Nonicoclolasos

Archive for the ‘marknadsekonomi’ Category

Soros om regleringar

Ofta framställs marknadsekonomin som problematisk på olika sätt, vilket får vissa att direkt förespråka statliga ingripanden, utan att reflektera över att även sådana ingripanden kan vara problematiska. Mot den bakgrunden fann jag följande meningsutbyte mellan George Soros och Richard Epstein tänkvärt:

Soros: I think that we would all agree that government regulation is a necessary evil. I don’t know if we could agree with that–

Epstein: Well, but the necessary evil means you set the presumption against it….

Soros: While I argue that markets are unstable, I also agree that regulations are inherently imperfect. In fact, in my writings I have said that they are more imperfect than markets.

Written by Niclas Berggren

23 maj 2011 at 5:38

Kognitiv kapitalism

Vad skapar tillväxt och ekonomisk utveckling? En ny studie, ”Cognitive Capitalism: The Effect of Cognitive Ability on Wealth, as Mediated Through Scientific Achievement and Economic Freedom”, publicerad i Psychological Science, finner att kognitiv förmåga spelar en stor roll:

Using three large-scale assessments, we calculated cognitive-competence sums for the mean and for upper- and lower-level groups for 90 countries and compared the influence of each group’s intellectual ability on gross domestic product. … Our results underscore the decisive relevance of cognitive ability—particularly of an intellectual class with high cognitive ability and accomplishments in science, technology, engineering, and math—for national wealth. Furthermore, this group’s cognitive ability predicts the quality of economic and political institutions, which further determines the economic affluence of the nation. Cognitive resources enable the evolution of capitalism and the rise of wealth.

Effekterna illustreras i denna figur:

Särskilt intressant finner jag att de smartaste i ett land är särskilt viktiga för dess välstånd, dels direkt och dels indirekt, genom att de också påverkar de ekonomiska institutionernas utformning. En enkel uppskattning indikerar att om genomsnittlig IQ ökar med en enhet i den smartaste gruppen ökar detta genomsnittlig BNP per capita med $470; en motsvarande ökning i den grupp som består av medelsmarta ökar genomsnittlig BNP per capita med $230. Förvisso styrker detta tidigare forskningsresultat som tyder på ett samband mellan intelligens och ekonomisk tillväxt — se här och här — samt mellan intelligens och personlig ekonomisk framgång — se här. (Att ekonomisk frihet förmår generera välstånd är också känt sedan tidigare.)

Written by Niclas Berggren

19 maj 2011 at 5:14

Rationell genom marknaden

Experimentella studier visar ofta att det föreligger en diskrepans mellan människors villighet att betala för en vara (willingness to pay, WTP) och det lägsta pris de är villiga att acceptera för att sälja varan om de äger den (willingness to accept, WTA). Detta strider mot neoklassisk ekonomisk teori och klassiska rationalitetsantaganden och har förklarats med vad som brukar kallas the endowment effect, att människor värderar en vara högre bara för att de är i besittning av den.

Ett problem med tidigare studier har dock varit att de antingen inte har observerat människor i faktiska marknadsmiljöer (utan i laboratorier) och att de, i den mån de har observerat människor i faktiska marknadsmiljöer, inte har säkerställt att deltagande är exogent. Problemet då blir att de som deltar i experimentet kan delta för att de är av en viss typ, som påverkar experimentets resultat. En ny fältexperimentell studie, ”Does Market Experience Eliminate Market Anomalies? The Case of Exogenous Market Experience”, undviker dock i hög grad det problemet och finner följande:

This paper attempts to rectify this issue by making market experience exogenous. I do so by returning to the sportscard market and exogenously inducing a random sample of subjects to enter the sportscard market and make trades (i.e., gain experience). I then follow the subjects over a six month period and at the end of this period test for market experience effects via a field experiment. … My results can be simply stated: there is evidence that market experience eliminates the value disparity. For example, subjects who were induced to enter the market after the September experiment were significantly more willing to trade their wares in the second and third experiments than those who were not induced into the market. This result suggests that market experience alone can attenuate an important market anomaly.

Detta resultat antyder att marknadens aktörer kan lära av att delta i marknaden över tid, så att deras beteende till slut är att betrakta som mer eller mindre förenligt med neoklassisk teori. En implikation tycker jag är att man ska vara försiktig med att efterfråga statliga ingrepp i marknaden så fort anomalier konstateras. De kan vara tillfälliga.

Se även inlägget ”Den rationella marknaden”.

Written by Niclas Berggren

29 mars 2011 at 5:05

Om väljarna inte är helt rationella

Beteendeekonomisk forskning visar att ekonomiska beslutsfattare ofta har begränsad rationalitet: de fattar inte sällan beslut som de själva inte skulle ha fattat om de hade haft bättre kunskaper och starkare kognitiv förmåga. En möjlig lösning på detta problem är att politiska beslutsfattare, som förstår dessa problem med ekonomiskt beslutsfattande, går in och genom olika mer eller mindre paternalistiska ingrepp bistår de ekonomiska beslutsfattarna.

Detta låter säkert i mångas öron bra, men vad blir implikationerna om politikernas uppdragsgivare, väljarna, ofta visar sig ha begränsad rationalitet? Kommer de att välja de (potentiella) politiker som besitter överlägsna kunskaper och överlägsen kognitiv förmåga? Kommer partierna själva, som röstmaximerande rörelser, att välja kandidater med sådana egenskaper? Om inte, är en tilltro till politikens förmåga att korrigera marknadsmisslyckanden obefogad?

Det finns i vilket fall grund för att väljare uppvisar systematiska tecken på begränsad rationalitet. I den nya studien ”Systematically Biased Beliefs about Political Influence: Evidence from the Perceptions of Political Influence on Policy Outcomes Survey” ges exempel från litteraturen:

Voters myopically reward and punish politicians for recent economic performance. (Bartels 2010; Achen and Bartels 2008, 2004a) Partisanship heavily distorts voters’ attributional judgments. (Marsh and Tilley 2009; Rudolph 2006, 2003a, 2003b; Bartels 2002) Supporters of incumbent parties are eager to credit the government for good outcomes and reluctant to blame it for bad outcomes, opponents of incumbent parties do the opposite – and both sides can’t be right. Voters also reward and punish politicians for outcomes that are clearly irrelevant or beyond their control, such as local football victories, world oil prices, and the state of the world economy. (Wolfers 2011; Healy, Malhotra, and Mo 2010; Leigh 2009; Achen and Bartels 2004b) Arceneaux and Stein (2006) report that many voters incorrectly blamed the incumbent mayor of the city of Houston for the county government’s flood policy. Iyengar (1989: 878) finds important framing effects: “agents of causal responsibility are viewed negatively while agents of treatment responsibility are viewed positively.” Healy and Malhotra (2009) show that voters reward politicians for disaster relief spending, but not disaster prevention spending, even though prevention is demonstrably more cost-effective. Marsh and Tilley (2009), Tilley, Garry, and Bold (2008), Arceneaux and Stein (2006), Rudolph (2003a), and Gomez and Wilson (2001) find systematic effects of education and/or political sophistication on attributional judgments.

Studien bidrar även själv till att bekräfta denna bild genom att visa att väljare ofta gör en felaktig bedömning av politikens möjligheter att påverka olika typer av utfall.

Written by Niclas Berggren

11 mars 2011 at 4:02

Är habegäret en kapitalistisk skapelse?

Jag tittade häromdagen på filosofen G. A. Cohens angrepp på kapitalismen. Det finns mycket att säga om det; låt mig här begränsa mig till att ta upp Cohens påstående att kapitalismen skapar olyckliga människor därför att dess essens handlar om att kapitalister ständigt måste pådyvla människor produkter de inte vill ha för att erhålla det enda de bryr sig om, vinst. Först vill jag ge Cohen ett erkännande: jag tror också att det finns mycket olycka i världen och att den i inte oväsentlig grad har att göra med frustrerade preferenser. Människor vill ständigt ha saker de inte har, och när de får dem vill de ha nya saker de inte har. Detta är en Schopenhauersk insikt. Det jag inte håller med Cohen om är att denna problematik orsakas av kapitalismen: om något ser jag orsakssambandet som det omvända. Denna tolkning innebär att typen av ekonomiskt system inte påverkar graden av habegär eller statusjakt: dessa tar sig bara olika former i olika system. Jag får visst stöd för denna tolkning av den nya studien ”The Soviet Communist Party and the Other Spirit of Capitalism”, publicerad i Sociological Theory, som finner följande:

Based on qualitative analysis of the Soviet press and official state documents, this article argues that the Communist Party was, counterintuitively, an agent of capitalist dispositions in the Soviet Union during 1970s–1980s. Understanding the spirit of capitalism not simply as an ascetic ethos but in broader terms of the cult of individualism, I demonstrate that the Soviet party-state promoted ideas and values of individuality, self-expression, and pleasure seeking in the areas of work and consumption.

Dvs. även i det kommunistiska Sovjetunionen präglades tillvaron av konsumism och en önskan om att förbättra sin materiella situation. Möjligheterna var sämre till det, men strävan och försöken fanns ändå där och, rimligen, också olycka över frustrerade preferenser. Detta trots att kapitalister med vinstintresse inte fanns på plats. Tänka sig.

Nå, även om min syn är korrekt, i så måtto att människans habegär förekommer hos de flesta människor oberoende av ekonomiskt system, kan man konstatera att en livsstil som faktiskt tar avstånd från habegär, statusjakt och konsumism är möjlig inom ramen för kapitalismen. Det finns möjlighet att individuellt eller i grupp sluta sträva efter nya upplevelser och försök att imponera på andra genom statusmarkeringar. Det är lätt att skylla på ”systemet”, men ”systemet” tvingar ingen att köpa nya produkter hela tiden. Som John Stuart Mill uttryckte det:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

Det är t.ex. så jag själv resonerar när det gäller frågan om jag ska börja dricka kaffe. Lösningen ligger inte i att kasta kapitalismen överbord utan att vi var och en frågar oss vad källan till olycka är och hur vi, genom egna beslut, kan minska den. Kommunismen kommer inte med automatik att rädda oss. Tvärtom har jag en bestämd känsla av att den ökar graden av frustrerade preferenser. Att följa Mill är möjligt inom ramen för kapitalismen. Den intressanta frågan om vad som händer med kapitalismen om många följer honom är en annan, och kanske mindre intressant, fråga.

Tips: Mounir Karadja. Se även inläggen ”Hur stort hus vill du ha?””Att få det bättre än andra””Ska sport och smink beskattas?”, ”Är rika socialister inkonsekventa?”, ”Två typer av egenkärlek”, ”Ett samhälle utan social rörlighet” och ”Status, nyrika och korsetter”.

Written by Niclas Berggren

15 februari 2011 at 6:17

Är bubblor så hemska?

Göran Rosenberg, denne expert på världsekonomins verkningar, skriver om bubblor:

Modellen för vår tids bubblor är såvitt jag kan förstå den globala finanskapitalismen som knappt hunnit slå i marken förrän den likt en fågel Fenix återuppstår igen. De banker och finansinstitut som nyss satte samhällsordningen på spel tjänar åter pengar som aldrig förr och delar ut bonusar som om ingenting hänt och tillhandahåller bostadskrediter på villkor som är fortsatt ohållbara. I stället för att låta en radikalt ny erfarenhet (finanskraschen) förändra vår bild av verkligheten överlåter vi mötet med verkligheten åt kommande generationer.

Det jag saknar i Rosenbergs dramatiska ”analys”, och som jag för övrigt även saknar i mången österrikisk analys, är en diskussion av frågan om ett system med spruckna bubblor verkligen är hemskt, allt beaktat. Min poäng, som jag utvecklar något här, är att även om bubblor spricker och orsakar misär är det mycket möjligt att de dessförinnan (och därefter) skapar större fröjd, jämfört med en ”stabil” situation utan spruckna bubblor. Det kan i vilket fall inte uteslutas a priori att den samlade, diskonterade välfärden är större i ett ekonomiskt system med återkommande bubblor som spricker än i ett ekonomiskt system utan (eller med betydligt färre) sådana bubblor.

Se även inläggen ”Kriser är inte så farliga””Vän av marknadsekonomin trots krisen”, ”Perspektiv på krisen””Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?” och ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”.

Written by Niclas Berggren

4 februari 2011 at 9:49

Två typer av moral

Professor Dwight Lee skiljer på storslagen och vardaglig moral:

What most people think of as moral behavior can be briefly described as satisfying three conditions: (1) helping others intentionally, (2) helping them at a personal sacrifice, and (3) helping identifiable people or groups. We all seem hard-wired to like this morality, which I refer to as ”magnanimous morality.” Magnanimous morality is an indispensible factor in living a meaningful life. But it is not the only type of morality we rely upon. While magnanimous morality is important in many of our economic activities (for example, practicing a certain measure of generosity and kindness to those we deal with directly), it is not the moral foundation of markets.

The moral foundation of markets is what I call ”mundane morality.” Mundane morality requires no more than what we would expect of any decent person and has, for most people, little of the emotional appeal of magnanimous morality. Mundane morality can be described broadly as obeying the generally accepted rules or norms of conduct, such as telling the truth, honoring promises and contractual agreements, respecting the property rights of others, and refraining from intentionally harming others except through legitimate competition.

En av Lees poänger är att vi lätt får för oss att den storslagna moralen alltid är att föredra. Vi vill ofta att mänskligt agerande ska ske utifrån storslagna motiv. Lee påpekar dock följande:

Market behavior is widely seen to be lacking in the magnanimous morality that people instinctively find appealing, and Smith’s ”invisible hand” justification for markets supports that view—people do more to help others unintentionally in markets by seeking only their personal gain, and benefits go to thegeneral public, that is, to no one in particular. Many people see this justification as immoral or, at least, amoral. Think, for example, of how most people would react if told that Bill Gates, Steven Jobs, or Henry Ford did more for humanity than Mother Teresa ever did. It’s factually correct. By bringing down the cost of computers and software (Gates and Jobs) and by putting swift personal transportation within the reach of middle-income and even lower-income families (Ford), they made life easier for hundreds of millions of people and probably took, as their reward, well below ten percent of the value they created. Mother Teresa, though a noble human being, did far less good because she helped far fewer people. Yet make that claim and you will hear howls of protest. What matters to most people in judging morality is intentions, not results.

Jag delar uppfattningen, att det normativt relevanta är vilka utfall som uppnås, inte vilka de motiv människor utgår ifrån är. Jag delar också uppfattningen att vardaglig moral, kopplad till egenintresse, kan ge och ofta ger bättre utfall än storslagen moral. Jag är rentav misstänksam mot personer som framställer sig som motiverade av en storslagen moral. Jag kan inte undgå misstanken att deras moral är mindre storslagen än retoriken gör gällande.

Written by Niclas Berggren

11 december 2010 at 7:13

Publicerat i etik, marknadsekonomi, moral

Ger religion marknadsliberalism?

Att religion påverkar såväl ekonomi som politik är inte någon nyhet. En ny studie, ”Religion, Income Inequality, and the Size of Government”, antyder att denna påverkan kan vara av ett slag som kan glädja marknadsliberaler. Deras teoretiska resonemang kan uttryckas så här:

The role of religion in influencing people’s giving attitudes has an important politico-economic implication: Keeping all else equal, religious individuals would prefer to make their financial contributions to collective goods privately and voluntarily rather than through mandatory means. As such, when compared with secular individuals, religious individuals on average are likely to prefer lower levels of spending by the state (be it on public goods or redistribution), as this increases their disposable income out of which voluntary donations are to be made. If policy outcomes reflect variation in citizen preferences, then we can also expect countries with higher levels of religiosity to have lower levels of government taxation and spending. Put differently, we can expect the size of the government to be smaller in countries with higher levels of religiosity.

Empiriskt finner de följande:

[W]e find that there is a significant positive correlation between religiosity and income inequality across a wide spectrum of countries including both advanced and less advanced countries. We next show that there is a negative correlation between religiosity and state welfare spending … However, we go beyond these studies and show that a negative correlation is also present between religiosity and total government spending as well as between religiosity and government spending excluding spending on welfare. This finding suggests that the religious might have an inherent preference for a smaller state and that a smaller welfare spending observed in more religious countries documented by these studies is just a manifestation of this more general outlook.

Således föreligger ett dilemma för en liberal ateist (det finns fler!), medan en liberal socialist mer enkelt kan avvisa religionen som negativ även på det ekonomisk-politiska området. Detta resultat kan för övrigt relateras till ekonomipristagaren James Buchanans uppfattning, att religionens nedgång kan bidra till att förklara efterfrågan på en stor välfärdsstat. Utan en trygg gud som tar hand om dem, vänder sig människor till staten.

Written by Niclas Berggren

3 november 2010 at 5:28

Svält trots mycket mat

Faran med planekonomi illustreras i den nya studien ”The Institutional Causes of China’s Great Famine, 1959-61″:

This paper investigates the institutional causes of China’s Great Famine. It presents two empirical findings: 1) in 1959, when the famine began, food production was almost three times more than population subsistence needs; and 2) regions with higher per capita food production that year suffered higher famine mortality rates, a surprising reversal of a typically negative correlation. A simple model based on historical institutional details shows that these patterns are consistent with the policy outcomes in a centrally planned economy in which the government is unable to easily collect and respond to new information in the presence of an aggregate shock to production.

Ekonomipristagaren F. A. Hayek har tydligare än de flesta förklarat hur marknadsekonomin fungerar som en kunskapsgenererande process, inte minst via prissystemet, utan vilken det är mycket svårt att effektivt allokera resurser — se ”Economics and Knowledge” och ”The Use of Knowledge in Society”. Studiens resultat påminner mig även om ekonomipristagaren Amartya Sens analys i Poverty and Famines, i vilken han finner att det ofta inte är brist på mat som orsakar hungersnöd. Snarare avgör politisk-institutionella faktorer.

Written by Niclas Berggren

25 oktober 2010 at 4:25

Minimilöner och ungdomsarbetslöshet

Andreas Bergh skriver om en KI-rapport som bl.a. tar upp de höga svenska minimilönerna; se även Per Skedinger om detta. Vad har då höga minimilöner för effekt på arbetslösheten, särskilt ungdomsarbetslösheten? Trots att denna arbetslöshet diskuterades livligt i valrörelsen var det få, om ens några, som tog upp höga minimilöner som en tänkbar förklaring. Den nya studien ”Minimum Wages and Youth Unemployment” visar att det nog måste sägas ha varit ett misstag att ignorera denna faktor:

This paper constructs a labor search model that accounts for age patterns of employment. Work experience reduces the probability that workers lose their jobs. By introducing minimum wages, the model explains empirical findings on the effects of minimum wage laws. In addition, the model shows that minimum wages can account for about half of the differences in youth employment between Europe and the United States.

Frågan är om arbetsmarknadens parter, och i synnerhet fackföreningar, är villiga att medverka till sänkta (eller i alla fall mer flexibla) minimilöner (vilket förstås inte behöver innebära sänkta genomsnittslöner). Tillåt mig att uttrycka mina tvivel (färgad av insider-outsider-modellen som jag är).

Written by Niclas Berggren

23 oktober 2010 at 10:16

Sysselsättningen under kriser

En ny studie av forskare vid Världsbanken, ”The Roles of Openness and Labor Market Institutions for
Employment Dynamics during Economic Crises”
, undersöker hur sysselsättningen i kriser har påverkats av ett lands grad av frihandel, av avgångsvederlag och av hög ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen:

We also find that openness to trade has both deepened the contractionary effects on employment and allowed for a faster recovery. High severance pay dampened the employment effect in both domestic crises and global economic downturns, whereas very high unemployment benefits were associated with stronger reductions in employment growth.

I dessa figurer visas skattningar av sysselsättningseffekterna vid globala respektive inhemska kriser vid låg respektive hög grad av frihandel:

Dessa resultat påminner mig lite om mitt resonemang om varför marknadsekonomin, trots återkommande kriser, trots allt inte är ett så dumt ekonomiskt system. Det går ned — men det går också upp, och sannolikt mer upp än under alternativa system.

Written by Niclas Berggren

7 oktober 2010 at 9:13

Olycklig av mycket pengar

Jag har noterat en negativ effekt av att bo på femstjärninga hotell, äta på gourmetrestauranger och att flyga i business class: jag blir lätt missnöjd med tjänster av lägre kvalitet. En ny studie, ”Money Giveth, Money Taketh Away: The Dual Effect of Wealth on Happiness”, publicerad i Psychological Science, finner apropå det följande:

This study provides the first evidence that money impairs people’s ability to savor everyday positive emotions and experiences. In a sample of working adults, wealthier individuals reported lower savoring ability (the ability to enhance and prolong positive emotional experience). … [W]e found that participants exposed to a reminder of wealth spent less time savoring a piece of chocolate and exhibited reduced enjoyment of it compared with participants not exposed to wealth. This article presents evidence supporting the widely held but previously untested belief that having access to the best things in life may actually undercut people’s ability to reap enjoyment from life’s small pleasures.

Är det då inte bättre att nöja sig med det enkla livet? Kanske det. John Stuart Mill var inne på en sådan linje:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

En annan möjlig väg framåt är att uppleva tillväxt i den mängd pengar man har. Adam Smith ansåg att det gav möjlighet till lycka — genom att ständigt få det bättre kan allt högre förväntningar tillfredsställas, gång på gång på gång. Eftersom jag har svårt för att se mig som buddhistisk munk — har man väl smakat det goda livet är det svårt att släppa taget om det — får jag hoppas på tillväxt för egen del.

Addendum. En allmän fördel av ett samhälle där människor inte nöjer sig med det enkla livet är innovationer som gynnar mänskligheten i stort. Om alla hela tiden är nöjda med vad de har skulle ekonomisk utveckling stanna av: se de tidigare inläggen ”Att få det bättre än andra” och ”Ett samhälle utan social rörlighet”. I så måtto tror jag att det enkla livet är en ”lyx” man kan unna sig så länge de flesta andra inte gör det.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

28 juli 2010 at 5:10

Den begränsade sysselsättningsnedgången

I DI återfanns i förrgår följande mycket intressanta diagram över Sveriges BNP- och sysselsättningsutveckling. Det mest iögonenfallande är att nedgången i sysselsättningen är betydligt mindre under nuvarande kris än under 90-talskrisen:

Man kan också notera att sysselsättningen efter den förra krisen sakta men säkert ökade, fram till nuvarande kris, vilket kan inge visst hopp, samt att nedgångarna i välstånd under kriser i det längre perspektivet mer än väl övervägs av marknadsekonomins förmåga att skapa välstånd. Krisen kanske, trots allt, inte utgör skäl att byta ekonomiskt system?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

10 juli 2010 at 14:28

Hur ska marknadsmisslyckanden motverkas?

När ett marknadsmisslyckande identifieras brukar den regelmässiga reaktionen vara att förespråka någon typ av politisk åtgärd för att rätta till situationen. Professor Bryan Caplan har ett annat förslag när det gäller ett marknadsmisslyckande på arbetsmarknaden:

Is labor market rigidity a market failure? I’m afraid so. But strangely enough, this market failure is largely caused by anti-market bias! The main reason workers hate wage cuts is that they imagine that wage-cutting employers are satanically ”unfair.” If workers saw wage cuts for what they are – a full-employment mechanism – they’d sing a different tune. While they wouldn’t be happy to see their wages cut, they’d grudgingly accept that a little wage variability is a fair price to pay for near-total employment security. Once this economically enlightened perspective took hold, employers would eagerly cater to it – and the market failure would largely go away.

Med andra ord är marknadsmisslyckandet ett resultat av okunskap, och botemedlet torde bestå av att sprida mer kunskap om hur marknadsekonomin fungerar (eller kan fungera). Detta låter bra, men jag är något mer pessimistisk, av två skäl.

För det första tror jag knappast att denna kunskap går att förmedla till breda lager av anställda (de präglas säkerligen av andra typer av bias, vilket gör dem ovilliga eller oförmögna att ta till sig nationalekonomisk kunskap). För det andra undrar jag om det enbart handlar om ett kunskapsproblem och om situationen inte har drag av ett socialt dilemma. I så fall räcker nog inte mer kunskap, ens om den kunde förmedlas. Ty är man insider på arbetsmarknaden hoppas man nog att man själv inte blir avskedad utan att det drabbar andra, varför man vill ha kvar sin höga lön.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

16 maj 2010 at 14:39

Den idealiska prisbildningen

En svensk professor i nationalekonomi, Johan Åkerman, om en annan:

Vid 30 års ålder blev Eli Heckscher Handelshögskolans förste professor i nationalekonomi. Hans föreläsningar började kl 8 f.m. och kallades därför ”nattföreläsningar”. Jag minns ännu hans tal om prisbildningen, som sades fungera på ett idealiskt sätt: när en vara är knapp blir priset högt, när tillgången är riklig blir priset lågt. ”Prisbildningen är alltså idealisk, men det finnes en svag punkt — (med lägre röst) prisbildningens svaga punkt — och den är att somliga människor inte har lika mycket pengar som andra människor. Men annars är prisbildningen fullkomligt idealisk.”*

I linje härmed förklarar F. A. Hayek prisbildningens centrala roll för att förmedla information i ”The Use of Knowledge in Society”, publicerad i American Economic Review. Om Heckscher läste artikeln tror jag att han gillade den.

*Ur Åkerman, Johan (1997). En samhällsforskares minnesbilder. Lund: Institutet för Ekonomisk Forskning: 68.

Written by Niclas Berggren

6 maj 2010 at 11:41

Före kronan

I och med euron övergav många europeiska nationer sina egna valutor. Hur många känner till att det inom Sverige tidigare fanns flera valutor? Johan Schück skriver i DN idag:

Under större delen av 1600-talet och 1700-talet fanns det fem olika valutor som fungerade parallellt inom landet, med sinsemellan flytande växelkurser. Det var inte förrän 1873 som kronan introducerades som en enhetlig valuta.

Jag undrar om argumenten för och emot en enhetlig valuta inom landet var snarlika de som nu framförs för och emot en enhetlig valuta inom EU.

Många känner nog inte heller till att Riksbanken inte alltid har haft monopol på sedelutgivning. Per Hortlund skriver i Fribankskolan: monetär laissez-faire i teori och praktik (s. 76):

Åren 1880–1900 kan … betecknas som glansperioden för det svenska fribanksystemet. Systemet var nu moget. Det fanns 25 sedelutgivande banker med 120–150 kontor, men även icke sedelutgivande affärsbanker och sparbanker.

Se även, om detta, George Selgins och Lawrence Whites ”How Would the Invisible Hand Handle Money?”, publicerad i Journal of Economic Literature.

Written by Niclas Berggren

24 april 2010 at 13:11

Vakna till Stephen Fry

Det finns en del annorlunda väckarklockor på marknaden. Jag har tidigare tipsat om Clocky. Här är Voco, en variant som väcker dig med hjälp av Stephen Fry, t.ex. sägandes:

Charmigt! Synd bara att Voco är så ful. (Själv behöver jag ingen väckarklocka, då jag är mycket morgonpigg och så gott som alltid vaknar av mig själv.)

Written by Niclas Berggren

21 april 2010 at 17:35

Publicerat i marknadsekonomi, tid

Vän av marknadskonomin trots krisen

Det jag säger i ett långt och krångligt inlägg säger ekonomipristagaren Gary Becker kort och koncist:

So, yes, we economists made mistakes. But has the experience of the past few years invalidated the finding that markets remain the most efficient means for producing economic growth? Not in any way. Look at growth in developed countries since the Second World War. Even after you take into account the various recessions, including this one, you still end up with a good record. So even if a recession as bad as this one were the price of free markets—and I don’t believe that’s the correct way of looking at it, because government actions contributed so greatly to the current problem—but even if a bad recession were the price, you’d still decide it was worth paying. Or look at developing countries. China, India, Brazil. A billion people have been lifted out of poverty since 1990 because their countries moved toward more market-based economies—a billion people. Nobody’s arguing for taking that back.

Written by Niclas Berggren

6 april 2010 at 5:22

Till lyxens försvar

Kan lyxkonsumtion försvaras? Ludwig von Mises ansåg det. I Liberalism skriver han:

To form a correct conception of the social significance of luxury consumption, one must first of all realize that the concept of luxury is an altogether relative one. Luxury consists in a way of living that stands in sharp contrast to that of the great mass of one’s contemporaries. … The luxury of today is the necessity of tomorrow. Every advance first comes into being as the luxury of a few rich people, only to become, after a time, the indispensable necessity taken for granted by everyone. Luxury consumption provides industry with the stimulus to discover and introduce new things. It is one of the dynamic factors in our economy. To it we owe the progressive innovations by which the standard of living of all strata of the population has been gradually raised.

Detta skulle också kunna utgöra ett argument, prima facie, mot långt driven utjämning av förmögenheter och inkomster.

Se även inlägget ”Att få det bättre än andra”.

Written by Niclas Berggren

30 mars 2010 at 11:36

Avreglerade tåg

I många europeiska länder har tågverksamheten avreglerats under senare decennier. Vad har effekten av detta varit? Läser man statsvetaren Marie Demker eller politikern Lena Hallengren kan man lätt få för sig att det enbart har lett till elände. Ett mer seriöst försök till svar ges i ”Railway (De)Regulation: A European Efficiency Comparison”, publicerad i Economica (preliminär gratisversion här):

First, our regressions show that reforms have positively affected railroad productivity. Deregulation improves the productivity trend of a country, an effect that corresponds to an average output increase of 0.5 percent per year. Second, higher reform intensity does not necessarily increase productivity. Rather it depends on sequencing of reforms. In countries in which reforms are implemented in a sequential way, productivity increases, while the opposite is true in countries that have implemented packages of reforms.

Som med de flesta reformer tycks det alltså vara så även här, att avregleringar inte med automatik ökar den ekonomiska effektiviteten. Effekten beror på hur en avreglering genomförs. Men att det finns en effektiviseringspotential i många offentliga och reglerade verksamheter, därom råder knappast något tvivel.

Written by Niclas Berggren

4 mars 2010 at 11:43

Avreglerad elmarknad?

En del kritik har hörts denna vinter mot ”avregleringen” av elmarknaden. Priserna har gått upp och tycks göda stora kraftbolag. Talar inte detta för att en avreglerad elmarknad inte fungerar? Sloped Curve granskar detta argument närmare i ett viktigt inlägg:

Min poäng är inte bara att vi inte har någon avreglerad elmarknad, där vem som helst (med kapital) kan ge sig i kast med att konkurrera med Vattenfall, utan också att den omreglering som genomfördes var allt för naiv. Man verkar nästan ha trott att marknaden skulle hålla nere elpriserna, även om man inte möjliggjorde verklig konkurrens inom elproduktionen. Marknaden är inte någon magisk institution som trots förbud kan trolla fram ny produktion, utan endast en arena där säljare och köpare kan mötas på ett sätt som innebär att priset sätts så att varken brist eller ett utbudsöverskott uppstår. En marknad där utbudet inte kan ökas kan bara reagera på kraftigt stigande efterfrågan på ett sätt, nämligen med kraftigt höjda priser.

Detta bör has i åtanke innan ”marknaden” klandras. En sak att vara glad för, trots allt, är att priserna i Sverige inte är reglerade. Så var fallet i Californien, vilket orsakade en elkris där för snart tio år sedan, pga. hög efterfrågan och dåliga incitament för elproducenter att expandera utbudet och underhålla systemet.

Written by Niclas Berggren

26 februari 2010 at 11:13

Kan riskkapitalister gynna arbetare?

På politikens vänstersida finns en tendens att betrakta kapitalister som utsugare. Det kanske är dags att tänka om, åtminstone vad gäller en viss sort: riskkapitalister. Enligt den nya studien ”Venture Capital Availability and Labor Market Performance in Industrial Countries: Evidence Based on Survey Data”, publicerad i Kyklos, är tillgången på riskkapital relaterad till ett antal arbetsmarknadsvariabler:

This paper finds that more readily available venture capital is likely to have lowered unemployment rates and raised employment rates in industrial countries over the period 1982 to 2003. More readily available venture capital is also likely to have lowered the share of long-term unemployed in the total number of unemployed. The magnitude of the effects appears to have been substantial.

I artikeln sägs inte så mycket om hur riskkapital kan ha dessa effekter, men anlägger man ett experimentellt perspektiv på hur en ekonomi fungerar skapas jobb när entreprenörer lyckas introducera innovationer som tilltalar tillräckligt många konsumenter. Eftersom kunskapen om vilka nya produkter och tjänster som blir lönsamma är högst osäker, behöver många idéer testas, likt experiment, på marknaden. Det låter sig i regel inte göras utan någon typ av (osäker) finansiering. Min kollega Dan Johansson presenterar teorin om den experimentellt organiserade ekonomin i denna artikel, publicerad i Journal of Evolutionary Economics, och den utgör ett bra komplement till de nya, empiriska forskningsresultaten om riskkapital.

Written by Niclas Berggren

18 februari 2010 at 11:25

Fattigdomen faller

När man, som jag, dagligen läser DN Kultur (ett alster fullt av högstämd retorik men tomt på statistik och data), får man lätt intryck av att tillvaron för världens fattiga har försämrats kraftigt under de senaste decenniernas globalisering och liberalisering. Om man tar del av forskning på området får man revidera det intrycket. I en ny studie, ”Parametric Estimations of the World Distribution of Income”, finner Maxim Pinkovskiy och Xavier Sala-í-Martin följande:

Using the official $1/day line, we estimate that world poverty rates have fallen by 80% from 0.268 in 1970 to 0.054 in 2006. The corresponding total number of poor has fallen from 403 million in 1970 to 152 million in 2006. … We find that various measures of global inequality have declined substantially …

Andelen fattiga i världen illustreras i denna figur:

När det gäller inkomstfördelningen har ginikoefficienten i världen utvecklats så här:

Förvisso är det lätt att se att mycket nöd återstår i världen, men det är ändå glädjande att utvecklingen i stort inte bara har gynnat världens rika utan även stora delar av de fattiga.

Se även ”Fattigdomen minskar pga. ekonomisk tillväxt” och ”Är omfördelning viktig?”.

Written by Niclas Berggren

22 januari 2010 at 6:48

Är det moraliskt acceptabelt att sälja barn?

Ja, det är det i regel, menar Bryan Caplan, företrädesvis i dessa två fall:

1. If you reasonably expect that your baby will be better-off – for example because you’re on the edge of starvation – then selling your baby is a tragic but morally admirable sacrifice.

2. If you reasonably expect that your baby will be worse off, but still have a life worth living, and you desperately need the money (for example to feed your other kids), it might not be admirable to sell your baby, but it’s understandable and morally acceptable.

Svaret är inte lika självklart i det fall barnet kan förväntas få det sämre och om man inte desperat behöver pengar, men även om det inte är moraliskt acceptabelt menar Caplan att det ska vara lagligt. Två undringar: a) Hur ska adoptionsverksamhet utvärderas utifrån dessa bedömningar? och b) Varför reagerar många instinktivt negativt så fort pengar är inblandade? Om ett barn kan förväntas få det bättre av en försäljning, är då en emotionell aversion mot monetära transaktioner viktigare än barnets välmående?

Written by Niclas Berggren

16 januari 2010 at 7:47

Kommunismen lever

DN Kulturs Dan Jönsson recenserar idag Stefan de Vylders nya bok om finanskrisen, Världens springnota. Jönsson konstaterar att mycket talar för att det globala marknadsekonomiska systemet kommer att bestå. Han gillar inte det men har en lösning:

Med tanke på finansmarknadernas destruktivitet och orättfärdighet; med tanke på de oerhörda skador de tillfogar offentliga resurser och hur de med sin kortsiktighet försvårar en lösning av långsiktiga globala miljö- och energiproblem är det icke desto mindre uppenbart att något måste göras. Låt mig komma med ett anspråkslöst förslag: revolution.

Själv avvisar jag revolutioner och skrider, trots dess återkommande kriser, till marknadsekonomins försvar.

Written by Niclas Berggren

3 januari 2010 at 9:03

Varför lockar socialismen intellektuella?

hayekF. A. Hayek menar, i ”The Intellectuals and Socialism”, att det i hög grad beror på socialismens utopiska karaktär:

Speculations about the possible entire reconstruction of society give the intellectual a fare much more to his taste than the more practical and short-run considerations of those who aim at a piecemeal improvement of the existing order. In particular, socialist thought owes its appeal to the young largely to its visionary character; the very courage to indulge in Utopian thought is in this respect a source of strength to the socialists which traditional liberalism sadly lacks.

Man kan t.ex. tänka sig att den intellektuelle lockas av storslagna planer och styrning av hela samhället därför att en sådan ekonomisk-politisk ordning ger honom en viktig roll, medan ett mer decentraliserat system (t.ex. i form av en marknadsekonomi) ger honom en betydligt mer oklar ställning. Men det behöver, som Hayek också påpekar, inte röra sig om ett snävt egenintresse: den socialistiskt inklinerade intellektuelle torde i regel tro att den storslagna ordning han förespråkar också är till gagn för människor i allmänhet. Denna typ av intellektuell är den systemman Adam Smith talar om.

Jag tror att det ligger en del i Hayeks tes, liksom i Robert Nozicks kompletterande tes, men jag är trots allt lite undrande inför detta med utopismens dragningskraft. Inser inte intellektuella, likt Popper, dess faror? Och hur förklaras variationen över tid i den andel av intellektuella som stöder socialismen med denna tes?

Bör kanske liberalismen formuleras i mer utopiska termer? Går det?

Written by Niclas Berggren

25 oktober 2009 at 17:17

Minskar kriser den ekonomiska friheten?

Gunnar Myrdal menade att kriser öppnar för mer av politisk styrning av ekonomin. Stämmer den tesen? Jakob de Haan, Jan-Egbert Sturm och Eelco Zandberg granskar i bokkapitlet ”The Impact of Financial and Economic Crises on Economic Freedom” denna tes närmare. Deras resultat:

[O]ur results suggest that banking crises in the short term reduce (various dimensions of) economic freedom but that, in the longer term, banking crises are associated with higher levels of economic freedom (except for government spending). Economic crises reduce various areas of economic freedom in the short and long term, although we do not find a significant effect on the overall level of economic freedom in the short term.

Myrdal verkar alltså ha haft rätt när det gäller effekten av ekonomiska kriser i allmänhet, i synnerhet på lång sikt. Just bankkriser har dock haft motsatt effekt. Vad nettoeffekten av nuvarande kris blir för graden av ekonomisk frihet återstår att se.

Written by Niclas Berggren

25 september 2009 at 18:19

Bra med optimism

151407_ariely019Människor är, som beteendeekonomer älskar att klargöra, inte alltid helt rationella:

One of the most basic findings in behavioral economics is what’s called the “optimism bias,” also known as the “positivity” illusion. The basic idea is that when people judge their chances of experiencing a good outcome  … they estimate their odds to be higher than average. But when they contemplate the probability that something bad will befall them … they estimate their odds to be lower than those of other people.

Men som professor Dan Ariely påpekar kan det ibland vara bra med denna typ av felbedömningar:

Imagine a society in which no one would take on the risk of creating startups, developing new medications, or opening new businesses. We know most new enterprises fail in the first few years. Yet they crop up all the time, sometimes jump-starting entirely new sectors. A society in which no one is overly optimistic and no one takes too much risk? Such a culture wouldn’t advance much.

Nackdelen är att överdriven optimism också skapar problem, inte minst av det slag vi noterar i nuvarande kris: människor har trott sig kunna bli rika på placeringar och investeringar som inte visade sig långsiktigt hållbara. Men skulle vi vilja ha ett samhälle utan överdriven optimism? Då tackar vi också nej till risktagande och utveckling av ett positivt slag. Det torde inte gå att få det ena utan att få det andra. Det handlar om att bedöma om systemet som helhet över tid fungerar bättre än tänkbara alternativ eller ej.

Written by Niclas Berggren

23 september 2009 at 7:12

Kriser ger interventionism

hayekFriedrich Hayek och Gunnar Myrdal delade 1974 på Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Detta till trots är det är svårt att tänka sig två mer olika ekonomer. I bokkapitlet ”Hayek’s and Myrdal’s Stance on Planning”, publicerad i Evolution of the Market Process: Austrian and Swedish Economics, beskriver Robert Nadeau skillnader mellan de två i synen på möjligheten att framgångsrikt centralplanera och reglera en ekonomi. Hayek var ytterst skeptisk; Myrdal optimistisk.

En sak jag fastnade för var detta resonemang om effekten av kriser:

myrdalMyrdal does not doubt that in many ways the unbroken succession of international crises during the first half of the twentieth century ”bears a major responsibility for the steady increase in the volume of state intervention in the economic life of the western countries” (Myrdal, 1960: 30). But again, what is quite distinctive about Myrdal’s analysis is that he identifies this rapidly increasing state intervention as one of the main forces—and maybe the main driving force—behind what he refers to as ”the trend towards economic planning.” The visible hand finally takes the place of the invisible one.

Är detta en prediktion om vad som händer nu efter den just uppleva krisen? Eller är det som Simon Johnson hävdar, att väldigt lite faktiskt görs i termer av regleringar av de finansiella marknaderna? Den osynliga handen kanske lever och frodas fastän vi inte ser den?

Written by Niclas Berggren

17 september 2009 at 7:12

Minskar konkurrens tilliten?

Ibland hävdas att marknadsekonomin är socialt destruktiv och t.o.m. att den underminerar sig själv; se t.ex. Albert Hirschmans klassiska översikt om sådana synsätt. Tanken är att ett samhälle, och en marknadsekonomi, kräver tillit människor emellan för att fungera väl och att kapitalismens girighet och konkurrens underminerar tillit. Ny forskning ger oss emellertid anledning att betvivla sådana negativa effekter. Tvärtom verkar konkurrens kunna öka tilliten människor emellan. Hur kan det komma sig? Forskarna Patrick Francois, Thomas Fujivara och Tanguy van Ypersele anför följande tes:

Why would working in a competitive sector make people more trusting? We think it is because competition disciplines people to act in the group’s interest. Each one of the many workplaces in the labour market constitutes a collection of workers tied together via the performance and continued existence of their firm. Shirking, or free-riding, is always good for the individual but bad for the group. Groups with more free-riders tend to under-perform, and when competition is intense, under-performance becomes very costly. This limits free-riding in competitive environments, and the more time one spends with people who don’t free-ride, the more one is likely to trust others.

Intressant nog finner även tidigare forskning, t.ex. i form av studien ”Free to Trust”, liknande positiva effekter av marknadsekonomin på tillit.

Written by Niclas Berggren

8 september 2009 at 11:52

Nationalekonomi för ensamvargar?

Ibland hävdas att nationalekonomin stimulerar egoism och atomism (se t.ex. här och här). Det må så vara, men enligt professor Ed Glaeser analyseras i nationalekonomin i själva verket effekterna av interaktion människor emellan:

glaeser

Economists are not believers in the virtues of lone wolves. Economics should be seen as a discipline that has spent centuries chronicling the enormous gains that come from people connecting with each other.

Robinson Crusoe lyckas inte särskilt väl med att bygga upp ett bekvämt liv med välfärd; för det krävs, vilket Adam Smith klargjorde, arbetsdelning och arbetsspecialisering samt frivilliga byten. Det jag personligen tycker om med marknadsinteraktion är att den trots allt kan sägas ha atomistiska drag. Jag behöver inte känna den som tillverkar den dator jag köper eller den jag köper den av – och jag kan dra mig ur de marknadsrelationer jag ogillar (särskilt om jag har autonomi genom egna tillgångar). Marknadsekonomin erbjuder därmed ett slags sammanhållning och gemenskap – men en villkorad sådan, som erbjuder exit-möjligheter. Sådana möjligheter implicerar inte isolering eller exploatering av andra: tvärtom kan ekonomiska aktörer i en sådan kontext behöva visa sig pålitliga och generösa för att upprätthålla för dem lönsamma kontakter med andra. Marknadsekonomi kan leda till tillit människor emellan.

Written by Niclas Berggren

28 augusti 2009 at 12:19

Stopp för söndagsöppet?

siewertSiewert Öholm vill, enligt en intervju i DN igår (ej på nätet), återgå till en tidigare ordning:

Han vill ha söndagsstängt som i andra länder.
—Att stänga affärerna på söndagar skulle dra ner på tempot. Giriga fastighetsägare bygger nu det ena köpcentrat efter det andra och ska ha avkastning alla dygnets timmar. Det räcker om det är öppet i kiosken och på macken.

Kan Siewerts vurmande för söndagsstängt måhända ha att göra med att han, som den kristne aktivist han numera är, räds konkurrens? Studien ”The Church versus the Mall: What Happens When Religion Faces Increased Secular Competition?”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, visar nämligen följande:

In this paper we identify a policy-driven change in the opportunity cost of religious participation based on state laws that prohibit retail activity on Sunday, known as “blue laws.” Many states have repealed these laws in recent years, raising the opportunity cost of religious participation. We use a variety of data sets to show that when a state repeals its blue laws religious attendance falls and that church donations and spending fall as well. These results do not seem to be driven by declines in religiosity prior to the law change, nor do we see comparable declines in membership in or giving to nonreligious organizations after a state repeals its laws.

Det är ju inget nytt fenomen, att verksamheter som inte klarar konkurrens så bra vill förbjuda utmanarna att verka. Det låter dock inte så bra att motivera förbudskrav på det viset. ”Dra ner på tempot” låter bättre. Det är bara det att folk, enligt studien ”Timing Constraints and the Allocation of Time”, publicerad i European Economic Review, inte tycks ägna mer tid åt handlande bara för att de kan välja när de handlar. Så om man stänger butikerna på söndagar måste tempot öka på kvällarna, efter jobbet. Skapar det mindre stress? Och om det är tänkt att dessa utmattade konsumenter dessutom ska börja ta tid till att gå i kyrkan på söndagarna, blir frågan hur de mår efter veckans slut. Nej, som det fastslås i studien ”Price Competition, Business Hours and Shopping Time Flexibility”, publicerad i The Economic Journal:

We show that competition does not create incentives for retailers to expand their business hours beyond social optimum.

Written by Niclas Berggren

3 augusti 2009 at 12:39

Är marknader effektiva?

Många betvivlar att den effektiva marknadshypotesen (EMH), dvs. uppfattningen att ”priset på en finansiell tillgång reflekterar all tillgänglig information som är relevant för dess värde”, stämmer. Det klargörs t.ex. i en artikel, ”Efficiency and Beyond”, i The Economist (där professor Eugene Fama ger nyss citerade definition). Professor Scott Sumner betvivlar det dock icke:

sumnerHow can I defend the EMH, when so many studies show people are irrational and markets are inefficient?

Market anomaly studies are products of data mining. At some level this is known by economists, but the problem is far worse than even most economists realize. These tests are not reliable. People are often irrational, but it’s not clear that irrationality has much impact on sophisticated financial and commodity markets. The anti-EMH position has yet to come up with useful public policy advice, or useful investment advice.

Här utvecklar han argumentationen (och läs den innan du kritiserar honom). EMH lever och frodas, som det verkar.

Written by Niclas Berggren

22 juli 2009 at 8:33

Varning för planekonomi

stiglitzEkonomipristagaren Joseph Stiglitz är normalt sett ingen vän av fria marknader, men han varnar nu för att många länder reagerar överdrivet negativt på krisen och inför socialistiska och överreglerade system. Han klargör:

Without growth there cannot be sustainable poverty reduction. There has been no successful economy that has not relied heavily on markets.

En annan ledande nationalekonom, Daron Acemoglu, har gett uttryck för liknande tankar.

Written by Niclas Berggren

10 juli 2009 at 8:29

Neoliberalismens attraktionskraft

Michel Foucault var fascinerad av en av efterkrigstidens liberalismer, den han kallade neoliberalism. Särskilt fann han det intressant att denna liberalism, även om den bejakade marknadsekonomin, fann staten viktig som fastställare av ett regelverk. Marknadens sätt att fungera ses alltså här inte som ”naturligt” utan som artificiellt och som ett resultat av socialt konstruerade institutioner. I ”What Does Foucault Think Is New about Neo-Liberalism?” skriver John Protevi:

Classical liberals want the market to be a free natural zone where government can’t interfere, precisely to let the invisible hand provide for social benefits from individual self-interest. There’s a whole anthropology here of the natural homo economicus as only an abstraction from concrete man living in civil society, of which the juridical subject is another abstraction. But the important thing for classical liberals, ignored by the neoliberals, is the Smithian analysis of moral sentiments and the need for government to provide the moral framework that the market erodes. So the classical liberal formula is ”protect the market from government in order to allow social benefits from natural exchange.” The neoliberals say we must proceed on two paths: (1) we must have government intervention at level of conditions of market in order (2) to spread the enterprise form throughout the social fabric. So the neoliberal formula here is ”use government to change society to constitute an artificial and fragile mark.”

Själv anser jag att Foucault (och Protevi) överdriver skillnaden mellan den klassiska och den nya liberalismen. Även i den gamla finns ett institutionellt perspektiv, även om det blir mer uttalat i den nya. Det man kan lägga till är att det finns olika uppfattningar om hur regelverk som befrämjar ekonomisk utveckling bäst etableras. Foucaults konstruktivistiska perspektiv, som t.ex. återspeglas hos de tyska ordoliberalerna, kritiseras av Hayek, som istället i Law, Legislation, and Liberty betonar ”spontana ordningar”, dvs. evolutionärt framvuxna regelverk, som överlägsna mänskliga konstruktioner.

Se även de tidigare inläggen ”Vad är liberalism?”, ”Vad menas med nyliberalism?” och ”Är liberalismen en attityd?”.

Written by Niclas Berggren

28 juni 2009 at 16:01

Den rationella marknaden

Den beteendeekonomiska forskningen identifierar fall av individuell irrationalitet: ekonomiska aktörer präglas ofta av olika kognitiva imperfektioner i sitt beslutsfattande. Ekonomipristagaren Vernon Smith har emellertid påpekat att irrationalitet på individnivå inte behöver leda till ”irrationalitet” på makronivå:

Why is it that human subjects in the laboratory frequently violate the canons of rational choice when tested as isolated individuals but, in the social context of exchange, institutions serve up decisions that are consistent (as if by magic) with predictive models based on individual rationality?

list

Professor John List

Smiths resonemang får stöd i studien ”The Market: Catalyst for Rationality and Filter of Irrationality” av John List och Daniel Millimet, publicerad i B. E. Journal of Economic Analysis & Policy:

Using field experimental data gathered from more than 800 experimental subjects, we find evidence that the market is a catalyst for this type of rationality. The study then focuses on aggregate market outcomes by examining empirically whether individual rationality of this sort is a prerequisite for market efficiency. Using a complementary field experiment, we gathered data from more than 380 subjects of age 6-18 in multi-lateral bargaining markets at a shopping mall. We find that our chosen market institution is a filter of irrationality: even when markets are populated solely by irrational buyers, aggregate market outcomes converge to the intersection of the supply and demand functions.

Resultat som dessa antyder att man bör undvika att alltför snabbt dra slutsatsen att förekomst av individuell irrationalitet gör marknadsprocessen ”irrationell” och att den därför behöver styras, i alla möjliga sammanhang, av detaljerade statliga regleringar. Man bör inte stirra sig blind på mikroresultat i isolering, med andra ord, utan också se på hur individer i interaktion under vissa allmänna institutioner kan bete sig som om de vore rationella, med ”goda” makroutfall.

Tips: Café Hayek.

Written by Niclas Berggren

23 juni 2009 at 7:36

Är välfärdsstaten överskattad?

Professor Allan Meltzer försvarar kapitalismen. I den mycket exklusiva referenslistan återfinns förutom Immanuel Kant bl.a. två svenska nationalekonomer, som Meltzer citerar:

A recent comprehensive study of Swedish income distribution during the 20th century concluded: ”Our findings suggest that top income shares in Sweden, like many other Western countries, decreased significantly over the first eighty years of the century. … Most of this decrease happened before 1950, that is, before expansion of the Swedish welfare state. As in many other countries, most of the fall was due to decreasing shares in the very top (the top one percent), while the income share of the lower half of the top decile … has been extraordinarily stable. Most of the fall is explained by decreased income from capital.” (Roine and Waldenstrom, 2006, 24)

Detta resultat framförs också i Andreas Berghs bok Den kapitalistiska välfärdsstaten. Är välfärdsstatens betydelse för en jämn inkomstfördelning överskattad?

Written by Niclas Berggren

12 juni 2009 at 12:18

Hyr en vän

bröllop

Vankas det bröllop? Om du har för få vänner och bor i Japan finns nu hjälp att få:

Office Agents, a Tokyo-based company, rents out friends, work colleagues and even relatives to pad out the guest list. For £127, one of the company’s agents will attend the wedding as a guest, while a heart-tugging speech will cost an extra £64 and a song or dance will set clients back a mere £32.

Gripande.

Tips: Al Roth.

Written by Niclas Berggren

10 juni 2009 at 6:20

Kris för marknadsekonomin som system?

Det är dystra tider i Tyskland — den värsta ekonomiska krisen sedan förbundsrepublikens tillkomst för 60 år sedan gör sig starkt påmind. Ger inte det kritikerna av marknadsekonomin som system vatten på sin kvarn? Måhända, men jag anser fortfarande att detta system är värt att hålla fast vid. Det är lätt att enbart fokusera på den aktuella nedgången. Ta en titt på den årliga tillväxten i BNP under förbundsrepublikens historia (diagram från DI idag; klicka för större bild):

tyskland

Summerar man överväger de positiva siffrorna kraftigt: välståndet har trots allt ökat på ett makalöst sätt under hela tidsperioden. Det gör förstås inte krisen i sig tilltalande, men vi får inte låta den överskugga systemets historiska  (och kommande) förtjänster. Den aggregerade nyttan av goda tider måste jämföras med den aggregerade nyttan av dåliga tider. Om den förra överstiger den senare, och dessutom mer än i alternativa system, är det inte rationellt att ifrågasätta systemet som sådant, även om sättet det sköts på, genom utformningen av institutioner och ekonomisk politik, kan förbättras. Ett bejakande av systemet med en vilja att lära av misstag, det är enligt min mening den mest tilltalande hållningen.

Tidigare inlägg på detta tema: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”, ”Kriser är inte så farliga”, ”Krisen satt i perspektiv”, ”Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?”, ”Perspektiv på krisen”, ”Glöm inte uppgångarna”. Media: SvD.

Written by Niclas Berggren

23 maj 2009 at 10:57

Privatisering blir bra om konkurrensen ökar

Ökar privatiseringar välståndet? En ny studie, ”Privatization, Deregulation, and Capital Accumulation”, publicerad i Southern Economic Journal (preliminär gratisversion här), antyder att det beror på:

In this paper, we study how the privatization and deregulation of intermediate goods industries influence capital accumulation. Our model is solved under three alternative scenarios: (i) the intermediate sector is composed of a public monopoly under government control; (ii) the intermediate sector is dominated by a private monopoly; and (iii) the intermediate sector is competitive. The comparison of these models suggests that the income benefits of state-to-market transitions are mostly due to increased competition on the deregulated market and that the privatization of state enterprises is not likely to generate significant changes in the economy when the public monopoly is replaced by a private monopoly. We find that elimination of monopoly rights can increase aggregate income significantly.

Detta är ett resultat som jag tyvärr tror att en del marknadsvänliga politiker inte helt har förstått sig på. Det förefaller inte ovanligt att privatisera och att låta privata monopol ta över verksamheten, istället för att möjliggöra fritt inträde och konkurrens. Det finns även empiriska belägg från telekomområdet för att säkerställande av konkurrens, snarare än ägarformen i sig, är central för att fördelar av privatisering ska realiseras. Faran med att privatisera utan att säkerställa konkurrens är att privatisering får dåligt rykte och att offentliga monopol i förlängningen bibehålls, vilket förstås implicerar utebliven konkurrens och därigenom en sämre inkomstutveckling.

Se även Henrik Jordahls forskningsöversikt ”Privat och statligt ägande: Vad säger forskningen?” samt de tidigare inläggen ”Ska staten inte köpa privata företag?””Hur kan fisken räddas?” och ”Propaganda om privatisering”.

Written by Niclas Berggren

21 maj 2009 at 6:13

Beror krisen på avregleringar?

Professorn i historia vid Harvard Niall Ferguson skriver följande i New York Times om uppfattningen att krisen beror på avregleringar:

fergusonThere are just three problems with this story. First, deregulation began quite a while ago (the Depository Institutions Deregulation and Monetary Control Act was passed in 1980). If deregulation is to blame for the recession that began in December 2007, presumably it should also get some of the credit for the intervening growth. Second, the much greater financial regulation of the 1970s failed to prevent the United States from suffering not only double-digit inflation in that decade but also a recession (between 1973 and 1975) every bit as severe and protracted as the one we’re in now. Third, the continental Europeans — who supposedly have much better-regulated financial sectors than the United States — have even worse problems in their banking sector than we do.

Kloka ord. Det marknadsekonomiska systemet har återkommande kriser. Kanske lär vi oss gradvis lite mer hur framtida kriser kan göras mindre sannolika, kanske inte. I vilket fall är det centralt att inse att systemet är så mycket mer än kriser. Mellan kriserna genereras oerhört mycket välstånd, vilket för mig gör systemet som helhet tilltalande trots dess brister.

Tidigare inlägg på detta tema: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”, ”Kriser är inte så farliga”, ”Krisen satt i perspektiv”, ”Bättre, inte fler, regleringar”, ”Faran med nya regleringar””Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?””Perspektiv på krisen”, ”Glöm inte uppgångarna”
Tips: Marginal Revolution

Written by Niclas Berggren

17 maj 2009 at 20:40

Marknadsekonomi och tillväxt

mkjHur påverkar graden av marknadsekonomi den ekonomiska tillväxten? I en tidigare översikt fann jag att ökningar i ekonomisk frihet i regel tycks positivt relaterade till tillväxt.

I den nya studien ”The Effect of Economic Freedom on Growth Revisited: New Evidence on Causality from a Panel of Countries 1970–1999″, publicerad i European Journal of Political Economy, undersöker den danske statsvetaren Mogens Kamp Justesen det kausala sambandet med pandeldata och finner följande:

The main conclusion of the paper is that economic freedom does matter for economic growth, but that some freedoms matter more than others. In fact, a critical assessment of the results suggests that apart from the composite index, only two of the constituent components of economic freedom – government size and regulatory policies – have robust effects on economic growth and investment. On the one hand, these results support the hypothesis that at least some aspects of economic freedom are important determinants of economic growth. On the other hand, the analyses raise doubts as to whether all dimensions of economic freedom matter for economic growth.

I dessa tider, när förtjusningen i expansion av den offentliga sektorns storlek och regleringar tycks nästintill obegränsad, kan det vara värt att lite stillsamt påminna sig dessa resultat.

Written by Niclas Berggren

15 maj 2009 at 11:36

Evolutionen förklarar allt

Professor Jerry Coyne presenterar en lösning på ett av tillvarons mysterier:

Natural selection maintains the repugnant taste of sperm so that a man’s sperm will wind up in the appropriate place: the vagina and not the stomach. So long as sperm tastes bad, women will not be tempted to swallow it, but will turn their male partner towards conventional intercourse, which of course is the only act that will produce children. In other words, any male with good-tasting sperm would have fewer offspring than his competitors. A man whose sperm tasted like honey would probably not have any children at all.

Evolutionen är elak mot dem som inte är intresserade av barnalstring — men marknadsekonomin kommer till deras räddning.

Written by Niclas Berggren

19 april 2009 at 18:03

Klaga inte på de giriga

Kloka ord från Will Wilkinson:

The Smithian congruence between self-interest and the general welfare is not a natural fact of the world, but is mediated by social norms and the structure of institutions. We need to make sure the desire for wealth takes the right shape, and that the institutions within which people pursue wealth tend to actually work to convert “low” aspirations into real social benefits. But we’ve been given no special reason to second-guess the general utility of the desire to become wealthy. It is a crucial and necessary resource. 

vanberg

Professor Vanberg

Det är inte alltså inte girighet i sig det är fel på — den är oundviklig och utgör en potentiellt samhällsnyttig drivkraft — utan, ofta, det regelverk inom vilka giriga personer verkar. Som professor Viktor Vanberg betonar är det inte främst ekonomins aktörer som ska klandras i marknadssystemet, om vi inte är nöjda med hur det fungerar, utan just regelverken:

[I]f there is no reason to doubt that the game itself is a desirable game, then it is absurd to morally criticize people for seeking to play the game successfully, as long as they do so within the rules. And, if there are reasons to believe that a better game could be played, then the appropriate response is to seek a change in the rules of the game, not to require the players to disregard their own interests.*

En mycket central insikt.

Se även de tidigare inläggen ”Girighet kan vara bra” och ”Är alla egoister?”.
____________________
*Vanberg, Viktor J. (2002). ”Constitutional Economics and Ethics – On the Relation Between Self-Interest and Morality.” I Brennan, G., Kliemt, H. och Tollison, R. D. (red), Methods and Morals in Constitutional Economics – Essays in Honor of James M. Buchanan. Berlin: Springer-Verlag: 485—503. Översatt till svenska i Berggren, Niclas (2008) (red), Marknad och moral — en antologi. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag.

Written by Niclas Berggren

14 april 2009 at 5:50

Är bostadspriserna för höga?

dn.se återfinns en webbenkät, där resultatet just nu är:

bostadsprisfraga

Men vad innebär det att säga att bostadspriserna är ”för höga”? Jag kan tänka mig tre tolkningar:

  1. Man accepterar marknadsbestämningen av bostadspriserna och accepterar gällande priser men anser dem för höga för att själv vilja eller kunna köpa. Med denna tolkning värderar 82 procent helt enkelt inte boende i Stockholms innerstad tillräckligt högt för att köpa bostad där, eller så har de inte tillräckligt med resurser för sådana köp.
  2. Man accepterar marknadsbestämningen av bostadspriserna men har en önskan om att de gällande priserna ska gå ner så att man själva ska vilja och kunna köpa. Eftersom marknadsbestämningen av bostadspriserna accepteras handlar denna önskan om lägre priser om en förhoppning om att utbudet stiger eller att efterfrågan sjunker, med lägre priser som resultat.
  3. Man ifrågasätter marknadsbestämningen av bostadspriserna och anser att de bör sänkas genom politiska beslut så att man själv ska vilja och kunna köpa. Det handlar då om att införa en prisreglering, kanske av samma typ som idag gäller för hyresrätter.

Jag har inga problem med 1 och 2, men om ja-respondenterna avser 3 blir jag orolig. De samhällsekonomiska kostnaderna av politiskt beslutade, lågt satta priser är välkända. Kanske bör dn.se:s läsare lyssna lite mer på experter i denna fråga. Om de inte redan har gjort det och avser 1 eller 2, alltså.

Written by Niclas Berggren

4 april 2009 at 7:38

Hayeks ekonomiska insikter

hayekÅr 1974 fick F. A. Hayek Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Han är en av de samhällsvetare som har påverkat mitt eget tänkande mycket.* Nu finns hans antologi Individualism and Economic Order på nätet. Jag vill särskilt rekommendera tre kapitel som jag anser väl fångar hans ekonomiska tänkande:

II. Economics and Knowledge.
IV. The Use of Knowledge in Society.
V. The Meaning of Competition. 

Så här skriver han t.ex. i ”The Use of Knowledge in Society” (s. 77—78), först publicerad i American Economic Review:

The peculiar character of the problem of a rational economic order is determined precisely by the fact that the knowledge of the circumstances of which we must make use never exists in concentrated or integrated form but solely as the dispersed bits of incomplete and frequently contradictory knowledge which all the separate individuals possess. The economic problem of society is thus not merely a problem of how to allocate ”given” resources—if ”given” is taken to mean given to a single mind which deliberately solves the problem set by these ”data.” It is rather a problem of how to secure the best use of resources known to any of the members of society, for ends whose relative importance only these individuals know. Or, to put it briefly, it is a problem of the utilization of knowledge which is not given to anyone in its totality.

Denna centrala analys av en marknadsekonomis relativt effektiva användning av kunskap saknas i hög grad i nationalekonomins huvudfåra men har långtgående implikationer för vår förståelse av grunderna för att skapa välstånd. 
_____________________

*Även om jag på vissa punkter förhåller mig kritisk till Hayeks tänkande: se t.ex. mina artiklar ”Legal Positivism and Property Rights: A Critique of Hayek and Peczenik” och ”Choosing One’s Own Informal Institutions: On Hayek’s Critique of Keynes’s Immoralism”.

Written by Niclas Berggren

29 mars 2009 at 11:22

Företagens sociala ansvar

Vad hade Milton Friedman att säga om saken? The Milton Friedman Choir har svaret:

Se även Friedmans artikel från 1970, ”The Social Responsibility of Business Is to Increase Its Profits”.

Written by Niclas Berggren

8 mars 2009 at 8:57

Vinsten som signal

Marknadsprocessen kännetecknas av konkurrens om konsumenternas gunst. Vissa företag är framgångsrika och erhåller vinst; andra misslyckas och går med förlust. De förra blomstrar och de senare slås ut. Vinsten tjänar som en signal om hur väl konsumenternas preferenser tillfredsställs och säkerställer därmed att den ekonomiska processen skapar värde. Men vad händer när politiken intervenerar i denna process och lägger beslag på vinster och ger bidrag för att täcka förluster? Professor Steve Horwitz pekar, med bas i Israel Kirzners teori om entreprenörskap, på en negativ effekt:

[T]o the extent that public policy taxes profits more heavily and subsidizes losses more fully, it undermines the ways in which profit and loss signals make it in entrepreneurs’ interest to notice what it is in their interest to notice, to paraprhase Kirzner.  Put differently, in a world of ”flattened” profits and losses, entrepreneurs will make more of both Type I and Type II errors.  They will not notice as many ”true” profit opportunities (errors of omission) and they will ”over-notice” the ”false” opportunities (errors of comission).  Notice that this is not the same thing as seeking wealth through politics.  Rather this is describing what will happen in the marketplace.  We will see both more active ”discoordination” of plans and more ”lack of” coordination of plans as a result of the ”flattening” of profits and losses. So from a Kirznerian perspective, penalizing profits and subsidizing losses weaknens the effectiveness of any given level of entrepreneurial alertness by reducing its signal reception capacity for potentially profitable activities and making it less resistant to potentially loss-inducing ones.

Detta perspektiv kan vara värt att ha med sig både i goda tider, när vissa vill straffbeskatta ”övervinster”, och i dåliga tider, när vissa kräver att företag som går med långsiktig förlust ska hållas under armarna med skattemedel.

Written by Niclas Berggren

5 mars 2009 at 16:21

Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?

Professor William Easterly, New York University, svarar på frågor:

Q. But hasn’t the current crisis discredited “free markets”?
easterlyThe history of markets is one of periodic crises (especially financial crises) and recoveries, including major episodes of creative destruction, but with steady positive long run growth despite severe fluctuations around the trend. The huge fallibility of human actors makes the case for markets stronger, not weaker. The market itself triggers the corrective actions by both public and private actors when these actors do stupid things, like give too many mortgages to people who were not creditworthy and then try to cover it up with fancy securitization. The collapse of financial markets was a severe wake up call to change this stupid behavior; creative destruction is wiping out firms that made huge mistakes (despite some well-publicized cases of individual CEOs getting bonuses despite their stupid actions). New firms or restructured firms will not make the same mistakes (even if they find new mistakes to cause some new crisis). Since we recovered from all the previous crises of capitalism, it seems likely we will recover from this one. A knee-jerk rejection of markets (especially in poor countries) will likely postpone rather than accelerate the recovery.

Jag har tidigare gett uttryck för en liknande syn. Liksom Gary Becker. Och Casey Mulligan.

Written by Niclas Berggren

2 mars 2009 at 20:15

Intolerans på vänsterkanten

myrdal

Jan Myrdal (foto: Dan Hansson)

Mohamed Omar har intervjuat Jan Myrdal. Han är något så paradoxalt som en konservativ kommunist. Han vill med våld omstörta det kapitalistiska samhället, men det är inte ett socialt liberalt samhälle han vill skapa i dess ställe, det är ett som är säkert. Han berättar med gillande hur svenskarna ser på homosexuella:

Om folkmeningen vore avgörande så skulle det inte finnas några synliga bögar i Sverige. Arbetare har en serie uppfattningar som av de liberala anses vara ”reaktionära” eller ”fascistiska”. Gå ut på en svensk byggarbetsplats, där hittar du inte några ”liberala”. Där är ”bög” ett skällsord. Det finns massor av skämt som visar på det.

Problemet är förstås kapitalismen, som släpper fram, bejakar och berikar de avvikande med rosa pengar:

Kapitalisterna vill kommersialisera sexualiteten. Tidigare var det en privatsak. De har upptäckt att man kan göra verkliga pengar på det. I kapitalismen ska man tjäna pengar på allting.

Men tro det eller ej, han utesluter inte helt homosex för egen del:

Heteroförhållandet är för majoriteten av oss fortfarande det normala. Men det är klart, pröva att sätta någon av oss på en enkönad båt ute till havs eller i ett enkönat fängelse. 

Jan Myrdal som stjärtgosse? (Han verkar själv föredra den termen.) Bäva månde de andra matroserna eller fångarna!

Written by Niclas Berggren

25 februari 2009 at 14:58

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 138 andra följare

%d bloggers like this: