämpa sina motståndare på detta vis. Effekten blir nog den motsatta.

Se även inlägget ”En kraftfull kvinna” och länkarna däri.

Written by Niclas Berggren

23 juli 2009 at 8:07

Publicerat i dans, debatt, hat, musik, politik, retorik, språk

Jag är kär

marcelo

I Marcelo Gomes, premiärdansare vid American Ballet Theatre. Igår såg jag honom dansa den manliga huvudrollen i baletten Romeo och Julia på The Metropolitan Opera House i New York. Skönhet stor och underbar!

Se Marcelo dansa i Prix de Lausanne blott 16 år gammal:

Här är en intervju med Marcelo. (Foto: Matthew Murphy.)

Written by Niclas Berggren

7 juli 2009 at 19:59

Publicerat i balett, dans, idoler, kärlek, skönhet

Perfektion i form av en danskropp

Jean-Philippe Guilleman har tagit bilder av balettdansare. Här är två på Mickaël:

mickael1mickael2

Written by Niclas Berggren

15 juni 2009 at 18:53

Publicerat i balett, dans, skönhet

En rumbaflicka

Dolly Parton gör bejublad entré i London 1983 (37 år gammal):

Written by Niclas Berggren

19 maj 2009 at 19:47

Publicerat i dans, idoler, musik

Libertango

Astor Piazzollas ”Libertango” är storslagen musik; om man inte förmår dansa tango kan man bara lyssna och njuta. Staccato!

Written by Niclas Berggren

7 april 2009 at 18:58

Publicerat i dans, genier, musik

Stark estetisk upplevelse

Idag hade jag förmånen att beskåda medlemmar i Kungliga Baletten då de värmde upp och repeterade inför Pär Isbergs helt nya balett Ringaren i Notre-Dame. I 3,5 timmar satt jag på en smal träbänk och tittade — and I loved it! Faktum är att övningen bjöd på en av de starkaste estetiska upplevelserna i mitt liv. Bl.a. Nikolaus Fotiadis, Joakim Adeberg och Nadja Sellrup återfanns i gruppen vi fick se.

dsc00194

Två små fönster i balettsalen

Några reflexioner som slog mig då jag satt på träbänken:

  • Balettdansare imponerar mer på mig än nästan någon annan yrkesgrupp. De tränar verkligen hårt men måste kombinera styrka och teknik med en dramatisk förmåga.
  • Balettdansare är i regel mycket vackra. Idag fascinerades jag särskilt av två.
  • Vid uppvärmning och repetition deltar en pianist. Intressant med en så arbetskraftsintensiv verksamhet i ett land med höga arbetskraftskostnader.
  • Är balettpianister andra rangens pianister (likt fysiker som inte klarar fysiken och blir matematiska nationalekonomer?), eller finns det en särskild talang som gör dem lämpade som just balettpianister (såsom särskild taktbegåvning)?
  • Att vara balettdansare kräver även intelligens och minne. Hur de kan minnas alla instruktioner och rörelser förstår jag inte riktigt.
  • Balettvärlden är internationell: språkligt dominerar engelska och franska även här i Stockholm, och dansarna kommer från många olika länder.
  • Balettvärlden är elitistisk: endast de bästa tillåts delta. Varför är detta kontroversiellt inom många andra områden?
  • Det är intressant att se att en koreografi utvecklas när den övas in: dansarna får komma med synpunkter och förslag och gör det i hög grad.
  • Musiken till Ringaren av Notre-Dame, av Stefan Nilsson, verkar riktigt bra, att döma av de utdrag på piano vi fick höra idag.
  • Likt manliga simmare är manliga balettdansare i regel släta. Hur är det med kausaliteten?

Written by Niclas Berggren

21 mars 2009 at 18:40

Publicerat i balett, dans, estetik, idoler, skönhet

Snövit och de sju dvärgarna

Så fint de spelar, dansar och sjunger — en français!

Written by Niclas Berggren

4 mars 2009 at 20:24

Publicerat i dans, humor, kultur, musik

Soldater som dansar

Var kosackdans föregångare till breakdance?

Tips: Andrew Sullivan

Written by Niclas Berggren

26 februari 2009 at 20:01

Perfekt kroppskontroll

Jag beundrar Cynthia Harvey, som här dansar rollen som Kitri i baletten Don Quijote:

Se även det tidigare inlägget ”Imponerande dans”. Cynthia Harvey gästade Operans Balettklubb förra året, så jag har varit i samma rum som hon!

Written by Niclas Berggren

11 februari 2009 at 20:34

Publicerat i balett, dans, genier, idoler, lycka, musik, talang

Bedömningskriterier för balett

Roberto Bolle

Roberto Bolle

Ikväll ska jag se det moderna balettprogrammet Tablå, Castrati och Fröken Julie på Kungliga Operan. I fallande rangordning tycker jag att följande faktorer är intressanta att bedöma när jag ser en balett:

  1. de manliga dansarnas utseende
  2. dansarnas tekniska skicklighet
  3. den övergripande koreografin
  4. musiken
  5. dansarnas utstrålning
  6. kostymerna
  7. scenografin.

1, 2, 5 och 6 kan ses som ”mikrofaktorer” (de rör de individuella dansarna), medan 3, 4 och 7 kan ses som ”makrofaktorer” (de rör föreställningen som helhet). Det finns med andra ord mycket att njuta av och reflektera över under och efter en balettföreställning. Ta en titt på vårens program med Kungliga Baletten!

Uppdatering: Ett fantastiskt balettprogram! Linjerna och poserna i Tablå och den maskulina kraftfullheten, men också sårbarheten, i Castrati — lycka! Allra bäst, enligt kriterierna 1 och 2, var Nikolaus Fotiadis och Oscar Salomonsson; Marie Lindqvist som Julie måste därutöver framhållas som en fantastisk uttolkare (i en balett som annars känns daterad). Dessvärre hade någon satt på en lösmustach på Olaf Kollmannsperger. Hidöst! Jag blev även kär i en vikarierande cellist i Hovkapellet.

Written by Niclas Berggren

27 januari 2009 at 16:59

Publicerat i balett, dans, estetik, konst, lycka, skönhet

En yrkesgrupp jag beundrar

Hans Nilsson)

AdiLijiang Abudureheman och Nikolaus Fotiadis i Moving Glass (foto: Hans Nilsson)

Lördagseftermiddagen inleddes med att jag blev kär i en skoförsäljare på NK. (Som Dolly uttrycker det: ”I said it oughta be illegal to have a body just like that!”) Den fortsatte minst lika bra, med dans!

Anders och jag såg det moderna balettprogrammet Christe, Matthews, Ek på Kungliga Operan. De tre verken imponerade emellertid inte:

  • Moving Glass av Nils Christe var det bästa verket, i synnerhet mot slutet, med rikligt av dynamik och innovativa rörelser. Musiken var underbar: Symfoni nr 3 av Philips Glass. Hör ett utdrag här.
  • quondam av Sabrina Matthews var en besvikelse. Man överraskades inte. Dessutom var musiken påfrestande: Stabat Mater av Giovanni Battista Pergolesi, ett religiöst verk som störde upplevelsen av dansen och gjorde konstupplevelsen ”oren”.
  • Rättika av Mats Ek var sevärt men inte exceptionellt bra på något sätt. Det hade gott om humoristiska inslag, men det lyckades inte förmedla ett helhetsintryck. Musikvalet var katastrofalt: Johannes Brahms sövande Violinkonsert, även om solistpartierna framfördes med den äran av Vilde Frang.

Min främsta tanke, som så ofta förr, var att Kungliga Operans dansare är fantastiska. Kombinationen av teknisk skicklighet, konstnärlig kraft och skönhet är enastående. Dagens största behållning: Nikolaus Fotiadis, Olaf Kollmannsperger, Pascal Jansson och Oscar Salomonsson. (De två senare har fantastiskt hår, som fladdrar mycket vackert då de rör sig.)

Se en film med utdrag ur de tre verken här. Se fler bilder här. Se vad två unga dansare, Ninos och Johan, har att säga om föreställningen. Och missa för allt i världen inte Nötknäpparen nu i december!

Written by Niclas Berggren

16 november 2008 at 8:38

Publicerat i balett, dans, kärlek, musik, skönhet

Kvinnlig lätthet och briljans

Under blott en minut visar Nina Kaptsova hur balett ska utföras, i en variation ur Tchaikovsky Pas de Deux av George Balanchine. Denne mästare hade en särskild förmåga att skapa rena koreografier där kvinnans linjer, lätthet och tekniska briljans framhävs. (Musiken var tänkt att ingå i akt III av Svansjön men kom inte med.)

Written by Niclas Berggren

30 oktober 2008 at 17:36

Publicerat i dans, lycka

Arg ex-flickvän

Om någon mot förmodan betvivlar dansens förmåga att uttrycka väsentligheter, se Twitch och Katee dansa denna koreografi av Mia Michaels (i So You Think You Can Dance):

Written by Niclas Berggren

18 september 2008 at 6:46

Publicerat i dans, känslor, kärlek, konst, tv

Dödlig kärlek

Maria Callas förstördes och, tror jag man kan säga, dog av kärlek. Detsamma gäller Gustav von Aschenbach i Thomas Manns Döden i Venedig, ett verk som har gjort ett mycket starkt intryck på mig.

Den tyske författaren (och familjefadern) reser till Venedig för att komma ur sin skrivkramp. Väl där fångas hans uppmärksamhet av den polske pojken Tadzio. Han studerar och observerar och noterar och följer efter — för att till slut erkänna (utan att Tadzio hör):

I — love you!

Men denna kärlek blir fanatisk och destruktiv. Till slut utsätter sig von Aschenbach för den dödliga pesten för att ytterligare kunna se på, och kanske få kontakt med, Tadzio. Han dör i en stol på stranden.

Verket är starkt, för det visar på människans utsatthet för passion. Helt plötsligt kan Dionysos slå till. Och handlar inte livet i hög grad om denna spänning mellan plikter/det ordnade livet och njutning/känslornas bejakande? Ibland tar det senare perspektivet överhanden, vilket kan vara berusande och härligt, men det kan också leda till fördärv.

Boken utgör grund för Viscontis film, Brittens opera och Neumeiers balett (från vilken bilden ovan är hämtad; Lloyd Riggins som von Aschenbach och Edvin Revazov som Tadzio; foto av Holger Badekow).

Written by Niclas Berggren

10 juni 2008 at 6:22

Dans utan handling

Ikväll såg jag och Anders dansföreställningen Breaking Boundaries, med avgångselever från Kungliga Svenska Balettskolan och Balettakademin. Mycket imponerande insatser. Det som slog mig är att jag framförallt uppskattar ”atomistisk dans”, dvs. dans utan handling och anknytning, dans som är ren från kulturell kontext och som bara manifesterar teknik, rörelse, känsla. Dansens syfte, enligt denna syn, är inte att jag ska känna igen mig och bekräftas utan att jag ska få en direkt upplevelse av dansen som sådan.

Dans med handling kan jag tycka om, men då i regel trots handlingen, inte på grund av den. Ett bra exempel är John Neumeiers balett Peer Gynt, som har (en bekant) handling men som framför allt innehåller enormt starka rörelser och rörelsemönster som i sig ger (åtminstone mig) enorm livsglädje.

Denna syn går helt på tvärs mot vad som skulle kunna kallas en konservativ kultursyn, där kulturen ses som ett redskap för att förmedla en kulturell samhörighet och distinkta, traditionella budskap. Sådant avvisar jag: det distraherar och förstör den rena konstupplevelsen.

Se ett tidigare inlägg om min konstsyn.

På bilden: Caroline Cavallo i William Forsythes In the Middle, Somewhat Elevated. En koreografi för en ny tid! (Foto: Martin Mydtskov Rønne.)

Written by Niclas Berggren

22 maj 2008 at 22:47

Publicerat i atomism, autonomi, dans, konst, kropp, kultur

Regler för discodans

Nicholas Espinoza och Johan Holmström formulerar kloka regler för discodans i DIEGO (nr 4/2008, s 57), bl.a.:

Luftgitarr är inte tillåtet. Att trumma på ett imaginärt trumset kan accepteras, men det bör ske sparsamt. Det är inte heller tillåtet att dansa malplacerade danser såsom bugg, kosackdans eller tango till vanlig musik. Förbudet inkluderar egentligen all form av pardans, utom när det gäller gamla människor. De får dansa vilken gammal dans de vill, precis när som helst. Det är ändå ingen som bryr sig.”

Written by Niclas Berggren

19 maj 2008 at 17:05

Publicerat i dans, humor, regler

Kärlek i Köpenhamn

I fredags såg jag dansverket The Ungentle Guest i nya Operahuset i Köpenhamn, en stark koreografi av Constantine Baecher. En aspekt i det intresserade mig särskilt: hur kärleken kan vara destruktiv. I detta fall började en stark, äldre man att vurma för en mystisk besökare, en ung man (visade det sig) som efter ett tag blommade ut som söt och lockande. Den äldre blev besatt. Men under ytan lurade faran. Dödlig sådan. Det gäller att se upp och tänka nyktert. Distans till romantisk kärlek — och att inte tränga sig på andra, så att de känner sig kontrollerade och trängda — är något att nogsamt överväga. (Foto: David Amzallag.)

Maria Callas liv uppbär vissa likheter med detta scenario.

Written by Niclas Berggren

12 maj 2008 at 20:53

Publicerat i dans, kärlek

Imponerande dans

Min favoritbalett bland de klassiska verken är Don Quijote, baserad på den kända boken med samma namn. Det jag främst tycker om är den färg- och livsglada inramningen, den medryckande musiken av Léon Minkus och den stundtals tekniskt krävande koreografin.

Se Mikhail Baryshnikov och Cynthia Harvey dansa de två ledande rollerna Basilio och Kitri i ett utdrag från American Ballet Theatre 1983. Notera särskilt Harveys piruetter [vid 0.48] och Baryshnikovs diton [vid 1.53]!

Written by Niclas Berggren

5 maj 2008 at 8:19

Publicerat i dans, känslor, konst, lycka, musik

Kroppen som konstverk

Vilka linjer! Vilken kroppskontroll! Vilken suverän estetik! En dansare i Houston Ballet (som jag beskådade i söndags) visar ett utdrag ur ur William Forsythes neoklassiska balett The Vertiginous Thrill of Exactitude.

vertiginous.jpg

Se ett tidigare inlägg på samma tema.

Written by Niclas Berggren

12 mars 2008 at 3:42

Publicerat i dans, estetik, skönhet

Sötisdansare

Melodifestivalens fjärde deltävling gick av stapeln i afton. Linda Bengtzings blonde dansare får man som tur är se mer av. Linda själv såg ut som Posh Spice. A replica!

lindasdansare.jpg

Written by Niclas Berggren

1 mars 2008 at 23:38

Publicerat i dans, musik, skönhet, tv

Estetisk kroppskontroll

Kungliga Operan finns mycket skickliga och vackra dansare. På denna bild av Mats Bäcker från The Grey Area, med koreografi av David Dawson, ses Nikolaus Fotiadis och Nicole Rhodes. Vilka linjer! (Klicka här för större bild.)

Written by Niclas Berggren

28 februari 2008 at 18:44

Publicerat i dans, estetik, skönhet

Kvicka steg

Quickstep är den standarddans jag tycker bäst om att titta på. Jag tycker särskilt om det höga tempot och de snygga benrörelserna, inte minst de återkommande kickarna. Här kan amatörvärldsmästarna Arunas Bizokas och Edita Daniute från Litauen beskådas i en intensiv och lite vild quickstep.

Written by Niclas Berggren

23 februari 2008 at 7:51

Publicerat i dans, sport

Skaffa kultiverad partner

Jag är själv nöjd med singellivet, men om du inte är det kan jag rekommendera Kungliga Operans fyra singelkvällar.

Written by Niclas Berggren

21 februari 2008 at 11:39

Publicerat i dans, kärlek, kultur, opera, passion

Finalplats i Lausanne

I danstävlingen Prix de Lausanne tog sig svenske Joakim Adeberg till final, där han bl.a. dansade ett fantastiskt solo ur John Neumeiers balett Nijinsky. Du kan se hans kraftfulla och tekniskt kompetenta framförande genom att klicka näst längst ned på denna sida.

adeberg.jpg

Written by Niclas Berggren

19 februari 2008 at 21:02

Publicerat i dans, konst, musik, skönhet

Skönhet på dansgolvet

Få människor har upptäckt balettens rikedom och förmåga att beröra. Jag tror att balett för de flesta som tycker om den är en förvärvad smak. Man måste ge denna konstform tid och utrymme för att riktigt börja uppskatta den. Att observera såväl det tekniska kunnandet som dansarnas skönhet ger stor livsglädje.

På bilden: Olaf Kollmannsperger och Jurgita Dronina i Romeo och Julia. (Fotograf: Hans Nilsson, Kungliga Operan.)

Written by Niclas Berggren

19 februari 2008 at 9:36

Publicerat i dans, konst, skönhet

Dansnostalgi

På högstadiet fick vi lära oss att dansa jenka – en härlig dans som jag gärna skulle vilja utöva även nu i vuxen ålder. Men dansar någon jenka utanför grundskolans värld? Och dansas denna dans ens där nuförtiden? Ett smakprov:

Written by Niclas Berggren

3 februari 2008 at 11:39

Publicerat i dans

Lindy hop – en uppiggande dans

Jag såg i min lokaltidning att det erbjuds kurser i Stockholm i dansen lindy hop. Jag har alltid tyckt att den är väldigt rolig att titta på. (Tyvärr ingår den inte i Let’s Dance, som börjar den 11 januari i TV4; däremot ingår jive, som också är en kul dans.) Ett lite skojfriskt exempel på lindy hop (med hiphop-influenser):

Njut även av härlig sång av Sammy Davis Jr!

Written by Niclas Berggren

10 januari 2008 at 16:24

Publicerat i dans, humor

Neoklassiskt verk

In the Middle, Somewhat Elevated är en neoklassisk balett av William Forsythe som jag finner oerhört fascinerande. (Bara namnet gör mig exalterad.) Den representerar en transformation av den klassiska baletten till en ny, abstrakt konstform med ett direkt och universellt tilltal och har beskrivits så här:

Ballet in one act with choreography and design by Forsythe and music by Thom Willems. Premiered 30 May 1987 by Paris Opera, Paris, with Guillem and Hilaire. It is a virtuoso piece of plotless dance in which classical lines are flamboyantly distorted and classical decorum yields to a mood of aggressive cool.

Se ett smakprov med bl.a. Sylvie Guillem. Vilken uppvisning i briljans och attityd!

Written by Niclas Berggren

28 november 2007 at 12:38

Publicerat i dans, estetik

Dans

Jag vill kunna dansa som Elaine!

Written by Niclas Berggren

15 november 2007 at 22:08

Publicerat i dans, tv

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 138 andra följare

%d bloggers like this: