Två tankar om EU och vaccinen

Det klagas mycket på EU i dessa dagar. Vaccinationsprogrammet anses gå för långsamt. Två tankar om det:

1. Om utgångspunkten är att EU-länderna ska få så många doser vaccin som möjligt på kort sikt – och visst kan man ha sympati för en sådan utgångspunkt, när människor fortsätter att bli sjuka och dö i rätt stor omfattning och när de ekonomiska kostnaderna av pandemin är enorma – blir frågan om (i) EU-länderna gemensamt skulle ha fått fatt på fler doser om de hade agerat individuellt och (ii) hur sannolikt det är att ett enskilt land, som Sverige, skulle ha lyckats få fatt på fler doser än genom den gemensamma EU-upphandlingen. Jag har inte sett någon övertygande argumentation om vare sig (i) eller (ii) som säger att det hade gått bättre med individuell upphandling. Antag t.ex. att Tyskland hade agerat på egen hand och hade lyckats förvärva 50% fler doser. Givet ett fixt utbud, är det inte sannolikt att andra EU-länder skulle ha fått släppa till dessa doser? Sverige, vars administrativa kompetens jag uppfattar som under EU-medelnivå i denna pandemi, skulle nog knappast ha lyckats få fler doser än idag i ett sådant scenario.
2. Men även om EU-länderna skulle ha lyckats förvärva fler doser med individuell upphandling är frågan om det är önskvärt. Dels skulle det högst troligt innebära mer ojämn fördelning av doser mellan dessa länder, vilket i sig är att betrakta som negativt; dels kan man undra om det från moralisk-universalistisk synpunkt vore bättre att mer av ett fixt utbud vaccindoser gick till EU-länder än till icke-EU-länder. Det som möjligen talar för att det hade varit bra med fler EU-doser är att de troligen skulle ha kommit till genom tidigare beställningar och betydligt högre betalningar, som hade kunnat ge vaccintillverkarna så pass mycket högre intäkter att de med dessa skulle ha kunnat skala upp produktionen och öka det totala utbudet mer, till gagn inte bara för EU utan för hela världen. Det finns emellertid en risk här: att budgivningen mellan fler aktörer enbart leder till större intäkter för tillverkarna utan att produktionen ökar, vilket torde vara en sämre situation än dagens.

Därmed inte sagt att EU, inom ramen för sitt samordnade vaccinationsprogram, inte skulle ha kunnat göra mer för större vaccinproduktion i ett tidigare skede eller att EU (och särskilt unionens medlemsländer och deras regioner) inte skulle kunna effektivisera vaccinationsprogrammen på olika sätt. Men är EU-samordningen i sig feltänkt? Det är jag inte övertygad om.

Har populismens framfart med globaliseringen att skaffa?

I många länder har populistiska partier firat framgångar på senare år. En hypotes är att detta beror på globaliseringen – öppenheten mellan länder för människor, kapital, varor och tjänster. Denna öppenhet, menar en del, kan medföra omvandlingstryck av inhemska ekonomier och välfärdssystem som skapar otrygghet och oro, vilket får människor att söka ”enkla” politiska lösningar, ofta riktade mot internationalisering, liberalisering och invandring. Men stämmer denna tes? En ny studie av Andreas Bergh och Anders Kärnä, ”Globalization and Populism in Europe”, finner följande:

Using data on vote shares for 267 right-wing and left-wing populist parties in 33 European countries during 1980–2017, and globalization data from the KOF institute, we find no evidence of a positive association between (economic or other types of) globalization and populism.

Det tycks alltså som att det empiriska stödet för hypotesen, åtminstone i Europa de senaste decennierna, är svagt. Däremot verkar det som om EU-medlemskap är förenat med en förstärkning av högerpopulistiska partiers röstandelar.

Historiska rötter för EU-stöd

Stödet för EU varierar en hel del runtom i Europa. I den dagspolitiska debatten, i synnerhet i flyktigt rapporterande medier, får man lätt intryck av att denna typ av attityd bestäms av tillfälliga och framförallt aktuella händelser. Man kan dock tänka sig att det finns mer djupt liggande historiska förklaringar till varierande stöd för EU. Den saken undersöks i den nya studien ”Overcoming History through International Organizations: Historical Roots of EU Support and Euroscepticism”. Den idé som testas är att i regioner som har utsatts för negativ behandling av nationalstater genom historien är stödet för internationella organisationer, som EU, större, då den internationella organisationen ses som en garant för att övergrepp inte sker framöver.

Resultat:

I use the historically homogeneous regions of Alsace and Lorraine in France as a natural experiment. A municipal level geographical regression discontinuity design documents that more negative exposure led to persistently higher EU support in three important referenda and less success of Eurosceptic parties in parliamentary elections. This effect is not driven by linguistic differences, migration, socioeconomic factors or public good provision, but linked to a stronger European identity. This stronger identity is neither explained by perceived economic benefits, nor comes at the expense of a weaker national or regional identity.

Det är högst intressant att attityder av detta slag har djupare rötter än vad som normalt verkar antas vara fallet. Samtidigt kanske resultatet inte stämmer överallt – jag har t.ex. fått höra av många tjecker att deras EU-skepticism har att göra med att de genom historien har behandlats illa av främmande makter och med att de upplever att EU också vill styra och ställa och lägga sig i (likt Österrike-Ungern och Sovjetunionen).

Europas nya politiska landskap

Det nya politiska landskap som uppenbarar sig runtom i Europa förvirrar lätt personer i min generation, som är vana vid att ett stort högerparti och ett stort vänsterparti dominerar politiken utifrån motsättningar om den ekonomiska politiken. En av de bästa analytikerna av detta nya landskap är, enligt min uppfattning, ekonom-historikern Stephen Davies. Han skriver mest om Storbritannien, men här vill jag lyfta fram hans kommentar till Europaparlamentsvalet.

Davies menar att vi nu ser politiken formera sig utifrån kulturella snarare än ekonomiska dimensioner:

The Labour and Conservative parties are the expression of large geographical and social voter coalitions distinguished from each other by the view they take on economics and the role of government in the economy (most working class plus a part of the professional/middle class, public sector employees vs some working class, most middle class, business class). That economic division is no longer the primary one. The new primary division is over culture politics and identity and it cuts across the economic division. The real division now is between the globally connected and successful city regions and their inhabitants versus the countryside and small towns plus old ex-industrial areas.

Detta gör att vi nu, inom EU och i många europeiska länder, alltmer tydligt kommer att få tre ”block”:

Across Europe as a whole we see the clearest sign yet that the realignment of politics is entering its final phase. The parties that lost ground massively were the traditional centre left and centre right. This has been interpreted as a ‘decline of the centre’ but that is incorrect. They were the centre of the old alignment on economics. In the new alignment on identity and nationalism versus cosmopolitanism there’s a new centre with a different content (although the location and content of that centre hasn’t been defined yet). The big gainers were the groups that represent the three new poles we can see emerging: National collectivist (economically interventionist, but sometimes ‘capitalism in one country’, traditionalist and strongly anti-globalist), green (radical left but mainly on social issues, economics touchy feely anti-capitalism plus strong globalism), liberals (moderately pro free market, culturally liberal, strongly globalist). It looks as though in Europe as a whole it will be nationalists and liberals as the two main poles with the greens/radical left a strong third.

Den långsiktiga trenden kanske blir att Moderaterna och Socialdemokraterna mer eller mindre försvinner – eller ändrar karaktär. Den svåra frågan för personer som har identifierat sig i den gamla strukturen blir vart de ska ta vägen. Här kan även personer med liberal inriktning se olika på saken, vilket inte minst har visat sig vara fallet i Sverige när Alliansen föll samman härförleden. De som betonar social frihet starkt ingår i Davies kategori ”liberals” och är ofta villiga att offra en hel del ekonomisk frihet om det säkerställer att nationalistiska kollektivister förhindras att underminera den sociala friheten. Andra värdesätter ekonomisk frihet högre och anser att en allians av något slag med nationalistiska kollektivister kan vara acceptabel, om den ekonomiska friheten kan bevaras eller öka till priset av (en viss) sänkning av den sociala friheten.

Skillnaden mellan USA och Europa

Den tyske historikern Heinrich von Tretischke:

For us the state is not, as it is for the Americans, a power to be constrained so that the will of the individual may remain uninhibited, but rather a cultural power from which we expect positive achievements in all areas of national life.

Källa: s. 327 i Earthly Powers.

Ger EU-stöd ökat stöd för EU?

EU kämpar i motvind: det finns relativt stora EU-kritiska opinioner i många av medlemsländerna. Ett sätt att förbättra situationen kan vara att dela ut pengar. I ”Can Regional Transfers Buy Public Support? Evidence from EU Structural Policy” undersöks om synen på EU kan relateras till mängden regionalstöd som erhålls:

The effects of these targeted transfers on the public support for the EU are studied by combining a rich dataset on the regional allocation of structural funds payments with opinion survey data. In the empirical section, it is shown that the regional transfers show a positive impact on the public opinion that turns out to be sizeable. An increase of per capita transfers by 100 Euro increases the probability of being supportive of the EU to the extent of approximately 5 to 15%. … First, it is found that the awareness of being a beneficiary of transfers is conditional on a number of further socio-economic characteristics. Education plays an important role, since higher educated peoples’ awareness reacts stronger to regional transfers than lower educated people. Second, the awareness of being supported is generally reflected in higher public support for the EU. Informed people have a 4% higher probability of having a positive opinion of the EU. However, this effect is also heterogeneous and depends on the channel of information. A sizeable effect is mainly detected for those citizens who are direct recipients of EU funds. Other information sources (TV, information signs) also have a positive but much smaller effect, whereas a negative effect is found in those cases where the respondent is acquainted with other people who are direct recipients of funds.

Man kan här tänka sig att EU utnyttjar att de som betalar regionalstöden har betydligt svårare att notera deras existens än mottagarna, delvis därför att betalningen sker genom ländernas betalningar till EU (dvs. i flera steg), delvis därför att nettobetalarna är betydligt fler än nettomottagarna, vilket gör betalningarna mindre per capita i det förra jämfört med i det senare fallet.

Matnationalism

Jag har svårt för nationalism i olika former. Jag fann därför denna analys, från ”Gastronationalism: Food Traditions and Authenticity Politics in the European Union ”, publicerad i American Sociological Review, intressant:

I first analyze the macro-level dimensions of market protections by examining the European Union’s program for origin-designation labels that delineates particular foods as nationally owned. The micro-level, empirical case—the politics surrounding foie gras in France—demonstrates how gastronationalism functions as a protectionist mechanism within lived experience.

Denna del i EU:s politiska program tycks alltså i hög grad handla om att upprätta nationella ”monopol” av olika slag.

Se även Bryan Caplans påpekande att ursprungsmärkning av mat underlättar diskriminering.

EU:s skattekvoter

När Finlands nya statsminister igår besökte Sverige sade hon att skattesänkningar inte var aktuella i Finland. Det fick mig att undra hur skattekvoten ser ut där. Det visar sig då att den är fyra procentenheter lägre än i Sverige. Finnarna har alltså redan en betydligt lägre skattekvot.

Eurostat har nyligen släppt data på skattekvoter i EU för 2008:

Som synes ligger Sverige tvåa, efter Danmark, trots Alliansens skattesänkningar. Om de rödgröna vinner valet i september är min prediktion att Sverige inom några år kommer att återta förstaplatsen.

I detta diagram kan man se EU-27 under 2000-2008. Man kan här inte se enskilda länder särskilt tydligt; det intressanta tycker jag är att någon konvergens inte kan konstateras under perioden. Skattekvoterna ligger ungefärligen mellan 30 och 50 procent. (Sverige är den ljusgröna kurva som börjar högst upp till vänster.)

Minskar en utvidgning sammanhållningen i EU?

Ja, i vissa fall, enligt studien ”Do Enlargements Make the European Union Less Cohesive? An Analysis of Trust between EU Nationalities”, publicerad i Journal of Common Market Studies:

This article analyses the impact enlargements have had on the social cohesion of the European Union (EU), measured as generalized interpersonal trust between EU nationalities. Based on a quantitative-dyadic approach, Eurobarometer surveys from 1976 to 1997 are utilized. The key result is that enlargements do not necessarily weaken cohesion, but southern enlargement and the recent eastern enlargement did.

Minskad sammanhållning är i vissa avseenden en negativ konsekvens av utvidgning: det EU gör bra blir därmed svårare att upprätthålla på sikt. Själv ser jag dock i huvudsak en minskad sammanhållning i EU som positiv, eftersom det torde försvåra harmonisering av regelverk och införandet av en gemensam finanspolitik. Minskad sammanhållning är i själva verket mitt främsta skäl för att vilja välkomna Turkiet som medlem.

Välstånd i Europa och USA

På Tino Sanandajis blogg fann jag denna statistik över BNP per capita (PPP-justerad) i amerikanska delstater och europeiska länder:

Sverige skulle alltså kunna sägas vara den 42:a rikaste delstaten i USA, vore vi en amerikansk delstat.

Jonung möter motstånd

Min gamla makrolärare Lars Jonung och Eoin Drea inleder sin granskning av amerikanska ekonomers inställning till euron, ”It Can’t Happen, It’s a Bad Idea, It Won’t Last: U.S. Economists on the EMU and the Euro, 1989-2002”, publicerad i Econ Journal Watch, med följande påstående:

On the whole, the euro has, thus far, gone much better than many U.S. economists had predicted.

Paul Krugman kommenterar:

Anyway, I’ve always been a mild euroskeptic — I’m one of the American economists that Jonung and Drea, in a spectacularly ill-timed piece, mock for their doubts about EMU. My concerns were always just what they are now: fears that the lack of fiscal and labor market integration would lead to very nasty adjustment problems. I just never dreamed how bad it would get.

Se även Roland Vaubels varning, i en kommentar till Jonung och Drea, att de institutionella villkor och den personuppsättning som EMU och ECB startade med har förändrats, vilket gör framtida instabilitet mer sannolik. Kommer de skeptiska amerikanska ekonomerna, som Jonung och Drea menar tog teorin om optimala valutaområden på för stort allvar, att få rätt?

Bör Sverige införa euron?

Ett tungt argument för att behålla den svenska kronan har varit att det är värdefullt för Sverige att kunna bedriva en egen penningpolitik, som är anpassad till svenska förhållanden. I en ny studie av James Reade och Ulrich Volz, ”Too Much to Lose, or More to Gain? Should Sweden Join the Euro?”, hävdas att detta oberoende är en illusion. Se t.ex. de av centralbankerna satta inlåningsräntornas utveckling:

Forskarna resonerar så här:

Overall, our deliberations suggest that the Riksbank, despite staying outside of the eurosystem and pursuing an inflation targeting framework with a flexible exchange rate that should theoretically leave it full monetary policy autonomy, is de facto not master in its own house. Rather, we argue that Sweden is lulled by some kind of monetary independence delusion. By joining the euro, Sweden would give up monetary sovereignty, but the cost in terms of a loss of monetary policy autonomy would be negligible. We hence consider the argument made by the Calmfors Commission and others that through EMU membership Sweden would ”no longer have the opportunity to pursue an independent monetary policy” (Calmfors et al., 1997, p. 312) and hence might face serious consequences for stabilisation-policy as flawed as it largely blends out reality. The cost of ceding monetary sovereignty would arguably be outweighed by Sweden gaining a seat in the ECB’s governing council, where the governor of the Riksbank would have a say in formulating the common European monetary policy stance. Instead of being a passive bystander to the ECB’s interest rate decisions, the Riksbank could play an integral part in European monetary policy making.

Man skulle kanske kunna invända att den svenska penningpolitiken har följt den europeiska, inte därför att detta var nödvändigt utan därför att svenska realekonomiska förhållanden har varit snarlika de europeiska, vilket har fått en relativt autonom riksbank att utforma penningpolitiken likt ECB. Nå, studien är i vilket fall högintressant, och den väcker frågan om det är dags för ett nytt beslut på eurofronten i Sverige snart.

En konstitution för EU

Leif Lewin skriver om EU och påstår följande:

Varför är det så viktigt att enhällighetsregeln ersätts av majoritetsregeln? För det första av effektivitetsskäl. … För det andra leder enhällighetskravet till uppgörelser inom lyckta dörrar.

Detta är en ensidig analys. Förvisso finns det nackdelar med en enhällighetsregel, men det finns också fördelar. Optimum hittas någonstans mitt emellan enhällighet och enkel majoritet. Detta klargör James Buchanan och Gordon Tullock i The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy. Den optimala regeln är den som minimerar summan av två kostnader:

• externa kostnader (C), dvs. kostnader av att beslut som man själv ogillar fattas;
• beslutskostnader (D), dvs. kostnader för att komma fram till ett kollektivt beslut.

De externa kostnaderna är lägre ju mer inklusiv beslutsregeln här — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de noll, eftersom inget kollektivt beslut kan fattas som någon ogillar. Beslutskostnaderna är högre ju mer inklusiv beslutsregeln är — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de extremt höga, eftersom alla måste vara överens och eftersom vissa alltid kan trilskas för att få förmånliga villkor. Lägger man ihop dessa båda kostnader får man kurvan i detta diagram:

Den optimala beslutsregeln är den som kräver att K/N av den beslutande församlingen röstar för ett förslag. Och det är som sagt osannolikt att detta uppfylls av den enkla majoritetsregeln. Intressant nog kom även den svenska nationalekonomen Knut Wicksell till den slutsatsen, vilket Buchanan bl.a. lyfter fram här.

För en annan analys av hur den europeiska konstitutionen bör se ut, se Friedrich Schneiders analys i ”Is a Federal European Constitution for an Enlarged European Union Necessary?” (gratisversion här), publicerad i Swiss Political Science Review. Där ges en rikare, mer institutionellt mångfasetterad demokratidiskussion än den som bjuds på DN Debatt idag.

Priset på koldioxid

Miljöekonomen Richard Tol anför följande i ”The Economic Effects of Climate Change”, publicerad i Journal of Economic Perspectives:

[C]limate change initially improves economic welfare. However, these benefits are sunk. Impacts would be predominantly negative later in the century. Global average impacts would be comparable to the welfare loss of a few percent of income, but substantially higher in poor countries. … There are over 200 estimates of the marginal damage cost of carbon dioxide emissions. The uncertainty about the social cost of carbon is large and right-skewed. For a standard discount rate, the expected value is $50/tC, which is much lower than the price of carbon in the European Union but much higher than the price of carbon elsewhere.

Möjligen kan det suboptimalt höga priset på koldioxidutsläpp i EU ses som bra mot ljuset av att andra, som USA, har suboptimalt låga priser. Men bör inte USA hjälpa till mer när det gäller att bära bördan av att bekämpa den globala uppvärmningen? Bör inte försök till påverkan av USA prioriteras av Fredrik Reinfeldt när Sverige blir ordförandeland i EU?

EU tar djurens parti

För en gångs skull fattar EU:s jordbruksministrar inte ett dåligt beslut:

All slakt av djur i Sverige måste även i fortsättningen ske med bedövning. EU-parlamentets krav på undantag för religiös slakt kommer inte att antas av EU:s jordbruksministrar.

Det finns bland vissa en märklig hållning, att en handling som annars anses förkastlig ska accepteras om den utförs utifrån en religiös utgångspunkt. Så bör det inte vara. Om plågsam slakt ska vara förbjuden rent allmänt, ska plågsam slakt vara förbjuden även om den utförs i ett religiöst sammanhang.

Se även DN Debatt-artikeln ”Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle” samt Dagen.

Varför rösta?

Det vankas val till Europaparlamentet. Johan Norberg listar sju skäl för att rösta; Aftonbladet listar sex; Sanna Rayman talar om möjligheten att förändra; Niklas Ekdal anför följande:

Om inte ni väljer vem som ska representera er i Bryssel kommer andras röster att bli dubbelt så mycket värda. Tänk om de människorna är helt ute och cyklar?

Niklas Ekdal

Vad förenar dessa röstningsvurmare? Jo, föreställningen att potentiella väljare kan fås att gå och rösta om man hävdar att de därigenom påverkar valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas. Jag vet inte om Johan Norberg, Aftonbladet och Sanna Rayman innerst inne tror att en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas, men Niklas Ekdal gör det uppenbarligen. I vilket fall verkar samtliga tycka att man ska tala, eller skriva, som om en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas.

Ett litet problem bara. Det stämmer inte att en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas. Niklas Ekdals yttrande ovan är matematiskt felaktigt. Är det mot denna bakgrund bra att uppmana människor att rösta med det argumentet? Jag har mina tvivel. Om man nu anser att valdeltagande är en viktig variabel att bry sig om, är det nog bättre att ordna med telefonuppringning, brevröstning eller att vädja till expressiva skäl för att rösta. Sådana skäl, inte föreställningen att min röst påverkar valresultatet och, i förlängningen, vilka beslut som fattas, fick t.ex. mig att rösta häromdagen (på denna kandidat).

Moderaterna går hem

Traditionellt har nog homosexuella som väljargrupp uppfattats som mer vänsterinriktad än befolkningen i stort. På senare år har det förändrats. T.ex. är Moderaterna största parti inför EU-valet bland besökarna på QX.se:

Undersök vilka partier och kandidater du ligger närmast i två test inför EU-valet.

Mina EU-kandidater

Andreas Bergh tipsar om ett test inför valet till Europaparlamentet den 7 juni. Mitt resultat:

Inte så tokigt, utifrån hur jag själv har tänkt på saken. Jag kommer dock inte, det vill jag klargöra, att rösta på Junilistan.

Carl Magnus Bjuggren tipsar om ett andra test. I det hamnade jag vid plustecknet:

Jag kommer dock inte, det vill jag klargöra, att rösta på Kristdemokraterna.

Var euron ett misstag?

Paul Krugman undrar om det var så klokt att införa en gemensam valuta inom EU:

In the past, Spain would have sought improved competitiveness by devaluing its currency. But now it’s on the euro — and the only way forward seems to be a grinding process of wage cuts. This process would have been difficult in the best of times; it will be almost inconceivably painful if, as seems all too likely, the European economy as a whole is depressed and tending toward deflation for years to come. Does all this mean that Europe was wrong to let itself become so tightly integrated? Does it mean, in particular, that the creation of the euro was a mistake? Maybe.

Det är också min syn: det är osäkert hur det går. Det skapar onekligen spänningar med en gemensam penningpolitik för regioner med mycket olika ekonomiska förhållanden. Man kan även jämföra Danmark, som har bundit sin krona till euron, med Sverige, vars valuta deprecierar, vilket underlättar för svensk exportindustri i dessa tider av allmän nedgång.

Tips: Panu Poutvaara

Kristen hycklare

Pastorn och kd-politikern Tuve Skånberg prisar yttrandefriheten:

I debatten om religion, politik och sexualitet så kommer saker att sägas som enskilda kan bli ledsna av. Då är inte lösningen att ropa på polis, fängelse och lagar som förbjuder vissa åsikter. Det offentliga samtalet dör om det införs åsikts- och yttrandeförbud. 

Så bra. Så fint. Men vem var det nu som la fram en motion i riksdagen med följande förslag:

Denna norska lagstiftning, i synnerhet med dess ord om att inte ”på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse”, skulle kunna vara en god modell för att utforma en modern lag mot religionskränkning även i Sverige, som kunde garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd mot kränkning av sin religion.

Straffet för att ringakta religion i Norge: upp till sex månaders fängelse. Ska vi kalla Tuve för hycklare eller ska vi kalla honom för hycklare?

Är Europa bättre än USA på att följa folkrätten?

Vid internationella konflikter framträder i regel någon folkrättsjurist i media och klargör vem som gör rätt och vem som gör fel. Inte sällan kritiseras USA. De två juristprofessorerna Jack Goldsmith och  Eric Posner klargör härvidlag något intressant:

In fact, Europe’s commitment to international law is largely rhetorical. Like the Bush administration, Europeans obey international law when it advances their interests and discard it when it does not. … Why, then, do so many people believe the U.S. and Europe have different attitudes toward international law? Partially this is because American politicians frequently express their skepticism about international law, while European politicians loudly proclaim its central role in their value systems, even when they are defying it. 

Frågan är om europeiska jurister också tenderar att förbise att europeiska stater inte de facto är så mycket duktigare än USA på att följa internationell rätt. Min skepsis mot folkrätten som fenomen är fortsatt stark.

Se det tidigare inlägget ”Den tveksamma folkrätten” samt ovan nämnda juristers bok The Limits of International Law (Oxford University Press).

Varför jag är för ett utvidgat EU

F. A. Hayek

Turkiet bör också få komma in på sikt. Skälet anges av F. A. Hayek:

Planning, or central direction of economic acticity, presupposes the existence of common ideals and common values; and the degree to which planning can be carried is limited to the extent to which agreement on such a common scale of values can be obtained or enforced. It is clear that such agreement will be limited in inverse proportion to the homogeneity and similarity of outlook and tradition possessed by the inhabitants of an area. Although, in the national state, the submission of the will of the majority will be facilitated by the myth of nationality, it must be clear that people will be reluctant to submit to any interference in their daily affairs when the majority which directs the government is composed of people of different nationalities and different traditions.*

Dvs. om man eftersträvar ett EU som inte agerar i särskilt många frågor och inte tar över alltmer av nationernas sysslor, tror jag att många medlemmar med olika värderingar och bakgrunder är bra, som ett slags tröghetsmekanism. Rent allmänt visar resonemanget på att fenomen som brukar framhållas som otvetydigt positiva, som en vilja till samarbete och tillit mellan människor, också kan ha en negativ sida: tycker alla lika finns det ofta ingen som säger stopp och belägg.

__________________________

*Hayek, F. A. (1948). ”The Economic Conditions of Interstate Federalism.” I Individualism and Economic Order. Chicago: University of Chicago Press: 264.

Européer om global uppvärmning

Enligt EU:s medborgare är dessa problem allvarligast för tillfället (s. 8/145):

Angående global uppvärmning/klimatförändring varierar svaren mellan EU-länderna (s. 9/145). Medan 92 procent av grekcyprioterna, 90 procent av grekerna och 74 procent av svenskarna anser att det problemet är allvarligt, anser bara 47 procent av italienarna och portugiserna det, och blott 45 procent av tjeckerna. Kanske beror de senares skepticism på president Klaus starka avvisande av klimatförändring som ett problem. Men vad beror grekernas klimatmedvetenhet på?

Se ett tidigare inlägg för min syn i klimatfrågan.

EU-fördragets framtid

Statsministern låter sig inte nedslås av Irlands nej. Sannolikt gäller detsamma för Barroso.