Insemination för ensamstående

I Danmark är det tillåtet med insemination för ensamstående kvinnor, och jag anser att det bör tillåtas även i Sverige. Grunden för mitt synsätt är att det är bättre för ett barn att finnas till med en ensamstående mamma än att inte finnas till alls. Gitte Hansson, mamma till tvåårige Benjamin, som tillkommit genom assisterad befruktning, uttrycker det väl:

Han hade ju inte funnits om jag inte hade gjort det här.

Det är den enkla men viktiga insikt som går kristdemokraterna förbi när de motsätter sig en lagändring:

Ett barn, oavsett hur det har tillkommit, behöver en mamma och en pappa. Det har varit principen i Sverige under alla år. Ingen vuxen har rätt till barn, men barn har rätt till två föräldrar, säger Cathrine Pålsson Ahlgren, kd:s ledamot i socialutskottet.

Problemet är att Pålsson Ahlgren gör en felaktig jämförelse. Om U_i är ett barns livslånga välmående mot bakgrund av tillkomst- och uppväxtsituation i, allt annat lika, jämför hon U₁(födas efter insemination av ensamstående mor) med U₂(födas med två föräldrar) istället för att jämföra U₁(födas efter insemination av ensamstående mor) med U₃(inte existera).

Och eftersom hon utgår från ett barns livslånga välmående, vilket verkar helt rimligt, och eftersom hon bedömer att U₁<U₂, motsätter hon sig en lagändring.* Problemet är bara att hon bör jämföra U₁ och U₃ istället, och eftersom U₁ är positivt och U₃ noll bör slutsatsen istället bli att insemination för ensamstående kvinnor bör tillåtas i Sverige – om man utgår från barnets bästa och de faktiska alternativ som föreligger.**

Argumentationen för denna slutsats stärks ytterligare om U_1′(födas efter insemination av ensamstående mor och anonym donator)<U_1″(födas efter insemination av ensamstående mor och känd donator), eftersom fler barn då, genom den svenska lagstiftningen på området, kan få kunskap om vem donatorn är.

Ergo: Tänker man på barnets bästa och anser man att det är bättre att finnas till än att inte finnas till alls, då bör man tillåta insemination för ensamstående kvinnor. Anser man dessutom att barnet mår bättre av att kunna få reda på vem donatorn är (vilket jag själv inte är övertygad om) talar det ytterligare för en svensk reform på området. Ser man inte detta tror jag det beror på att man är drabbad av utopism-idealism (”kan vi inte uppnå det vi anser vara idealet, med två föräldrar, ska insemination inte tillåtas”).

_________________________________

*Man kan förstås ifrågasätta att barn mår bättre av två föräldrar än en, och om barn inte gör det faller Ahlgren Pålssons hela resonemang av det skälet allena. Men det är inte den poäng jag vill göra här, varför jag för argumentationens skull antar att hon har rätt på denna punkt.

**Pålsson Ahlgren skulle kunna argumentera emot genom att säga att kvinnan faktiskt skulle kunna skaffa sig en man istället och föda ett barn med två föräldrar närvarande. Detta övertygar emellertid inte, av tre skäl.

1. Om kvinnan hade kunnat och velat skaffa barn med en man istället hade hon givetvis gjort det.
2. Om förbud gäller i Sverige kan kvinnan hursomhelst låta sig insemineras i Danmark.
3. Även om kvinnan träffar en man efter en insemination och skaffar nya barn med honom ”på vanligt sätt” kvarstår faktum att det är bättre att det inseminerade barnet existerar än att det inte existerar alls; dessutom får det ju därigenom en faktisk far, som Pålsson Ahlgren ser som så eftersträvansvärt.