Nonicoclolasos

Archive for the ‘valfrihet’ Category

Effektivitet genom skolval

Thomas Gür skriver om olika principer för att fastslå vilken skola ens barn ska gå i:

Även när närhetsprincipen rådde röstade föräldrar med fötterna för att få sina barn i bättre skolor, men trösklarna för sådana ”skolval” var mycket högre: Familjer såg till att barnen fick gå i en attraktivare skola genom att köpa hus eller bostadsrätt i skolans upptagningsområde, ifall man hade råd.

Detta fick mig att tänka på ett resonemang Robert Frank för i Luxury Fever. Han noterar att föräldrar ofta vill möjliggöra för sina barn att få en så bra utbildning som möjligt, vilket gör att de köper hus i de skoldistrikt där de bästa skolorna finns. Denna process innebär dock ett slags kapprustning som är ineffektiv: eftersom alla (mer eller mindre) vill köpa detta begränsade antal hus drivs priserna upp och mer resurser läggs på boendet än vad som är kollektivt rationellt. Om alla dessa familjer istället hade spenderat mindre på boende hade samma elever fortfarande kunnat gå i samma skolor, och familjerna hade haft sparmedel över till annat. Problemet är att det är individuellt rationellt att bjuda mer än andra på dessa hus, och det krävs någon typ av samordning för att komma överens om att det vore bättre om alla höll igen med sin budgivning. Samordning är dock mycket svår när många aktörer är inblandade.

Nå, det som slog mig är att det fria skolvalet i viss mån utgör en effektiv lösning på det här problemet. Om elever kan välja de bästa skolorna oavsett var de bor, har föräldrarna inte incitament att köpa dyra (och allt dyrare) hus i vissa specifika geografiska områden. Man kan bo i en billig hyreslägenhet två mil bort och få plats på skolan intill miljonvillorna, i ett system med fritt skolval. En möjligen förbisedd positiv effekt av denna typ av valfrihet.

Se även Mattias Lundbäcks kommentar. Media: AB.

Annonser

Written by Niclas Berggren

21 februari 2011 at 5:46

Att få välja skola

När jag gick i skolan fanns ingen möjlighet att välja vilken offentlig skola man skulle gå i. Man placerades i en skola, beroende på var man bodde. Vilka blir effekterna av att tillåta val av offentlig skola? En israelisk studie, ”Effects of Choice Among Public Schools”, publicerad i Review of Economic Studies (preliminär gratisversion här), finner följande:

[T]he results consistently suggest that choice significantly reduces the drop-out rate and increases the cognitive achievements of high-school students. It also improves behavioural outcomes such as teacher–student relationships and students’ social acclimation and satisfaction at school, and reduces the level of violence and classroom disruption.

Det låter som en bra reform, det där.

Written by Niclas Berggren

11 februari 2010 at 6:27

Är valfrihet en börda?

Det brukar numera hävdas att människor blir förvirrade och olyckliga av mycket valfrihet, vilket av vissa t.o.m. används som grund för att förespråka regleringar och förbud. Tim Harford sammanfattar ny forskning som ger oss anledning att betvivla denna slutsats allmänna giltighet:

The average of all these studies suggests that offering lots of extra choices seems to make no important difference either way. There seem to be circumstances where choice is counterproductive but, despite looking hard for them, we don’t yet know much about what they are. Overall, says Scheibehenne: “If you did one of these studies tomorrow, the most probable result would be no effect.” Perhaps choice is not as paradoxical as some psychologists have come to believe. One way or another, we seem to be able to cope with it.

Tips: Marginal Revolution.

Written by Niclas Berggren

11 december 2009 at 5:57

Publicerat i forskning, psykologi, valfrihet

Privata eller offentliga tjänster?

Detta inlägg är skrivet av Henrik Jordahl

Bör svenska kommuner och landsting köpa in fler eller färre tjänster från privata företag? Den politiska debatten domineras av kategoriska åsikter i båda riktningar. Den ekonomiska forskningen är mer nyanserad. Privata företag har starkare incitament att effektivisera en verksamhet eftersom de själva står för dess kostnader. Problemet med privat drift är att incitamenten att minska kostnaderna kan vara så starka att det blir frestande att skära ner verksamhetens kvalitet.

Om detta resonerar jag och Erik Lindqvist i en debattartikel i Göteborgs-Posten. Vi tar bland annat upp svårigheten att mäta kvalitet, kundval, trepartsrelationer, ojämlika utfall och ideella organisationer.

Som exempel använder vi institutionsvård av ungdomar med sociala problem, som Erik har skrivit en prisbelönt uppsats om. Från ett mycket litet inslag av privata aktörer kring början av 80-talet drivs i dag över 80 procent av så kallade Hem för vård och boende (HVB) i privat regi. Privata vårdhem har i genomsnitt lägre kvalitet än offentliga, åtminstone i termer av personaltäthet, andelen utbildad personal och frekvensen av vårdsammanbrott. Den genomsnittliga vårdtiden är ett år längre i privata än i offentliga vårdhem vilket medför att totalkostnaden blir dubbelt så hög.

Den offentligt anställda personalen har å andra sidan inte något ekonomiskt incitament att fylla vårdhemmets platser och kan frestas att sortera ut ungdomar som är särskilt jobbiga att ha att göra med. Offentliga hem har relativt högre sammanbrottsfrekvens för ungdomar med allvarliga problem, och dessa ungdomar är relativt mindre brottsbenägna efter att ha vårdats i ett privat vårdhem.

Vår lätt furnumstiga slutsats är att praktiskt politik och debatt om offentligt finansierade tjänster skulle må bra av ökad pragmatism och handfast fokusering på kostnader och kvalitet.

Written by Niclas Berggren

15 januari 2009 at 12:26

Är tillit människor emellan enbart bra?

Om människor i ett samhälle litar på varandra tycks många positiva konsekvenser följa. Som Henrik Jordahl och jag skriver i inledningen till vår artikel ”Free to Trust”:

”Numerous studies suggest that social capital is beneficial for economic growth (Putnam 1993, Fukuyama 1995, Knack and Keefer 1997, La Porta et al. 1997, Dasgupta and Sergaldin 2000, Glaeser et al. 2000, Zak and Knack 2001, Knack and Zak 2002, Beugelsdijk, de Groot and van Schaik 2004, Bengtsson, Berggren and Jordahl 2005), but also, to mention some other areas, for trade (Greif 1989, Woolcock 1998, den Butter and Mosch 2003), happiness (Uslaner 2002, Bjørnskov 2003, 2006), democratic stability (Inglehart 1999, Uslaner 2003), political and civic involvement (Knack and Keefer 1997, La Porta et al. 1997), crime prevention (Wilson 1987), and health (Putnam 2000, Rose 2000).”

Och följdriktigt beklagar sig många när tilliten ser ut att minska. I SvD talar t.ex. Stefan de Vylder om ”en nyindividualistisk trend” som bl.a. yttrar sig i att man i högre grad sitter på nätet istället för att aktivera sig i föreningar:

”Ta bara de här anonyma hemskheterna på nätet. Gubbar som utger sig för att vara fjortonåriga flickor och stämmer träff. Förtal, skitsnack, uthängning av klasskamrater. En allt vulgärare bloggmobbning. Sånt som man inte normalt gör på öppna möten, öga mot öga. De här fenomenen banar väg för ett brutalare samhällsklimat över huvud taget, samtidigt som folkrörelsereglerna för umgänget mellan männi­skor försvagas.”*

Men det som slår mig är att få talar om tillitens kostnadssida. Visst finns det, som nämnts ovan, en intäktssida, men tillit bygger i regel på social närhet, likformighet och frånvaro av just individualism. Detta kan ses som en kostnad. I ett samhälle där man litar på andra är homogeniteten i olika avseenden stor. Man känner igen och kan ”läsa” sina medmänniskor, man har koll genom rykten och skvaller, man bestraffar den som avviker etc. Och därmed följer låg autonomi. Man är inte fri att leva som man vill utan måste följa sociala koder och anpassa sig. Den som anses udda anses inte pålitlig.** Och på makroplanet kanske tillit möjliggör mer kollektivism och en expansiv välfärdsstat: dem du litar på ses som del av din grupp, och i gruppen hjälper man varandra.*** De flesta är beredda att acceptera en sådan kostnad i utbyte mot fördelarna, men en kostnad är det hursomhelst.

Dock finns det i det moderna samhället möjlighet att välja mellan olika grader av tillit och autonomi. Vill man leva med hög tillit kan man bo i en liten by i Norrlands inland, men till priset av hög social kontroll. Vill man leva med lägre tillit kan man bo i Stockholm, men på plussidan hamnar en större möjlighet att leva i enlighet med egna preferenser utan inblandning av andra och en större möjlighet att välja sina gemenskaper (av vilka det finns flera sorter). För de flesta är optimum inte en hörnlösning: få vill ha extrem tillit utan någon som helst personlig autonomi; få vill ha noll tillit med total personlig autonomi; det handlar om att välja en punkt däremellan.****

Optimum för mig är nog att bo i ett land med relativt hög tillit (sannolikt är den svenska för hög för min smak) men i en storstad inom detta land, där den genomsnittliga tilliten är lägre än i småstäder och där jag kan välja gemenskaper inom vilka det finns hög tillit. Då blir tilliten inte kvävande utan baseras på en intressegemenskap. Samtidigt finns ganska hög tillit även utanför de valda gemenskaperna, så man slipper gated communities och väldigt hög brottslighet.

_____________________

*Två påpekanden: 1) Som Bo Rothstein klargör finns det dock ett svagt samband mellan föreningsliv och tillit, så de Vylders oro förefaller överdriven. 2) de Vylders syn på nätet ser jag som groteskt obalanserad: varför inte nämna allt det positiva, inklusive möjligheter till kontakter med andra människor?
**T.ex. finner Magnus Gustavsson och Henrik Jordahl att andelen utlandsfödda i svenska län är negativt relaterad till tillit.
***Se Daniel Kleins argument i ”The People’s Romance”.
****Men är det självklart att tillit reducerar autonomi? Får man inte större möjlighet att realisera sina preferenser om människor litar på varandra, utan misstänksamhet och kontrollbehov? Jo, så kan det vara, men då talar vi om en typ av preferenser: de som harmonierar med andras preferenser. I den mån man har preferenser som avviker från de som dominerar tenderar tillit att reducera autonomin vad avser möjligheterna för just de preferenserna att realiseras.

Written by Niclas Berggren

6 augusti 2008 at 10:16

Valfrihet för familjen

De familjepolitiska förslagen duggar tätt. Vårdnadsbidraget är på gång; regeringen har aviserat en jämställdhetsbonus för pappor som stannar hemma med barnen; Maud vill inkomstpröva barnbidragen; och nu föreslår en arbetsgrupp inom kd ett dubblerat antal pappadagar. På vänsterkanten förespråkar många en delad föräldraledighet.

Jag har, som barnlös, inga starka uppfattningar om hur familjepolitiken utformas, men en sak som alltid slår mig är att många blir oerhört upprörda så fort ”interventionistiska” förslag läggs fram. ”Familjen ska få bestämma själv”, tycks många resonera. Det som förvånar mig är att dessa gnällspikar nästan utan undantag sällan ifrågasätter att staten bedriver en familjepolitik.

Det är ju just därigenom att politiken har tagit på sig uppgiften att prägla barnfamiljers ekonomi som olika typer av regleringar och styrningar följer som ett brev på posten. Och så bör det förstås vara. Om politiker väljer att pytsa ut miljardbelopp har de också rätt att bestämma på vilka villkor. Istället för att klaga på enskilda beslut hit och dit skulle jag välkomna en argumentation om att politiker helt ska sluta pytsa ut pengar till barnfamiljer och sänka skatterna med motsvarande belopp. Då slipper fäder som darrar inför tanken på att stanna hemma med sina barn en ekonomisk press att anpassa sig. Men ingen verkar ifrågasätta systemet. Då får man stå sitt kast när detaljregleringsförslagen kommer. Man vill ha pengarna men utan villkor och krav. Dream on.

Written by Niclas Berggren

27 mars 2008 at 6:54

%d bloggare gillar detta: