Nonicoclolasos

Archive for the ‘ideologi’ Category

Ideologisk makroekonomi

Det finns en stark tilltro till vetenskapsmän och -kvinnor i vårt samhälle. De ses av många som sakliga och objektiva experter, som förmedlar en sann bild av hur saker och ting ser ut och fungerar. Är detta en rimlig utgångspunkt? Det kan förstås diskuteras, men en innovativ ansats när det gäller nationalekonomer ges i den nya uppsatsen ”Towards a Political Economy of Macroeconomic Thinking”. Så här beskriver Gilles Saint-Paul sin analys:

This paper investigates, in a simplified macro context, the joint determination of the (incorrect) perceived model and the equilibrium. I assume that the model is designed by a self-interested economist who knows the true structural model, but reports a distorted one so as to influence outcomes. This model influences both the people and the government; the latter tries to stabilize an unobserved demand shock and will make different inferences about that shock depending on the model it uses. The model’s choice is constrained by a set of autocoherence conditions that state that, in equilibrium, if everybody uses the model then it must correctly predict the moments of the observables. I then study, in particular, how the models devised by the economists varies depending on whether they are ”progressive” vs. ”conservative”.

The predictions depend greatly on the specifics of the economy being considered. But in many cases, they are plausible. For example, conservative economists will tend to report a lower keynesian multiplier, and a greater long-term inflationary impact of output expansions. On the other hand, the economists’ margin of manoeuver is constrained by the autocoherence conditions. Here, a ”progressive” economist who promotes a Keynesian multiplier larger than it really is, must, to remain consistent, also claim that demand shocks are more volatile than they really are. Otherwise, people will be disappointed by the stabilization performance of fiscal policy and reject the hypothesized value of the multiplier. In some cases, autocoherence induces the experts to make, loosely speaking, ideological concessions on some parameter values.

Jag finner denna analys fascinerande och tror att den har ett hyfsat stort förklaringsvärde. Verkligheten och förväntan om en sammanhållen analys (”autokoherens”) sätter förstås sina gränser, men inom ett fält som makroekonomi, med mycket osäkerhet om hur ekonomin och politiska åtgärder fungerar, kan man nog tänkas komma undan med att faktiskt driva en relativt ideologisk linje som uppfattas, av politiska beslutsfattare och allmänhet, som icke-ideologisk. Kan man tänka sig att risken för ideologiskt inflytande över ekonomens uttalanden är som minst när en ekonom som i sin övergripande ideologi står till vänster (höger) förespråkar en modell som i en given kontext minskar (ökar) statens engagemang i ekonomin? När en keynesian beskriver multiplikatorn som mindre än alla andra, när en neoklassisk ekonom gör det motsatta?

Written by Niclas Berggren

8 juli 2011 at 5:20

Ska akademiker bekänna ideologisk färg?

Det finns ganska stora skillnader i politiska uppfattningar mellan olika samhällsvetenskapliga ämnen. En student som studerar sociologi möter sannolikt fler föreläsare med vänstersympatier än en student som studerar nationalekonomi. Detta skulle kunna påverka undervisningen och göra den ideologiskt skev. Kan ett botemedel vara att föreläsare (och forskare mer allmänt) gör en ideologisk varudeklaration? Gunnar Myrdal menade i Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen att det fanns skäl för det, så att mottagarna av forskning och undervisning själva lättare kan bedöma i vilken mån presentationen av resultat i olika studier är ideologiskt färgade. En modern förespråkare för denna syn är Daniel Klein:

Two professors can each teach a course in labor economics and make all of their statements reasonably true, by our lights. But the two courses may nonetheless be very different in ideological flavor. We may object strongly to one of the courses, not for its errors of commission, but its errors of omission. Moreover, truth itself is embedded in interpretation. Two alternative ways of interpreting are not always neatly ranked in “truth” value. Different professors will appeal to different authorities, such as those published in the “top” journals or by Harvard University Press. But is HUP an unbiased authority? (One study finds the press tilting left.) In the background the professor makes judgments about the authorities, the evidence, and the materials. And in satisfying truthfulness, statements are malleable. A statement made categorically might be untrue, but when qualified with “often” or “sometimes” it becomes true, or at least arguably so. There is courtesy in telling your students your ideological views. It alerts them to watch out for whether you give counter-arguments short shrift. It invites them to think critically about how your ideological sensibilities affect the lesson.

Jag är osäker på om jag håller med. Den starkaste invändningen tycker jag är att ideologiska deklarationer kan skapa låsningar. Om jag får veta att en forskare eller föreläsare är aktiv kommunist kommer jag kanske ha svårt att lita på honom och ta till mig det han säger, även det som håller vetenskaplig nivå, om jag som läsare eller åhörare är aktiv liberal. Vad tycker ni? Vad talar för och emot?

Written by Niclas Berggren

30 april 2011 at 6:09

Publicerat i ideologi, politik, vetenskap

Är konservativa mindre smarta?

En ny studie, ”Conservatism and Cognitive Ability”, publicerad i Intelligence, undersöker sambandet mellan att vara konservativ och IQ. Vad menas med ”konservativ” här?

… a person who attaches particular importance to the respect of tradition, humility, devoutness and moderation (i.e., Traditional values) as well as to obedience, self-discipline and politeness (i.e., Conformist values), social order, family, and national security (Security values) and has a sense of belonging to and a pride in a group with which he or she identifies (In-group Collectivism). A Conservative person also subscribes to conventional religious beliefs (Alphaism) and accepts the mystical, including paranormal, experiences (Deltaism). The same person is likely to be less open to intellectual challenges (Openness) and will be seen as a responsible “good citizen” at work and in the society (Conscientiousness) while expressing
rather harsh views toward those outside his or her group (Harshness Towards Outsiders).

Man bör notera att detta rör sig om ett slags psykologisk konservatism, som troligen ligger nära politisk konservatism men som inte med nödvändighet gör det. Nå, studien finner följande:

Conservatism and cognitive ability are negatively correlated. The evidence is based on 1254 community college students and 1600 foreign students seeking entry to United States’ universities. At the individual level of analysis, conservatism scores correlate negatively with SAT, Vocabulary, and Analogy test scores. At the national level of analysis, conservatism scores correlate negatively with measures of education (e.g., gross enrollment at primary, secondary, and tertiary levels) and performance on mathematics and reading assessments from the PISA (Programme for International Student Assessment) project.

Det behöver nog inte sägas att kausaliteten är oklar, även om jag finner det rimligare att tro på en effekt från kognitiv förmåga till konservatism än tvärtom.

Written by Niclas Berggren

25 april 2011 at 5:59

Varför är vi oeniga?

Varför är människor oeniga i olika politiska frågor? Som jag ser det kan oenigheten röra både värderingar och fakta, vilket gör att man kan tänka sig följande kombinationer:

Min egen syn — inspirerad av Ayer, Wendell HolmesCamus och Hägerström —  är att om oenigheten rör värderingar finns inte förnuftsmässig möjlighet till enighet: de gustibus non est disputandum. Om oenigheten istället rör fakta finns däremot förnuftsmässig möjlighet till enighet: med vetenskaplig metod som accepterat ramverk går det i regel att identifiera korrekta respektive felaktiga sakuppfattningar. Därmed inte sagt att enighet kommer att uppnås: vetenskapen är ibland internt splittrad eller i sin linda på ett visst fält, och människor kan ha olika skäl att förkasta vetenskapligt framtagen kunskap (t.ex. för att gynna egenintresset eller för att värna alternativa ”kunskapskällor”, som religion).*

Jag kom att tänka på frågan om oenighet när jag läste några av kommentarerna till mitt inlägg ”Rättigheter till varje pris?”, särskilt de från Olof Johansson-Stenman och Mounir. Den intressanta fråga som där ställdes är hur personer som är (relativt) eniga om värderingar kan hamna i olika politiska uppfattningar. Svaret måste bli att det föreligger oenighet om fakta. Det positiva med det är att det borde finnas utrymme för ett samtal där fakta stöts och blöts och där något slags konvergens i politiska uppfattningar torde kunna skönjas.

Men kanske är det inte riktigt så enkelt, trots allt. Matt Zwolinksi skriver insiktsfullt:

Moreover, even if people point to empirical facts to explain their disagreements, this does not mean that empirical facts are the most important cause of those disagreements.  Our interpretation of the (vast and complexly related) empirical evidence might be motivated by our underlying value commitments.  More strongly, our appeal to factual evidence might at least sometimes be an entirely post hoc rationalization of our underlying value commitments.

Kanske är utgångspunkten något slags ”ideologi” som inte så lätt låter sig påverkas (se inläggen ”Nyliberal psykologi”, ”Bestäms politiska uppfattningar av ideologi?”, ”Ideologiernas genetiska grund” och ”Vad kännetecknar politiskt konservativa?”) och som också påverkar vårt sätt att uppfatta och tolka kunskap. Då blir uppdelningen i värderingar och fakta inte så enkel i praktiken, och det kan bli svårt att klargöra den exakta grunden för oenighet i politiska frågor. Även personer som bekänner sig till samma värderingar och som säger sig vara öppna för vetenskapligt grundad kunskap och en vilja att ompröva sin förståelse av fakta kan förbli oeniga.

*Om att acceptera vetenskap även i de fall man själv inte förstår, se mitt inlägg ”Vetenskap och att tänka själv”. Angående en ovilja att lita på etablerad kunskap, se ”Tror folk på experter?”.

Written by Niclas Berggren

16 mars 2011 at 13:51

Vad kännetecknar politiskt konservativa?

Forskning börjar påvisa fysiologiska och genetiska grunder för vilken politisk ideologi man har. I den andan kartläggs i studien ”Political Conservatism as Motivated Social Cognition”, publicerad i Psychological Bulletin, vilka psykologiska egenskaper som tenderar att känneteckna politiskt konservativa personer:

A meta-analysis (88 samples, 12 countries, 22,818 cases) confirms that several psychological variables predict political conservatism: death anxiety (weighted mean r = .50); system instability (.47); dogmatism–intolerance of ambiguity (.34); openness to experience (–.32); uncertainty tolerance (–.27); needs for order, structure, and closure (.26); integrative complexity (–.20); fear of threat and loss (.18); and self-esteem (–.09). The core ideology of conservatism stresses resistance to change and justification of inequality and is motivated by needs that vary situationally and dispositionally to manage uncertainty and threat.

Rent anekdotiskt tycker jag mig känna igen många konservativa jag har stött på under åren i den bild som tecknas. Inte minst detta med att frukta förändring och att se hot (av moraliskt, ekonomiskt eller militärt slag) överallt är typiskt. Jämför med nyliberaler.

Written by Niclas Berggren

6 mars 2011 at 6:35

Ideologiernas genetiska grund

Jag har tidigare rapporterat om en studie som antyder att politiska uppfattningar kan ha biologisk grund. Samma slutsats nås i tvillingstudien ”Are Political Orientations Genetically Transmitted?”, publicerad i American Political Science Review:

We test the possibility that political attitudes and behaviors are the result of both environmental and genetic factors. Employing standard methodological approaches in behavioral genetics—specifically, comparisons of the differential correlations of the attitudes of monozygotic twins and dizygotic twins—we analyze data drawn from a large sample of twins in the United States, supplemented with findings from twins in Australia. The results indicate that genetics plays an important role in shaping political attitudes and ideologies but a more modest role in forming party identification; as such, they call for finer distinctions in theorizing about the sources of political attitudes.

Jag undrar i vilken mån statsvetare och andra som studerar hur grundläggande politiska uppfattningar uppkommer inkorporerar genetiska faktorer. Att dessa inte förklarar allt, t.ex. partival, är en annan sak, men de tycks ha ett betydande förklaringsvärde för ideologisk inriktning.

Written by Niclas Berggren

27 februari 2011 at 6:42

Publicerat i forskning, ideologi, politik

Bestäms politiska uppfattningar av biologi?

Varför tycker du som du gör i grundläggande politiska frågor? Egentligen? Ett spännande nytt forskningsfält lokaliserar människors ideologi i grundläggande psykologi och fysiologi. Studien ”Political Attitudes Vary with Physiological Traits”, publierad i Science, finner t.ex. följande:

Although political views have been thought to arise largely from individuals’ experiences, recent research suggests that they may have a biological basis. We present evidence that variations in political attitudes correlate with physiological traits. In a group of 46 adult participants with strong political beliefs, individuals with measurably lower physical sensitivities to sudden noises and threatening visual images were more likely to support foreign aid, liberal immigration policies, pacifism, and gun control, whereas individuals displaying measurably higher physiological reactions to those same stimuli were more likely to favor defense spending, capital punishment, patriotism, and the Iraq War. Thus, the degree to which individuals are physiologically responsive to threat appears to indicate the degree to which they advocate policies that protect the existing social structure from both external (outgroup) and internal (norm-violator) threats.

Resultat som dessa är förenliga med observationen att uppfattningar om politisk ideologi i regel är mycket stabila över tid. De kan dock tänkas störa den som ser politik som en arena för rationell analys, där uppfattningar prövas mot varandra i en öppen, diskursiv process och där alla kan förväntas tänka om när bra argument framförs. Våra ideologiska övertygelser kan ligga djupare än så. Till exempel kan Sverigedemokraternas väljare i hög grad tänkas reagera relativt stark på hotfulla bilder och ljud, som en indikation på att de också i politikens värld föredrar slutenhet och struktur framför det fria, öppna samhällets mer oförutsägbara skeenden.

Written by Niclas Berggren

22 februari 2011 at 6:15

Publicerat i biologi, forskning, ideologi, politik

Är habegäret en kapitalistisk skapelse?

Jag tittade häromdagen på filosofen G. A. Cohens angrepp på kapitalismen. Det finns mycket att säga om det; låt mig här begränsa mig till att ta upp Cohens påstående att kapitalismen skapar olyckliga människor därför att dess essens handlar om att kapitalister ständigt måste pådyvla människor produkter de inte vill ha för att erhålla det enda de bryr sig om, vinst. Först vill jag ge Cohen ett erkännande: jag tror också att det finns mycket olycka i världen och att den i inte oväsentlig grad har att göra med frustrerade preferenser. Människor vill ständigt ha saker de inte har, och när de får dem vill de ha nya saker de inte har. Detta är en Schopenhauersk insikt. Det jag inte håller med Cohen om är att denna problematik orsakas av kapitalismen: om något ser jag orsakssambandet som det omvända. Denna tolkning innebär att typen av ekonomiskt system inte påverkar graden av habegär eller statusjakt: dessa tar sig bara olika former i olika system. Jag får visst stöd för denna tolkning av den nya studien ”The Soviet Communist Party and the Other Spirit of Capitalism”, publicerad i Sociological Theory, som finner följande:

Based on qualitative analysis of the Soviet press and official state documents, this article argues that the Communist Party was, counterintuitively, an agent of capitalist dispositions in the Soviet Union during 1970s–1980s. Understanding the spirit of capitalism not simply as an ascetic ethos but in broader terms of the cult of individualism, I demonstrate that the Soviet party-state promoted ideas and values of individuality, self-expression, and pleasure seeking in the areas of work and consumption.

Dvs. även i det kommunistiska Sovjetunionen präglades tillvaron av konsumism och en önskan om att förbättra sin materiella situation. Möjligheterna var sämre till det, men strävan och försöken fanns ändå där och, rimligen, också olycka över frustrerade preferenser. Detta trots att kapitalister med vinstintresse inte fanns på plats. Tänka sig.

Nå, även om min syn är korrekt, i så måtto att människans habegär förekommer hos de flesta människor oberoende av ekonomiskt system, kan man konstatera att en livsstil som faktiskt tar avstånd från habegär, statusjakt och konsumism är möjlig inom ramen för kapitalismen. Det finns möjlighet att individuellt eller i grupp sluta sträva efter nya upplevelser och försök att imponera på andra genom statusmarkeringar. Det är lätt att skylla på ”systemet”, men ”systemet” tvingar ingen att köpa nya produkter hela tiden. Som John Stuart Mill uttryckte det:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

Det är t.ex. så jag själv resonerar när det gäller frågan om jag ska börja dricka kaffe. Lösningen ligger inte i att kasta kapitalismen överbord utan att vi var och en frågar oss vad källan till olycka är och hur vi, genom egna beslut, kan minska den. Kommunismen kommer inte med automatik att rädda oss. Tvärtom har jag en bestämd känsla av att den ökar graden av frustrerade preferenser. Att följa Mill är möjligt inom ramen för kapitalismen. Den intressanta frågan om vad som händer med kapitalismen om många följer honom är en annan, och kanske mindre intressant, fråga.

Tips: Mounir Karadja. Se även inläggen ”Hur stort hus vill du ha?””Att få det bättre än andra””Ska sport och smink beskattas?”, ”Är rika socialister inkonsekventa?”, ”Två typer av egenkärlek”, ”Ett samhälle utan social rörlighet” och ”Status, nyrika och korsetter”.

Written by Niclas Berggren

15 februari 2011 at 6:17

Nyliberal psykologi

Ett växande forskningsfält lokaliserar grunden för politiska uppfattningar i psykologi. Vi tycker nog inte bara som vi gör på basis av förutsättningslös, förnuftsmässig analys. I en ny studie, ”Understanding Libertarian Morality: The Psychological Roots of an Individualist Ideology”, undersöks vad som utmärker och förklarar libertarianers (eller ”nyliberalers”, som den svenska termen måhända lyder) politiska hållning. Forskarna presenterar följande tre prediktioner, som de också finner stöd för empiriskt:

1) Libertarians will value liberty more strongly and consistently than liberals or conservatives, at the expense of other moral concerns.
2) Libertarians will rely upon reason more – and emotion less – than will either liberals or conservatives.
3) Libertarians will be more individualistic and independent compared to both liberals and conservatives.

Jag tror personligen, baserat på introspektion och personliga erfarenheter, att det ligger mycket i dessa resultat, även om metoden, med enkätsvar och ett troligen icke-representativt urval, har sina begränsningar. Frihet, förnuft, känslokyla, individualism: det känner jag igen mig i! Jag skulle vara intresserad av att utröna, i en förfinad studie, hur olika typer av libertarianer skiljer sig åt. Man kan t.ex. skilja på rättighetsetiskt och konsekvensetiskt grundade libertarianer, och i det senare fallet är nog frihet ofta inte det yttersta målet utan snarare det medel som bäst anses leda till önskvärda konsekvenser (t.ex. lycka). Min gissning är att sådana libertarianer trots allt värderar frihet något svagare än rättighetsetikerna, att de använder förnuftet mer (men jag gissar att rättighetsetikerna säger att de använder det mer) och att de är något mer empatiska och kollektivistiska. Jämfört med socialliberaler, socialdemokrater, kommunister, konservativa och annat löst folk är de dock, skulle jag tro, på alla tre punkter ovan annorlunda. Sådan här forskning gillar jag!

Written by Niclas Berggren

11 februari 2011 at 4:59

Nu är moderater lyckliga

Vad händer om ens favoritparti kommer till makten? I studien ”Partisan Social Happiness”, publicerad i Review of Economic Studies, rapporteras:

[W]hen the government leans more to the right ideologically, right-wing individuals tick up their happiness scores. In the same periods, left-wing individuals declare themselves to be more dissatisfied with their lives. The size of the coefficient is large and highly significant. A right-wing individual living under Mitterrand would be willing to put up with an increase of 11 percentage points in the inflation rate in order to see Margaret Thatcher take charge of the government.

Ett mycket intressant resultat. Jag kan personligen identifiera mig med det. En fråga är om det implicerar att väljare är ideologer — vilket skulle betyda att rent opportunistisk pragmatism från partiers sida knappast kan bli en särskilt framgångsrik strategi. Jag är inte säker på att resultatet pekar i den riktningen. Det kanske är så att många väljare vill identifiera sig med något parti eller block men att det faktiska sakinnehållet i politiken är mindre viktigt. Om partierna närmar sig medianväljaren och om ett parti fortfarande ligger till höger om ett annat, låt vara att de ligger nära varandra, kan väljare fortfarande (kan jag tänka mig) finna tillfredsställelse i att identifiera sig med den ena eller andra sidan, av psykologiska skäl, och bli lyckliga när deras sida vinner.

Written by Niclas Berggren

16 januari 2011 at 4:46

Publicerat i forskning, ideologi, lycka, politik

Negativ syn på vinst

En skillnad mellan de politiska blocken i Sverige rör synen på vinstintresse. På vänsterkanten ser man ofta med skepsis på detta, i synnerhet inom området välfärdsproducerande tjänster, men också mer allmänt. (De är möjligen fortfarande präglade av marxismens syn på ”profit”.) I den nya experimentella studien ”Is Profit Evil? Association of Profit with Social Harm” undersöks hur amerikanska lekmän ser på vinst:

Two studies find a strong negative correlation between profit and perceived social value across both real firms and entire industries. This relationship holds for both perceived profit and actual profit information obtained from public data. A third study shows that manipulating the mere presence of a profit motive changes the perceived value of hypothetical organizations and their practices. Even in one of the most market-oriented cultures in the world, people doubt the ability of profit-seeking business to benefit society.

I dessa två figurer illustreras resultaten för företag respektive branscher:

Som synes är sambandet i högsta grad negativt. Så märkligt! Min egen uppfattning är snarast den rakt motsatta (såvida vinsterna inte är resultatet av politiska privilegier i form av bl.a. monopol förstås). Måhända har jag kommit i kontakt med andra sätt att se på vinst än vad amerikaner i allmänhet har gjort. Jag tänker inte minst på Israel Kirzners förståelse av begreppet, t.ex. uttryckt i bokkapitlet ”The Nature of Profits”; Richard Ebeling sammanfattar:

Profits, therefore, are the reward for an entrepreneur’s successful alertness to changing, discovered, and created opportunities in the market that result in the production, marketing, and selling of those products most highly and urgently demanded by the consuming public as expressed in their willingness to pay prices for them in excess of their costs of production.

Man kan också anföra Milton Friedmans klassiska text ”The Social Responsibility of Business Is to Increase Its Profits”. Min tes är att resultaten i denna studie har att göra med (brist på) kunskap och teoretiska perspektiv. Det vore intressant att diskutera vinstens funktion och vad vinst signalerar med personer före och efter de har fått läsa texter av Kirzners och Friedmans slag. Det vore också intressant att jämföra synen mellan människor i olika länder. Är svenskar mer eller mindre vinstskeptiska än amerikaner?

Tips: Bryan Caplan.

Written by Niclas Berggren

13 januari 2011 at 4:46

Partiprogram och ekonomisk tillväxt

Om ekonomisk tillväxt är en funktion av den ekonomiska politik som förs i ett land kan man tänka sig att det finns ett samband mellan de styrande politikernas ideologi och tillväxt. En ny studie, ”Words Speak Louder Than Actions: The Impact of Politics on Economic Performance”, undersöker saken genom att använda sig av en databas som bl.a. kategoriserar partiprogram över tid i olika länder på en höger-vänsterskala. Resultat:

[W]e are not able to detect a significant impact of partisanship on growth rates. This implies that partisanship defined according to the broad distinction between left-wing and right-wing governments cannot be proven to affect economic growth. Then we proceed with analyses based on 7 indices that account for the political preferences concerning different policy areas. These indicators are first tested individually in our empirical model, and then jointly in a model averaging procedure, the weighted averaged least squares (WALS) method. A strong and robust negative impact on economic growth can be detected for parties that support market interventions, whereas a positive impact can be found for parties that aim at setting incentives for business as well as those which promote technology and infrastructure. Welfare state policies are also found to have a significant negative effect in our classical estimations, but show a much weaker impact in our WALS analysis. These results are robust to several changes in specification. The consideration of programmatic profiles of parties thus allows us to identify a growth effect for certain policy areas.

Det viktiga tycks alltså inte vara om de styrande partierna som helhet står till vänster eller höger utan vilka politikområden de fokuserar på. Den pragmatiska medelvägen verkar finns stöd i resultaten (i alla fall om tillväxt är ett centralt politiskt mål): medan ett fokus på interventionism i marknadsekonomin inte är bra, är satsningar på teknik och infrastruktur det.

Written by Niclas Berggren

28 december 2010 at 4:57

Attityd till städning

Vissa motståndare till RUT-avdraget grundar sitt motstånd i en, som det verkar, emotionell attityd som säger att det är fult att låta andra städa ens hem. Det anses man kunna klara av på egen hand. Det jag undrar är om personer som intar denna attityd också anser det vara fult att låta andra städa ens hotellrum eller arbetsplats. Varför ska inte hotellgäster och anställda anses kunna klara av städningen på egen hand? Om läkaren kan städa därhemma, varför inte också på sjukhuset?

Själv har jag svårt att se att det är mer eller mindre fult att låta andra utföra städning i olika kontexter. Antingen är det fult i samtliga fall eller också är det inte fult i något fall. Min uppfattning är den senare.

Written by Niclas Berggren

20 oktober 2010 at 12:14

Publicerat i ekonomi, ideologi, konsekvens

Gammal och ny vänster

En debatt pågår om den nuvarande vänstern: ska den fortsätta sin inriktning mot identitetspolitik eller ska den återvända till en mer traditionell, ”hård” klassanalys med socioekonomisk inriktning? Bo Rothstein har tagit upp denna fråga till diskussion i ”En ny samhällsteori för socialdemokrati”, där han skriver:

Min rekommendation skulle bli att inte syssla med det som under nu lång tid varit den intellektuella vänsterns favorittema, nämligen identitetspolitik som riktar sig till att stärka specifika minoriteter.

Intressant nog upptäckte jag att Christopher Hitchens delar Rothsteins analys. I sina memoarer Hitch 22 skriver han (s.121 ):

As 1968 began to ebb into 1969, however, and as “anticlimax” began to become a real word in my lexicon, another term began to obtrude itself. People began to intone the words “The Personal Is Political”. At the instant that I first heard this deadly expression, I knew as one does from the utterance of any sinister bullshit that it was—cliché is arguably forgiveable here—very bad news. From now on, it would be enough to a member of a sex or gender, or epidermal subdivision, or even erotic “preference”, to qualify as a revolutionary. In order to begin a speech or ask a question from the floor, all that would be necessary by way of preface would be the words, “Speaking as a…” Then could follow any self-loving description. I will have to say this for the old “hard” Left: we earned our claim to speak and intervene by right of experience and sacrifice and work. It would never have done for any of us to stand up and say that our sex or sexuality or pigmentation of disability were qualifications in themselves. There are many ways of dating the moment where the Left lost or—I would prefer to say—discarded its moral advantage, but this was the first time I was to see the sellout so cheaply.

Från mitt perspektiv som liberal motståndare till socialism finner jag denna diskussion fascinerande. Jag delar i stort Rothsteins och Hitchens uppfattning, att det postmoderna, identitetspolitiska vänsterprojektet inte är en hållbar grund på längre sikt för en mer omfattande vänsterrörelse. Jag anser dock personligen inte att en mer omfattande vänsterrörelse vore önskvärd, så därför välkomnar jag den identitetspolitiska inriktningen.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

1 augusti 2010 at 5:13

Bör konservativa stödja homoäktenskap?

Ja, enligt Andrew Sullivan finns starka skäl för det:

[I]t is conservative not to eject people from the fabric and tradition of their own families; it is conservative to support emotional and financial stability which the daily discipline of marriage fosters; it is conservative not to balkanize citizens into groups based on identity; it is conservative to discourage gay men and women from marrying straight men and women on false pretenses and then ending up in divorce; it is conservative to include everyone into the social institutions that stabilize society; it is conservative to promote mutual responsibility and care-giving to avoid too much dependence on government; it is conservative not to trample states rights and amend the federal constitution when such things are grotesquely unnecessary; it is conservative to adjust to social change by adapting existing institutions, like civil marriage, than inventing totally new and untested ones, like civil unions.

Själv är jag inte konservativ men undrar om inte de som endast värnar om ”det traditionella äktenskapet mellan en kvinna och en man” tar intryck av denna argumentation.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

19 juli 2010 at 5:44

Vad är socialism?

Glöm allt du fick lära dig när du läste statsvetenskap. Pastor Ulf Ekman förklarar vad socialismen egentligen är:

Socialism är inte en ideologi. Det är en andemakt. Jag ska ta det igen. Det är inte en ideologi, det är en andemakt! Det är en Gudlös, ateistisk, stolt, dominant andemakt och dess inflytande måste brytas i andevärlden.

Detta citat ur en predikan återges i Per Kornhalls nyutkomna och mycket läsvärda bok Livets Ord: kontroll och manipulation i Jesu namn (s. 142). Som du förstår har du mycket att lära av och om Ulf Ekman.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

14 juni 2010 at 11:30

Missbedömer människor sin ideologi?

Bryan Caplan menar, i The Myth of the Rational Voter, att väljare har en tendens att göra felbedömningar i ekonomiska sakfrågor. En ny studie, ”Who Is Left-Wing. and Who Just Thinks They Are?”, antyder att de också tenderar att göra felbedömningar av sin egen ideologiska hemvist:

Using data from a large-scale cross-country survey on individuals’ views and personal characteristics it compares who reports themselves as being left(right) wing and who on an objective measure are actually left(right) wing. It finds, for example, the more educated on average believe themselves to be more left wing than their actual beliefs on a substantive issue might suggest.

Den objektiva fråga som användes rörde synen på inkomstfördelning. En implikation av detta resultat är måhända att svar på frågan om hur man placerar sig på vänster-höger-skalan bör tas med en nypa salt. Delvis kan det ha att göra med att begreppen är svårtolkade. Ska t.ex. en liberal och en fascist båda placera sig till höger? Rymmer begreppen såväl ekonomiska som sociala frågor?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

9 juni 2010 at 17:15

Publicerat i ideologi, politik, rationalitet

Ideologisk kulturpolitik

Att synen på kulturpolitik kan skilja sig åt mellan väljare på vänster- och högersidan visas i den nya studien ”Ideology and Cultural Policy” av Niklas Potrafke:

By examining voting behavior in a referendum on the construction of a concert hall in Germany, I show that political ideology influences cultural policy. The results suggest that resistance to the concert hall was particularly strong in electoral districts in which majorities of citizens vote for the social democrats. By contrast, constituents of rightwing parties voted more in favor of the project.

En svaghet i studien är att den inte kontrollerar för inkomst och utbildning. Om resultaten skulle visa sig hålla även efter en sådan kontroll, har jag några reflexioner:

  • Är det inte intressant med en folkomröstning i vilken vänsterväljare motsätter sig en ny, stor offentlig utgift medan högerväljare välkomnar den?
  • Skulle röstmönstret ha varit det omvända om det inte hade rört sig om ett konserthus utan om ett dansbandspalats eller en byggnad för graffitimålning?
  • Var finns de högerväljare som principiellt motsätter sig offentliga kultursatsningar? Är högerväljare i Tyskland mer konservativa än libertarianska?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

31 maj 2010 at 5:48

Publicerat i forskning, ideologi, kultur, politik, val

Bertil Ohlins födelsedag

Idag är det 111 år sedan Bertil Ohlin föddes. Han fick ekonomipriset 1977 för sina bidrag till handelsteorin, inte minst Heckscher-Ohlin-teoremet (som kortfattat säger att länder kommer att exportera [importera] produkter som använder sig av de produktionsfaktorer som landet har relativt gott [ont] om). Här kan du läsa hans prisföreläsning ”1933 and 1977 – Some Expansion Policy Problems in Cases of Unbalanced Domestic and International Economic Relations”. Här kan du läsa en självbiografisk essä. Här kan du införskaffa boken Bertil Ohlin: A Centennial Celebration 1899–1999Här kan du titta in hos Bertil Ohlininstitutet (i vars styrelse mina vänner och kollegor Andreas Bergh och Henrik Jordahl sitter). Här kan du läsa en recension jag skrev av Sven-Erik Larssons biografi Bertil Ohlin: ekonom och politiker. Jag avslutar den så här:

Ohlin tänkte alltså enligt min mening fel i några centrala frågor, men han var icke desto mindre en imponerande man. Han var det i kraft av sitt kunnande, sitt allmänna förnuft, sin kyliga rationalitet samt en del personliga drag. Vad sägs om hans tidiga föresats att bygga upp en privat förmögenhet (vilket också lyckades genom framgångsrika aktieplaceringar), hans betoning på att alltid vara välklädd, hans måttfullhet med alkohol, hans balanserade generositet med penninggåvor samt hans vidsynthet gentemot andra människor? Den typen av personer växer inte på träd, och av sådana bör vi i många stycken ta lärdom.

Här kan du, slutligen, läsa min korta beskrivning av Bertil Ohlins ideologiska transformation, under inflytande av några danskar och Keynes, från klassisk liberal till socialliberal.

Idag kände jag att jag ville slå på trumman för Bertil Ohlin.

Written by Niclas Berggren

23 april 2010 at 5:36

Stor stat utan tro på fri vilja?

Göran Hägglund framför följande tes:

Den är en falsk humanism, den som öppnar för en statsmakt som i frånvaron av människors fria vilja ges ett allomfattande ansvar att lägga samhället till rätta.

Den är lätt besvärande för de av oss som avfärdar både tron på en fri vilja och tron på en statsmakt som ges ett allomfattande ansvar att lägga samhället till rätta. Det faktum att det kan gå att förespråka politisk och ekonomisk frihet utan tro på fri vilja, innebär förstås inte med nödvändighet att det i genomsnitt föreligger en positiv korrelation dessa hållningar emellan. Jag kan mycket väl tänka mig att korrelationen är negativ. Forskning av Christina Fong indikerar t.ex. att personer som tror att fattigdom beror på faktorer som inte går att påverka är mer positivt inställda till omfördelning. Dock känner jag inte till forskning som direkt undersöker hur synen på fri vilja, i filosofisk mening, korrelerar med politiska uppfattningar.

Written by Niclas Berggren

1 april 2010 at 6:58

Egenintresserade väljare

Styrs väljare av ideologi eller egenintresse när de tar ställning i politiska frågor? Frågan är omdiskuterad. En ny österrikisk enkätbaserad studie antyder att båda spelar roll men att egenintresset dominerar som förklaringsfaktor:

We find that subjective self-interest – in this specific case the expectation of personally adverse consequences of a policy measure – is the most important, if not dominant, identified determinant of the acceptance of policy measures. People who expect to personally face adverse consequences of a policy measure are less likely to find this measure appropriate. … [O]ur results indicate that (subjective, perceived) self-interest is the stable factor in opinion formation while the influence of ideology is vastly dependent on the nature of the tested policy measure (tax raises vs. spending cuts).

Resultatet erhålls genom ekonometrisk analys men kan illustreras av följande figur, som visar hur väljarna rangordnar alternativa sätt att finansiera en inkomstskattesänkning beroende på hur alternativen förväntas påverka den egna ekonomin:

Om en åtgärd drabbar en själv ekonomiskt  är man alltså mer negativ till den. Det kan förstås vara så att samma rangordning skulle erhållas på ideologisk grund, men den ekonometriska analysen antyder alltså en distinkt effekt av egenintressevariabeln även när man kontrollerar för ideologi. Det har nog många politiker insett, varför de kommer med utspel, som maxtaxan på dagis, som påverkar marginalväljares ekonomi positivt.

Written by Niclas Berggren

18 mars 2010 at 13:43

Konservativ principfasthet: en motsägelse?

PJ Anders Linder, om en pågående debatt om konservatismen:

Meningsutbytet känns uppfriskande i ett läge när politiken prisar pragmatismen och skyr principerna som pesten.

Det förvånande här är att jag uppfattar konservatismen som den ideologi som hyllar pragmatismen och som skyr principerna som pesten. Kanske kan man invända att konservatismen inte är pragmatisk angående pragmatismen och att den inte skyr principen om att principer ska skys som pesten, men jag tror inte det är den tolkningen PJ avser. Att konservatismen ser med skepsis på de radikala ideologiska konkurrenter som utgår från teoretiskt uttänkta planer för samhällets omdaning, och istället värnar om status quo och små, praktiska och icke-dogmatiskt härledda förändringar från detta utgångsläge, framhålls tydligt i den analytiska konservatism som Geoffrey Brennan och Alan Hamlin har lanserat på senare år. Se till exempel dessa båda artiklar:

  • ”Analytic Conservatism”, publicerad i British Journal of Political Science: ”We identify a bias in favour of the status quo as a key component of the conservative disposition and address the question of the justification of such a conservative disposition, and the circumstances in which the widespread adoption of such a disposition might be normatively desirable.”
  • ”Conservatism, Idealism and Cardinality”, publicerad i Analysis (preliminär gratisversion här): ”The object of this paper is to draw attention to a distinction not often discussed in substantive ethical theory. It is though, we think, a distinction of some importance. The distinction is that between an ethical idealist and her opposite. The latter might go by a number of names (pragmatist, realist, expedient) but we shall use the term ‘conservative’, for reasons to be explained.”

Jag tolkar analytisk konservatism som ett slags normativ tillämpning av prospect theory på politiken. Människor skyr framförallt försämringar, och en politisk ideologi som inte beaktar denna asymmetri mellan utvärdering av förväntad vinst och förlust bör, menar de, betraktas med skepsis. Vill man finna principfasthet bör man alltså leta på annat håll än i den konservativa traditionen.

Written by Niclas Berggren

28 februari 2010 at 7:01

Publicerat i filosofi, ideologi, konservatism

Isobels liberalism

I en spännande artikel om ett nytt slags liberalism skriver Isobel Hadley-Kamptz:

Den innersta kärnan i liberalismen behöver ju inte alls ligga i marknaden. Autonomin är exempelvis ett frihetsbegrepp som är så likt jämlikhet att man knappt ser gränserna däremellan. I anslutning finns en misstro mot auktoriteter, mot dem som använder sin makt obekymrade av de maktlösas lidande. Där finns också insikten att vi bara är människor och att maktutövning av oss mot andra alltid kommer att innehålla mer eller mindre medvetna och ondskefulla felaktigheter. Det blir därför aldrig med lagbundenhet bättre. Denna skepsis måste prägla en ny liberalism. Här skiljer den sig från Pangloss-liberalismen, den bättre-och-bättre-dag-för-dag-anda som präglat intellektuell svensk borgerlighet, och kanske tydligast tidskriften Neo under 00-talet.

Det finns oerhört mycket att säga om detta resonemang, och om övriga resonemang i artikeln. Jag begränsar mig, pga. begränsad tid, kraft och intellektuell förmåga, till två korta reflexioner:

  1. Både marknad och autonomi hör liberalismen till, men det uppmärksammas inte så ofta att det föreligger en spänning dem emellan. James Buchanan analyserar detta i Property as a Guarantor of Liberty och betonar särskilt ägandets betydelse för att kunna upprätthålla autonomi i en marknadsekonomi: ”[P]rivate property protects the liberties of persons by providing viable exit from, or avoidance of entry into, potentially exploitative economic relationships. … As we observe them to behave, therefore, individuals place a positive value on the liberty of the withdrawal from the market nexus that private ownership makes possible.” (s. 32, 34) Som jag ser det möjliggör marknaden en effektiv resursallokering i de flesta fall, vilket ger ett eftersträvansvärt välstånd, men mot detta får vägas att man som deltagare i marknadsekonomin i hög grad blir beroende av andras beslut. I de fall marknaden ger ett personligt välstånd av riktigt stort slag torde konflikten mellan marknad och autonomi försvinna, men det är få förunnat att uppleva detta.
  2. Precis som Isobel känner jag mig främmande inför den överflödande optimism som vissa liberaler ger uttryck för. Som John Gray påpekar, och som Bryan Caplan exemplifierar, tenderar liberaler att tro människan om gott och att tillvaron mestadels går i riktning mot det som är bättre (eller, om den inte gör det, att den har all möjlighet att snart göra det). Själv är jag präglad av såväl Schopenhauer som Nietzsche och har inte alls en positiv syn på vare sig människor eller tillvaron i stort. Ändå är jag liberal, inte för att liberalism ger ett paradis på jorden, utan därför att jag bedömer att dess hörnstenar ger ett mindre olyckligt liv än tillgängliga alternativ. Isobel tar också upp de politiska implikationerna, nämligen att liberalismen alltid måste problematisera makt, och i synnerhet av våldsmonopol uppbackad politisk makt. Idealet om maktdelning, och frågan om den politiska maktens gränser, behöver återupplivas också i europeisk liberal diskurs.

Isobel ger näring åt den svenska ideologiska debatten. Det är det mycket få som gör.

Written by Niclas Berggren

6 februari 2010 at 16:53

En massmördares försvarare

Malcom Caldwell var en brittisk forskare som kraftfullt försvarade de röda khmerernas skräckvälde i Kambodja. Han var förstås inte ensam bland västerländska intellektuella att göra det: även i Sverige återfanns supportrar till Pol Pot. I en fascinerande artikel i The Guardian ställs frågan hur Caldwell, som akademiker, kunde stödja en massmördare. Kände han inte till vad som försiggick? Den bild som framträder är av en man med stark ideologisk övertygelse, som visste hur världen såg ut och fungerade. Det fanns inget kvar att utforska. Påståenden som gick emot den ideologiska övertygelsen avfärdades som illvilliga falsarier av kontrarevolutionärer och imperalistiska agenter. Caldwell var härvidlag starkt påverkad av Noam Chomsky, som betecknade vittnesmål från tortyroffer som opålitliga och överdrivna. Caldwells student och efterträdare, professor Ian Brown, beskriver honom så här:

Everyone else in the history department went off every summer to the archives in Rangoon, Baghdad, etc, and got deep inside the data. Malcolm didn’t. He was a man with very clear theoretical and ideological views and the empirical basis didn’t seem to worry him hugely.

En farlig och antivetenskaplig attityd, som skulle kunna tyda på ett slags naivitet och förblindning (”strävar någon efter ett gott mål måste denne vara god”). Men man kan tänka sig en annan tolkning: att det rör sig om medveten och explicit acceptans av vilka medel som helst för att nå ett ideologiskt mål (t.ex. revolution och samhällsomdaning). Dvs. Caldwell kan ha varit fullt medveten om tortyren och dödandet, inte bara i ytlig mening (för han visste att andra hävdade att sådant förekom), och ändå stött Pol Pot. Är inte en sådan hållning rentav naturlig för en kommunist? Från artikeln:

Somehow the link between Marxist-Leninist ideology and communist terror has never been firmly established in the way, for instance, that we understand Nazi ideology to have led inexorably to Auschwitz. As if to illustrate the point, earlier last year the ECCC announced that Helen Jarvis, its chief of public affairs, was to become head of the victims unit, responsible for dealing with the survivors, and relatives of the dead, of S-21. Jarvis is an Australian academic with a longterm interest in the region, who was recently awarded Cambodian citizenship. She is also a member of the Leninist Party Faction in Australia. In 2006 she signed a party letter that included this passage: ”We too are Marxists and believe that ‘the ends justify the means’. But for the means to be justifiable, the ends must also be held to account. In time of revolution and civil war, the most extreme measures will sometimes become necessary and justified. Against the bourgeoisie and their state agencies we don’t respect their laws and their fake moral principles.”

Kanske delade Malcolm Caldwell den synen innerst inne? Ironiskt nog blev han, av allt att döma, mördad av den regim han hyllade. Läs mer i den fylliga artikeln!

Written by Niclas Berggren

10 januari 2010 at 14:11

Film om social kontroll

Den tyska filmen Det vita bandet handlar om människorna i en liten by för knappt 100 år sedan. Byn präglas av rigida hierarkier, social kontroll och en nästan pervers straffmentalitet. På toppen står en exploaterande baron, en fascistisk präst (som påminner starkt om biskopen i Fanny och Alexander) samt en elak läkare. Från tidiga år tuktas barnen att lyda. Minsta avsteg straffas hårt, såväl psykiskt som fysiskt. Religionen är en central del i detta: indoktrinering om synd och skam är en integrerad del av uppfostran, även i skolan, där konfirmationsundervisning bedrivs. Denna tortyrkammare lyckas inte med sina uttalade föresatser: att få fram oklanderliga nya medborgare. Barnen skadas, förvrids och blir kopior av sina föräldrar. Förtryckets komplicerade psykologi och dynamik illustreras väl. Istället för kärlek och värme skapas grymhet.

Filmen påminde mig åter om hur oerhört glad jag är över att leva i det moderna samhället, präglat av respekt för barn, av social frihet, individualism och autonomi samt av valmöjligheter i fråga om alla typer av relationer, intressen och yrkesval. Den påminde mig därvidlag också om varför jag starkt ogillar konservatismen som ideologi, med dess betoning just av hierarki, ordning och kollektivets primat, gärna med vidskeplig grund (religion, fördomar, tabun), om så anses krävas. Mot allt detta står den liberala idén om atomistisk sammanhållning och den av nationalekonomer ofta framhållna idén om frivillig interaktion människor emellan.

Här finns en trailer. Filmen visas just nu på biografen Zita i Stockholm. A must-see.

Se även inläggen ”Frihet kontra familj och småstad”, ”Trånga små själar” och ”Kom inte för nära”.

Normativa nationalekonomer

Min egen uppfattning är att nationalekonomer qua nationalekonomer ska sträva efter att försöka klargöra hur världen fungerar, hur olika variabler hänger samman, istället för att proklamera vissa mål. Med andra ord stödjer jag Milton Friedman i hans positivistiska syn på hur nationalekonomisk forskning bör bedrivas och ställer mig skeptisk till explicit normativ forskning. Det jag själv försöker använda mig av är hypotetiska imperativ: att reda ut hur mål y bäst uppnås om mål y eftersträvas. Därmed inte sagt att jag själv tycker att mål y är eftersträvansvärt.

Men Bryan Caplan ställer oss med denna syn mot väggen:

If I cornered the typical economist who defends socialized medicine, I suspect he’d say something like, ”It’s not economists’ job to question political ends.  Our job is to help people achieve their political ends as efficiently as possible. If people want socialized medicine, we have to help make it work as well as possible.” To which I’d reply, ”You don’t say that when you’re criticizing rent control, or protectionism, or labor market regulation.  You criticize political ends all the time.” If they quibbled, I’d add: ”Perhaps to be more precise, you recognize that most ‘political ends’ are themselves debatable means to more fundamental political ends. So why not debate this one, too?” OK, so why not?

Mitt svar till den första inväningen är att jag faktiskt tror att de flesta ekonomer som kritiserar hyresregelering eller protektionism eller arbetsmarknadsregleringar faktiskt gör det på det sätt jag tycker att det ska ske, i form av hypotetiska imperativ. De säger inte att ”protektionism är fel”, punkt slut, utan ”givet ett mål om ekonomisk tillväxt är protektionism kontraproduktivt” e.d. Mitt svar till den andra invändningen är att Caplan här nog har en poäng, som jag inte har tänkt så mycket på. Dvs. om politiker har ett yttersta mål z (säg lycka) och förespråkar ett delmål y (säg offentlig produktion av hälsovård), som i positiva, vetenskapliga studier har visat sig inte befrämja utan kanske t.o.m. motverka z, då förefaller det möjligt för en positivistisk nationalekonom att ifrågasätta y. Däremot bör han inte anföra att z är bra eller dåligt som yttersta mål (återigen qua nationalekonom). Vad tycker du?

Se även inläggen ”Vetenskapsmannen i politiken”, ”Den ideologiska nationalekonomin” och ”Vad hände med Milton Friedman?”.

Written by Niclas Berggren

25 juli 2009 at 12:48

Handlar privatiseringar om ideologi?

Docent Henrik Jordahl, inte minst känd som gästskribent på denna blogg, har skrivit en förtjänstfull forskningsöversikt om vad som händer när statliga företag privatiseras:

Tydligt är att statligt ägda företag i genomsnitt blir mer lönsamma och effektiva när de privatiseras. Detta gäller både på konkurrensutsatta marknader och på marknader med svag konkurrens. På konkurrensutsatta marknader är de privata företagen överlägsna. På marknader med svag konkurrens är det viktigt att få passande regleringar på plats så att effektivitetsvinsterna inte äts upp av att de privatiserade företagen utnyttjar sin marknadsmakt. Privatiseringar fungerar bäst ihop med konkurrensfrämjande reformer. Andra väldokumenterade effekter på företag som privatiseras är att investeringar och försäljning ökar, samt att skuldsättningsgraden minskar. Förbättringspotentialen kan vara stor, men beror på hur ineffektiva de statligt ägda företagen var i utgångsläget.

Ibland beskylls de som förespråkar privatseringar för att göra det pga. ”ideologi”, med vilket torde avses en dogmatisk uppfattning att privatiseringar är bra oavsett konsekvenserna. Det finns säkert personer som har sådana normativa utgångspunkter, men man kan också förespråka privatiseringar därför att man finner de konsekvenser de ger upphov till – och som alltså i ökande grad finns belagda i forskningen – tilltalande.

Se även inläggen ”Östros hycklar om statliga företag”, ”Ska staten inte köpa privata företag?”, ”Propaganda om privatisering””Privatisering blir bra om konkurrensen ökar” samt ”Staten som biltillverkare” (av Henrik Jordahl).

Written by Niclas Berggren

30 juni 2009 at 15:51

Neoliberalismens attraktionskraft

Michel Foucault var fascinerad av en av efterkrigstidens liberalismer, den han kallade neoliberalism. Särskilt fann han det intressant att denna liberalism, även om den bejakade marknadsekonomin, fann staten viktig som fastställare av ett regelverk. Marknadens sätt att fungera ses alltså här inte som ”naturligt” utan som artificiellt och som ett resultat av socialt konstruerade institutioner. I ”What Does Foucault Think Is New about Neo-Liberalism?” skriver John Protevi:

Classical liberals want the market to be a free natural zone where government can’t interfere, precisely to let the invisible hand provide for social benefits from individual self-interest. There’s a whole anthropology here of the natural homo economicus as only an abstraction from concrete man living in civil society, of which the juridical subject is another abstraction. But the important thing for classical liberals, ignored by the neoliberals, is the Smithian analysis of moral sentiments and the need for government to provide the moral framework that the market erodes. So the classical liberal formula is ”protect the market from government in order to allow social benefits from natural exchange.” The neoliberals say we must proceed on two paths: (1) we must have government intervention at level of conditions of market in order (2) to spread the enterprise form throughout the social fabric. So the neoliberal formula here is ”use government to change society to constitute an artificial and fragile mark.”

Själv anser jag att Foucault (och Protevi) överdriver skillnaden mellan den klassiska och den nya liberalismen. Även i den gamla finns ett institutionellt perspektiv, även om det blir mer uttalat i den nya. Det man kan lägga till är att det finns olika uppfattningar om hur regelverk som befrämjar ekonomisk utveckling bäst etableras. Foucaults konstruktivistiska perspektiv, som t.ex. återspeglas hos de tyska ordoliberalerna, kritiseras av Hayek, som istället i Law, Legislation, and Liberty betonar ”spontana ordningar”, dvs. evolutionärt framvuxna regelverk, som överlägsna mänskliga konstruktioner.

Se även de tidigare inläggen ”Vad är liberalism?”, ”Vad menas med nyliberalism?” och ”Är liberalismen en attityd?”.

Written by Niclas Berggren

28 juni 2009 at 16:01

Vetenskapsman och agitator?

Kan man förena seriös vetenskaplig verksamhet med ett högstämt deltagande i den politiska debatten? Måhända, men Richard Posner, som just har fått sin bok A Failure of Capitalism recenserad av Berkeley-ekonomen Brad DeLong, har sina tvivel:

DeLong

It seems that DeLong, like Paul Krugman, is a high road/low road thinker/writer. He does sober academic writing part of the time and irresponsible popular writing the rest of the time. That’s a common enough pattern, but when it is found in macroeconomists, specifically those who write about the business cycle rather than less ideologically charged macroeconomic topics, it makes one wonder how trustworthy their ”scientific” writings are.

Ouch.

Se även ekonomipristagaren Robert Solows recension av Posners bok samt denna analys av Paul Krugmans krönikor i New York Times.

Written by Niclas Berggren

11 juni 2009 at 12:47

Katoliker och kommunister

orwellGeorge Orwell identifierar något de har gemensamt:

The Catholic and the Communist are alike in assuming that an opponent cannot be both honest and intelligent. Each of them tacitly claims that ”the truth” has already been revealed, and that the heretic, if he is not simply a fool, is secretly aware of ”the truth” and merely resists it out of selfish motives.*

Två reflexioner:

  1. Påståenden av detta slag kan förstås aldrig motbevisas, men de är obehagliga i det att de antyder att meningsmotståndare medvetet ljuger. Underminerar inte detta ett rationellt offentligt samtal?
  2. Det intressanta är att båda säger sig stå för sanningen. Kommunisten anser att katoliken ”innerst inne” inser (den kommunistiska) sanningen; katoliken anser att kommunisten ”innerst inne” inser (den katolska) sanningen. Hur föreslår de att sådana konflikter ska kunna lösas? Knappast genom att beskylla varandra för att ljuga. 

*Ur ”The Prevention of Literature”, Polemic, nr 2, januari 1946.

Written by Niclas Berggren

10 maj 2009 at 9:02

Ovetenskap i politiken

Antag att politiska uppfattningar kan beskrivas med en vänster-högerskala. Antag vidare att man i politiska sakfrågor kan resonera på ett av två sätt: vetenskapligt och ovetenskapligt. Med det senare menar jag det professor Olle Häggström beskriver på följande sätt i Riktig vetenskap och dåliga imitationer (s. 139):

Motsatsen till vetenskapligt kritiskt tänkande är att i förväg ha bestämt sig för vilka slutsatser som skall uppnås, varefter man om en undersökning ger resultat som pekar i oönskad riktning helt enkelt ignorerar dessa för att istället jaga vidare efter ny evidens och då enbart ta fasta på sådant som stödjer önskad slutsats.

Min fråga är om graden av ovetenskapligt tänkande är större längs vänster-högerskalans ytterkanter än i dess mitt. Är politiskt mer extrema personer också mer ovetenskapliga? Många tycks utgå från det, men jag undrar om det stämmer. Kan man inte lika väl befinna sig i den politiska mitten på ovetenskapliga grunder? Någon kanske håller med om att man kan göra det men att det är mindre sannolikt att man gör det. Kanske därför att vetenskapen ofta inte kommer fram till entydiga resultat och att en mittenposition därför verkar mest i linje med ett oklart forskningsläge. Eller kanske därför att vetenskapen ofta kommer fram till entydiga resultat som visar att en mittenposition är mest korrekt. Visst är båda dessa förklaringar möjliga och kanske t.o.m. rimliga, men det är viktigt att inse att de inte är sanna i alla fall.

Professor William Easterly diskuterar, mot bakgrund av resonemang av detta slag, om hans försvar av relativt fria marknader är ”ideologi” och inte vetenskapligt grundat:

If you are a free market ideologue, then you will defend free markets. However, it does not follow that If you defend free markets, then you are an ideologue. My posts presented evidence for markets as a development strategy. Feel free to disagree with the evidence, but don’t jump to the “ideologue” conclusion.

Det är lätt att anklaga andra för att vara ovetenskapliga, men det duger inte att enbart titta på uppfattningar i sak (och deras placering på vänster-högerskalan) för att avgöra om någon resonerar ovetenskapligt. Man måste granska argument på deras meriter i sann vetenskaplig anda, och då kan ibland ”extrema” politiska uppfattningar befinnas vara vetenskapligt underbyggda. Tror jag.

Uppdatering: Se professor Mario Rizzos försvar av ideologi.

Written by Niclas Berggren

13 mars 2009 at 8:46

Publicerat i debatt, ideologi, politik

De religiösa barnen

En artikel i Intelligent Life Magazine, ”Faith Equals Fertility”, påpekar två saker som jag finner nedslående:

  1. Människor tenderar att ha samma religiösa synsätt som sina föräldrar.
  2. Religiösa människor får i genomsnitt fler barn.

bonAngående den första punkten:

[T]he huddling of the faithful is mainly explained by the fact that religion runs in families. If you have a religion, it is probably the same one as your parents. Earlier this year a survey by the Pew Forum on Religion and Public Life found that nearly three-quarters of American adults professed the religion in which they were raised. 

Religion tycks alltså inte härröra från rationell analys utan från propaganda från tidiga år. (Det förstod Jesus.)

Angående den andra punkten:

Like other demographers, Eric Kaufmann expects western Europe to become markedly more religious in the course of the 21st century, as a result of the relatively low fertility of unbelievers and immigration from more pious places. Not only do denominations with traditionalist values tend to have higher birth rates than their more liberal co-religionists, but countries that are relatively secularised usually reproduce more slowly than countries that are more religious. 

Vad göra? Vågar man hoppas på att fler barn frigör sig från sin bakgrund och tar till sig argument för ateism?

Written by Niclas Berggren

2 mars 2009 at 11:47

Teater om ekonomi

ehrenberg1

Mästerekonomen och teaterinspiratören

Det är inte varje dag ett teaterstycke som utgår från en bok i ekonomi skrivs. Vilket ekonom är det då som har inspirerat till det dramatiska verk — Finanskris Krasch Boom Bang! — som nu framförs på Västrahamnsteatern i Malmö? Är det månne Adam Smith? David Ricardo? Carl Menger? Eller någon av ekonomipristagarna till minne av Alfred Nobel? Å nej, det är en ännu skarpare ekonomisk tänkare: Johan Ehrenberg!* Det är hans och Sten Ljunggrens Nya ekonomihandboken** som utgör grunden för teaterstycket:

Det här handlar mycket om att popularisera Johan Ehrenbergs idéer, såklart. … Pjäsen är för vår tid ovanligt tydlig i sitt politiska ställningstagande. Föreställningen avbryts då och då av att skådespelarna förklarar politiska och ekonomiska begrepp. Och precis som i Ekonomihandbokens förord, klargör skådespelarna sin socialistiska utgångspunkt i början av föreställningen.

Det är bara att beklaga att man inte befinner sig i Malmö, där detta storslagna verk till den store ekonomens ära kan avnjutas.

__________________

*Ja, det är den Johan Ehrenberg, han som förespråkar socialisering av Sveriges banker och som i Filosofiska rummet försvarar Marx arbetsvärdelära (till skillnad från mindre insiktsfulla eller av ideologi förblindade ekonomer, som Joseph Schumpeter i kapitel 3, ”Marx the Economist”, av Capitalism, Socialism, and Democracy).
**Mästerverket recenseras entusiastiskt av en annan stor ekonom, Ali Esbati, i Flamman. Fil.dr Anna Larsson är däremot lätt kritisk i sin recension i Ekonomisk Debatt, varför hon inte kan anses vara en ekonom i samma klass som Ehrenberg och Esbati.

Written by Niclas Berggren

14 februari 2009 at 23:01

Finns inte liberalismen?

Roland Poirier Martinssons tes är att om man inte är konservativ och religiös, är man för höga skatter och en stor stat. Som det så subtilt uttrycks:

Antingen är man höger eller vänster, mischmaschet är en myt. 

Jag vill lyfta fram två tänkare som fräckt nog inte låter sig klassificeras enligt detta djupsinniga schema. De avvisar konservatismen men står ändå för låga skatter och en liten stat — på klassisk liberal grund. Jag tänker på ekonomipristagarna F. A. Hayek, som skrev ”Why I Am Not a Conservative”, och James Buchanan, som skrev Why I, Too, Am Not a Conservative. Är de och deras uppfattningar en myt?

Se även inlägg av Dennis Josefsson, Joakim Nergelius och Johan Norberg i denna fråga.

Written by Niclas Berggren

10 februari 2009 at 8:23

Gamla vänsterspöken uppmärksammas

Samhemsförespråkare Gahrton

Samhemsförespråkare Gahrton

Min gode vän Martin Andreasson håller på sin blogg på att upprätta en tio-i-topp-lista över svenska politiska kultböcker. Jag fastnade för tre av författarna.

Först ut har vi ledamoten av vänsterpartiets programkommission Jörn Svensson, som 1974 lät publicera följande:

[I] det socialistiska Sverige [skulle det] vara olagligt att väcka fråga om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former. Varje försök att rubba folkegendomen och arbetarsjälvstyret ska vara olagligt. Något verkställande av sådana beslut ska lagligen inte kunna ske. Det ska tvärtom ankomma på den socialistiska statsmakten att med tillgängliga maktmedel bekämpa sådana försök.

Så har vi Jan Myrdal, som 1987 skrev:

Albanien skall inte få bli som Italien eller Frankrike eller Sverige … Planenligt skall de fattiga bergsbyarna och det rika låglandsområdet utvecklas till samma ekonomiska nivå; det skall icke få bli någon utarmning av utkantsområden. … Den samhällsutveckling Enver Hoxha företrädde och som Albanien hittills strävat efter stämmer alltså med de föreställningar vilka traditionellt präglat våra folkrörelser och med tankarna från William Morris och hans generation marxister.

Vi avslutar med miljöpartiets Per Gahrton, som 1972 beskrev sitt framtida drömsamhälle, med kollektiva ”samhem” och med en lätt okonventionell syn på propaganda:

Det är en moralisk plikt för samhemmen att tillse att ingen blir ”över” och att sexuell och känslomässig nöd nedbringas till det minsta möjliga. … Så snart en överväldigande majoritet i folkomröstning uttalat sig för en åsikt har regeringen möjlighet att dra igång en jättepropagandakampanj för att verkligen slå ut den nya linjen till alla så att den blir en levande verklighet och inte bara en läppbekännelse.

spännande att tänka sig att personer av denna kaliber kan komma att sitta i Sveriges regering nästa år!

Written by Niclas Berggren

20 januari 2009 at 5:44

Publicerat i ideologi, litteratur, politik

Är liberalismen en attityd?

Jag finner Michel Foucaults förståelse av vad liberalismen är tänkvärd. Han ser liberalismen, inte som ett specifikt politiskt program eller en ideologi, utan som en praktik och en attityd. Attityden rör synen på statens roll i samhället:

For its part, liberalism resonates with the principle: ”One always governs too much” — or, at any rate, one always must suspect that one governs too much.*

Den grundläggande utgångspunkten för denna attityd är en annan än den som präglar icke-liberala diskurser:

Liberal thought starts not from the existence of the state, seeing in the government the means for attaining that end it would be for itself, but rather from society, which is in a complex relation of exteriority and interiority with respect to the state. Society, as both a precondition and a final end, is what enables one to no longer ask the question: How can one govern as much as possible and at the least possible cost? Instead, the question becomes: Why must one govern?**

Liberalen säger alltså inte säkert att staten inte ska finnas eller staten inte ska göra x och y utan innefattar ett ifrågasättande av staten, en ständig prövning av staten, en insikt om statens begränsningar och möjlighet att åsamka skada. Analysen börjar där, men var den slutar är mindre klart. Därav, kanske, alla olika typer av liberalism.

Se tidigare inlägg: ”Vad är liberalism?” och ”Vad menas med nyliberalism?”

_______________

*S. 74 i ”The Birth of Biopolitics”, från Ethics: Subjectivity and Truth.
**S. 75, ibid.

Written by Niclas Berggren

29 december 2008 at 18:02

Vad är en familj?

Jag tillbringar, precis som Tomas Gür, julhelgen med min älskade familj. Men vad är egentligen en familj? Jag gillar Gürs sätt att se på begreppet:

Men i ett samhällsperspektiv är familjens avgörande egenskap inte de biologiska banden, utan att den i sin inre funktion är en (liten) gemenskap för individerna som ingår i den, och att den utåt utgör en skyddsvall mot den stora världen. Med detta synsätt innefattar familjen bland andra också barnlösa par, adopterade barn, syskon, halvsyskon och styvsyskon, ensamma föräldrar, styvföräldrar, medlemmar från äldre generationer, avlägsna släktingar eller mycket nära vänner ingående i den närmaste kretsen, och givetvis även samkönade par med eller utan barn.

Jag diskuterade för några år sedan hur begreppet ska förstås med katoliken och den dåvarande kristdemokraten Lars F. Eklund:

Eklund skulle inte gilla Gürs öppna syn på vad en familj är.

Det gör säkerligen inte heller en annan kristen, pastor Donald Wildmon, som har iscensatt en bojkott av soppföretaget Campbell, för att de i reklam visar ett barn med två mammor:

“Not only did the ads cost Campbell’s a chunk of money,” writes AFA Chairman Donald Wildmon in an email alert, “but they also sent a message that homosexual parents constitute a family and are worthy of support.”

Den kristna kärleken in action. Som i Sverige, där vi uppmanas att bojkotta Björn Borg pga. denna reklamfilm:

Det jag tycker om med Gürs inlägg är att han inser att familjen är värdefull, oavsett hur den ter sig. Den senare insikten saknas på vissa håll.

    Written by Niclas Berggren

    27 december 2008 at 8:09

    Vad menas med nyliberalism?

    Ordet ”nyliberal” används ofta som allmänt skällsord i den politiska debatten. De två norska statsvetarna Dag Einar Thorsen och Amund Lie har i ”What Is Neoliberalism?” tagit en närmare titt på vad ”nyliberalism” egentligen betyder. De börjar med att bekräfta bilden av hur ordet används:

    An initial mystery facing anyone who wants to study neoliberal ideology in more detail is that there does not seem to be anyone who has written about neoliberalism from a sympathetic or even neutral point of view. … Several of these works accord neoliberalism an overwhelming significance, while they at the same time seem quite happy to leave the concept of ”neoliberalism” completely undefined, claiming … that it defies definition. One might therefore easily begin to suspect that the concept has become, in some quarters at least, a generic term of deprecation describing almost any economic and political development deemed to be undesirable.

    Hur menar då Thorsen och Lie att begreppet ska förstås?

    Neoliberalism is, as we see it, a loosely demarcated set of political beliefs which most prominently and prototypically include the conviction that the only legitimate purpose of the state is to safeguard individual, especially commercial, liberty, as well as strong private property rights (cf. especially Mises 1962; Nozick 1974; Hayek 1979). This conviction usually issues, in turn, in a belief that the state ought to be minimal or at least drastically reduced in strength and size, and that any transgression by the state beyond its sole legitimate purpose is unacceptable (ibid.).

    Jag tror att få av dem som i debatten beskylls för att vara nyliberaler är det enligt denna definition. I den liberala traditionen anser de flesta att staten bör göra mer än att upprätthålla frihet, även om de flesta anser att detta är en viktig uppgift, kanske t.o.m. den viktigaste. (Även Rawls ger frihetsprincipen högst prioritet.) Många liberaler torde också ogilla talet om ett ”legitimt” syfte. Det låter som om det finns klara, svart-vita principer som delar in statlig verksamhet i en godkänd och en icke-godkänd del. Nu är det förstås inget problem för en definition av nyliberalism att den gör få människor till nyliberaler — men för dem som använder begreppet som ett allmänt skällsord manar den till skärpning. Allt man ogillar i samtiden, t.ex. andra, dominerande former av liberalism, är inte nyliberalism.

    Se vad Stanford Encyclopedia of Philosophy har att säga om ”classical liberalism” och det tidigare inlägget ”Vad är liberalism?”. För ett färskt exempel på angrepp på nyliberalismen, se Lotta Gröning.

    Written by Niclas Berggren

    29 november 2008 at 10:05

    Vad är liberalism?

    Nigel Stead)

    John Gray (foto: Nigel Stead)

    Många kallar sig liberaler, men det är uppenbart att det finns många olika typer av liberalism. Professor John Gray har försökt sig på att ange fyra drag som utmärker alla liberaler, oavsett inriktning och tradition:

    Common to all variants of the liberal tradition is a definite conception, distinctively modern in character, of man and society. What are the elements of this conception? It is individualist, in that it asserts the moral primacy of the person against the claims of any social collectivity: egalitarian, inasmuch as it confers on all men the same moral status and denies the relevance to legal or political order of differences in moral worth among human beings; universalist, affirming the moral unity of the human species and according a secondary importance to specific historic associations and cultural forms; and meliorist in its affirmation of the corrigibility and improvability of all social institutions and political arrangements. It is this conception of man and society which gives liberalism a definite identity which transcends its vast internal variety and complexity.*

    Jag tycker att detta är en fruktbar karakterisering: liberaler av såväl Rawlsianskt, Lockeanskt som Hayekianskt snitt borde känna sig bekväma med dessa fyra kännetecken, samtidigt som icke-liberaler** nog känner sig främmande inför åtminstone ett av dem. Vad tycker du om Grays karakterisering?

    Det som skiljer olika liberaler åt torde främst röra synen på hur väl relativt fria marknader förmår generera social harmoni och allmän preferenstillfredsställelse. De olika synsätten här resulterar i olika synsätt på hur den ekonomisk politiken ska utformas — vad gäller skatternas höjd och utformning, graden och typen av omfördelning av förmögenheter och inkomster samt omfattningen av statlig interventionism i ekonomin.

    __________________

    *Gray, John (1995). Liberalism. Minneapolis: University of Minnesota Press: xii.
    **Ett exempel: unge hr Braw.

    Written by Niclas Berggren

    22 november 2008 at 9:02

    Publicerat i filosofi, ideologi, liberalism

    Var Baader och Meinhof rationella?

    Ulrike Meinhof och Andreas Baader

    Ulrike Meinhof och Andreas Baader

    Igår såg jag den nya, rafflande filmen Der Baader Meinhof Komplex. Som barn på 1970-talet minns jag hur obehaglig jag fann nyhetsrapporteringen om olika terroristdåd — särskilt lever bilderna på den mördade Hanns-Martin Schleyer kvar. Nu har jag mer distans, och en förmåga att fundera i mer intellektuella banor kring Röda arméfraktionens verksamhet.

    Det jag finner fascinerande är i) att det finns människor som brinner så starkt för en politisk sak att de offrar allt för den (hur många gör egentligen det?) och ii) att de offrar allt trots att de antagligen vet att kampen är fruktlös.

    Bryan Caplan ställer i sin artikel ”Terrorism: The Relevance of the Rational Choice Model”* (preliminär gratisversion här) frågan om terrorister är rationella. Han klargör att det beror på vad som menas med rationalitet och diskuterar tre definitioner. Han menar att terrorister av Baaders och Meinhofs slag kan anses rationella i två avseenden: de reagerar på incitament och de är relativt egenintresserade. Men, för att knyta an till i) och ii) i föregående stycke, de kan knappast ses som rationella med avseende på rational expectations: dvs. de tenderade att begå systematiska fel och, åtminstone utåt och länge, upprätthålla en felaktig förståelse av verkligheten. Som Karin Bauer uttrycker det (om Meinhof):

    Although she would not admit it in public, she knew she had failed: As a writer by giving up the typewriter and her individual voice in favor of the gun and collective dogmatism; as a mother by giving up her children for a political cause; as an anti-fascist fighting against the violence which she perpetuated.

    Så jag har personligen svårt att förstå logiken bakom Baaders** och Meinhofs agerande. Vad fick dem att bete sig så irrationellt?

    _______________________

    *Artikeln är publicerad i tidskriften Public Choice, som ironiskt nog utges av Springer-Verlag, som Ulrike Meinhof m.fl. bombade 1972.
    **Det enda förskönande jag har funnit om Baader är hans förkastande av religion:

    Baader gjorde under tonåren revolt och valde bland annat att inte konfirmera sig och försökte övertyga sin mor att sluta fira jul.

    Written by Niclas Berggren

    26 oktober 2008 at 9:15

    Två typer av vänner

    Tolv av mina vänner på Facebook har, liksom jag, tagit ett politiskt test som anger hur ekonomiskt och socialt liberal man är. Det är tydligt att dessa mina vänner återfinns i två grupper: mittenliberaler och högerliberaler. Jag är den röda punkten:

    I vilken kvadrant av testet befinner du dig?

    Written by Niclas Berggren

    9 oktober 2008 at 14:33

    Följ

    Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

    Gör sällskap med 1 138 andra följare

    %d bloggers like this: