Nonicoclolasos

Archive for the ‘kommunism’ Category

Lenins moralsyn

Lenin om sin metaetik (1920):

In what sense do we reject ethics, reject morality? We reject any morality based on extra-human or extra-class concepts. We say that this is deception, dupery, stultification … there is no such thing as a morality that stands outside human society; that is a fraud.

Med undantag för detta med kopplingen mellan moral och klass håller jag med Lenin. Det finns ingen moral, i meningen objektiva regler för hur man bör leva och bete sig, förutom i de inklinationer och dispositioner som omfattas av människor. Vi kan inte säga: ”Lenin, ditt beteende är objektivt förkastligt!” utan enbart utbrista, utifrån en emotionell reaktion: ”Lenin, fy!” Talar inte denna oförmåga att sätta Lenin på plats mot denna metaetiska hållning? Vore det inte bra att kunna säga till Lenin att han har objektivt fel? Här får man skilja på vad som är sant och vad som ger upphov till bäst konsekvenser. Även om en objektiv moral enligt vilken Lenins grymheter är förkastliga skulle ge upphov till ett mer effektivt motstånd mot Lenin än nihilism, skulle inte det göra den objektiva moralen sann: den kan bygga på rent önskedrömmande. Jag vill dock hävda att förlitande på objektiv moral inte kan förväntas leda till bättre konsekvenser. Två skäl:

  1. Även om den som talar tror på objektiv moral och säger till Lenin på skarpen tror Lenin själva inte på objektiv moral, varför det objektiva elementet i förmaningen inte biter på honom.
  2. Även om grymhet är förenlig med nihilism, eftersom alla subjektiva uppfattningar om vad som är rätt och fel är förenliga med nihilism, följer, som Hägerström påpekar, inte att nihilisten inte kan avsky och motverka grymhet.

Det finns fler skäl, och jag försöker utveckla några av dem i uppsatsen ”Does Belief in Ethical Subjectivism Pose a Challenge to Classical Liberalism?”, publicerad i Reason Papers. Lenin hade, av citatet ovan att döma, rätt metaetik men en osmaklig moral.

Written by Niclas Berggren

18 februari 2011 at 5:51

Publicerat i etik, grymhet, kommunism, moral

Är habegäret en kapitalistisk skapelse?

Jag tittade häromdagen på filosofen G. A. Cohens angrepp på kapitalismen. Det finns mycket att säga om det; låt mig här begränsa mig till att ta upp Cohens påstående att kapitalismen skapar olyckliga människor därför att dess essens handlar om att kapitalister ständigt måste pådyvla människor produkter de inte vill ha för att erhålla det enda de bryr sig om, vinst. Först vill jag ge Cohen ett erkännande: jag tror också att det finns mycket olycka i världen och att den i inte oväsentlig grad har att göra med frustrerade preferenser. Människor vill ständigt ha saker de inte har, och när de får dem vill de ha nya saker de inte har. Detta är en Schopenhauersk insikt. Det jag inte håller med Cohen om är att denna problematik orsakas av kapitalismen: om något ser jag orsakssambandet som det omvända. Denna tolkning innebär att typen av ekonomiskt system inte påverkar graden av habegär eller statusjakt: dessa tar sig bara olika former i olika system. Jag får visst stöd för denna tolkning av den nya studien ”The Soviet Communist Party and the Other Spirit of Capitalism”, publicerad i Sociological Theory, som finner följande:

Based on qualitative analysis of the Soviet press and official state documents, this article argues that the Communist Party was, counterintuitively, an agent of capitalist dispositions in the Soviet Union during 1970s–1980s. Understanding the spirit of capitalism not simply as an ascetic ethos but in broader terms of the cult of individualism, I demonstrate that the Soviet party-state promoted ideas and values of individuality, self-expression, and pleasure seeking in the areas of work and consumption.

Dvs. även i det kommunistiska Sovjetunionen präglades tillvaron av konsumism och en önskan om att förbättra sin materiella situation. Möjligheterna var sämre till det, men strävan och försöken fanns ändå där och, rimligen, också olycka över frustrerade preferenser. Detta trots att kapitalister med vinstintresse inte fanns på plats. Tänka sig.

Nå, även om min syn är korrekt, i så måtto att människans habegär förekommer hos de flesta människor oberoende av ekonomiskt system, kan man konstatera att en livsstil som faktiskt tar avstånd från habegär, statusjakt och konsumism är möjlig inom ramen för kapitalismen. Det finns möjlighet att individuellt eller i grupp sluta sträva efter nya upplevelser och försök att imponera på andra genom statusmarkeringar. Det är lätt att skylla på ”systemet”, men ”systemet” tvingar ingen att köpa nya produkter hela tiden. Som John Stuart Mill uttryckte det:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

Det är t.ex. så jag själv resonerar när det gäller frågan om jag ska börja dricka kaffe. Lösningen ligger inte i att kasta kapitalismen överbord utan att vi var och en frågar oss vad källan till olycka är och hur vi, genom egna beslut, kan minska den. Kommunismen kommer inte med automatik att rädda oss. Tvärtom har jag en bestämd känsla av att den ökar graden av frustrerade preferenser. Att följa Mill är möjligt inom ramen för kapitalismen. Den intressanta frågan om vad som händer med kapitalismen om många följer honom är en annan, och kanske mindre intressant, fråga.

Tips: Mounir Karadja. Se även inläggen ”Hur stort hus vill du ha?””Att få det bättre än andra””Ska sport och smink beskattas?”, ”Är rika socialister inkonsekventa?”, ”Två typer av egenkärlek”, ”Ett samhälle utan social rörlighet” och ”Status, nyrika och korsetter”.

Written by Niclas Berggren

15 februari 2011 at 6:17

Var Lenin känslokall?

När Lenin kommer på tal brukar många — t.ex. Richard Gellately i boken Lenin, Stalin, and Hitler: The Age of Social Catastrophe — framhäva hans känslokyla och grymhet. Människors lidande och död verkade inte ha bekymrat denne revolutionär särskilt mycket. Jag blev därför lite förbluffad då jag läste den slovenske filosofen Slavoj Žižeks utvärdering:

Lenin’s slanderers like to evoke his famous paranoiac reaction at listening to Beethoven’s appasionata (he first started to cry, then claimed that a revolutionary cannot afford to let himself go to such sentiments, because they make him too weak, wanting to pat the enemies instead of mercilessly fighting them) as the proof of his cold self-control and cruelty – however, even at its own terms, is this accident effectively an argument AGAINST Lenin? Does it not rather bear witness to an extreme sensitivity for music that needs to be kept in check in order to continue the political struggle? Who of today’s cynical politicians still displays even a trace of such a sensitivity? Is not Lenin here at the very opposite of the high-ranked Nazis who, without any difficulty, combined such a sensitivity with the extreme cruelty in taking political decisions (suffice it to recall Heydrich, the holocaust architect, who, after a hard day’s work, always found time to play with his comrades Beethoven’s string quartets) – is not the proof of Lenin’s humanity that, in contrast to this supreme barbarism, which resides in the very unproblematic unity of high culture and political barbarism, he was still extremely sensitive to the irreducible antagonism between art in power struggle?

Nej, jag tycker inte det. Trots allt strävade han efter att förtrycka denna sin känslighet; vidare är frågan i vilken mån känslighet och öppenhet för ömhet och värme på ett område indikerar något om en person på andra områden.

Written by Niclas Berggren

14 februari 2011 at 4:53

Publicerat i grymhet, kommunism, musik

Kommunismen i teori och praktik

Wittgenstein:

Now, I am a communist AT HEART. I am opposed to it in theory but I support it in practice.

Detta skrev han 1934 (se även vad han skrev 1935). Det vanliga är väl annars att man får ta del av motsatt hållning: att kommunismen är tilltalande i teorin men icke-funktionell — i alla fall numera, när kommunismen har visat vad den går för. (Själv avvisar jag kommunismen såväl på teoretiska som på praktiska grunder.)

Se även vad Schumpeter och Keynes hade att säga om Marx tankar.

Written by Niclas Berggren

29 januari 2011 at 15:40

Publicerat i filosofi, kommunism

Negativ syn på vinst

En skillnad mellan de politiska blocken i Sverige rör synen på vinstintresse. På vänsterkanten ser man ofta med skepsis på detta, i synnerhet inom området välfärdsproducerande tjänster, men också mer allmänt. (De är möjligen fortfarande präglade av marxismens syn på ”profit”.) I den nya experimentella studien ”Is Profit Evil? Association of Profit with Social Harm” undersöks hur amerikanska lekmän ser på vinst:

Two studies find a strong negative correlation between profit and perceived social value across both real firms and entire industries. This relationship holds for both perceived profit and actual profit information obtained from public data. A third study shows that manipulating the mere presence of a profit motive changes the perceived value of hypothetical organizations and their practices. Even in one of the most market-oriented cultures in the world, people doubt the ability of profit-seeking business to benefit society.

I dessa två figurer illustreras resultaten för företag respektive branscher:

Som synes är sambandet i högsta grad negativt. Så märkligt! Min egen uppfattning är snarast den rakt motsatta (såvida vinsterna inte är resultatet av politiska privilegier i form av bl.a. monopol förstås). Måhända har jag kommit i kontakt med andra sätt att se på vinst än vad amerikaner i allmänhet har gjort. Jag tänker inte minst på Israel Kirzners förståelse av begreppet, t.ex. uttryckt i bokkapitlet ”The Nature of Profits”; Richard Ebeling sammanfattar:

Profits, therefore, are the reward for an entrepreneur’s successful alertness to changing, discovered, and created opportunities in the market that result in the production, marketing, and selling of those products most highly and urgently demanded by the consuming public as expressed in their willingness to pay prices for them in excess of their costs of production.

Man kan också anföra Milton Friedmans klassiska text ”The Social Responsibility of Business Is to Increase Its Profits”. Min tes är att resultaten i denna studie har att göra med (brist på) kunskap och teoretiska perspektiv. Det vore intressant att diskutera vinstens funktion och vad vinst signalerar med personer före och efter de har fått läsa texter av Kirzners och Friedmans slag. Det vore också intressant att jämföra synen mellan människor i olika länder. Är svenskar mer eller mindre vinstskeptiska än amerikaner?

Tips: Bryan Caplan.

Written by Niclas Berggren

13 januari 2011 at 4:46

Lönar det sig att arbeta mer?

Min vän och kollega Christian Bjørnskov rapporterar att andelen människor som svarar ja på en fråga liknande den i rubriken varierar stort länder emellan. Sverige hamnar högre upp än jag väntade mig, givet vår sammanpressade lönestruktur och vårt progressiva skattesystem. Här vill jag lyfta fram ett arv av kommunismen:

Men nu kan man måske komme lidt tættere på en forståelse af, hvorfor folk i nogle samfund arbejder hårdere end andre. Den årlige Gallup World Poll spurgte i 2009 om folk tror, at hårdt arbejde får en fremad i livet. Det viser sig, at der er massive forskelle på, hvor mange der siger ja til dét spørgsmål i forskellige lande. Bunden er – ikke overraskende – en stor gruppe tidligere kommunistiske lande med Serbien (25 % der siger ja, det betaler sig), Ukraine (28 %) og Litauen (28 %) som de absolutte bundskrabere. Så svaret på det mest åbenlyse spørgsmål her synes at være ja, kommunismen ødelagde ikke blot folks arbejdsetik, men også deres tro på at det betaler sig at gøre en indsats.

Kommunismen (som praktik) har mycket att svara för.

Written by Niclas Berggren

24 oktober 2010 at 10:37

Publicerat i arbete, inkomst, kommunism

Dikt om två diktatorer

Robert Conquest:

There was an old bastard named Lenin
Who did two or three million men in
That’s a lot to have done in
But where he did one in
That old bastard Stalin did ten in.

Ur: Hitch 22 (s. 174). Se även ”Stalin som ung”, ”Grymmare än Stalin” och ”Gjorde ateismen Stalin ond?”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

3 augusti 2010 at 14:44

Publicerat i historia, kommunism, poesi, politik

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 144 andra följare

%d bloggare gillar detta: